Sista lediga dagen

I morgon är jullovet slut. Jag börjar jobba, Lovis börjar vårterminen i förskolan och Idun börjar på dagis igen. (Caj är fortsättningvis hemmapappa, och det är tur, för det betyder att barnen inte behöver vara mer än fyra timmar per dag på dagis och i förskolan.) Vi har njutit så väldigt mycket av att vara lediga. Vi har haft många gäster men varit hemma nästan hela tiden. Jag älskar verkligen att vara hemma. Det gör vi alla.

I går gjorde vi dock en liten utflykt till Purmo. Aja och jag konstaterade igen hur underligt livet är. Från början var det bara hon och jag, och nu när vi träffas är vi tio personer när man räknar med alla barn och våra män. Och om ytterligare några månader är vi tolv. Det är så knäppt. Alla de här människorna vi inte kan tänka oss att vara utan, som vi ändå inte hade en aning om att skulle ingå i våra liv när vi var tio år och hade hemliga klubbar och lekte Puh-pinnar på bron i Markby.

Nio pers vid bordet, jag bakom kameran. Öh. Telefonen.

En massa andra vänner hade också bestämt sig för att bjuda in sig till familjen Lund i går kväll, så plötsligt var vi aderton personer på plats, alla hade tagit med sig en massa mat, och det kändes riktigt synd att åka hem när vi gjorde. Men eftersom vi kommit tidigt och barnen var trötta var det nog klokt.

Caj och jag har förresten fräst igenom första säsongen av Downton Abbey den senaste veckan. Jag gillar serien väldigt mycket, men av helt andra orsaker än jag trodde (eftersom den var så hypad trodde jag att den skulle ha ett snabbare tempo eller något sånt, kanske).

Och nu har jag försökt ladda upp en bild från gårdagen utan framgång. Måste försöka på nytt om några timmar. Jag gillar när saker funkar, inte lika mycket då de inte gör det.

Den nya filosofin

Lovis: Ja hörni. Livet är bara en dröm. Snart vaknar vi alla upp och är fortfarande bebisar.


(Ungefär en kvart senare råkade jag av en händelse inse att den där utsagan om att livet bara är en dröm kom från en direktöversättning hon gjort från sången "Row, row, row your boat" som avslutas med orden Life is just a dream. Lovis tolkade det bokstavligare än jag nånsin gjort.)

Om att inse vikten av ett städat arbetsrum

Ofta brukar jag skylla min uteblivna produktivitet på att det är för kaotiskt runtomkring mig. Idag märkte jag att det faktiskt inte bara är en undanflykt.

Vi städade som sagt igår. Hela huset fick sig en omgång, men framförallt blev mitt arbetsrum upprett. Det har varit fruktansvärt här. Men igår ordnade jag och fixade tills allt var på rätt plats, alla räkningar var betalda och till och med momsredovisningen för sista delen av 2012 var undanstökad.

Den vaga planen var att jag idag skulle ta i manuset med hårdhandskarna (det tredje, som jag fortfarande inte vet om nån vill ha, som jag skrev på i oktober när jag hade bloggpaus) på allvar.
Fast jag hade vaknat alltför tidigt och var frusen och trött och på förmiddagen kom Iduns gudmor med son på besök, och att umgås med dem var ju mycket trevligare än att stirra in i en dataskärm. Jag tänkte att jag knappast kommer att åstadkomma storverk.

Men så gick Caj och barnen ut på gården, jag satt mig vid datorn och började i förbifarten ändra på manuset. Jag ändrade och flyttade om och skrev till och plötsligt, efter två och en halv timmes intensivt arbete, var råversionen klar. Klar! Det är förstås en massa redigerande kvar. Men hela processen tog ett jätteskutt framåt.

Och jag är övertygad om att det beror på att det inte finns något annat som stör ögonen eller som pockar på uppmärksamheten. Här är städat och fint omkring mig och det är så inspirerande! Jag har en bok att börja finslipa! Jag är glad!

Fast nu skall jag nog vila lite. Och sen ska vi ta oss till stan och uträtta ärenden. Barnen har varsin julklappsslant att köpa något för, jag är i desperat behov av en ny yllekofta (den här har gett upp kontraktet, till min oerhörda fasa, fast jag framhärdar och använder den envist varje dag här hemma) och så skall vi till biblioteket. Och till apoteket. Och till flaskåterlämningen och pappersinsamlingen.

