Påskreferatet 2017

Jag älskar påsken. Det är den mest kravlösa av alla högtider, och ganska traditionslös också, vilket kändes extra skönt i år. Jag har gjort följande saker, och bara en av grejerna var planerad på förhand. Det var punkt nummer två.

1. På långfredagen var jag i kyrkan med min vän Malin. Jag har inte varit i kyrkan på länge, och kanske aldrig förr på långfredagen. Det var stämningsfullt och kändes lite högtidligt. Vi sjöng många psalmer. Det gillar jag.
2. På lördag fick vi förmiddagsfikabesök av våra kompisar Ida och Johan som bor i Sverige. Med sig hade de hälften av sina barn, nämligen nyfödda Ingrid som var en sällsynt glad och ljuv bebis.
3. På lördag eftermiddag kom familjen Holmberg på spontanmiddag. Vi råkade bjuda på samma maträtt som sist de var här, som tur var gillar alla den rätten, så vi slukade rubbet. Dessutom kom Edda och deras minsting Lisa plötsligt igång med en jätterolig lek på vinden. De gapskrattade och vägrade skiljas åt på slutet. Sånt är alltid roligt.
4. Jag gick på en promenad i skogen i Fäboda med min vän Christin. Vädret var underbart och det var så skönt att gå och prata.
5. Jag läste några böcker.
6. Jag åt. Ganska vanlig mat, inget vidlyftigt, t.ex. inte pasha eller kokta ägg eller en enda karamell, men en del kakor, risgrynsgröt, popcorn och annat jag gillar. Och pizza. Caj och jag är oense om huruvida pizza är lätt eller svårt att göra. Han tycker det går jättesnabbt och smärtfritt, jag tycker det är ganska krångligt och invecklat. Vet inte varför vi har så olika syn på det här, han kan enkelt göra pizza åt jättemånga utan att lida, jag tycker det är alltför många moment.
7. Jag har reparerat ett trasigt bord. I dag sågade jag till en tvärbalk, täljde (!!!) den och skruvade fast den. Jag har också målat skivan. Jag tänkte måla det andra varvet ännu ikväll, men tror jag skjuter upp det, som så mycket annat i mitt liv.
8. Jag lagade en hel del mat. Det ska ju göras.
9. Jag bakade. En tårta i fredags för att jag hade lust. I går ville barnen baka tillsammans med sin kompis Josefin. De gjorde både kokosbollar och kladdkaka och jag assisterade, och fick tre stora nervsammanbrott (är så otroligt dålig på att göra som jag vet att jag borde göra när barn lär sig saker. Jag skulle hellre vilja att de kan allt direkt, av sig själva.)
10. Jag bråkade med barnen (beror på en kombo av att jag är trött och att de är inne i en period då de inte tycker mina idéer är något att hänga i julgranen) (fast det är de visst!)
11. Vi tittade på film.
12. Jag har vilat (senast i kväll råkade jag somna när jag låg på sängen. Jag tror jag har nån allvarlig vitaminbrist, är extremt vårtrött i år) (Obs! Jag är inte gravid! Det är väl det alla tror när man är trött eller mår illa, eller går upp i vikt, eller när man helt enkelt är en kvinna i fertil ålder)
13. Jag satt en lång stund i en korgstol i solen i dag och stirrade ömsom på folk som joggade förbi vårt hus, ömsom på Caj som travade ved.
14. Klockan fyra vallade jag en höna. Kaliselott hade rymt, men hon är en fredlig typ, så det gick bra att få in henne i hönshuset igen. Vår hönsflock är annars så harmonisk just nu. Tomten är rätt hispig, men vi har en förnuftig tupp (Edda har döpt den till Kalle) och våra tre nya hönor, som egentligen är lånehöns från Singsby (de heter Gunilla Persson, Orangea osten och Ljusglad så länge de bor hos oss), är jättegulliga och snälla. Gillar att bli klappade och springer inte iväg när man vill hålla dem i famnen.

I morgon börjar vardagen igen. Men jag känner mig lite mer redo än jag gjorde förra veckan. Jag ska återgå till höstbokens slut, det där som jag har beklagat mig över till höger och vänster. Förra veckan gick det inte alls, den här veckan förväntar jag mig stora framsteg! Min samarbetspartner ska börja rita snart och då måste texten vara klar. Bäst att jag kommer på något riktigt rafflande.

