Nära ögat

Ja, det var nog nära ögat i år. Aldrig förr har en vinter känts lika ändlös, aldrig tidigare har lusten att sälja allt, bryta upp, flytta till ett behagligare klimat varit lika stor. Sista veckan innan påsken och solen kom satt vi dagligen och beklagade oss över allt som var fel (inte uppbyggligt alls, men vi orkade inte annat) och över hur trötta vi var på vädret, kylan, snön. Till och med Edda drogs med, sa att hon gärna lär sig ett annat språk och att vi BRA kan flytta, för ett tag i alla fall. Jag googlade på billiga, italienska hus (Ja, vi har tittat på Husdrömmar i Sicilien!) och kollade resor (och kom varje gång ändå fram till att jag måste skärpa mig och undvika att flyga, började planera resor med Railplanner, men sen när jag såg hur länge det tar att ta sig till Sydeuropa med tåg från Jakobstad blev jag alldeles matt och googlade nåt annat istället).

Men sen kom solen! Vi blev långsamt på bättre humör. Och utan att vi märkte det slutade vi drömma oss bort, istället känns det som om sommaren kanske ändå är på väg. Men vi är trötta, så trötta. Jag tar en tupplur de flesta dagar, vi är alla helt slut. Jag undrar nog vad det gör med människan i längden att bo i det här klimatet. Det här var aldrig ett problem när jag var yngre, men nu är det det. Jag undrar hur jag ska orka vara här en vinter till. Bäst att inte tänka på det på ett tag.

Ho hooo

Igår på Helsingfors järnvägsstation kom jag plötsligt att tänka på att "ho hoo" betyder "är det nån där?", och att de flesta fattar det, trots att man aldrig aktivt skulle lära någon det i svensk språkundervisning. Det kändes som en uppenbarelse just då. Men nu när jag tänker på det nu är det inte alls lika omvälvande. Har jag bara vant mig vid tanken på att ett upprepat ljud kan ha en så tydlig betydelse? Eller var det några ovanligt pigga synapser som gav mig känslan av att jag hade upptäckt nåt nytt?

Badrumsrenovering

Ja, som jag skrev i förra inlägget så renoverar vi fortsättningsvis vårt sovrum. Det är inte klart ännu heller, haha! Men det går framåt, faktiskt. Inte mycket kvar nu. Å andra sidan är allt lite satt på paus just nu eftersom badrumsrenoveringen har påbörjats. 

De gamla badrummen skulle nog ha hållit ett tag till, men ena toastolen har helt gett upp, en av väggarna är uppbruten eftersom vi ville se hur det såg ut bakom, golvbrunnarna är enligt nån gammal standard, det luktar alltid lite avlopp när vi använder tvättmaskinen, duschen har mögelfläckar som inte går att skrubba bort, golvet är onödigt kallt för att vara ett badrumsgolv och den ena vessadörren har vridit sig och går inte att stänga om man inte är van och bor i huset, vilket tonåringarna tycker är lite besvärligt och genant då de har kompisar på besök. Dessutom har hållaren till duschen gått sönder på ett sätt som inte går att reparera, och vi har bara haft en dusch på fem personer, trots att vi utrymmesmässigt har möjlighet till två, så nu har vi gjort slag i saken och satt igång. Plus att Lovis förmodligen bara bor hemma typ tre år till, och ju längre vi skjuter på det, desto mindre nytta kommer vi ha av att ha två duschar. Så där. Det var mitt försvarstal till denna dyra och besvärliga investering.

Det kommer hursomhelst att bli jättefint. Just nu är det däremot jättefult eftersom alla väggar, golv och tak är utrivna och vi för tillfället varken har dusch eller handfat i bruk. Vi har en toastol som man kan spola i med hjälp av en vattenhink när byggarna inte är på plats (man vill ju inte kissa mitt i deras arbetsplats just när de jobbar på för fullt, trots allt). Men men. Plågan är övergående, vi har snälla vänner och släktingar som ställer upp med dusch och tvättmaskin, och vi kommer snabbt att bli experter på att använda oss av offentliga toaletter så fort vi bongar en!

Ständigt denna längtan

Nu är det så länge sen jag har bloggat att jag inte kan föreställa mig att någon tittar in här längre. Så nu passar jag på!

På måndag börjar jag jobba igen efter en lång, men något otillfredsställande semester. Jag vet inte vad det är som gnager, men något är det. Kanske är det att vi har haft för mycket program och för lite fria dagar där vad som helst kan hända. Kanske är det att jag inte känner mig riktigt upptinad ännu, jag skulle behöva flera riktigt varma stranddagar då man inte gör något annat än simmar, läser, äter lite matsäck och pratar. Det har varit ganska sparsamt med sådana, på rak arm kommer jag på ... tre? Kanske är det att vi inte har varit nånstans och sett något annat, hela familjen, under hela sommaren. Ellen och jag var en sväng till Köpenhamn på en härlig bröllopsfest, det hjälpte lite, men inte helt. Det är obegripligt privilegierat att tänka så här, klart att det inte är så att man MÅSTE fara bort nånstans för att känna att man är ledig, men... man måste ju inte ha det allra värst för att vilja klaga lite.

