Linn, Amanda och Nanó, (och säkert många andra), har redan
bloggat superbra om det här med kroppsideal och skönhetsoperationer och sånt
som alltför många (också jag) sätter alltför mycket tankekraft, tid och pengar
på. Det har sagts så mycket bra. Och
ändå känner jag att också jag vill säga något. Trots att jag har suttit och
nickat och hållit med tror jag att det finns en poäng i att också jag bloggar
om det. Ju fler vi är som granskar strukturerna, desto större chans är det att
vi lyckas prata sönder dem. Det är alltid lättare att kämpa mot ett dåligt
system om man vet att man inte är ensam om det.
För några veckor sedan bloggade jag om något som tangerade dethär, nämligen hur långt ifrån varandra känslorna och förnuftet står när det
gäller skönhetsideal. Bröstoperationsdiskussionen handlar egentligen om precis
samma sak. Om att någon annan har synpunkter på hur våra kroppar borde se ut, och att vi å ena sidan kan fatta att det är en bluff, samtidigt som vi å andra sidan inte kan låta bli att känna oss fel.
Det finns ett system som går ut på att vi alltid ska vara lite
missnöjda. Missnöje säljer skönhetsprodukter, viktminskningstjänster och dyra
operationer. Dessutom använder vi tiden på ett dåligt sätt, istället för
att förbättra världen sitter vi och funderar på hur vi ska göra för att uppfylla
ett skönhetsideal någon annan har skapat. För det är ju faktiskt inte jag som har hittat på vad jag
tycker att är snyggt. Inte från början.
Ett exempel: när jag och min kompis var
barn bad vi: gode gode Gud, NÄR ska vi få
hängbröst. Långa bröst var det snyggaste vi visste. De kvinnor vi kände och
beundrade (alltså våra mammor) var våra ideal och vi tyckte det var så snyggt
när de stod med armarna i kors och brösten stöttades av underarmarna. Det var
innan vi hade lärt oss vad som förväntades av ett par bröst. Och det är så
sorgligt på något sätt, när vi äntligen fick vår barndoms drömbröst tyckte vi
plötsligt att de var fula och oattraktiva, bara för att de inte såg ut som på
teve.
Ni vet den berättelsen om att man har två vargar inom sig
(en är god och gör ingen illa, den andra är full av ilska och ursinne, och de
är i ständig kamp med varandra. Den man matar, vinner). Jag tänker mig att det
här med kroppsideal är liknande. De ideal vi matar, vinner. Och vi har faktiskt ett val. Vi kan välja kampen
mot den egna kroppen (en kamp vi slutligen ändå kommer att förlora). Eller så kan vi välja kampen mot ett skruvat utseendeideal, en kamp vi faktiskt har en chans
att vinna?
Om vi pratar om det här, gång på gång, påminner varandra
om att vi alla har våra komplex men att det faktiskt inte är det viktigaste i
världen, och att det inte är en långsiktig lösning att vika sig för de
utseendeideal som råder, kanske vi kan bromsa hetsen? Om vi inte pratar om det är det lätt att tro
att alla andra är nöjda och snygga, eller att vi skulle bli lyckligare om vi
såg mer perfekta ut.