31 december 2013

Årets sista

Just nu pågår en traditionsenlig fest hos oss. Jipii. Vi är sexton pers på plats (åtta är i åldern 0-11) och tretton av oss kommer att sova här i natt. Vi har ätit supersmaskig trerättersmiddag, sjungit sånger (vi kom på den briljanta idén att trycka upp (ja ja, printa då) ett sångblad med kända visor i stil med Lilla snigel akta dig, så att alla skulle kunna vara med och sjunga. Jag har på känn att vi människor sjunger för lite tillsammans nuförtiden), barnen har haft föräldrafritt disco i vardagsrummet och alla har lekt snällt tillsammans. Just nu har jag tagit en paus för att natta Edda och passar samtidigt på att göra bloggvärldens snabbaste årssummering. (Vet ni förresten att det är mycket svårare att natta en bebis på nyårsafton på grund av alla raketer som avfyras med jämna mellanrum. Hmpf.)

Bäst: Att jobba på After Eight. Att Irene och Sedelsugen äntligen kom ut och att jag vann pris i en skrivtävling. Att Edda föddes. Att jag fick börja på Litterärt Skapande. Att jag har yogat nästan varje dag de senaste 2,5 månaderna och att min nacke tackar mig.

Sämst: Att jag hade en så skitjobbig graviditet. Att jag har sovit så uselt hela året, i början på grund av graviditeten och numera på grund av täta amningar. Att Cajs moffa dog.

Boksaldo: 150 stycken! Jeee! Jag hann med två till så där på slutrakan, mot alla odds. Skönt. Bland de bästa i år var Hopeless av Colleen Hoover, If You Find Me av Emily Murdoch, The Sea of Tranquility av Katja Millay och Born-dystopi-trilogin av Tara Brown.

Nästa år vill jag vara en mindre irriterad mamma, jag vill vara ute mera (det är verkligen min sämsta gren), jag vill fortsätta att inte tacka ja till allting och jag ser massor fram emot att få skriva på heltid från och med april. Jag ser också fram emot att få provköra vår husvagn, åtminstone till Sverige ska vi väl ta oss (förhoppningsvis ända till Holland) och att få sova. Sova. Sova. Jag hoppas och önskar att jag skall få ur mig ett manus till under året som går och drömmer också i smyg om att få åka på bokmässa till Göteborg med Caj och Edda. Så där i allmänhet önskar jag mig och mina vänner och släktingar (eller förresten, ALLA i hela världen!) lugn, ro, hälsa, kärlek och glädje, de vanliga önskingarna alltså, som antagligen är vanliga just för att de är SÅ BRA.

Gott nytt år på er allihopa!

30 december 2013

Tredje gluggen

När man är sex år kan man göra egna frisyrer. Och dra ut sina egna tänder trots att det gör lite ont. Det är tur att vi har Edda som är liten för de andra två är verkligen inte små längre.

28 december 2013

Som vanligt hos oss

Klockan är halv elva. Istället för att sova sött och ljuvt passar Edda på att visa sina tricks, hon säger hej, guppar upp och ner, hostar menande och står på alla fyra och gungar fram och tillbaka. Sen kastar hon iväg nappen så den flyger in i ett annat rum. Tjohej.

De tre första månaderna när hon bara sov och sov (och sov) börjar kännas som något som aldrig hände på riktigt. Nu är allt som det brukar vara hos oss: oförskämt vakna bebisar och outhärdligt trötta föräldrar.

2 från 150

Det är fint med jul. Släktingar och vänner väller in och jag får prata och kramas och umgås. Det är härligt. Och tungt, det märks på Edda att det varit mer liv och rörelse än vanligt, hon har svårt att sova (i natt var hon vaken mellan halv fem och sju, till exempel. Och jag med, följaktligen. Sen sov jag hela förmiddagen för att ta igen mig. Inte hon. Hon var vaken och glad. Fattar inte.)

Dagen före julafton hade jag ett över tre timmar långt textsamtal med min litterärt skapande-handledare (jag kan fortfarande inte helt smälta lyxen i att ha ett proffs som ägnar sig åt att hjälpa mig bli bättre på att skriva). Mikaela hade lusläst mitt barnboksmanus (bok nummer tre som kommer nästa höst) och hade en massa superkloka synpunkter på vad jag kan göra för att få det bättre och smidigare. Men jag börjar med min andra redigeringsomgång efter nyår. Nu har jag lov.


En sak jag tänkt göra under jullovet är att läsa Nyckeln, den tredje och sista boken i Engelsforstrilogin. Jag har sett fram emot den här läsupplevelsen, men nu när jag skall börja känns det trögt. Det är så länge sen jag läste de andra böckerna, jag har läst så mycket annat emellan att jag inte riktigt minns alla personer och alla berättelser längre, det känns nästan som om jag borde läsa om ettan och tvåan för att komma in i storyn igen (de är så bra att jag antagligen kunde göra det också, men det finns så mycket jag vill läsa och så lite tid...) Överlag tycker jag det där är ett problem med bokserier. Jag börjar på en, sen tar det ett halvår tills nästa bok kommer och då har jag redan halkat ur berättelsen så pass att jag har svårt att komma in i den igen. Bäst är det med serier jag upptäcker först efter att de har skrivits och publicerats klart, då blir det som att läsa en jättelång bok som jag aldrig behöver leta mig in i igen utan som jag får vila i tills jag känner till hela förloppet.