I alla fall går jag ständigt omkring med en längtan efter något ogripbart, efter en annan tillvaro, ett annat sätt att leva. Många gånger varje dag får jag idéer som börjar med "tänk om vi skulle..." och det kan vara lite vad som helst, bara det är något annat. Just tänkte jag tanken att vi kanske borde resa till Sydamerika och hänga där ett tag. Jag har egentligen inte alls lust med det, men tanken på att göra något annorlunda gnager och skaver. De senaste veckorna har jag inte kunnat prata om annat än om att Lovis och Idun och jag funderar på att åka på interrail nästa sommar (Caj och Edda är inte så intresserade av att komma med, tyvärr). Jag vet fortfarande inte om vi kommer komma oss iväg, men jag kollar in tågbiljetter, läser i gruppen Tågsemester på facebook och funderar på praktiska angelägenheter. För säkerhets skull.

Caj och jag har också varit och tittat på en husbil, fast vi ändå nästan direkt kom fram till att den standard vi vill ha ligger väldigt långt över vår budget, och att vi inte är beredda att renovera en husbil, vi håller ju fortfarande på med huset för tusan! ("Håller på" är ett väldigt generöst begrepp, vi flyttade ut ur vårt sovrum i oktober för att renovera det och är fortfarande inte klara eftersom vi oftast bara tänker på att renovera det istället för att faktiskt skrida till verket). Ändå halkar jag ständigt in på #vanlife på instagram och drömmer om ett liv i en liten bil. Det säger ju sig självt att det inte funkar med fem personer, men man får ju drömma, och det är jag bra på, verkar det som.

Men idag gjorde jag undan lite kontorsarbete och på måndag börjar jag som sagt jobba igen, så där på allvar. Jag ska skriva en bilderbok och en kapitelbok i höst (nåja, kapitelboken kommer inte bli klar på många månader), och så ska jag börja skriva läromedel för årskurs sex. Det brukar bli bra då jag kommer in i det. Jag har ju alltid gillat rutiner, och fast jag inte känner det just nu tror jag att jag nog vänjer mig ganska snabbt.

Och! På måndag och tisdag har det utlovats riktigt varmt väder, så jag hoppas på att kunna vrida det sista ur sommaren när mina förpliktelser är slut för dagen.

Tre olika jobb

Det här med att vara författare är egentligen tre olika jobb.

Ett jobb är att skriva böcker. Jag hittar på en massa, det är superroligt. Jag kan få en idé, och mitt jobb går ut på att spinna vidare på den här idén, ibland i några veckor eller månader, ibland i flera år, som just nu. Jag jobbar för femte året i rad på samma bok, det tar en evighet och har förändrats helt otroligt mycket, det är väldigt spännande och jag har ingen aning om vad det kommer sluta i. Jag har full tillåtelse att som vuxen vandra omkring i mina egna fantasilandskap, hitta på människor som inte finns, bygga världar, gå på äventyr i mitt eget huvud. Det är makalöst och helt otroligt att det faktiskt är mitt jobb. Nästan varje dag tänker jag på vilken tur jag har!

Ett annat jobb är att i tanken gå bredvid mig själv hela tiden och iaktta hur jag jobbar, eftersom den tredje delen av mitt jobb går ut på att prata om mitt jobb, och för att kunna göra det måste jag analysera mitt skrivande. Det här är något jag gör mer och mer, och det känns lite ... fånigt. Samtidigt som det förstås är nödvändigt. Kanske de flesta jobb är så här i någon mån. Men nog är det ju lite lustigt. Det blir så meta, alltihop. Det känns symtomatiskt för den här tiden också, att det inte räcker med att man gör det jobb man tror man har, man har dessutom ett extrajobb som går ut på att iaktta och analysera hur man utför sitt grundjobb, eftersom en del av ens jobb går ut på att diskutera sitt arbetande med andra. Det är som om jag frivilligt är min egen vakt, min egen övervakare. Det är både bra och dåligt, bra för att jag kan lära mig av mig själv, dåligt för att jag blir så självmedveten.

Det är så introspektivt och navelskådande, alltihop. Samtidigt är det förstås också väldigt utvecklande, och den här introspektionen gör att jag lugnar ner mig i vissa skeden av skrivprocessen. Som just nu, när jag som sagt håller på med samma text som jag har jobbat med jättelänge och skriver om slutet för jag vet inte hur vilken gång i ordningen. Då är det till stor hjälp för mig att prata med andra författare, eller läsa om andra författare som befunnit sig just exakt här, och kommit ut på andra sidan med förståndet i behåll, och som kan berätta om sin process just för att de också har analyserat sig själva.

Det tredje jobbet ja, det är förstås då att prata om mitt jobb. Att berätta för andra hur jag jobbar, vad jag egentligen gör när jag är författare. Att resa runt i skolor och på bokmässor och prata och prata. Vissa saker jag säger har jag upprepat hundratals gånger, det är inte så farligt om det bara är jag som hör mig själv på repeat, men jag kan tycka det är lite genant ifall någon annan måste höra mig dra samma prat flera gånger. Den här delen av jobbet är verkligen någonting helt annat att skriva, men jag gillar det också!

