Jag har ju många irriterande egenskaper, som till exempel att jag demonstrativt tutar varje gång en bil kör förbi vår lilla gata utan att notera att vi har förkörsrätt, eller att jag korrigerar mina barns språkfel då de berättar något för mig. Men det som just nu är mitt största tillkortakommande är att jag är så oerhört dålig på att vara mamma till prepubertala barn. Jag har noll tålamod med uppkäftighet, medvetna provokationer, sarkastiska, spydiga kommentarer, uppmaningar som bemöts av total nonchalans, ögon som himlar sig, kommentarer om att jag är SÅ pinsam, och så vidare. Jag hade väl hoppats att jag på något sätt skulle ha mognat till en bättre, större, generösare människa vid det här laget, men det har jag inte, utan jag blir precis så där arg och provocerad som man inte ska bli. Jag vet ju bättre. Jag vet ju att man ska vara så där som barn, och att föräldrar ska vara milda och bara surfa över dumheterna med ett godmodigt skrockande och en tanke om att det hör till ålder, och att det snart går över.
Men jag kan inte!
Och det här skedet i livet lär inte vara över på ett bra tag ännu.
Giv mig styrka.
Men... är det en dålig sida? Jag menar, du har nolltolerans med skitstil, och det kan ju behövas. Tror att vinsten kommer senare, när de själva blir vuxna. När de ev är tacksamma över att du pekade på skitigt beteende så de lärde sig se skillnaden och effekten av sina egna svinaktigheter. Senare i livet kan man ju sen välja om man vill vara asig eller inte. Typ kasta böcker i väggen ;) och be sina vänner dra åt helvete. Då är det lite lättare att konstatera att just så,nu har jag då alltså riktigt skitstil, men att nåväl. Det går att förändra. <3 .Inte vet jag. Du känner dina barn bäst och är den rätta mamman för just dem. Så är det. Basta. Pasta. Rasta.
SvaraRaderaDet är ju bra att uppfostra sina barn, men dåligt att göra det precis hela tiden så man inte hinner ha roligt däremellan! Nåja, i dag har jag både gått på loppis och på café med barnet jag grälar mest med, så det jämnar ut sig, för då grälade vi inte alls.
RaderaTvå tankar: 1. Att korrigera språkfel är ju att göra dem en tjänst. 2. Läs Barn som bråkar Wiman & Hejlskov. Mycket matnyttigt bland annat om affektsmitta.
SvaraRaderaTack för tipset! Den måste jag kolla om jag hittar!
RaderaFöljer med intresse och förbereder mig på den tid som komma skall!
SvaraRaderaDet är ju säker också så olika i olika familjer och mellan olika personligheter! Jag är ganska amper, tror jag. Hoppas du har ett mildare sinnelag!
RaderaSkriv gärna mer om detta, ifall du inne tycker det blir för utlämnande. Har en dotter på åtta och även om det är långt kvar, så förstår jag ju vart det barkar. Framförallt med min egen oförmåga att kontrollera mitt humör.
SvaraRaderaJa det ÄR ju svårt just för att det känns som om jag utelämnar barnen också, därför skriver jag inte så detaljerat. Men ja, om mig kan jag ju ändå skriva litegrann...
Radera