Så jag läser annat istället, just läste jag ut Me Before You av Jojo Moyes, en jättebra och sorglig och fin bok på samma tema som filmen Intouchables. Läs den! Jag är två böcker ifrån att spränga 150-böckers-strecket i år. Det är mycket möjligt att jag inte når dit, det är trots allt bara tre dagar kvar och på nyårsafton kommer jag säkert inte att hinna läsa något alls. Men å, så jag älskar det. Att läsa alltså. Det är nog något av det bästa som finns.

21 december 2013

Att tänka som nån annan

Ända sedan det där Actilife-inlägget samt en mycket intressant diskussion som uppstod på Facebook till följd av annonsen (jag tror diskussionen landade på runt 80 kommentarer, folk hade många bra poänger) har vi gått här hemma och funderat och pratat hit och dit, Caj och jag. Om humor, om vad man får skämta om, om hur folk ser på sina förhållanden. Om vad folk vill ha av sina förhållanden, om vad man förväntar sig, vad man förväntas förvänta sig och så vidare. Ja det finns verkligen mycket intressant att dryfta. En av Cajs bästa egenskaper är nog att han inte tänker i samma spår som jag eller som nästan nån annan för den delen, vilket ger mig en massa nya idéer och insikter.

Nu tänker jag koppla av med en film, men om ni inte gör detsamma tycker jag ni skall gå och läsa den här mycket intressanta analysen Caj har gjort om annonsen i fråga. Jag är säker på att de som gjorde annonsen inte har analyserat sina motiv lika ingående, men det hade de kanske behövt göra med tanke på resultatet.

Ha en fin kväll!

En kort paus

Jag minns att jag för några år sedan tänkte att skolåret inte alls har med min vardag att göra. Plötsligt en dag fanns det bara en massa barn på vägarna och jag insåg att ja, just det, skolorna har börjat nu. Jag tänkte att jag egentligen skulle kunna börja tänka på året i januari-december-takt istället för augusti-maj och sen sommar däremellan.

Men det nya sättet att tänka fastnade inte. Och det är kanske bra, för nu är vi tillbaka i skolårstänket igen. Det är här för att stanna: vi kommer att vara över femtio år när Edda har gått ut gymnasiet eller nån yrkesutbildning eller vad hon nu väljer. Femtio. Oj oj.

20 december 2013

Edda, sex månader

Ja, kan ni tänka er att hon faktiskt är ett halvt år redan. Jag hann inte ens komma på att blogga när hon BLEV ett halvt år eftersom det gick så snabbt (hon har varit ett halvår i en vecka redan). Jag tycker spädbarn brukar åldras ganska långsamt (det beror säkert på att jag förstår dem bättre när de är lite äldre) men Eddas första halvår har verkligen gått med vindens fart (ett uttryck som får mig att känna mig som Tomas Ledin).

Här kommer en liten utvecklingsrapport, främst för min egen skull och lite för er som kanske har bebisar i samma ålder, det brukar vara kul att veta vad andras barn sysslar med tycker jag. Om du inte är intresserad av detaljerna är det bäst att sluta läsa NU!

Edda är en jätteglad bebis. Hon ler när vi pratar med henne och skrattar högt när vi kittlar henne och är ofta ett enda stort smil när hon vaknar, både på morgonen och efter dagsvilorna. Hon är nyfiken och vill suga på allt, särskilt förtjust är hon i saker som prasslar som plastpåsar och papper. Hon sover i allmänhet två gånger på dagen, somnar för natten mellan sju och åtta och sover till mellan fem och sju på morgonen. Däremellan vaknar hon 3-4 gånger och äter och äter.

Edda kan säga hej medvetet (hon hälsade till och med artigt på vår hälsovårdare i måndags när vi var på kontroll) och mamma i misstag, när hon är ledsen. Hon står på alla fyra och gungar fram och tillbaka och har börjat ta sig fram genom att åla. Hon äter mest bröstmjölk fortfarande men har fått smaka på lite gröt och lite potatis. Och idag när jag gick in en sväng på vessan och kom ut satt hon där och väntade. Hade alltså satt sig själv, satt stadigt som en påve. Snyggt!

Påven Edda i sin puraste form
Hon har en massa smeknamn, ofta kallar vi henne Edgar, Edrahim, EddaPedda, Edert, Eduardo och Laatikko (det sistnämnda kommer från att hon är så glad och om man förfinskar ordet glad lite blir det laatikko. Ni ser väl sambandet? Bra.) Det slår mig nu att mängden smeknamn är helt i klass med Amandas Arvids.

He va he. Och snart är hon helt annorlunda. Det första året i varje människas liv är så ofantligt sjukt på så väldigt många sätt.

Jag återkommer kanske snart med en video på när hon skrattar åt Idun. Hon är lättroad när det är storasystrarna som underhåller. Det är mycket praktiskt.

18 december 2013

5054

Diskussionerna om annonsen har fortsatt, både i kommentarsfältet under inlägget och på Facebook. Jag lade upp två länkar på fb, en till den här samlingen retroannonser som speglar vad man ansåg vara helt okej reklam att lägga upp förr (eller ja, notera att tre av annonserna inte är mer än fyra år gamla!), en om sexistisk reklam idag (klicka inte på länken om du vill fortsätta vara på gott humör).  Det är så många intressanta aspekter som behöver dryftas och trots att jag är småbarnsföräldratrött och det är nedslående att grubbla på de här sakerna tycker jag det samtidigt är oerhört intressant att fundera på humor, vem som bestämmer vad som är roligt, när det att säga sin åsikt förvandlas till hets mot folkgrupp och så vidare. Som merparten av de som engagerat sig i diskussionen inser, handlar det inte längre om annonsen i inlägget nedan, utan om mycket större saker.

