Anti-talents

Igår var jag alltså på anti-talents till After Eight. Det var så jätteroligt! Jättejättekul, verkligen, mycket häftigare än jag hade anat. För något händer när folk lägger pretentionerna och allvaret åt sidan. Inte så att det blev en tävling i vem som var sämst på sin grej, nej, snarare så att de som uppträdde passade på att testa sådant de kanske beundrade hos nån annan, utan att någon -varken de själva eller publiken- förväntade sig något överhuvudtaget av framträdandet. Det var otroligt hur folk bara bjöd på sig själva, steg upp och uppträdde, utan att det behövde vara välinövat eller fantastiskt eller ens bra. Publiken hurrade, skrattade och jublade bara för att man vågade.

Jag spelade digeridoo. Det kan jag inte alls, och jag fick inte ett enda vettigt ljud ur den fast jag försökte fem gånger. Någon steg upp och avslöjade att hon alltid velat kunna beatboxa, men att hon inte kan. Hon gjorde det ändå, alla tjoade fast det inte alls lät som när proffsen gör det.  En susande visselkör steg upp på scenen (försök själv vissla Den blomstertid samtidigt som du ler), likaså en kvinna som alltid hade velat kunna göra Cup Song-movsen, utan att lyckas. Hon lyckades inte nu heller. Alla applåderade hennes försök. Lisen och Patrik hade bildat en jazz-duo enkom för kvällen där de spelade piano och saxofon med stort patos, utan noter och utan att kunna sina instrument. Och Ellen, åh, hon var SÅ modig och karaokade med Kate Bushs Wuthering Heights (lyssna på den, den är jättehög och ursvår, men hon gjorde det ändå. Och titta på videon, jag hade inte sett den tidigare och skrattade väldigt mycket åt Kates moves). Ja och så var det gruppen finska utbyteselever som dansade spontanbalett, caféarbetarna som underkänts i tyska och ändå uppträdde med Rammstein och Malin som översatte en Gustav Fröding-dikt till finska (alla som vuxit upp på väldigt svenskspråkiga orter i Österbotten kan gissa hur lätt det var, haha).

Grattis och tack till Ida-Lina som ordnade evenemanget. Jag konstaterar det igen: på After Eight händer det alltid oväntade och intressanta grejer. Nästa gång jag går på Culture Club är om några veckor när det är dags för Words and Beats. Det blir säkert också kul!

Det var ju så här det var

Jag tycker jag var varit ganska gnällig på sistone och har därför gjort en  självrannsakan som resulterade i följande teori (som bland annat berör reaktionen på artikeln igår):

Jag vill göra jättemånga saker. Jag har återgått till att spotta ut idéer i en konstant ström. MEN. Trots att Edda sover (ganska) bra fortfarande är jag trött, både fysiskt och psykiskt. Jag har tre barn som behöver mig, jag har en man jag vill vara med och ett hem jag vill trivas i. Jag hinner inte på långa vägar med allt jag önskar att jag hann med. Tiden och energin räcker ALDRIG till. Aldrig. Jag känner mig lite otillräcklig och frustrerad. Och då vill jag till exempel inte läsa texter som styrker min uppfattning om att det är mina prestationer som gör mig värd nånting. Jag vill hellre informeras om att jag är tillräcklig oavsett hur lite jag gör. I teorin vet jag att det borde vara så, men i praktiken och i sinnet känns det som om min framgång som människa är ganska tätt sammankopplad med antingen hur jag ser ut eller vad jag åstadkommer. Det, i kombination med att mina gärningar inte alls går i takt med mina idéer, gör mig betydligt mindre lycklig, betydligt mer missnöjd och till min stora fasa betydligt mer missunnsam än jag har varit på länge. Vilket i sin tur får mig att ogilla mig själv ännu mer. Usch.

Nå. Jag försöker peppa mig och tänka att det kommer bättre tider. Jag vet att småbarnsåren virvlar förbi hastigt. Redan om ett år kommer det att se helt annorlunda ut, då kommer jag kanske att ha mycket mer energi. Idag på rådgivningsbesöket uppmanades jag ta det lugnt, vila mera och så där. Jag skall faktiskt försöka. Edda är trots allt bara fyra månader och jag hade en ganska jobbig graviditet innan dess. Jag får vara trött. Jag behöver inte vara duktig. Jag är tillräcklig ändå. Om jag upprepar det många gånger kanske det nöts in så småningom.

Tags

Jag tryckte just 198 stycken. Med en rolig tryckpasta som sväller när den blir varm. O la la.

Ett sätt eller rätt sätt

Jag läste en artikel som porträtterade två starka kvinnor över fyra uppslag. Båda var sådana som jobbade hårt och åt hälsosamt, som höll sig till fysiskt utmanande träningsprogram och som hade många bollar i luften. En av dem jobbade fortfarande, trots att hon var 86 år. "Tänk att det här levnadssättet fortfarande lyfts fram och glorifieras", sa jag åt Caj. "Tänk att man fortfarande idealiserar en kontrollerad fysik och hårt förvärvsarbete, trots att man vet vilken press kvinnor redan känner över att ha totalkoll på alla områden i livet. Kvinnor bränner ut sig för att de inte orkar med att jobba hårt, träna, äta rätt, se snygga ut, hålla hemmet inrett och i toppskick och vara goda människor så där i största allmänhet, och så fortsätter man framhålla de kvinnor som ser ut att lyckas med allt detta." "Man vill ju läsa om det som är annorlunda", menade min man. "Normen är väl att man inte håller på på det där sättet och därför blir det intressant med folk som lever så."

