Alla dessa beslut

Tips till alla som ska renovera: tänk igenom varenda liten detalj innan ni börjar. Och beställ ALLT  material (till exempel dörrar, golvkakel och tapeter) på förhand, så ni har.

hälsningar från två som inte gjorde så.

I min hjärna

Just svepte jag till med armen så skålen med socker-kanel-blandning flög i golvet och gick sönder. Så här tänkte jag.

1. Äh.
2. YES, det var inte en av de fina arabiaskålarna utan en värdelös ikeaskål.
3. Tur att vi har en massa annat som ska till soptippen, nu kan jag sätta det krossade porslinet direkt med det avfallet istället för att lägga det i en plastpåse i skåpet på obestämd tid.
4. Hurra, ingen har städat undan dammsugaren, och den ligger mitt på köksgolvet. Nu är det ju bara att trycka igång den och suga upp spillet.

Där hade jag allt tur.

Brunt är tydligen det nya röda

Så var det äntligen dags för det årliga julpysslet. Varje år i slutet av november brukar Aja, Maria, Linda och jag träffas och pyssla tillsammans. I år var det tydligen brunt som var temafärg för alla utom för mig, som ju ändå aldrig lyckas bonga trender. Helt okej! Maria snurrade ihop en stilig stjärna av kvistar som ska hända utomhus (brun), Aja tog sig an en gammal, stor julstjärna som skulle skrapas ren från lim och tyg (den var delvis brun) och Linda broderade en tavla med en vit gran och bruna barr som gjorde att gransilhuetten framträdde. Vad jag gjorde kan jag inte berätta pga julhemlisar men det involverade symaskin och gick inte i brunt. Fast förresten, chokladpajen med kolasås jag bakade var ju rätt färg. Räknas det?

Vi har alltid lika trevligt. Sen körde jag hem och skyfflade 16 sopsäckar fulla med över 3000 liter ekovilla, medan Caj ordnade upp i den enorma högen med rivet byggmaterial som våra byggare har kastat ut från vinden.

Fy vad jag är trött nu!

Kulturen skulle kunna rädda världen

I morgon ska jag på julpyssel till Maria tillsammans med Maria själv, Aja och Linda. Det här är tionde året vi pysslar tillsammans, jag missade i och för sig förra gången eftersom vi bodde på Åland då, men nu är det dags igen. Just nu håller jag på att baka en paj, den andra för kvällen eftersom jag brände den första så illa att jag inte ens täcks ge den åt hönsen. Medan jag bakar tänker jag på världen och på eländet och på hur inget är logiskt fast allt hänger ihop (därav den brända pajen).

Dagens världsekonomi är uppbyggd på konsumtion. På ett personligt plan uppmanas vi inte spara oss ur kriser, vi ska konsumera mera, sägs det, för att ekonomin ska komma på fötter igen. Å andra sidan går en stor del av konsumtionen ut på att köpa varor av olika slag, varor vars produktion förstör miljön och hälsan för miljontals människor.

Kunde man inte satsa på att folk ska konsumera kultur istället? Naturligtvis försvinner inte vårt ekologiska spår på det sättet, men jag är ganska säker på att det skulle minska rejält. Tänk om hela samhället gemensamt skulle satsa på att alla, från barnsben, skulle erbjudas högklassiga  och mångsidiga kulturupplevelser; teater, musik, skådespel, litteratur, som man sedan som vuxen gärna skulle betala för. Jag tror ju nämligen att vi måste lära oss allt, vi har lärt oss att shoppa och göda ett materiellt begär, skulle vi inte kunna lära oss att längta efter något annat istället, som både skulle gynna sysselsättningen och själen.

Visst är det en naiv och lite utopisk idé som jag helt säkert inte är den första om att kläcka, men för en sekund där kändes det som om jag närmade mig en lösning. Det var en fin sekund.

Så länge slapp vi undan

I måndags när vi skulle handla färg till vårt nya köksskåp (det där som har inneburit cirka tusen gånger mer arbete än vi föreställt oss, ni vet. Just nu är det t.ex. blått - inte för att vi skulle ha målat det den färgen, utan för att det blåa kom fram under en massa lager med annan färg) och var inne på Lenas shop fick Edda ett utbrott. Ett sånt där det inte går att prata eller resonera eller trösta, utan där kroppen (obs, Eddas, inte min) böjer sig i en båge och skriket är så högt att man borde ha dubbla Peltor-skydd för att inte få omedelbar tinnitus. Orsak? Hon fick inte ordna om bland målfärgsburkarna så mycket som hon hade lust med. Hon fick heller inte dra i penslarna eller flytta på färgkartorna. Med nejet kom skriket. Och med skriket kom uttåget.