Hursomhelst är det roligt att så många är intresserade och tycker att det här är viktigt. Igår hade bloggen över femtusen sidladdningar, vilket nog är alla tiders rekord. Jag tycker det är fint att diskussionen inte har spårat ur. Trots att vissa inte har velat ge sig till känna med namn har tonen ändå varit ganska saklig och trevlig. Tack för det! Fortsätt gärna att diskutera och berätta också gärna vem ni är.

Julgodis!

Jag tycker om att göra julgodis. Jag har redan börjat. En stor sats dajm (Pias recept) och en sats apelsinkola (underbara Claras recept) har jag gjort i år.

Jag har sett framför mig hur jag ställer fram stora burkar fulla med hemgjort julgodis som får stå där och se läckert ut, sen går man och tar sig en bit när det känns som att det behövs.

Det är bara det att vi har provsmakat. Hemskt många gånger. I nuläget finns fem (5!) bitar apelsinkola kvar. Dajmen är slut för länge sedan. Jag hann inte ens slå in julgodiset i papper innan det gick så här (alla vet ni väl att pappret egentligen är där bara för att det ska vara svårare att äta upp allt så snabbt som man egentligen vill?).

Har ni nåt favoritrecept jag borde prov(smak)a?

17 december 2013

Dagens oneliner

"Det är TUR att jag inte levde förr i världen, för då hade jag haft ännu argare föräldrar. Det duger så här. Med ert tjafs och tjat."

16 december 2013

Sitt du där och var söt så sköter vi världen

Den här smaklösa annonsen hade ett Karleby-baserat gym i tidningen idag. Diskussionerna på facebook går heta, många tycker, i likhet med mig, att det är både smaklöst, politiskt inkorrekt och helt enkelt inte ett dugg roligt, medan andra (majoriteten män) hävdar att man är humorlös om man inte tycker det är roligt samt att man hycklar (?) om man kritiserar dem som tycker det här är kul.

källa: facebook
Att uppmana en karl att ge sin kvinna ett presentkort till ett gym när hon inte uppfyller de utseendekrav hon borde uppfylla befäster ännu en gång att kvinnans första och främsta uppgift är att se bra ut. Att vara ett objekt. Till för att mannen skall kunna njuta av hennes utseende.

Även om det hade varit omvända roller, att kvinnan uppmanas köpa ett gåvokort till sin man för att han borde bli fastare i hullet hade det varit smaklöst. Men på samma sätt som vita människor väldigt sällan känner sig felbehandlade på grund av sin hudfärg, och på samma sätt som icke-handikappade väldigt sällan känner sig förfördelade över att det finns särskilda handikapparkeringar, tycker jag inte heller att de män som påstår att det här ju bara är ett skämt egentligen har mandat att uttala sig. Budskapet i varianten av annonsen här på sidan sparkar neråt.

Till dem som drar skämtkortet, alltså tycker att man är tråkig och löjlig och småaktig när man inte kan se det roliga i den här sortens annonser vill jag bara hälsa: för inte alltför länge sen var det också helt tillåtet och JÄTTEROLIGT (obs, här är jag ironisk, så att ingen missförstår mig) att skämta om handikappade, mörkhyade eller människor med mentala problem. Det är ju inte alls samma saaaak säger kanske nån nu, men jag säger: jo, det är det. Det här handlar nämligen inte bara om ett litet skämt i en annons utan om en struktur där kvinnor om och om igen blir placerade i ett fack där många av oss inte alls vill befinna oss.
 Nej. Det är inte männens fel att det är så här (jag vill påpeka detta eftersom män ofta när dessa saker kommer på tal känner sig utpekade och anklagade). Felet ligger hos alla de människor, bland annat då de på Actilife som planerat denna annons, som fortsätter att använda en sådan här jargong och bekräfta att det är både smålustigt och helt acceptabelt att tycka att en kvinna borde se ut på ett visst sätt, och om hon inte gör det kan man med en enkelt liten present få henne precis som man vill ha henne. Glad och fast i hullet, trallala.

När man går med på en sådan här jargong blir man medskyldig till utseendehetsen bland i synnerhet unga kvinnor. Kvinnor som ständigt uppmanas sträva efter förbättring (eftersom de aldrig är snygga nog). Kvinnor som konsumerar stora summor när de försöker nå ouppnåeliga ideal genom att shoppa rätt kläder, operera sin kropp tills den liknar den i annonsen, och träna på gym tills hon mår lite bättre över sitt utseende. Det är klart att företag (som Actilife) mår bra av att kvinnan aldrig når sitt utseendeideal. Genom att gödsla hennes missnöje rullar pengarna in. Eller genom att gödsla mannens missnöje med sin kvinna, som här.




Ps. Det är för övrigt stor skillnad på att vilja göra sig vacker inför sin partner och på att ett företag uppmanar en att kräva att ens partner gör sig vacker för en. Tränar man på gym gör man det förhoppningsvis för att det får en att känna sig stark och glad och nöjd med det ens kropp klarar av, inte i första hand för att ens partner tycker man är för fet.

Dagens gåta

Idun: Vad är det för likhet mellan Ysterband, Osterband, Esterband, Isterband och Korvband?
Vi: ?
Idun: Alla är korvar.

