Byggrapport

Det är rätt tyst här på bloggen eftersom jag har så mycket annat att göra. Utöver att jobba, ringer jag runt och ber om offerter på olika saker, som köksinredningar och fönster. Och så städar jag, dammsuger upp sågspån och skurar ställen i köket som inte har blivit blottade på länge.

Väggen mellan matrummet och köket är redan riven, golvet är lappat där väggen har suttit och strömbrytarna och eluttagen är flyttade. Caj håller på och river vår gamla trappa så att byggarna ska kunna börja fixa den nya kvisten i morgon. Och i helgen måste vi flytta sovarrangemangen tightare, för på måndag börjar de bygga om på vinden. Vi ska alltså ha inklämt alla möbler från vårt sovrum i barnens rum. Men vi har gjort liknande, tillfälliga, ytterst trånga lösningar förr. Det kommer att gå braaaa. (Intalar jag mig.)

Snart börjar vi renovera!

Nästa vecka kommer byggarna! Vårt bygglov har gått igenom (åtminstone tolkar jag det att vi fick en räkning på det så), kakelugnen är inburen men omonterad och jag håller på att tömma köksskåpen eftersom vi också ska renovera i köket. Det kommer att vara rätt fruktansvärt att bo här under tiden, men enligt beräkningarna ska byggandet bara ta fyra veckor, så kanske vi är klara till ... jul.

Det är hursomhelst hemskt spännande. Barnen och jag satt i nästan en timme i dag och tittade på inspirationsbilder till deras rum, det finns så mycket fint i tapetväg just nu. Jag håller som sagt på att förbereda köket för att en hel vägg ska rivas ner. Vi ska förstås använda köket fram tills att de börjar, men en hel avdelning ska förnyas och den måste tömmas. Trots att vi både packade ner och upp köket för bara några månader sedan känns det förvånansvärt otraumatiskt att göra det igen. Det här blir nog fint när det blir klart, tror jag.

Goda nyheter, igen!

Just innan jag hoppade på cykeln för att ta mig hem från jobbet fick jag ett mail som gjorde mig så glad, så glad. Också andra upplagan av Alberta Ensten (på svenska) har tagit slut och förlaget har bestämt sig för att trycka upp en tredje. Det känns alldeles fantastiskt!

Dessutom har jag jobbat på flitigt med skrivandet sedan jag tog mig i kragen. Inte för att jag inbillar mig att jag ska kunna hålla samma höga takt hela november, men fortsätter det ens hälften så bra som det har börjat kommer jag att ha kommit långt innan månaden är slut.

Det är roligt att skriva!

Kan du skriva skrivstil?

Jag skriver ganska sällan för hand numera. Listor, javisst, och korta anteckningar, gärna. Men längre texter skriver jag så gott som alltid på dator.

Idag på kaffepausen (älskar att ha en arbetsplats där man får ta paus och vara social!) började vi prata om skrivstil och handstil och lettering workshops, som blir allt populärare.

Min årgång (1979) var den sista som fick lära sig den gamla skrivstilen. Man fortsatte visserligen med skrivstil, men den nya varianten var mycket mindre dekorativ än den vi hade lärt oss. För några månader sedan provade Caj och jag (han är också -79) om vi fortfarande kommer ihåg alla versaler i skrivstilsalfabetet. Med gemensamma krafter lyckades vi skriva ner alltihop. Och det är ju faktiskt ett rätt vackert alfabet, med alla krokar och slängar.

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om att man inte längre får lära sig den i skolan. Kanske man kunde ha den på bildkonst, eller som tillval eller något? Det handlar ju uttryckligen om dekorativ skönskrivning. Och med tanke på trenden med lettering workshops som dyker upp överallt kan man ju anta att intresset för att skriva vackert inte alls har försvunnit någonstans.

Men det finns en praktisk aspekt också: jag har till exempel märkt att mina barn inte kan läsa sånt som min farmor har skrivit, eftersom de aldrig har lärt sig skrivstil. Snart måste man alltså vara en aktiv bokstavsentusiast för att kunna tyda det som skrivits bara tre generationer bakåt.

Förr, när man inte skrev allt på dator, var det förresten en egen grej med handstil. Jag minns i högstadiet, hur jag plötsligt kunde få för mig att byta handstil, börja skriva bokstaven g eller a på ett annat sätt, experimentera med lutningen, eller så. Växla mellan skrivstil och tryckbokstäver, eller versaler. Jag undrar om man gör sånt numera när man inte skriver lika långa texter för hand längre.

Vårt samtal under kaffepausen (jag drack te, för alla som undrar) fick mig också att tänka på att det behov dagens lettering workshops fyller kanske skötte sig själv förr, när man skrev mera för hand. Lite på samma sätt som att man förr bakade surdegsbröd eftersom man behövde bröd att äta, medan det nu är en uttalad hobby.

En annan sak jag undrar över är vad som händer med hjärnan när man (ja, jag också) alltid skriver på tangentbord. Ett klassiskt skrivknep om man har fastnat är ju att man skriver för hand, det är som om det motoriska skrivandet, rörelserna i handleden, skulle öppna låsningarna i hjärnan. Blir man dummare av att bara knattra fram texter på tangentbord?

