Bloggpaus

Glad midsommar! 

Nu tar jag bloggpaus fram till första juli, minst. Under tiden kan ni skicka glada hälsningar, komma med önskemål och skriva roliga kommentarer här under så jag blir på gott humör! Okej?

PS. Charlotte, jag har inte glömt ditt önskemål om att skriva om hur man gör för att skaffa höns i stadsmiljö, men jag måste konsultera min make eftersom mitt minne sviktar. Jag återkommer i frågan, promise! Och Maria och DonJohann, jag skall också fortsätta smida planer en bokbindningstutorial-serie. Om jag gör det skriftligen är jag redo att sätta igång genast, men jag började fundera om jag borde filma hur man gör. När det gäller hantverk är det nämligen alltid lättare att visa än att berätta.

Farten

Dagarna flyger verkligen förbi. Utan struktur, nästan utan resultat. Idag har jag varit på Sh'bam, shoppat (!) en klänning, försökt reda upp i huset och bakat bröd. Det har tagit hela dagen, I tell ya. Jag fattar inte. Ja förresten har jag skruvat fast en snedslå i mitt skåp också. Där har vi det. (Eller nä, där har vi det absolut inte, för det tog tre minuter).

Jag älskar sommaren. Men det känns som om jag inte hänger med i dess hastighet. Kan det inte vara tvärtom? Isvinter i tre månader, och sedan höst, vår och sommar resten, istället för sju månader smällkyla, en månad vår, en höst och tre sommar (om man nu tolkar snöfrihet och nedsatt behov av ytterkläder som sommar. Vilket man nog måste göra om man inte vill bli galen.)

Sådana världar

Jag hänförs av författare som kan bygga sådana världar. Så trovärdiga och så vackra, så vemodiga och så grymma. Jag imponeras av berättelser som flyter, sagor där de överjordiska detaljerna smyger sig in obemärkta och övertygande. Trots att jag aldrig känt till namn, fenomen, förmågor och samband nickar jag i medhåll inombords när jag läser: just det ja, naturligtvis används scuppies för att önska småsaker. Brimstone heter han som köper tänder och har hemligheter. Och att Karou har blått hår, tja, varför inte. Kanske skulle jag själv?

För att inte bli avskräckt av andras talang påminner jag mig om att fantasin är oändlig, att någon annans fantasi aldrig tar något från min egen. Jag måste bara öva, öva och skriva, skriva så kanske jag någon dag också kan skriva något som berör någon annan på samma sätt. Ens lite grann. Please.

Daughter of Smoke and Bone av Laini Taylor. Läs den. (Fast spara den gärna så du inte behöver vänta lika länge på uppföljaren som jag måste göra)

Utflykten

Igår åkte Cajsa, Julius och jag på roadtrip till Maricas hoods, nämligen Vörå. Vi skulle hälsa på Mathias som både Cajsa och jag känner sedan vår sprittande ungdomstid. Han bor just nu i Abramsgården, ett helt ljuvligt, rött hus med några uthus och en liten å precis intill. Och prunkande blomrabatter. Och fina kilstenar i högar. Ja ja. Senast jag såg Mathias sprang han förbi vårt hus under Jakob Marathon för några år sedan. Jag förstår fortfarande inte varför han inte stannade för att prata. Nåja. Jag har sedermera förlåtit honom, i synnerhet när jag igår fick veta att han rör sig med ljusets hastighet. Till exempel tar det 35 minuter för honom att springa tio kilometer. (Utvecklingen till denna fart hade jag förhindrat om jag avkrävt honom en konversation mitt under tävlingen.)

Värden Mathias

Cajsa och Julius

Dagen blev mycket angenäm. Vi pratade om minnen från studietiden, att läsa gamla dagböcker, om hur det är att bli vuxen och gammal (igen, det verkar som om alla i min ålder funderar på sånt och det är fortfarande lika intressant) om kons fyra magar, om skrivande, om hushållssysslor och annat som är ständigt aktuellt. Vi åt spenatsoppa och pepparkakor, drack te och inspekterade ägorna. Mathias har (utöver att vara författare till inte mindre än fyra böcker) ett hus som är sprängfyllt med roliga och intressanta skulpturer som han har tillverkat. Låt mig få presentera en liten bildkavalkad.

Rör inte min syster heter dessa två modifierade skor

En flygare i taket

En till luftburen typ

Med fallskärm

Tre snubbar på köksväggen

Traktorer och bilar

Snyggt hjul, eller hur?

