Plötsligt var det som om barnen aldrig besökt Österbotten förr. Fast de bott här jämt. "Vilka platta hyddor!" ropar de när vi kör förbi några lador på en åker. "Och titta där, vilka avlånga hyddor" när vi kör förbi en rävfarm.
Hyddor?!
5 oktober 2013
4 oktober 2013
Dagens bakverk
Kanelbullens dag till ära (jag har inte sett svart på vitt i nån kalender att det faktiskt är det idag, men ryktena florerar friskt och jag väljer att tro på dem) bakade jag sådana här.
Det var gudomligt och jag har ätit alltför mycket. Pust. Jag känner mig ändå rätt fräsch eftersom jag både varit på en promenad och på sh'bam idag. Bröd bakade jag också, men efter bullarna var vi så mätta allihopa att Boeuf Bourguignon kändes som överkurs, så vi åt uppvärmda rester från igår, lite senare, istället.
 |
| Bild från leila.se |
Sömn och snilleblixtar
Våra drygt tre smekmånader verkar lida mot sitt slut. Edda är hungrigare, vilket resulterar i tätare amningar om nätterna. Det är fortfarande helt acceptabelt, men jag är ändå trött: hon somnar vid halv åtta, äter första gången mellan 24 och 03 nån gång och andra gången mellan 05-07, vilket i värsta fall resulterar i en kraftigt rumphuggen natt. Och eftersom mitt sömnkonto fortfarande ligger rejält på minus från min sömnlösa graviditet blir jag fort obehagligt trött. Snark.
Sen trodde jag ju då att jag har blivit vis av år och erfarenhet, och att jag därför skulle prioritera klokare den här småbarnstiden. Visst, jag går och lägger mig lite tidigare än jag vill (annars skulle jag kanske hallucinera av utmattning om dagarna) men sover jag när bebin sover? Nej, det gör jag ej. Jag skriver. Jag läser. Jag facebookar.
Jag hade också trott att jag skulle företa mig hurtiga barnvagnspromenader. Gör jag det? Nej. För när Edda sover vill jag passa på att göra saker jag inte får göra oavbruten annars, som att skriva, läsa och facebooka. På allvar kanske jag måste ta en bloggfri månad i november, det var rätt i skönt förra året vill jag minnas, och om resultatet blir lika lukrativt som förra gången (när jag skrev ett sedermera prisbelönt manus) känns en internetnedtrappning rätt lockande.
Idag somnade Edda för sin första dagslur redan klockan 08.00, men sov oroligt och vaknade till med jämna mellanrum, så jag tog för en gångs skulle en promenad med henne och hälsade på hos min gamla kollega Anders. På vägen dit lyssnade jag på en podcast (Allt vi säger är sant, en podcast om ungdomsböcker, helt i min smak alltså) men på vägen hem fick jag stänga av eftersom jag plötsligt fick en snilleblixt. Jag håller på med tredje boken om Patrik och Irene, och har fastnat på en person som jag hemskt gärna vill ha med i storyn men som jag inte får in på ett logiskt sätt. Och PANG, plötsligt fick jag klart för mig varför hon finns med i berättelsen och hur det kommer sig att hon gör som hon gör. Det är en mycket rå och oslipad idé, men jag känner att jag är något bra på spåren.
Jag älskar snilleblixtar.
Annat då? Jag målar om lite i husvagnen. Trycker tyg för första gången på länge. Och just skrev jag ut ett 10 sidor långt utdrag från ett annat manus jag håller på med, det skall jag skicka till min handledare Taivassalo eftersom vi har vår första handledarträff om några veckor. (Pirrigt.) På eftermiddagen skall jag baka bröd och bullar (det är kanelbullens dag idag! obs!) och kanske göra Boeuf Bourguignon för första gången i mitt liv.
Sen trodde jag ju då att jag har blivit vis av år och erfarenhet, och att jag därför skulle prioritera klokare den här småbarnstiden. Visst, jag går och lägger mig lite tidigare än jag vill (annars skulle jag kanske hallucinera av utmattning om dagarna) men sover jag när bebin sover? Nej, det gör jag ej. Jag skriver. Jag läser. Jag facebookar.
Jag hade också trott att jag skulle företa mig hurtiga barnvagnspromenader. Gör jag det? Nej. För när Edda sover vill jag passa på att göra saker jag inte får göra oavbruten annars, som att skriva, läsa och facebooka. På allvar kanske jag måste ta en bloggfri månad i november, det var rätt i skönt förra året vill jag minnas, och om resultatet blir lika lukrativt som förra gången (när jag skrev ett sedermera prisbelönt manus) känns en internetnedtrappning rätt lockande.
Idag somnade Edda för sin första dagslur redan klockan 08.00, men sov oroligt och vaknade till med jämna mellanrum, så jag tog för en gångs skulle en promenad med henne och hälsade på hos min gamla kollega Anders. På vägen dit lyssnade jag på en podcast (Allt vi säger är sant, en podcast om ungdomsböcker, helt i min smak alltså) men på vägen hem fick jag stänga av eftersom jag plötsligt fick en snilleblixt. Jag håller på med tredje boken om Patrik och Irene, och har fastnat på en person som jag hemskt gärna vill ha med i storyn men som jag inte får in på ett logiskt sätt. Och PANG, plötsligt fick jag klart för mig varför hon finns med i berättelsen och hur det kommer sig att hon gör som hon gör. Det är en mycket rå och oslipad idé, men jag känner att jag är något bra på spåren.