Allt är väl

Igår kväll återvände Caj, Edda och jag från en alldeles förtjusande helg i Åbo. På hotell. Vi bor nästan aldrig på hotell, vilket gör att jag älskar det.
  • Fräscht hotellrum -check
  • God hotellfrukost -check
  • Intressant och givande litt.skap.-helg -check
  • Rolig julfest -check
  • Mestadels nöjd halvårsbebis som tillbringade all tid med sin far -check
  • Smidig matning av halvårsbebis vid lämpliga luckor i kursen -check
  • Överlevnad av bilfärd både tur och retur -check
Ja ni ser själva: det gick oförskämt bra.

I bilen på vägen hem skrev vi upp en lista på vilka saker vi vill göra inför julen och portionerade ut dem, någon liten grej per dag, så nu har jag ingen julstress heller. Det enda som återstår av dagens punkter är att göra julgodis. jobbigt, jag vet.

All is well.

12 december 2013

Trevligheter

Dessa trevligheter har hänt idag
  1. Jättefina skisser på mejlen
  2. Almanackan från Soffa a.k.a. Fia-Lotta Jansson fanns i postlådan.
  3. Vi fick en stor låda lyxchoklad från våra vänner Mikko och Penny i Holland, den kom också i postlådan. Jag älskar a) när trevliga människor skickar brev eller paket på posten b) när dessa levereras ända hem.
  4. Jag skrev en text om slagsmål att läsa upp på litt.skap-julfesten på lördag. Min backup-plan är att sjunga en sång som jag skrev när jag var 21. Men jag tror jag håller mig till texten.
  5. Jag hade grym spänningshuvudvärk, konstaterade att det nog berodde på att jag fuskat med yogan de två senaste dagarna, så jag körde ett halvtimmespass och mår mycket bättre nu.
  6. Struntade i veckostädningen.
Vilka saker har ni gillat med er dag?

Illustratörskärlek

Åh! Vet ni vad som är något av det roligaste med att skriva barnböcker? Jo, det är när man får de första skisserna av illustratören.

De två barnböcker jag hittills har skrivit, Patrik och Pensionärsmakten och Irene och Sedelsugen har illustrerats av den fenomenala och underbara Joanna Vikström Eklöv. Jag har skrattat högt många gånger när jag fått bilderna. Detaljerna! Uttrycken! Allt! Jag älskar det.

Min tredje bok (som kommer nästa höst) illustreras av Ida Wikström, jag fick den första miljöskissen idag. Och åh så fint det blir! Det är så kul att igen få samarbeta med någon som fattar mina idéer och  fantasier och som kan göra bilderna bättre än de jag har i mitt huvud (och det säger inte lite, för mina inre bilder är mycket bra, kan jag lova) (och det här vågar jag påstå främst eftersom ingen kan kolla upp saken, moahahaha).

*här kan ni låtsas att jag har lagt upp en bild, jag vågar inte lägga upp den på riktigt utan tillstånd. Men jag lovar, Ida ritar faktiskt ännu bättre än ni kan föreställa er!*

11 december 2013

Den frågan fick jag bittert ångra

Vi sitter runt matbordet. Caj går ut i köket för att hämta något. Idun myser.
Idun: Jag tycker pappa är söt!
Jag: Det tycker jag också. Det är därför jag är så kär i honom. Och för att han är så snäll. Och rolig!
Vi äter lite. Jag får en snilleblixt och fiskar efter lite fakta.
Jag: Varför tror ni att pappa är kär i mig då?
Barnen funderar, men inte länge, ty Lovis har en teori.
Lovis: För att du alltid är... arg, kanske?

10 december 2013

Om skönhet

Jag har funderat mycket på skönhet den senaste tiden. På ideal och på huruvida skönhet borde få spela roll. Jag har nämligen i ren och skär protest mot att så stor vikt sätts vid utseende börjat intala mig själv att skönhet inte får spela någon roll alls. Fast det är ju heller inte riktigt sant.

Skönhet i sig är inte av ondo, men då man sätter likhetstecken mellan skönhet och perfektion, då inte ens modellerna är snygga nog för att få sina bilder publicerade, då människor utsätter sig för  farliga operationer för att uppfylla ett ideal man ändå aldrig kommer att nå och då en kvinna i många sammanhang i första hand är ett objekt och inte en person som tänker, känner, gör och är blir skönhet nästan något... ja...farligt?

Så kanske vi måste dra anti-utseendefixeringen lite längre än nödvändigt för att lära oss tänka annorlunda. För som det är nu är det ju helt sjukt. Jag är ärligt talat lite rädd för den värld mina döttrar kommer att vara tonåringar i, med tanke på hur det ser ut idag.

9 december 2013

Rensa rensa

Just nu går jag ständigt och tänker på att rensa bort en massa saker ur diverse skåp. Jag tänker på det, men steget att faktiskt göra något åt saken är jättelångt. Jag har också planer för ommöblering och ny layout för hela vårt hus, vi ska alla byta platser med varandra, bygga ut, bygga om, platsbygga olika garderober, måla och mura. Dessutom kommer vi att beställa en del nya köksskåp snart eftersom vårt gamla system inte fungerar helt till belåtenhet (det har det inte gjort de senaste sju åren). Jag funderar också på en massa texter jag skall skriva, julgodis jag vill baka och filmer jag gärna skulle titta på. Samt blogginlägg jag skulle kunna författa.

Men jag är så trött, det blir liksom inte till något. Alls.