När jag pluggade till studenten minns jag att jag skrev av alla grammatikkompendier vi hade fått, för hand, i en liten bok. Jag har för mig att jag hade ganska bra koll på grammatiken just runt den tiden. Vet inte om det hade något att göra med handskriften, men det är väl en erkänd studieteknik, att för hand skriva av det man ska lära sig?

På sista tiden har jag märkt att jag ganska ofta skriver med versaler. Det är inte alltid supersnygga, men det gör åtminstone att jag kan läsa vad jag har skrivit, min handskrift har blivit gräslig under de senaste åren. Kanske jag borde öva mer?

Hur skriver du?

Författare från morgon till kväll

Idag har varit en lång dag. Lång och rolig.

Först gjorde jag ett skolbesök i Kyrkostrands-Jungmans skola. Mellan passen kom TV-nytt och gjorde ett reportage om nya läsebok en, Smygfarfar. Fantastiskt att det finns ett intresse för den redan ett år innan den kommer ut! Sen körde vi workshops för hela slanten, barnen fick uppfinna betydelsen för ord som luktlåda, bokgran, rosenkrok och trollborste, och förklaringarna de kom med var påhittiga och finurliga.

Därefter cyklade jag hem en sväng, åt lite och förberedde mig för libristkvällen på Sets i Vasa, där Kaj Korkea-aho, Sara Jungersten, Joanna Vikström Eklöv och jag pratade om våra böcker.

Joanna och jag susade iväg till Vasa, hämtade en begagnad emma-fåtölj från ett ställe och ett par kassar ärvda kusinkläder åt Edda från Jonas och Saija, och sedan for vi till förlaget.

Libristkvällen blev rolig och intressant. Dessutom fick jag äntligen både Saras och Kajs böcker, med fina dedikationer, och nu vill jag bara läsa och läsa men istället måste jag sova och sova för Idun börjar åtta imorgon och jag är trött.

(min idealiska semester skulle förresten gå ut på att läsa ca 10h per dag på nåt ställe där det är varmt skuggan, och däremellan skulle jag äta goda måltider. När ska det hända? Snart, hoppas jag!)

Ett nytt sätt att jobba

Ett obehagligt drag hos mig är inställningen att jag ska göra undan det tråkiga innan jag får börja med det roliga. Ibland är det förstås bra, men jag måste träna bort det där, jag har nämligen insett att det bara är till nackdel när det gäller mitt jobbande.

Förra året, när vi pusslade utav bara sjutton för att hinna med allt, då var jag minsann effektiv. När jag en gång skrev, skrev jag verkligen. Bara. (Ja ja, nästan bara, ibland var jag på Facebook också.) Och jag producerade en massa text, manus och texter till litterärt skapande. Men nu, när jag har ett riktigt kontor och allt, så låter jag fixandet och ordnandet ta mycket mer tid, ja så mycket tid att jag inte alls hinner komma in i skrivflödet på det sätt jag vill. Jag skrev om det här i förra inlägget.

Igår och idag har jag svängt på ordningen. Jag har börjat med att skriva, och först sen, när eftermiddagskoman slår till, har jag tagit itu med planering av olika föredrag, reseräkningsskrivande, momsdeklaration och mailande. Och åtminstone efter två dagar tycker jag det verkar fungera alldeles utmärkt. Jag har börjat på ett nytt manus (fast jag inte skulle). November och NaNoWriMo manar nämligen till det. Det är jätteroligt. (På ett sätt borde jag verkligen inte börja på nåt nytt nu, jag har ett manus som är ganska färdigt och som jag gärna skulle skicka in så småningom, men bara för att känna att jag inte segar omkring i samma soppa som jag har hållit på med ända sedan februari lät jag mig sväva ut på ett helt nytt spår och börja skriva smått på nästa bok om Patrik. Just nu är det bara roligt.) Något av det tveklöst bästa med att vara författare just nu, för mig är att jag får bestämma i vilken ordning jag gör saker och ting. Jag har världens bästa jobb.

Karamellpopcorn

Jag testade popcornen igår. Det blev SÅ gott! Här kommer receptet:

Värm upp 1,5 dl grädde i en kastrull. Det ska inte koka.

Mät upp 2,5 dl socker i en kastrull. Låt smälta. Rör hela tiden. Det är klart när allt socker har löst upp sig och blivit ljusbrunt (akta dig, det är fruktansvärt hett!). Klicka i totalt 100 lite kallt smör och låt smälta. Häll i grädden och rör om. Ha i 1/4 tsk salt och 1/2 tsk soda. Häll upp karamellsåsen i en glasburk och låt svalna till rumstemperatur. Du kan t.ex. ställa ut den på trappan så går det snabbare.

Poppa 5-6 liter kastrullpopcorn. Salta.

Värm ugnen till 150 grader. Förbered tre plåtar med bakplåtspapper på.

Häll upp popcornen i en stor skål, slå över såsen och blanda ordentligt tills alla popcorn har fått ett tunt lager karamellsås över sig. Bred ut popcornen på plåtarna och ställ in i ugnen i ca 10-20 minuter. Ta ut och låt svalna. Om popcornen sitter fast i varandra går det lätt att bryta loss dem.

Förvara karamellpopcornen i en glasburk med lufttätt lock. (Fast det är egentligen helt lönlöst att förvara dem, de tar ändå slut på en gång.)