Jag älskar snilleblixtar.
Annat då? Jag målar om lite i husvagnen. Trycker tyg för första gången på länge. Och just skrev jag ut ett 10 sidor långt utdrag från ett annat manus jag håller på med, det skall jag skicka till min handledare Taivassalo eftersom vi har vår första handledarträff om några veckor. (Pirrigt.) På eftermiddagen skall jag baka bröd och bullar (det är kanelbullens dag idag! obs!) och kanske göra Boeuf Bourguignon för första gången i mitt liv.
3 oktober 2013
Några orsaker
Igår hade jag det stora nöjet att gå på Culture Club med Eva och lyssna på skön musik. Jag kommer mig ut väldigt sällan, ett onsdagsnöje likt det här var alldeles perfekt. Behaglig stämning, skön musik, trevligt sällskap, samt vackra tavlor på väggarna.
Både Eva och jag blev särskilt förtjusta i en av tavlorna. Den kostade 1700€. Vi skojade lite om att impulsköpa den. Eva frågade vad Caj skulle säga om jag kom hem med en tavla för 1700€ så där bara. "Han skulle nog bli glad", sa jag, och menade det.
När jag kom hem blev jag förstås tvungen att fråga honom om jag hade gissat rätt. "Tja", sa han. "Inte har vi ju för många tavlor. Och eftersom det inte skulle vara frågan om våra allra sista slantar så... ja, kanske jag skulle bli glad"
Det svaret, mina vänner, är en av de många orsakerna till att jag älskar min man.
En annan av orsakerna är hans svar på sista frågan i den här enkäten.
Både Eva och jag blev särskilt förtjusta i en av tavlorna. Den kostade 1700€. Vi skojade lite om att impulsköpa den. Eva frågade vad Caj skulle säga om jag kom hem med en tavla för 1700€ så där bara. "Han skulle nog bli glad", sa jag, och menade det.
När jag kom hem blev jag förstås tvungen att fråga honom om jag hade gissat rätt. "Tja", sa han. "Inte har vi ju för många tavlor. Och eftersom det inte skulle vara frågan om våra allra sista slantar så... ja, kanske jag skulle bli glad"
Det svaret, mina vänner, är en av de många orsakerna till att jag älskar min man.
En annan av orsakerna är hans svar på sista frågan i den här enkäten.
1 oktober 2013
Utseende, komplimanger och åldrande
För ett tag sedan frågade Lina hur jag förhåller mig till min kropp efter att jag har burit och fött barn. I förrgår bloggade Amanda om att få komplimanger och idag stötte jag på ett välskrivet inlägg om hur svårt det är att låta bli att bry sig om hur man ser ut.
Jag har många gånger slagits av kontrasten mellan hur trevligt det är att ge och få utseenderelaterade komplimanger och hur politiskt inkorrekt det verkar vara att ta åt sig av dem. För precis som Amanda tycker jag det är roligt och fint att få höra att nån tycker jag är snygg. Jag blir jätteglad när nån säger det. Det jag har funderat på är varför det känns bra på ett annat sätt att höra att jag ser fin ut än att höra att jag har gjort något bra eller att jag är en bra typ. Det är så underligt, för om nån frågade skulle jag påstå mig anse att utseende spelar ganska liten roll.
Om nån säger att jag är smart blir jag givetvis glad, men den bekräftelsen påverkar inte på samma sätt. Jag vet nämligen var jag står så där i hjärnkapacitet. Jag är fiffig och smart och har lätt för att fatta saker men är ganska lat när det gäller att lära mig fakta. Min smarthet är alldeles tillräcklig för det jag håller på med. Det är ju kul om nån tycker att jag är skarptänkt, men jag gillar min hjärna oavsett om andra bekräftar det eller inte. Jag behöver inte kämpa för att upprätthålla en bild av mig själv som tillräckligt intelligent. Jag lever nämligen inte i en värld som hela tiden försöker få mig att känna mig dummare än jag är.
Men jag lever i en värld som hela tiden försöker övertyga mig om att jag inte är tillräckligt snygg. (Tillräckligt snygg för vadå, kan man ju undra). Överallt finns bilder av kvinnor vältränade armar, välsittande kläder, platt mage, snygga bröst och en figur som vi ständigt får lära oss att är den ideala. En figur som inte liknar min. Trots att jag har en god självkänsla naggas synen på mig själv som tillräckligt snygg i kanten varje gång jag inte stämmer överens med den där bilden av skönhet. Varje gång jag får höra av nån att jag ser bra ut känner jag mig däremot lite bättre. Det är en ständig dragkamp på ett område som jag inte alls vill tycka att är viktigt, men som tydligen ändå är det.