Nu skulle det sitta fint med en påminnelse om att den här sömnbristen och tröttheten är övergående. Att jag inte alltid kommer att behöva lägga mig klockan tio (fast inte ens det hjälper, jag är ändå helt slut när morgonen kommer eftersom Edda äter så ofta nu).

Det enda jag inte minns är exakt när det lättar. När lättar det?

6 december 2013

Hon som inte rodnar

När jag var tonåring var jag ständigt rädd för att rodna. Det var så pinsamt att vara generad. Ofta rodnade jag dessutom helt utan anledning och att verka generad utan att vara det var nästan ännu värre. Åh, fy vad det var hemskt. Jag försökte med allt möjligt, gömma mig bakom mitt långa hår, vika ner strumpskaftet ett varv per rodning bara för att få något annat att tänka på... inget fungerade. Allra värst var det om någon påpekade mina röda kinder, då blev det ännu värre. Jag hade sällan ens själv nån aning om varför jag rodnade.

På den tiden hade jag nog aldrig trott att jag en dag skulle vara med i ett långt radioprogram med namnet Hon som inte rodnar. Förra veckan satt jag nämligen i nästan en timmes tid och pratade med Frida Lindholm i en studio här i Jakobstad (eller hon satt i Helsingfors). Vi diskuterade allt från barnböcker till framgång och höns. Det var trevligt.

Fast efteråt rodnade jag visserligen inombords, konstant, ända tills jag hörde programmet. Edda hade sovit dåligt natten innan inspelningen, jag var trött och ofokuserad och kom i efterhand inte alls ihåg vad jag hade sagt. I mitt huvud blev varenda resonemang på hälft och lät helt annorlunda än jag tänkt.

När jag sen hörde på det var det inte alls så farligt som jag trott. Utom att jag blev uppriktigt chockad över hur jättesnabbt jag faktiskt pratar. Visserligen påpekas just det här i ur och skur, men i mitt huvud låter jag mycket normalare. Nåja. Man lär hänga med ändå.

På söndag sänds programmet i Radio X3M mellan klockan 17 och 18. Men från och med nu kan du också lyssna på det här.

Idag skall jag inte rodna. Idag skall jag fira min trettiofjärde födelsedag (tänk att det är ett halvt liv sen jag fyllde sjutton) tillsammans med min familj och några av mina allra bästa vänner. Jag har redan nu fått en läcker överraskningsfrukost, sång på säng, fina presenter och kramar och pussar och vet att jag kommer att serveras mat både i Vasa och Nykarleby innan natten sänker sig över mig och min nya ålder.

Hoppas ni får en fin självständighetsdag, allihopa!

5 december 2013

Claonen Ebba

Jag har hittat mitt uppsatshäfte från ettan. Jag är mäkta imponerad över mitt livs andra uppsats, ett verk på åtta sidor med namnet "Claonen Ebba". Vilken intrig, och vilken förmåga att fokusera på det som verkligen är spännande i texten. (Dessvärre dalade kvaliteten brant efter detta, bland annat med den korta dikten Doktor Blom och hasselnöten, som löd så här: Det var en gång en doktor, som ville hem till mor. Blom. Slut. Det var ju väldigt ostrategiskt av mig att gå ut så där hårt till en början för att sedan inte fortsätta på samma linje trots att jag bevisligen kunde.)

Nåja. Eftersom jag själv har haft mycket stor glädje av i synnerhet namnet på Claonen Ebba (jag älskar ju fortfarande att hitta på namn, både konstiga, knasiga och knäppa, men här var jag definitivt på topp. Tänk att heta Hor i andra namn) tänkte jag dela med mig av mitt mästerverk med er här, idag. Det kan hända att det bara är mamma som är intresserad. Det är helt okej. Helt okej.

Jag ger er: Claonen Ebba av Malin Klingenberg, sex år, 1986.

Claonen Ebbas föreställning.
Det var en gång en claon som skulle uppträda. Hon hette Ebba, Hor, et labstn. Idag hade hon kommit från sin mamma som hette ouglodidi et labstn.
 Hon skulle gå på lina. Nu skulle hon snart uppträda. Fort skynda ropade Nilson i hör-luren. Ebba sprang till sin gröna vagn.
 Där bytte hon till Claon kläder. Och sminka sig gorde hon okso. Sen sprang hon till tältet igän.
Det var första gången hon upp trädde. Bom, Bom, Bom. Trummorna slog. Ebba. Nu var hon närvös. Ebba, Ebba, Ebba... ja nu svarade hon. Nu skulle hon uppträda.
 Nu gick hon upp för räp-stegen nu såg hon linan.
 Hon såg linan framför sig. Hjälp tänkte hon. oj nu måste hon börja. Och hon började.
Hon gick och balanserade. Sen var kvällen över. Hon var svettig av strål-kastarens ljus. Sen bjöd hon sina vänner på te och bullar. Det var en trevlig kväll.
Sen gick hon och lade sig god-natt sa Ebba för sig själv.


4 december 2013

Drömmen om att bli en bloggarhybrid

Med gemensamma krafter slipade vi byrån. Sen målade vi den grå.

Fast när den hade torkat märkte jag att den var så gråbrun att den var mer brun än grå, fortfarande. Jag chansade och blandade till en egen målfärg av den befintliga färgen, lite ljusgrå färg som vi har målat trappan med, lite jättegammal svart målfärg som vi använt till ett mönster på en vägg samt lite svart textilfärgspigment (!). Det resulterade i en färg som i alla fall i burken påminde om den jag föreställt mig. Jag målade allt ett varv till. I dagsljus blev det lite väl blågrått, men på kvällen, i dunklet, i brasans sken och så där, är det perfekt.

