Jag gnetar på. Har oerhörda problem med nacken, undrar om det är min bettskena som är boven. Eller en visdomstand som har börjat visa sitt fula tryne (alltså har ni tänkt på hur otroligt groteskt det är med tänder som växer, egentligen? Och hår! Människan är ett äckligt djur på många sätt, men det är bara korta ögonblick jag känner den här fasan, för det mesta kan jag leva med mig själv).
I dag var jag på zumba med Ellen.
På kvällen var jag på ett intressant men också lite utdraget föräldramöte som handlade om lägerskolan, uteverksamhet och droger (var för sig, inte i kombination). Både Caj och jag var på mötet, och Lovis skötte Edda under tiden (Idun var hos en kompis). När vi kom hem tillbaka hade följande saker hänt:
1) Lovis och Edda hade skrivit boken "Bilderbok för pappor", som var jättekul.
2) Lovis och Idun (som hade kommit hem) hade spelat en låt för Edda, den var så sorglig att Edda bara grät, för den handlade om en fågel som dog.
Dessutom tror jag att jag har hittat ett lämpligt arbetshus åt mig. Titta!
När jag hittade det här huset på nätet igår kändes allt plötslig helt rätt. (Å andra sidan känns saker rätt ganska ofta, åtminstone en stund, så nu måste jag låta den här insikten landa i lugn och ro för att se om den håller i sig.)
Det positiva med ett arbetshus är att jag slipper sitta och jobba mitt i huset, där alla går fram och tillbaka hela tiden. Det som känns lite jobbigt är att vi nu måste dra igång hela rumban med bygglov, byggare, ändringar av ritningar (det är ju ändå inte en bastu vi är ute efter), kontroll av vatten- och elanslutningar, grannarnas medgivande, beställning av byggnaden, beslut om VAR på tomten den ska placeras osv. Och ni ska veta att sannolikheten för att vi orkar med det här projektet är cirka 50%. Plötsligt kanske inget blir av alls. Eller så blir det.
Nästa vecka åker jag till Småland på barnboksfestival, sen åker jag till Norge på skolturné och sen på bokmässa till Göteborg. Jag har aldrig varit ifrån mina kära barn så här länge förr. En gång var jag borta åtta dagar, då grät jag floder av lättnad då vi återförenades. Ingen var mer förvånad än jag, jag är ändå ganska pragmatisk och osentimental för det mesta, och känner mig ganska avslappnad och glad då jag får vara på arbetsresa. Fast nu då jag tänker efter gråter jag ju ofta då jag ser på youtubeklipp från talangshower där underdogs får upprättelse, eller återföreningar som resulterar i lyckliga slut, gärna med lämpligt sentimental bakgrundsmusik, och nu då jag skriver det här inser jag ju att vårt återförenande ÄR ett lyckligt slut, och gråten är plötsligt tydligt och klart förklarad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar