10 december 2012

Danielle och jag

När jag var yngre (i tidiga tonåren) tyckte jag om Danielle Steel. Allt hon skrev var ju så romantiskt. Kärleken mellan huvudpersonerna var så oövervinnerlig. Och alla var så snygga. Efter en tid hittade jag nya litterära marker att bryta och Danielle föll i glömska.

Ända tills för en tid sedan då Amanda och jag kom in på ämnet Danielle Steel och beslöt oss för att undersöka om vår ungdomliga förtjusning i denna kulspruteproducent till författare fortfarande fanns inom oss. Jag lånade romanen Solnedgång över Saint-Tropez (mitt val av bok kunde kanske ha baserat sig på något annat än att det råkade vara den tunnaste Danielle Steel-boken som fanns inne på bibban just då) och läste den förra veckan.

Innan jag berättar mera om boken måste jag lyfta fram hur oerhört produktiv Danielle Steel faktiskt är. Hon har till dags dato, baserat på Wikipedias information, skrivit 86 romaner, 15 barnböcker och 3 faktaböcker. Inte mindre än 25 av hennes romaner har filmatiserats.

Dessvärre fick jag redan på första sidan konstatera att min personliga utveckling se senaste 18 åren har gått i en annan riktning än Danielles. Låt mig citera:
"Han var sextio år, en stilig man som såg yngre ut än han var, och året dessförinnan hade han övertalat Diana (alltså frun, min anm.) att låta operera sina ögonlock. Han visste att hon skulle känna sig bättre till mods om hon gjorde det. Och han hade haft rätt."
Trots att jag inte visste om jag skulle skratta eller få kväljningar av just den här passagen kämpade jag vidare.

Boken handlar om tre par i sextioårsålden som har varit vänner i många decennier och som beslutar sig för att göra en gemensam resa till Frankrike. Men innan de kommer sig iväg dör ena kvinnan i en plötslig hjärtattack (hon var anmärkningsvärt nog den som var fulast av de tre damerna. Eller som Danielle valde att uttrycka det: hon hade kraftig benstomme och var ingen klassisk skönhet. Däremot hade hon förstås andra drag som gjorde henne nästan lika värdefull som de övriga. Fast inte så värdefull att hon fick leva boken igenom), hennes man blir förtvivlad men träffar nästan omedelbart en 18 år yngre kvinnlig skådespelare (underskön, förstås) som de övriga kvinnorna i sällskapet har väldigt svårt att acceptera eftersom de tror att hon är en lycksökerska. Hon visar sig emellertid vara fullkomlig och fungerar som katalysator för att lösa alla de andras problem. Hon gör till och med en Heimlich-manöver på en av gubbarna när han har fått en korvbit i halsen och räddar livet på honom.

Snubben som gillade unga ögonlock (han är för övrigt förlossningsläkare) inleder och avslutar en affär med en trettio år yngre kvinna och hans fru har svårt att komma över det, men som i ett trollslag löser sig också detta när de kommer till Saint Tropez. Inte direkt, men innan boken tar slut kan de "skratta tillsammans som förr."

Den tredje frun i sällskapet (hon som varken är död eller bedragen) är fransyska. Hon är allt som man som fransk kvinna förväntas vara. En vandrande kliché. Liten till växten, mörkhårig, före detta ballerina, oerhört eldigt och passionerat temperament har hon och när hon skall gå och handla bröd kommer hon tillbaka med en baguette under armen (HAHA!). Hennes enda, stora motgång i livet, utöver att få sin likaså eldiga mor att komma överens med sin make (alla i den familjen grälar konstant, men tycker om varandra innerst inne. Väldigt långt inne, tror jag, deras beteende vittnar inte om att de skulle gilla varann särskilt) är att hon inte har kunnat bli gravid, trots att hon längtar efter barn. Hennes man vill inte adoptera. Men genom att åka till Saint-Tropez blir hon slutligen havande, vid en ålder av 48 år.




Ja, allt slutar lyckligt. För lyckligt. Det finns inte en enda lös tråd kvar i slutet av boken. Det känns tyvärr för konstruerat för att övertyga mig.