Orwell, jag och internet

Jag minns när jag läste Georg Orwells 1984 för länge sedan. Jag borde läsa den igen, det känns som om den inte längre skulle verka särskilt absurd.

Ibland kan jag känna att vi är där nu. 

Jag skrev dagbok under många år. För hand, givetvis. Jag har en hel bananlåda med dagböcker: sida upp och ner med meningslöst, pinsamt pladder, inte ens jag orkar läsa det mesta. Det är banalt, inte alls så där roligt som de där utdragen ur Mortified Nation, utan mest bara en ointressant tankesvada med upprepningar, tråkigheter, inget särskilt. Så där som tankarna går i ens (eller åtminstone mitt) huvud, ofiltrerat, oredigerat, fult och fånigt.

Efter många års paus har jag återupptagit dagboksskrivandet igen. Till en början för hand, men min handstil är hopplös, och jag har blivit vanare att skriva på tangentbord, det går snabbare och är betydligt mer lätthanterligt, så nu har jag övergått till att föra dagbok i ett helt vanligt skrivdokument på datorn istället.

Att erkänna det här på INTERNET känns dumt, förstås. Nästan som att bjuda på en hackningsmöjlighet. Stig på, stig på, bryt dig in och avslöja allt! Inte för att det är några snaskiga avslöjanden från Svenskfinlands kulturliv som finns här, nej, det är samma eländiga dravel som jag alltid har skrivit när det handlar om dagboksskrivande, den enda skillnaden är att det inte längre är skyddat av min horribla handstil, och att det finns en reell länk till världen eftersom internet finns på samma dator som min dagbok.

I alla fall inser jag att dagens ständiga uppkoppling gör att jag känner att jag potentiellt är iakttagen hela tiden. De mest hemliga tankarna raderar jag därmed direkt efter att jag har skrivit ner dem. För att ingen någonsin ska veta att jag har tänkt dem. För att jag har en känsla av att storebror kan se mig om han råkar titta hitåt.

Trots att jag raderar de hemligaste tankarna känner jag att det finns en poäng i att formulera dem först, att skriva ner dem. Det gör att jag under några minuter får syn på dem och förstår mig själv lite bättre. Allt jag tänker är ju inte sant. Men vissa saker jag skriver förstår jag inte förrän jag ser orden framför mig. Aha, det är sån jag är. Det är så här jag tänker.

För det är ju den funktionen skrivandet har för mig. Jag inser vad som är sant och viktigt, och vad som verkligen är löjligt, banalt, bara en flyktig känsla.

Det lilla livet (och döden)

I dag då jag skulle gå efter tidningen kunde jag nästan inte ens öppna dörren, det var så mycket snö utanför. Blåsten hade gjort drivor och jag sprang hela vägen till postlådan med högt lyfta knän och var så andfådd efteråt att familjen inte fattade vad jag hållit på med. Mina pyjamasbyxor var helt blöta, dessutom. Det var lika så bra att klä på sig efteråt. Edda hade kokat gröt åt hela familjen och det var en bra  fredag.

Coronan har gjort att livet har blivit litet. Jag gör inte så mycket, rör mig inte så långa sträckor, och trivs bra med det. Årets största händelse var när jag gjorde en arbetsresa till Tammerfors förra veckan. Jag åkte över dagen bara, men det var så spännande att jag sov dåligt och var orolig på förhand. Ja, förresten, då jag säger att det var årets händelse menade jag alltså inte årets som i årets händelse 2021, utan som i att det var första tågresan på ett år. Sen coronan började, alltså. Så underligt, i vanliga fall åker jag jättemycket tåg. Då det inte är en pandemi. Ändå har jag gjort rekordmånga skolbesök under 2020. Det går förvånansvärt bra att göra dem virtuellt, och det är otroligt skönt att vara hemma när besöken är slut.

I alla fall har all den här hemmavaron gjort att jag hinner tänka på döden jättemycket igen. Jag ältar och grubblar och oroar mig över mitt åldrande och min oundvikliga död. Jag funderar på dödsögonblicket, på sorgen, på ensamheten över den egna döden. Jag funderar på saknad, på att överrumplas, på hur förskonad jag har varit från förluster, på att jag inte alltid kommer vara det. Det är inte alls särskilt kul, och det känns nästan som om jag slösar bort tiden då jag faktiskt lever på att vara ledsen över att jag och mina närstående en dag inte kommer att göra det längre. Det är ju dumt. 

Som motvikt finns det mycket bra på Netflix, många trevliga promenader att gå på, barnen är stora och roliga och Caj kramar och pussar mig varje dag. 

Och i dag är det fredag.

Nu ska jag gå in från min lilla arbetsstuga och marinera grönsaker som jag ska sätta på fredagspizzan och försöka att tänka lite mindre på döden.