Kameratömning

Jag tömde just kameran. Här kommer lite bilder från de senaste dagarna. Först ute är de från nyårsafton:

Årets coolaste snöbil byggdes på årets sista dag

Min syster och min make tänker på Roi Mongin

Barnen sprang iväg och lekte medan vi satt kvar och pratade

Jag var också med.

Vi hade roligt, fast jag var så trött att jag nog aldrig har varit en sämre värdinna. Å andra sidan har jag känt de flesta gästerna sedan antingen min eller deras tidiga barndom, jag tror inte att någon har tänkt kapa familjebanden med mig trots mitt smått svala engagemang.

För första året på länge hade vi inga nattgäster efteråt. Som flest har vi varit tretton som sovit här. Vi sköt en raket. Innan dess tittade Idun på andras raketer men hade lite svårt med begreppen. "Mamma! Jag såg en bomb! viskade hon hänfört vid ett tillfälle. Vid ett annat påpekade hon att Vicci var jättebra på att skjuta kanon. (Det var han som tände på raketen i fråga.)

Sedan blev det nyårsdag. Den firade vi hos mina föräldrar och öppnade julklappar tillsammans. Sin vana trogen levererade Jonas ett rim som fick alla att gråta (av skratt alltså). Paketet innehöll en vinterhalare åt Caj. I rimmet fanns bland annat raderna "du är ju faktiskt ganska smal/ som en fläsklös, benfri val".

Kusinerna tävlade om att få min bror Jakobs uppmärksamhet (han är samtligas favoritsläkting, ett exempel på detta är att Idun i år inte tyckte att julklapparna var det roligaste med julafton, nej, det var att hon fick sitta bredvid Jakob vid middagen.) Och så fick vi fina bilder på dem alla också.

 Jakob tillsammans med Mira och Idun

Emmi, Lovis, Idun, Mira, Tova och Lone

..Och i ett mer naturligt tillstånd.

Emmi och Lone

Idun och Lone

Lone och Lovis

Städdag

Vi blev inte fullt så många som vi planerat på nyårsafton eftersom fem personer blev sjuka och uteblev, men sjutton glada firare var vi och det har satt sina spår. Madrasser, lakan, chipssmulor, leksaker och kvarglömda kläder hittas lite varstans, smutsiga linnedukar (jag kokar en som bäst, Maria!) och granbarr och knöliga strumpor dyker upp på andra ställen. Saltet hittas i toaletten (det spilldes vin, tror jag) och mitt arbetsbord är en katastrof eftersom alla grejer vi har städat undan i sista minuten har samlats där, bland alla paketpappersbitar och snörstumpar och annat jag aldrig hann få klart före jul.

Nu skall samtliga områden redas upp. Jag känner mig taggad. Trött och laddad.

Det är roligt när man har gäster, både när de kommer och när de far. Nu börjar jul- och nyårsfirandet vara över. Men jag är inte beredd att kasta ut julgranen och plocka ner julpyntet riktigt än, vi fick upp alltihopa så sent att jag nog vill njuta lite till, men städat och fint räknar jag med att vi har här om några timmar. Om en vecka kanske julpyntet också ryker. Det blir lagom.

Hur länge får ert vara kvar?

Årets investeringstips: en hemmabio

När vi flyttade till vårt hus 2007 passade vi på att investera i en videoprojektor och en stor filmduk. Vi har ingen teve och att se på film i min lilla laptop kändes lite trångt. (Vi har faktiskt aldrig haft TV, Caj hade en i sin lägenhet i Åbo men vi tittade aldrig på den, jag tycker att de flesta teveapparater är väldigt fula och har aldrig varit särskilt intresserad av att se på teve, inte ens när jag var barn. Filmer gillar vi däremot båda två, det kändes vettigare att satsa på en projektor än på en teve.)