Så där tekniskt sett är jag överraskad över att en som har skrivit 84 romaner inte är bättre på det än hon är. Hennes beskrivningar, som är väldigt långa och repetitiva, avslutas ofta med ett par meningar som sammanfattar och förklarar det hon just har beskrivit. Det gör med andra ord inget om man inte är väldigt koncentrerad hela tiden. Man missar inget eftersom det både gestaltas och skrivs rakt ut.

Sedan är jag också negativt överraskad över hur stort fokus som ligger på utseendet. I en bok har man ju alla möjligheter att laborera med alla möjliga personlighetsdrag, just för att texten inte är en visuell upplevelse i första hand. Men texten svämmar ändå över av detaljerade beskrivningar av superlativt vackra människor som nästan verkar osannolika. Alla som är äldre än trettio ser unga ut för sin ålder (anar jag en ålderskris, Danielle?) och är slanka med klassiska, vackra drag. Männen är stiliga, kvinnorna undersköna. Det finns inget intressant där, tycker jag.

Okej. Nu tröttnar till och med jag på att det här blogginlägget blev så långt. Men till den som hävdar att alla romantiska böcker är lika usla kan jag bara säga att det inte är sant. Det är stor skillnad på kvaliteten i böcker med kärlekstema. Jag anser mig fortfarande gilla en hel del chick lit och romantiska böcker. Men Danielle Steel kommer jag knappast att läsa igen.

16 kommentarer:

  1. Haha, jag minns den där tiden, var det kanske 14 - 15-årsåldern när jag och min kompis läste sådana där böcker en period, Hollywoodfruar av Jackie Collins till exempel. Vi häpnade. Jag skulle nog göra det idag också, men på samma vis som du :) Det är intressant att läsa om böcker och komma ihåg vem man var då - när man läste boken sist. Intressant och ibland jobbigt. Kram till dig!

    http://queenofkammebornia.se/2012/april/pippi-langstrump-i-sanboronbon.html

    http://queenofkammebornia.se/2012/september/i-riktning-mot-vara-drommar.html

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag undrar om det är något slags portal in i vuxenböckerna, de där amerikanska romanerna.

      Bra inlägg du länkade till, tack. Jag gillade särskilt den tysta hämnden hos dottern som flyttade om böckerna i sin fars bokhylla. Och citatet, som jag ju egentligen väldigt långt lever efter: Success is getting what you want. Happiness is wanting what you get.

      Radera
  2. Åh, argh, urk, fniss... jag har aldrig läst henne, och det är väl kanske bra... hennes böcker tycks utstråla allt det jag inte kan tåla gällande kön och normer. Pust. Men som du skrev är allt romantiskt inte alls så här, förstås inte. Steele tycks ju skriva den där Hollywoodfru-dynasty-såpopera-drömmen. Jag kan på sätt och vis förstå att man läser det, det är ju fantasier, något man själv inte har möjlighet att sträva efter. Men man undrar ju ändå vad fantasierna speglar, om man njuter av att läsa om dessa figurer... drömmar kommer ju inte heller från något vakuum.

    Håller just nu på och plöjer igenom historisk romance (1800-tal), och jag märker att det ganska ofta finns "moderna" värderingar i dem. Kvinnornas begränsade situation i samhället ses inte som "naturligt" utan används ofta som ett sätt att skapa konflikt. Att de tvingas agera på ett visst sätt pga sin underordnade position, och sen spelar man med lust, förväntningar och romans inom de ramarna, och bryter kanske lite mot dem också... förstås är alla vackra (men ibland är utseende och habitus fel i sammanhanget, och detta används för att göra figurerna intressantare), men det är ingen fixering vid ett visst utseendeideal, och personlighet/karaktärsdrag har större utrymme än utseendet... men har bara läst fyra författare hittills, och tror att jag läst främst dem som skriver bra (Lisa Kleypas, Mary Balogh, Loretta Chase och svenska Simona Ahrnstedt). Rekommenderas! Åh inser att jag måste blogga om dessa snart... men är ännu i slukaböckerfas :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej vad BRA, tack för lite författartips. Simonas böcker har jag inte läst än (tror det är något med reserveringssystemet på bibbans nya sidor som inte funkar), men jag skall, absolut. Ser fram emot att läsa dina inlägg om dem!