Jag har minst tre andra möbler jag har tänkt måla, så byrån får vara den där färgen nu ett tag i alla fall, trots dagsljusmissen. Just nu är jag inspirerad att fixa fint, men jag hinner liksom inte med innan allt har grott igen eller innan jag kommer av mig (eller framförallt kommer jag sällan igång, idag var ett undantag). Jag önskar att jag var en hybrid av Linn, Karin och Soffa. Då skulle jag måla hur mycket som helst på några minuter, fixa jättefina installationer med saker jag har hemma och texta en dunderfräsch tavla att ha på väggen.

Straffet

Idag har jag tänkt måla om den här byrån. Trots många års försök kan jag inte tycka om färgen. Så nu ska den få bli grafitgrå. Jag tror det passar bättre.

Barnen är inte övertygade. Inte alls. "Vet du vad mamma", säger de, "om du målar den tänker vi sluta kalla den bruna byrån och börjar kalla den fula byrån istället", sen tittar de på varandra och nickar. Det är den bra hämnd, tycker de.

Men jag tänker måla den i alla fall.



Skickat från min iPhone

3 december 2013

Traditionsenligt julpyssel

Idag var det äntligen dags för vårt traditionsenliga julpyssel. Jag var med första gången 2006, när Lovis var bara ett halvt år. I år är hon sju och ett halvt, vilket med lite snabb matematik innebär att det är den åttonde gången vi pysslade tillsammans. Inte heller i år lyckades jag färdigställa mitt pyssel, jag hade till och med en plan den här gången, men eftersom Edda också ville vara med och helst ville vara i min famn hela tiden hann jag bara vika ett hundratal kaffefilter och inget mer. Roligt var det ändå, vi äter alltid godsaker och pratar om viktiga saker som inte är lämpliga att återge här på denna blogg.

Årets värdinna var Linda. Hon broderade på maskin.

Aja trädde pärlor och madonnor på en tråd

Jag älskar Eddas min.

Maria broderade en julgransmatta. Här syns också mitt vikprojekt.

Linda bor med sin familj i ett jättemysigt hus.

Min telefonkamera gör det inte rättvisa.

Alltid lika stämningsfullt!

Ja, här satt vi sen och pysslade. Och åt. Och pratade.
När jag kom hem hade jag huvudvärk och hade allra helst gått och lagt mig genast. (Edda vaknade kvart i fem i morse. KVART I FEM! Det är sant. Jag somnade om efter ett par timmar när hon gjorde det, men sen vaknade hon klockan åtta igen, jag med. Jag har på känn att vi kommer att vara trötta nu ända tills hon börjar sova hela nätter. Pust.) Men än fick jag inte vila. Ty jag hade lovat att ställa upp som provsmakare av årets julpraliner tillsammans med Moa, Egon och Kennet. Det var bara att lägga barnaskaran och pallra sig till Kivilös på provsmakning. På bilden nedan halva panelen samt skribenten Nicken, min forna DT-kollega alltså.

Jag gillade Fazers choko mest. Hade gissat på Aladdin, faktiskt.
Det var det. Nu ska jag sova så fönsterrutorna skallrar. Det är bäst att passa på nu. Jag blir inte yngre direkt. På fredag fyller jag 34, till exempel.

2 december 2013

Snart är hon ett halvt år gammal

video
Så här ser Edda ut nuförtiden. Hon är mycket glad och mycket kittlig. (Mitt fåniga tonfall och mina fjantiga läten kan man med fördel strunta i.)

Årets julkalender

Vi kör samma upplägg som förra året på julkalendern här hemma.

Varje dag får en påse öppnas, varje påse innehåller ett meddelande om något som skall ske under dagen. Det behöver inte vara stort eller speciellt.

Igår fick de pyssla pompoms med mig i mitt arbetsrum. Idag har vi varit med alla barnen plus barnens bästa kompis på café där vi åt goda bakverk och spelade spel. Imorgon tror jag de ska få måla tavlor med Caj, om jag inte minns fel. Och så vidare.

Förra årets succé med morgonmål-på-säng-biljetter skall vi upprepa, det blir pepparkaksbak, simhallsbesök och ansiktsmålning på självständighetsdagen. Har ni andra bra idéer? Fritt fram att dela med sig!

1 december 2013

Det är viktigt med balans

Som motvikt till förra inläggets tyngd och allvar kan ni gärna gå in här. Och här. Jag fnissade högt, många gånger. Och lovade mig själv att aldrig ens tänka på att låta avbilda mina barn på min hud.

Hej igen!

November månad blev inte alls som jag tänkt mig. Jag hann inte alls skriva så mycket som jag planerat, mycket på grund av allmän trötthet, delvis också på grund av att Cajs underbara moffa plötsligt blev sjuk och gick bort. Istället för en lugn och avkopplande månad har vi varit ledsna, planerat och genomfört begravning, haft massor av dag- och nattgäster (åtta nätter av trettio var vi en till fem personer fler än vanligt i huset, tror jag jag kom fram till här i något skede) och försökt få vardagen att rulla på som vanligt där i bakgrunden i alla fall.