Å ena sidan har han rätt. Det stod ingenstans i texten att kvinnorna representerade något slags ideal. Det går att läsa artikeln rakt upp och ner som en berättelse om två intressanta människor. För de är intressanta, de två jag läste om. Men å andra sidan fanns budskapet där ändå, i hur journalisten beskrev kvinnorna. Att det här är en livsstil som är eftersträvansvärd. Och det är något i mig som skaver när jag läser om det här. Jag läser in att deras sätt att leva är rätt sätt, fast det kanske bara är ett sätt. Bland många andra.

Varför? Är jag undermedvetet avundsjuk? Eller missunnsam på något sätt? Eller är jag trött på att "starka kvinnor" alltid framställs på samma sätt? Gör de det, förresten? Det är kanske den sista frågan som är intressantast. Risken finns nämligen att mitt sinnestillstånd just när jag läste artikeln färgade min uppfattning.

Men ja, vad tror ni? Och är idealen ovan något ni själva strävar efter?

Nu vet du vad du ska göra på onsdag!

... om du bor i Jakobstad, vill säga. Min Litt.Skap-kollega Ida-Lina Nyholm kommer att ordna Anti-Talents Live-show på After Eight nu på onsdag, den 23.10.

Vad handlar det här om, kanske du undrar.

"Antitalents” kan ses som en inverterad Idols- eller America's got Talent-tävling, där deltagarna ställer sig upp inför åskådarna för att visa något de INTE kan. Ofta skrattar vi åt de sämsta deltagarna i dylika tävlingar, hånar dem och kallar det hela förnedringsteve. Men varför är det tabu att vilja syssla med något man är dålig på? Hur kan det komma sig att okunskapen blivit orsak till några av våra största skamkänslor? Varför säger vi ”Alla kan inte vara bra på allt” med innebörden att den som inte kan inte heller bör? Vad skulle hända om vi istället för att alltid briljera avslöjade någon "mindre" charmerande egenskap?

Jag frågade av Ida-Lina ifall man alltså skall göra sånt man gärna vill vara bra på men inte riktigt behärskar eller om man snarare skall prova på sånt man inte alls kan inför publik? Hon svarade så här: 

– Man kan göra bådadera. Huvudsaken är att man gör något som man själv upplever att man är dålig på. Det kan ju vara något man aldrig testat, kanske just för att man tror att man är dålig på det.

Här kan du läsa mer om evenemanget på Facebook. Och här får du se vad det till exempel kan handla om!

Få saker

Det är få saker som gläder mig lika mycket som när mina barn öppnar sina böcker och tar sig in i andra världar, bara för att de vill. Det händer ofta. Båda läser jättebra, Lovis har kanske fyra tjocka kapitelböcker på gång just nu och Idun har just påbörjat en av sina första riktigt långa böcker: Tant Mittiprick. Storögt och hänfört berättar hon för oss vad som händer. Och jag njuter nästan mer än dem. Av att de kan läsa. Av att de förstår vad de läser och kan sätta sig in i berättelserna. Tanken på alla fina läsupplevelser de har framför sig gör mig dessutom alldeles lycklig. Att läsa måste ju vara det enklaste och bästa nöjet som finns.

Både Maria Turtschaninoff och Neil Gaiman har i dagarna skrivit om varför det är viktigt att läsa (länkar i morgon, bloggar från telefonen) och jag håller med dem i det de skriver.

Cancer

För en tid sedan berättade min kompis Lina på sin blogg att hon fått cancer. Ofta är det först när någon man känner drabbas som man börjar fundera på hur man kan hjälpa.

 

Till all lycka är det väldigt lätt att göra något, något litet i alla fall. Lina startade till exempel en egen insamling för cancerfonden som man hjärtans gärna får vara med och bidra till. Gå in på Linas blogg och läs mer om hur man gör när man hjälper till med hennes insamling (insamlingen sker i Sverige men det går bra att betala in från Finland också). Och känns det mer naturligt att stöda en insamling i Finland kan du till exempel gå in här och betala in en slant. Gör det! Nu genast! Varje bidrag hjälper!

Ett exempel på hur bidragen rent konkret förbättrar livet för dem som drabbats av cancer finns redan hos Lina: tack vare privata donationer till cancerforskningen finns en medicin för just den typ av cancer Lina har, som gör hennes prognoser betydligt bättre än de hade varit om hon drabbats för tio år sedan. Tänk.

Läs också gärna intervjun med Lina som Cecilia Blankens har gjort på sin blogg!

Men glöm inte att bidra. Och glöm inte att kolla dina egna bröst!