      Radera
  3. Ja hu hu.
    Jag läste Allers kärleksromaner en hel sommar när jag var fjorton. På svenska och finska.
    Minns hur sårad jag blev då min faster rynkade på näsan åt böckerna.

    Jag kände mej helt förstörd.Fattade hon liksom ingenting?
    Kärlek ju?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Exakt samma sårade stolthet bar också jag på om någon antydde att min smak inte var god nog. Och därför hoppas jag verkligen att ingen tog illa upp av min analys av boken, alla skall få läsa det de vill utan att känna sig dumma. Men det är bara att konstatera att min smak har förändrats. Mycket.

      Radera
  4. Det här är det roligaste blogginlägget du har skrivit. Kanske någonsin. Jag gapskrattade mig igenom din beskrivning av intrigen. Tack för detta. Heimlich-manövern! HAHAHAHA! Boken är liksom för bra att vara sann, men din beskrivning av den är ännu bättre. Du är den roligaste jag känner, så är det bara.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det där med Heimlichmanövern tog verkligen alla priser. Det hade eventuellt toppats om kvinnan i fråga hade tagit över spakarna i ett kapat flygplan efter att hon ödmjukt desarmerat terroristerna. Men bara då.

      Radera
  5. Jag måste nog medge att jag precis som ovanstående läsare skrattade mig igenom din recension. Helt suveränt! Och ja, även jag har läst Steele i tonåren. Till all lycka insåg jag ganska fort att Laila Hietamies var bättre...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Laila Hietamies känner jag inte till. Än. Är hon bra på riktigt eller är hon Finlands svar på Danielle?

      Radera
    2. Intresserar man sig lite för karelarnas öde så är speciellt hennes äldre romansviter helt läsbara (med risk för att göra bort mig. Det är snart 20 år sedan jag läst dem...). Rekommenderar i alla fall den sviten i vilken boken "Mäeltä näkyy toinen mäki".

      Radera
  6. Kauniit ja rohkeat i bokform?

    Har inte läst Steele, men nog Allersromaner. Metervis hade jag av dem i bokhyllan. Då var jag 12-14. Och tyckte den "vuxna välden" var så häftig. Men redan då tyckte jag det var märkligt att vuxna läste dem. Eftersom jag insåg att de ju passade en fjortis ganska bra.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Exakt så är det, Glamour mellan två pärmar. Din Allersromanläsning har kanske sin miniatyrmotsvarighet i hur vi plöjde noveller i mommos veckotidningar på villan. Korta dramer på en sida där de unga (oftast) tu alltid fick varandra på någon av de sista raderna.

      Radera
  7. åh, jag kommer ihåg en tonårs-Steel där huvudpersonerna beslöt att förenas i döden (eller om de flydde från nåt eller vad det nu var), och boken slutade i en ofullständig mening. Det gjorde fruktansvärt stort intryck på mej, att avsluta en bok mitt i en mening! Dramatiken! Modet! Det ofullbordade! Det oåterkalleliga! Döden!

    Jag kommer ännu att skriva en bok som slutar på samma sätt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det där hade jag också älskat! Jag höll ju på att gå under av romantik när Romeo och Julia dog tillsammans på bio på nittiotalet. Det var ju SÅ SORGLIGT (nå, det är ju faktiskt sorgligt, nu skall jag inte förminska en klassisk berättelse). Det är ännu mer speciellt att dö tillsammans, MITT I EN MENING!!!! Det visste Danielle.

      Radera
  8. Jag måste spamma lite till här. När jag gick till jobbet i morse så började jag nämligen tänka på detta inlägg på nytt, och ju mer jag tänkte på det, desto mer fascinerad blev jag av Danielle Steeles skrivande. Jag menar: sitter hon PÅ ALLVAR och kommer på dramatiska incidenter som den med Heimlich-manövern? Eller sitter hon och gapskrattar medan hon skriver sina tossiga historier, medan hon i hemlighet hånar dem som läser på fullaste allvar? Jag börjar luta åt att hon är den första medlemmen i den ironiska generationen.

    SvaraRadera