Tio saker jag var rädd för när jag var barn

1. Traktorer. De var stora och känslolösa, jag var så mycket mindre, och rädd. Traktorer var en verklig fobi i flera år.
2. Kidnappare. Det gick rykten i Nykarleby om en orange Volvo som lurade barn att stiga in (man pratade sällan om chauffören, bara om Volvon, därför kändes det som om det var själva bilen som var farlig). När okända bilar passerade brukade jag för säkerhets skull stelna mitt i ett steg, och låtsades vara en staty. Det fungerade väldigt bra.
3. Jordens omloppsbana. Jag hade förstått att det var väldigt svårt att komma ur omloppsbanan om man en gång fastnade där och var livrädd för att snurra runt jorden i evighet.
4. Att bli levande begraven. Tänk om jag skulle svimma, och alla såg fel och trodde jag var död? Jag försökte hitta på olika lösningar, minns någon vag tanke om att ha sugrör med sig, men kom inte på något som gjorde mig trygg.
5. Att mamma och pappa skulle dö. Så klart. De var borta väldigt sällan, men om de nån gång var borta nån kväll och vi var hemma minns jag att jag blev så lättad när de kom tillbaka att jag började gråta.
6. Tjuvar. Allra värst var tanken på att de kunde klättra in i huset utifrån. Men jag hade en plan: om det kom en tjuv skulle jag lägga mig under sängen och hänga fast i sängbotten med händerna och fötterna. Då skulle de inte ens märka mig fast de svepte med en sopborste längs golvet under sängen.
7. Att vårt hus skulle börja brinna. En gång när jag var liten hade jag haft en mardröm, att huset brann, men att pappa gick omkring på taket med sitt grönrutiga köksförkläde på sig och grillade. Krocken mellan den dånande elden och att pappa inte verkade tycka att det var något annat än en liten brasa som man dessutom kunde gå på, var hemskt obehaglig.
8. Hundar. De kom springande mot en och trodde det var kul när de jagade en. Usch. Den rädslan har till största delen gått över, men jag tror inte jag någon gång kommer att vara en stor hundvän på grund av det här.
9. Oberäkneliga eller fulla människor. I synnerhet vuxna som inte betedde sig som vuxna människor brukade. Roliga tanter kunde jag ta, dem beundrade jag, men sådana som gjorde sig lustiga på andras bekostnad och fick folk att känna sig dumma, eller som gick över andra gränser jag inte ens visste att jag hade, gjorde mig rädd.
10. Att titta in i en spegel då det var mörkt i rummet. I ettan eller tvåan hörde jag att ett annat ansikte än ens eget kunde dyka upp i spegeln om man sade "svarta damen" tre gånger efter varandra när lampan var släckt. Jag vågade tydligen inte riktigt lita på att jag inte skulle råka säga det eftersom jag alltid måste titta bort och skynda mig förbi speglar. 

Jag hade glömt hur skönt det var!

Om jag inte rör på mig kommer min rygg- och nackhälsa snart att vara ett minne blott. Det här datorsittandet är otroligt slitande, och de senaste åren har jag fått stora problem så fort jag har slarvat med yogan. Jag har ansträngt mig och försökt yoga varje dag (jag har inte lyckats, men varannan, ungefär) på sista tiden. Så fort jag slutar med det, men fortsätter sitta vid datorn och jobba, går allt i lås, jag får fruktansvärt ont, får synrubbningar, svindel och huvudvärk, samt hör min egen puls i öronen för att jag är så spänd. Det är inte skönt. Konditions- och muskelträningen har det däremot varit riktigt uselt med, jag har inte orkat, haft lust eller velat prioritera det framom att vara med familjen, läsa böcker eller se på film.

För ett par veckor sedan hade vi läromedelsmöte här i Jakobstad, Titti och jag. Dessutom var Schildts & Söderströms läromedelsmarknadsföringschef (puh, vilket ord!) Carina här, och eftersom jag vet att hon gillar att träna tipsade jag henne om Studio Z, världens bästa träningsställe, som finns här i Jakobstad. "Kommer du med mig?" frågade Carina, och jag, som inte har tränat på jättelänge utan mest yogat för mig själv, tog chansen, fast jag var helt beredd på att inte orka alls. Jag frågade Titti om hon också ville hänga med, och det ville hon! Vi lånade ihop skor och kläder åt dem båda och gick på Zumba.

Jag orkade! Det var så roligt! Känslan i kroppen var fantastisk efteråt, och plötsligt har jag kommit igång med träningen igen. Första veckan var jag på tre olika pass, andra veckan på två. Den här veckan har jag bara varit på ett (Soma move), i går, och jag vet inte om jag lyckas få in flera eftersom jag både ska till Helsingfors i morgon och till Mariehamn på söndag. Men så länge jag kommer ihåg att inte sluta yoga för mig själv de (flesta) dagar då jag inte går till studion gör det kanske inte så mycket att takten blir ojämn.

Det känns hursomhelst så otroligt kul att återupptäcka att jag njuter av att röra på mig. Jag är nämligen en riktigt bekväm latmask utan tävlingsinstinkter, så det här med att träna för att bli bättre och starkare ligger verkligen inte för mig. Om jag är med i någon form av sporttävling (haha, det händer inte ofta) har jag noll tävlingsinstinkt, jag ger upp så fort det är läge. De få gånger Caj och jag har sprungit ikapp på gräsmattan har konsekvent slutat med att jag håller på att skratta ihjäl mig, för han springer så himla hårt. Här har han skrivit om dagen när han fick rekord på 100 m löpning (han tävlade inte mot mig!).