Lina sammanfattar det bra: Med några påminnelser per dag om att man är lite ful behöver man rätt ordentligt med styrka för att orka stå emot propagandamaskinen, för att orka tänka ännu en gång att ”Det ska du skita i Aftonbladet” eller ”Det är jag inte alls, L’Oreal”. Man är inte svag om man efter trettio år fortfarande drar in magen då och då. Man är hjärntvättad.
Ja, jag tror jag är lite hjärntvättad, jag tror det är nästan omöjligt att inte vara det. Känslorna säger att jag alltid är lite för ful. Men förnuftsmässigt vet jag att jag är alldeles tillräckligt fin. Vem är inte det, egentligen? Man har det utseende man har tilldelats, ändå försöker världen intala oss att vi kan göra MASSOR åt hur vi ser ut. Bara vi anstränger oss lite. Köper rätt produkter. Har rätt attityd.
Utseendet är en liten och oviktig del av den man är. Ju äldre man blir, desto längre bort från utseendeidealet glider man, obönhörligt. Och snart inser man (borde i alla fall inse) att ens mänsklighet inte vittrar sönder trots att man allt mindre liknar de där typerna som är stöpta i den ideala formen.
Men det tar så himla länge att nå den vissheten när man hela tiden på subtila sätt informeras om att man inte ser tillräckligt bra ut. Och att det faktiskt är ens eget ansvar, ja nästan en plikt, att åtminstone försöka se perfekt ut.
Jag har många gånger slagits av kontrasten mellan hur trevligt det är att ge och få utseenderelaterade komplimanger och hur politiskt inkorrekt det verkar vara att ta åt sig av dem. För precis som Amanda tycker jag det är roligt och fint att få höra att nån tycker jag är snygg. Jag blir jätteglad när nån säger det. Det jag har funderat på är varför det känns bra på ett annat sätt att höra att jag ser fin ut än att höra att jag har gjort något bra eller att jag är en bra typ. Det är så underligt, för om nån frågade skulle jag påstå mig anse att utseende spelar ganska liten roll.
Om nån säger att jag är smart blir jag givetvis glad, men den bekräftelsen påverkar inte på samma sätt. Jag vet nämligen var jag står så där i hjärnkapacitet. Jag är fiffig och smart och har lätt för att fatta saker men är ganska lat när det gäller att lära mig fakta. Min smarthet är alldeles tillräcklig för det jag håller på med. Det är ju kul om nån tycker att jag är skarptänkt, men jag gillar min hjärna oavsett om andra bekräftar det eller inte. Jag behöver inte kämpa för att upprätthålla en bild av mig själv som tillräckligt intelligent. Jag lever nämligen inte i en värld som hela tiden försöker få mig att känna mig dummare än jag är.
Men jag lever i en värld som hela tiden försöker övertyga mig om att jag inte är tillräckligt snygg. (Tillräckligt snygg för vadå, kan man ju undra). Överallt finns bilder av kvinnor vältränade armar, välsittande kläder, platt mage, snygga bröst och en figur som vi ständigt får lära oss att är den ideala. En figur som inte liknar min. Trots att jag har en god självkänsla naggas synen på mig själv som tillräckligt snygg i kanten varje gång jag inte stämmer överens med den där bilden av skönhet. Varje gång jag får höra av nån att jag ser bra ut känner jag mig däremot lite bättre. Det är en ständig dragkamp på ett område som jag inte alls vill tycka att är viktigt, men som tydligen ändå är det.
Lina sammanfattar det bra: Med några påminnelser per dag om att man är lite ful behöver man rätt ordentligt med styrka för att orka stå emot propagandamaskinen, för att orka tänka ännu en gång att ”Det ska du skita i Aftonbladet” eller ”Det är jag inte alls, L’Oreal”. Man är inte svag om man efter trettio år fortfarande drar in magen då och då. Man är hjärntvättad.
Ja, jag tror jag är lite hjärntvättad, jag tror det är nästan omöjligt att inte vara det. Känslorna säger att jag alltid är lite för ful. Men förnuftsmässigt vet jag att jag är alldeles tillräckligt fin. Vem är inte det, egentligen? Man har det utseende man har tilldelats, ändå försöker världen intala oss att vi kan göra MASSOR åt hur vi ser ut. Bara vi anstränger oss lite. Köper rätt produkter. Har rätt attityd.
Utseendet är en liten och oviktig del av den man är. Ju äldre man blir, desto längre bort från utseendeidealet glider man, obönhörligt. Och snart inser man (borde i alla fall inse) att ens mänsklighet inte vittrar sönder trots att man allt mindre liknar de där typerna som är stöpta i den ideala formen.
Men det tar så himla länge att nå den vissheten när man hela tiden på subtila sätt informeras om att man inte ser tillräckligt bra ut. Och att det faktiskt är ens eget ansvar, ja nästan en plikt, att åtminstone försöka se perfekt ut.
Tillökning!
Jag fick ännu ett kusinbarn igår kväll, hurra! Tänk så fint. De är många i den nya generationen nu, lilla Vilma som föddes är den adertonde i ordningen. (Och ja, det kom ännu en flicka. 16/18 är flickor nu alltså. Välkommen Vilma!)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)