Men insikten alltså. Att vi har klarat oss i nästan NIO OCH ETT HALVT ÅR utan sådana här vansinnesutbrott i butiksmiljö (hemma är det en helt annan sak). Jag har inte ens tänkt på hur förskonade vi har varit. Det var inte mer än rättvist att det drabbade oss nu. Det är i själva verket nästan orättvist att det inte har drabbat oss tidigare. För varken jag eller Caj tog särskilt mycket stress över situationen, det hade vi kanske gjort om vi inte hade haft barn ett tag redan. Vi tog Edda under armen, gick ut, satt oss i bilen, körde till musikhuset för att hämta Idun från violinlektionen, åkte tillbaka, frågade om Idun hade lust att sitta i bilen och underhålla Edda medan vi köpte färg, fick ett jakande svar, gick in, did our thing och var klara. Nu vet jag således hur det känns när ens barn släpper nerverna i en butik. Inte så farligt, faktiskt.

Broiler och Kaliselott

På söndag åkte Caj och jag först till Pörtom och hämtade ett skåp som sedermera visade sig vara i ett uslare skick än vi hade bedömt. Vi betalade rätt mycket för det, men med gemensamma krafter ska vi väl nog få fason på det, hoppas jag. Vi hämtade också hem två nya maran-höns, som vi har suktat efter i flera år (de lägger mörkmörkbruna ägg). Vi bestämde att barnen får ge namn åt ena hönan och vi namnger den andra. Så nu heter de Broiler (barnens förslag, vi höll på att fnissa oss fördärvade) och Kaliselott (vårt). Välkomna! Nu har vi fyra höns. Sex eller sju tror jag skulle vara optimalt för vintern.

Och på tal om vinter: i morse när jag cyklade iväg till jobbet såg det ut så här.

Jag har en rätt intensiv vecka framför mig, jag har tänkt skriva klart första versionen av Patrikboken (obs första versionen), vår kakelugn, som blivit gruvligt försenad på grund av en massa orsaker borde äntligen bli klart på onsdag, i morgon kommer Evalis hit och mäter upp vårt kök för att kunna bygga vår nya köksinredning, det nya skåpet ska fixas klart (Caj har hållit på hela dagen och justerat gångjärn och annat och jag har provmålar två ställen men det blir nog grått fast vi hade tänkt hitta på något spännande) och så är jag mitt inne i att skrapa pardörrarna som visade sig vara jättefina under den gamla målfärgen. Och på torsdag är det dags för det traditionella julpysslet. Vad sjutton ska jag hitta på? Har nån ett roligt tips tas det gärna emot! Och jag vet, om något, om möjligt, är tråkigare än att höra vad folk har gjort, så är det att höra vad folk tänker göra. Bäst att sluta nu. Heh.

Galan 2015

I förmiddags skrev jag ett långt och utförligt inlägg om galan i lördags och sen fick webbläsaren fnatt och så försvann hela texten, med länkar, foton och allt! Fatta hur irriterande! Jag föreställer mig att inlägget hade allt man kan begära av ett riktigt bra blogginlägg. Dessvärre är det för evigt försvunnet. Så här kommer en kortare och betydligt sämre version. Ack, ack.

Galan var i alla fall jättefint ordnad. Vasa stadshus är ett festligt och fint ställe att hålla gala på och arrangemangen löpte mycket fint, med proffsiga programledare (Anne och Hannah), skickliga musiker och värdiga vinnare.

Själv vann jag inte den här gången, årets författare blev ingen mindre än Kaj Korkea-aho. Välförtjänt, tycker jag! I alla kategorier som jag hade röstat var det mina kandidater som drog hem segern, så jag kände mig glad och nöjd ändå. Och så var det så fint att Caj var med på galan (vi hade så trevligt på Island att vi verkligen tycker att galor är vår grej just nu, haha) och att jag, trots att jag inte kände största delen av gästerna, fick umgås med idel fina typer.

Där fanns årets mest inspirerande Amanda, årets företagare Eva, årets mediapersonlighet Linn, Nadia, Anna-Lena och Anna. Christina skymtade jag och Linda som vann pris för årets mest kreativa blogg hann jag säga hej och grattis åt. Och en massa massa andra, så klart.

Till exempel humorgruppen Kaj, som också vann pris. Denna bild är främst tagen för att Caj och jag skulle kunna imponera på våra barn. Vi visste vad vi gjorde, de blev alldeles till sig av fröjd.

Amanda, jag och Eva. Caj och jag hängde med dem i pauserna och efteråt gick vi till Fondis på mat, vi  hade visserligen kunnat fortsätta på efterfest till Plan B, men vi ville kunna höra vad vi pratade om, och slippa köa. Dessutom kom Amandas superduktiga och trevliga syster Fanny med oss, hon hade kompat Ella Sanoo (en av kvällens artister) på piano. Att gå ut och äta med trevliga människor = kan det bli bättre? Nä.

 

Fanny, Amanda och Eva (och mina matrester).

Så där sammanfattningsvis kan jag konstatera att jag verkligen hör till det gamla gardet av bloggare nu. Och det känns ju helt rätt. Det är så skönt att ha osäkerheten, ångesten, komplexen och ovissheten inför framtiden bakom sig. Om två veckor fyller jag 36, och jag känner mig så också. Skönt!

Tack för en fin gala!