Paus

Jag tänker ta påsklov från bloggen. Jag skall ordna påskmiddag och läsa böcker.

Glad påsk!

Sanna, min räddare

Jag satt vid datorn i morse i allsköns ro och kom plötsligt att tänka på att jag nog borde boka in en tid hos Sanna Kankaanpää, som hjälper till med småföretagarnas skattedeklaration, eftersom april, deklarationsvåndans månad, närmar sig. Sen gick det upp för mig att vi redan befinner oss i april, och därefter greps jag av fasa när jag insåg att deadlinen för inlämningen av skattedeklarationen var i förrgår. Gah! Mitt fridfulla liv har tydligen en baksida också. (Fast om denna baksida visar sig bara en gång i året tycker jag ändå att jag är en vinnare.)

Som tur fick jag tag i Sanna efter några försök, jag bokade en date med henne på tisdag morgon. "Inga problem", sa hon, "saken går nog att ordna fast du är lite sen."

Tack och lov att Sanna finns, säger jag bara. Hon är glad och trevlig och deklarationen går alltid som en dans. När jag för några år sedan prisade hennes existens på facebook överöstes jag med kommentarer där andra företagare också uttryckte sin tacksamhet. Tänk att det finns sån här service, alldeles gratis.

Pysslet

Jag har ibland lite dåligt samvete för att jag aldrig pysslar med barnen. Jag vill hellre pyssla alldeles för mig själv, med egna grejer. Dåligt, Malin, dåligt. 

Till all lycka reder de sig själva. I förrgår samlade de stenar utomhus, tvättade dem med en gammal tandborste och lät dem torka på ett toalettpapper. Jag försedde dem med färger men behövde inte bry mig desto mer, för de visste precis vad de ville göra.

Idun var väldigt koncentrerad

Det blev lite kladdigt

De kom till och med ihåg att tvätta penslarna efteråt.
Så här fina blev nyckelpigorna.

Idun gjorde en, Lovis tre.

Twitter

Ja, man får följa mig på Twitter. Jag blir till och med glad.
Jag heter @malusken.

Min fragila själ

För väldigt många år sedan (tre, det är en evighet i cybervärlden) registrerade jag mig på twitter. Jag twittrade en gång, med orden "lagar kvällsmat" sedan kom jag av mig. Jag har hundraprocentig förståelse för att ingen började följa mig efter min rafflande, gastkramande inledning.

Anne, som har nämnt twitter på sin blogg flera gånger på sista tiden, gav mig ny inspiration. Men samtidigt är jag rädd. Tänk om jag börjar sitta ännu mera framför datorn nu? Tänk om jag, utöver att vara en facebook-beroende bloggjunkie också blir twitter-addict.

Bäst att gå och sova innan de sociala medierna får ett alltför starkt grepp om min fragila själ.

Paparazzi

Jag tittade just igenom några gamla bilder och hittade den här som jag smygfotograferade i Martinique. Barnen satt och tittade på en fransk, tecknad Robin Hood-film. Den var tydligen spännande.

Tryggt att ha sin syster bredvid sig, eller hur?

Min tid

För några år sedan var jag alltid trött. Alltid stressad. Det kändes som om tiden aldrig räckte till.
Jag vet, mycket alltid och aldrig, men det var precis så det kändes.

Jag hade antagligen inte mer att göra än andra (eller så hade jag) men jag ville vara överallt, ville hoppa på varenda rolig grej som erbjöds och var rädd för att missa något viktigt om jag inte tackade ja till allt som verkade intressant. Varje evenemang, varje auktion, varje resa, varje erbjudande om att träffa vänner var en gyllene chans jag bara inte fick missa. Samtidigt var jag sjukt trött. Vi hade två barn födda tätt inpå varandra, ett hus jag kände mig förpliktigad att inreda på bästa vis och ett nystartat företag att piska liv i.

Jag tänkte på det här i fredags. Hur mycket mitt liv har förändrats de senaste åren. För jag har börjat tacka nej, också till sånt som antagligen kunde vara riktigt roligt. Jag tackar också nej till tunga men viktiga uppdrag, att delta i kommittéer, planeringsgrupper och styrelser.

Långt inne gnager fortfarande en pytteliten, numera rätt tyst pliktkänsla, den viskar att jag kanske inte bara borde tänka på mig själv. Det finns också en annan röst (jag är inte galen, jag lovar. Rösterna är en metafor) som säger att jag borde åstadkomma saker för att bevisa att jag fortfarande är en kraft att räkna med. Att jag borde ta tag i saker och ting. Städa i hörnen. Förverkliga alla nya idéer som ploppar upp. Skaffa en karriär och allt det där.

Men nä. Jag har blivit girig med min tid. Inte så att jag sitter här hemma och njuter aktivt, av varje liten stund jag har för mig själv. Men oplanerade dagar och helger, kvällar där jag inte åstadkommer något särskilt (jag kanske läser en bok, eller en tidning. Eller går och lägger mig tidigt. Eller eldar lite) blir allt viktigare.

Och jag mår faktiskt bättre av att inte vara så duktig jämt. Än har jag inte dött av att missa lite av världshändelserna eller några konserter. Istället är jag piggare och lugnare än förr.
Det är ganska skönt.