Eddas och min honeymoon med tiotimmarsnätter som standard är definitivt över, numera påminner hon alltmer om sina i barndomen allerstädes vakande storasystrar. Lovis och Iduns vakande har gått över, men som småbarn var de alltid vakna, tyckte jag, medan andras barn alltid sov. Så här ser våra dygn ut numera på ett ungefär: Edda vaknar nån gång mellan sex och sju. Sin första tupplur tar hon mellan ungefär åtta och halv tio, halv elva. Sin andra mellan ett och tre. Sen är hon vaken ända tills hon går och sover ca halv åtta. Om nätterna vaknar hon cirka tre gånger och äter.

Det låter inte så illa nu när jag läser det. Men att gå från tre dagsvilor plus ett pålitligt, jättelångt sömnpass på åtta-tio timmar, till att hon vaknar varannan eller var tredje timme känns hårt. Jag har på intet vis sovit i kapp mina sömnlösa graviditetsmånader, så min upphackade sömn känns i varenda por.

Det mest konkreta exemplet (som jag också kände mig tvungen att dra på tvillingmamman Saaras blogg) var när två glasburkar med starkt doftande innehåll (det var oliver i ena, soltorkade tomater i andra) plötsligt gled ur händerna på mig när jag stod i kassan och skulle betala, jag kände bara hur jag inte orkade hålla i dem, hur mina händer blev alldeles kraftlösa, och en sekund senare låg de där på betonggolvet, i bitar. Själv såg jag allt så där likgiltigt utifrån. "Jaha, nu händer det här, det kunde man ju ana", ungefär.

Men hon är så gullig. Glad för det mesta. Hon rullar runt, petar på saker hon hittar på golvet, biter på det mesta, skrattar högt när vi busar med henne och är underbar och älskad av alla.

Så där i övrigt: lillajulaftons oerhörda program bestod av att barnen arrangerade stolar framför kakelugnen, sen satt jag och de och berättade om saker som har hänt oss ("en gång i butiken stod jag och höll i en kärra och sen märkte jag att den inte var vår!" berättade Idun). Edda pratade också plikttroget när det var hennes tur och storasystrarna lyssnade uppmärksamt. ("äu, eu, uu, äii" "jaha, jaha Edda, var det ?") Caj stekte plättar i köket under tiden. Och det här låter säkert jätteidylliskt, men det var det tyvärr inte, det var ett litet andningshål i en i övrigt sur och trött dag, vi är förkylda och barnen yrde omkring och jag som sett framför mig ett pyntat och mysigt hem gav upp där nångång på eftermiddagen när jag istället för att ordna och städa började peta bort fastklistrade ornament från ett skåp som jag har tänkt måla om de senaste tre åren.

Men ja, i alla fall, nu är jag tillbaka. Hoppas att ni också är det!

Notera gärna att inlägget publiceras på tolvslaget, precis minuten efter att november månad nått sitt slut. Ganska troget av mig, va?

31 oktober 2013

Mina sista tankar

  1. Jag har en teori om varför vi är så återhållsamma med small talk i Finland jämfört med resten av världen. Det är för att här tar vi vänskap på allvar. Vi kan ju inte kallprata med vem som helst så där bara, för genom att småprata med en främling inleder vi i teorin en livslång vänskap, och en dylik kan man ju inte vara säker på att man vill engagera sig i utan att ha spionerat på och diskuterat personen i fråga en lång tid på förhand. Situationen "att småprata lite på bussen för att sedan aldrig ses igen" finns inte i mångas idévärld. Pratar man med någon är det i grund och botten för att man är ute efter en djup vänskap. Och passerar man varandra bara i förbifarten på livets väg, ja vad är det då för vits att prata?
  2. När jag var tonåring tyckte jag det verkade rätt trist och enformigt att bli vuxen (jag har skrivit om det tidigare nån gång, men orkar inte leta upp var...) och var förvånad över hur härligt och roligt det faktiskt ofta är. Jag får bestämma ALLT själv. ALLT är möjligt. Och ikväll slog mig tanken: tänk om det är likadant att bli riktigt gammal. Ibland tänker jag nämligen att det måste vara tråkigt. Vad gör man hela dagarna när ens fysik håller på att ta slut? När alla ens vänner dör runtomkring en? Och så vidare. Tänk om det i själva verket är superroligt, antingen för att tiden går så fort, eller för att man har blivit så otroligt klok och vis vid det laget att man bara kan sitta och gotta sig åt allt man har lärt sig under livet, eller om man sitter och småfnissar inombords åt alla trevliga minnen man har skapat under åren som gått. Hoppas det är så! Hoppas!
  3. Det är stor skillnad på att längta bort från något och att längta till något. Jag längtar ofta. Men jag längtar nästan jämt till, det är inte så att jag ogillar mitt vardagliga liv och tror att jag skall ha det bättre nån annanstans, utan snarare så att jag tycker det är spännande att föreställa mig hur livet kunde vara nån annanstans också. Om man längtar till något, då behöver man inte agera på sin längtan utan kan bara njuta av fantasierna eftersom man har det ganska bra i verkliga livet redan. Men längtar man bort från någonting, då är det nog bäst att se över hur man riktigt har det och vad man kan göra åt saken.
  4. Det här med vision boards! (Mina tankar kring dessa skulle förtjäna ett helt inlägg och tangerar det jag skrev om i förra punkten.) Vi tänkte nämligen göra vision boards, Caj och jag, för några dagar sedan. Eftersom min man ville vara välförberedd inför vårt pyssel läste han på lite innan vi började och hittade den här artikeln. Och så klart! Det är ju jättelogiskt. Mycket smartare att göra en action board där man målar upp en vision om HUR man skall nå sina mål än att bara visualisera sina drömmar. Det passar en praktisk pragmatiker som mig. Sen fick jag lite obehag också när jag fattade vad vision boards egentligen går ut på: att man genom att samla ihop sina drömmar visuellt kommer att uppnå dem, för att "universum vill det" och inte för att man själv är aktiv och försöker förverkliga det man drömmer om. Jag har tänkt att man skapar en vision board för att man vill summera sina tankar så man vet vilka mål man vill fokusera på att nå. Men där hade jag fel. Och ni som har läst ett tag vet ju att jag inte är helt positivt inställd till budskapet i "the secret" (rörelsen från vilken vision boards lär härstamma om jag fattat saken rätt) så min reaktion på den här upptäckten är inte särskilt förvånande.
  5. Häromnatten drömde jag en jättelång dröm som handlade om att Caj, jag och våra kompisar U och J somnade och sov i FEMTIO ÅR, alla hade blivit jättegamla när vi vaknade, vi var helt oförändrade men kände ingen utan hade en massa barnbarn som var i våra egna barns ålder (drömmar är inte alltid så logiska, nej). VAD betyder den drömmen?
  6. Jag har fortsatt att göra yoga varje morgon. Det är mycket skönt och jag är betydligt vigare än jag var när jag började. Det är bara en kvart om dagen, men varför sluta? En kvart om dagen gör att jag yogar nästan två timmar i veckan. Det är nästan två timmar i veckan fler än tidigare.
Ja hörni. En sån där tankeblaffa avslutar jag med. Eller vad säger jag, inte avslutar jag ju, utan jag tar en paus. Hela november månad skall jag idka internetial avhållsamhet (nå, eventuella kommentarer på det här inlägget kommer jag nog att läsa och svara på, mail läser jag och fb kommer jag förmodligen att slinka in på med jämna mellanrum, men jag skall inte läsa bloggar, jag skall inte blogga och jag skall hålla mig så passiv som möjligt. Ni vet hur det är, man kommenterar något på fb, sen måste man in och kolla om nån annan har sagt nåt och så har hela veckan gått), jag skall försöka leva lugnt och hälsosamt och återkommer med glädje 1 december. Jag kommer att sakna er, kära läsare! Lev väl!