Jag var i och för sig bara så där måttligt engagerad i införskaffandet av projektorn, men som tur var  Caj desto ivrigare och införskaffandet visade sig vara en fullträff. Att ha goda filmmöjligheter hemma när man har småbarn är det bästa som finns. Vi har tittat på massor av filmer. Massor. Det gick att kolla statistiken, nämligen: 2500 timmar har lampan i projektorn lyst de senaste fem och ett halvt åren. Egentligen skall väl lampan bara hålla 2000 timmar. Men vår lyser fortfarande fint.

På sista tiden har projektorn haft ett konstigt biljud, jag tänkte redan att den håller på att ge upp. Men genom att öppna den, googla lite och peta lite här och var i den åtgärdade Caj det problemet idag och nu går den som smort igen. Tyst och behagligt.

Ja, om nån funderar på att skaffa en projektor: gör det. Det har verkligen varit välplacerade pengar.

Bokåret 2012

För några dagar sedan lovade jag min kollega och skrivarkompanjon Ellen att berätta lite om mitt läsår.

Först måste jag berätta att jag aldrig, aldrig tidigare i mitt liv har läst så mycket som jag har gjort i år. Orsakerna är att jag har jobbat mindre än vanligt, att Caj har varit hemma och har skött minst hälften av hushållsarbetet och att jag har prioriterat läsandet framom andra aktiviteter, som att pyssla, sy och trycka tyg.

Jag har njutit. Men ibland känns det som om jag nästan har frossat i böcker, och att läsa mycket innebär förstås att man råkar på många bottennapp. Har de bara varit halvusla har jag läst boken till slut men valt att inte läsa fler böcker av samma författare. Har de varit riktigt dåliga har jag låtit bli att läsa dem helt.


Slutsaldot för 2012 landar på 161 böcker. Det är många. Jättemånga. 0,44 böcker om dagen. Och det är inte tunna böcker heller, jag gissar de flesta är mellan tre och fyrahundra sidor tjocka. Svårt att veta eftersom jag läser de flesta på min läsplatta (som för övrigt är en av de bästa investeringar jag någonsin gjort.)

Bäst i år var The Fault in Our Stars av John Green. Om du inte har läst det: gör det. Med tanke på att jag mest läst Paranormal Romance eller Urban Fantasy är det överraskande att min bästa läsupplevelse inte hittas i någon av de genrerna.

The Hunger Games tycker jag fortfarande att var något av det mest nervkittlande jag har läst i år. Daughter of Smoke and Bone (och dess uppföljare Days of Blood and Starlight) som jag har nämnt några gånger är jag kluvet inställd till, å ena sidan var de väldigt spännande och jag storgillade världen och miljön som författaren Laini Taylor har byggt upp, å andra sidan var böckerna råddig och dåligt strukturerade berättarmässigt. Att det är svårt att hänga med trots att man gillar historien är en indikator på att något inte fungerar.

Bästa dystopin utöver Hunger Games-trilogin måste nog vara Veronica Roths Divergent och Insurgent. Jag ser fram emot fortsättningen.

Jag läste en Sci-fi bok. Bara det var en överraskning i sig, men Ender's Game av Orson Scott Card var jättespännande trots att den saknade nästan alla de grejer som jag i allmänhet tycker att en bra bok brukar innehålla. Det var mycket strategier, krig och rymd, men den var superbra.

Richelle Meads Vampire Academy-serie var en vampyrserie jag gillade skarpt. Det jag tyckte bäst om var att varje bok var ett äventyr i sig, men att hela serien utgör en lång, jättespännande relationshistoria där varje bok är avgörande för den stora berättelsen. Konstigt förklarat av mig, smart uttänkt av författaren.

Susan Ees bok Angelfall var också riktigt bra, en bok som jag minns bra ännu trots att det är flera månader sedan jag läste den.

Så där på svenskt håll (nästan allt jag har läst har varit på Kindlen och följaktligen också på engelska. Jag undrar vad det betyder för mitt eget skrivande. Kommer min svenska att påverkas negativt?) är det Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandbergs Cirkeln och Eld som varit bäst. Samt Gardells Torka aldrig tårar utan handskar.

Det var läsåret 2012 det. Jag har på känn att 2013 kommer att bli mycket klenare i bokväg. Jobb, graviditet och kommande bebis gör nog att jag får trappa ner lite. Men jag är glad och tacksam över att ha haft möjlighet att ägna mitt favoritintresse så mycket tid under 2012.