Känslokrock

Vårljuset framkallar en konstig känslomix i mitt inre.

Å ena sidan är jag full av längtan. Jag vill gå igenom alla saker och rensa bort allt som inte används! Resa nånstans! Förändra någonting! Uppleva nya saker! Få fönstren tvättade, de ser för eländiga ut i solljuset!

Å andra sidan känner jag en enorm trötthet. Varje eftermiddag vill jag ta en tupplur för jag orkar varken tänka eller hålla överkroppen lodrätt. Jag har varit så sömnig och slut på kvällarna den senaste veckan att jag har varit i säng före klockan 23 så gott som varje afton, också på fredag och lördag. Jag brukar förresten ha en känsla av att det är snudd på obligatoriskt att vara uppe lite senare på fredag och lördag för att det ska kännas att det är helg – vilket är helt knasigt, för barnen vaknar ju samma tid som vanligt också på helgmorgnarna. Jag har läst en stund, men sedan har ögonlocken fallit ihop och jag har inte orkat fortsätta.

Jag kan bli riktigt trött på att solen orkar skina, och länge dessutom. Vissa dagar har jag blivit riktigt lättad när det har blivit mörkt, för då behöver jag inte känna press på mig att njuta av solen. Det här komplexet hade jag förresten redan som ung tonåring, min bästa kompis älskade vårsolen och jag orkade inte riktigt med den. Jag ville hellre vara inomhus, och kände mig skyldig över detta.

Våren har alltid varit en konstig tid för mig. Eller vårvintern, i alla fall. All denna längtan och all denna trötthet, känslorna är så okompatibla. Osynkroniserade. Så där som våren förresten är. Varannan dag är det snöyra och minus femton, varannan är det plus fem, strålande sol och takdropp.

Fastan

Mellan fastlagstisdag och påsk brukar jag fasta. Jag brukar se fram emot att göra avkall på något. Jag ser fastan som en utmaning i att leva lite mera medvetet och mindre tanklöst (ja okej, jag vet att det där var två sätt att säga exakt samma sak). Många saker jag har fastat från har blivit kvar i mitt liv, som till exempel godisfasta (i år började jag godisstrejka redan vid nyår) och köttätande (jag är väl inne på mitt tredje vegeår nu, och det känns mer och mer otänkbart att jag nånsin kommer äta kött igen. Vi får se.) I år funderade jag i flera veckor på vad jag skulle fasta med. Jag planerade in något slags nyttofasta, där jag skulle sockerstrejka, bara äta grönsaker, inte äta bröd, köra nån form av periodisk fasta ... ja ni hör ju, en massa grejer som egentligen gick ut på att jag försökte lura mig själv att gå ner i vikt på ett snabbt och kanske ganska ohälsosamt och kortsiktigt sätt. Det handlade alltså inte alls, som fastan ska handla om, att leva mer medvetet för att bli en bättre människa, utan bara om att lura mina goda avsikter för att bli en snyggare (?) människa. När jag kommit på mig själv tillräckligt många gånger slopade jag hela projektet. Jag vill varken vara en som lurar mig själv eller som använder fastan till att leva upp till myten om vad som är snyggast. Det klarar jag ju ändå inte.

Fastan i år består därför för min del, lite i likhet med Liisas fasta, av att vara nådig mot mig själv. Att försöka tycka om mig fast jag inte lever upp till alla (mina egna, usch) ideal.

(Och så har jag tagit bort facebook-appen från min telefon.)

Min högsta önskan ...

... just nu är att Lovis och Idun skulle skriva färdigt en berättelse de började på för länge sedan. Mest för att den har världens bästa rubrik:

Dystopin om Bernt Eriksson

Adjö Azure Window

En av de bästa grejerna vi gjorde när vi var i Malta var att åka till Gozo för att titta på Azure Window.  Jag bloggade om utflykten här. I dag när jag öppnade Facebook såg jag att vår hyresvärd Joanna hade laddat upp en artikel som kom med den chockerande nyheten att hela Azure Window har fallit ner i havet. Och det, vet ni, kan inte ha varit något litet plums, hela stenbron var över 27 meter hög och vilade på en jättekolonn av kalksten som också rasade i havet.

Så här såg det ut 1981 då Clash of the Titans spelades in.
Här ser man hur små människorna ovanpå stenbron är, samt hur enorm själva stenen är.

Så här såg det ut då Game of Thrones spelades in.
Det syns att stenbron har blivit tunnare.

Och här ser man den med Daenerys och Khal Drogo.

Här har jag tagit en bild av den från ungefär samma ställe.

Och här poserar Caj och jag framför den i november i fjol, då den bara hade 3,5 månader kvar på jorden

Så här ser det ut nu. Inte så mycket att komma med.

Det här är så galet. Så galet att vi hann se den och så makalöst märkligt att den här naturformationen, som väl har funnits här i flera tusen år, plötsligt bara damp ner i havet. Tur att det inte hände medan vi var där. Om man ser på det ur ett världshistoriskt perspektiv sett var det ju rätt nära ögat.