En hund i en bil

En bonde i en traktor

Tegelstenar i bokhyllan. Faktiskt.

Idag skall jag skriva minst två kapitel, åka en sväng till villan med familjen samt bygga på mitt skåp. Det avancerar. Långsamt. Jättelångsamt, men jag tror det blir som jag vill. Och så har jag anmält mig och mina vänner till Gammaldags torg. Vete sjutton hur jag skall hinna tillverka några grejer. Men nog skall det väl lyckas. Om jag pressar mig lite.

Det har blivit modernt att vara snäll och att sprida kärlek

När American Idol lanserades för många år sedan var det tvärtom. Klippen med människor som gjorde bort sig spreds som löpeldar över nätet och man frossade i de sökandes felaktiga uppfattning om de egna förmågorna. Men håll med om att det är obehagligt att se människor bli utskällda för att de saknar både talang och självinsikt om saken! (Min kusin Hanna har f.ö. skrivit ett mycket intressant slutarbete som delvis handlar just om ansvaret man har som betraktare. Det finns ett ansvar där, det gör det.)

Caj och jag har i flera års tid följt med i serien So You Think You Can Dance, och en ny säsong har just inletts med uttagningar runtom USA. Uttagningarna fungerar enligt samma princip som många andra talangjakter: man skall dansa inför en expertpanel som bedömer om man är tillräckligt bra för att ta sig vidare i tävlingen eller inte.

Ännu för några år sedan ägnades över hälften (tror jag) av tevetiden under SYTYCD-uttagningarna åt att visa människor som misslyckades. Människor som dansade konstigt, dåligt, fel eller människor som föll... eller människor som fick en utskällning.

Men i år är det annorlunda. Avsnitten är en kavalkad av osannolikt duktiga dansare. Variationen kommer istället av de olika stilarna som representeras. Ifall någon inte är tillräckligt bra är juryn i alla fall snäll, ber dem fortsätta dansa för att de älskar det och meddelar sakligt att de tyvärr inte platsar i toppen just i år. Varmt och vänligt och utan att förnedra folk på teve.

Så i år är det extra roligt att titta. Det är väldigt mycket trevligare att beröras av värme och vänliga ord än att skämmas ikapp med dem som blir utskällda. Och det är väldigt mycket roligare att överösas av tio spektakulära dansnummer på raken än att efter vartannat framträdande höra juryn ondgöra sig över dansarnas brister. Kärlek och värme är alltid, alltid bättre än förnedring och hån. Alltid.

Kramarna

Jag: Idun, tycker du att jag kramar dig för mycket?
Idun: Jo, jag tycker det. Jag tycker om när du kramar mig för mycket. Visst är det bra?

(Jag tror jag kommer att dö när jag inte får krama barnen längre. Hoppas de aldrig blir för stora för att gosa med mig.)

Turkanarapporten

Jag lyckades lägga vantarna på ännu en bok från Booked, den här gången förärades jag med boken Turkanarapporten av Christian Unge.

När jag läste om boken tyckte jag den verkade intressant. Afrika, biståndsarbetare, spännande förbindelser och mystiska konspirationer lät som ett spännande koncept. Men efter hundra sidor tänker jag faktiskt ge upp.

Största orsaken är att tortyrscenerna (boken inleds bland annat med en) är de enda ställena i boken där det verkligen känns som om man får kontakt med texten. Scenerna är ytterst obehagliga och jag vill inte läsa dem. Tortyr är och skall förstås skildras fruktansvärt, men när resten av boken inte erbjuder samma närvaro är det svårt att hållas kvar i läsningen.

Jag upplever en distans till samtliga karaktärer i boken, de känns som stereotyper, den stressade läkaren med ett havererat äktenskap, den överlägsne amerikanen, den vackra antropologen med nordafrikanskt ursprung som läkaren omotiverat faller pladask för på en halvtimme... de snabba relationssvängarna funkar i vissa böcker, men här känns det helt enkelt inte äkta.

Att överskottet från försäljningen går till Läkare utan gränser är bra. Synd bara att jag inte kan rekommendera boken.

Men jag är glad ändå: för jag kommer också att få ett exemplar av tidningen Skriva att recensera. Jag lånade två nummer av Urban på Fantasykursen, jag har inte hunnit lusläsa dem än (bara skumma) men de verkar lovande. Och nu får jag en egen. Hurra!