30 oktober 2013

Hitta bloggarn'

Det här är min utsikt just nu. Ser ni mig? (Och vad pågår med julstämningen, egentligen? Tycker det ser juligt ut på bilden men jag lovar, jag har verkligen inte tänkt börja pynta på länge!)



Skickat från min iPhone

Myskväll

Oftast är vi med båda två när barnen ska nattas. Jag ammar och byter på Edda och Caj borstar tänderna på de stora barnen, sen läser vi godnattsaga tillsammans och allt det där. Det löper bra. Caj åkte bort ikväll, jag skulle natta alla barnen själv. Det är inte första gången. Men det finns inte nån fallskärm när det inte går som det skall.

Hurtigt sa jag åt barnen: när ni städat upp er koja och dukat av bordet kan vi spela ett spel! De städade, jättefint. Och vi skulle spela. Det var bara det att jag hade glömt (förträngt?) att ena dottern är livrädd att förlora, vilket gör att hon vid första spelmotgång blev alldeles hysterisk och började skrika och gråta. Hon försökte fortsätta spela men det gick inte för hon var så ledsen och olycklig vid tanken på en eventuell förlust att hon helt enkelt måste skrika lite. Edda var också på monsterhumör, hon borde ha tagit en tupplur tidigare under kvällen men jag lyckades inte få henne att somna då, så hon hade varit vaken i sisådär fyra timmar. Och den tredje dottern blev så irriterad på allt oljud att hon också fick fnatt och började gräla på de andra och där satt jag och "hade det mysigt" (bah!) med tre skrikande barn.

Efter en del trixande somnade de faktiskt till slut.
Nu är jag "lite trött".

28 oktober 2013

Den närmar sig

November månad, that is. Bloggpausmånaden. Skrivmånaden. Hälsomånaden.

Kanske det är konstigt att göra en asketisk insats just i november, en av de tyngsta månaderna på året. Men jag tänker att det kanske kan vara bra att kura ihop sig, krympa sin värld litegrann. Inte surfa så mycket på nätet, inte äta en massa godis utan istället motionera och sträcka på sig och leva lite långsammare. Nu skrattar säkert nån, jag vet, jag lever väldigt långsamt redan, men jag tycker jag vistas för mycket på nätet och vill göra något drastiskt.

Istället ska jag skriva. Varje dag skall jag skriva. Jag tänkte först vara med på NaNoWriMo, men vet inte om det lyckas med ordräknandet då jag håller på med en massa texter samtidigt (de har deadlines som inte går att skjuta upp). Men nån egen variant går säkert att köra. Om Edda går med på det. Och min nacke inte kollapsar igen som den gjort alltför många gånger sen jag började bära min nyaste dotter utanför magen.

Ja. Så får det bli.

27 oktober 2013

Boknytt

Vi åkte till Helsingfors en kort, anonym sväng. Jag skulle på mitt första handledarsamtal och på bokmässan och så skulle jag prata med Pian på Fontana Media om mitt manus. Jag hade så gärna också träffat en massa folk, men det var omöjligt eftersom tidtabellen var tajtare än ett par sextitalsjeans. Jag hann i alla fall prata lite med Mia, Heidi, Linda och Mathias på mässan. Inte illa, inte illa.

I alla fall: handledarsamtalet med hannelemikaelataivassalo gick jättebra, i likhet med de andra på Litterärt skapande är jag mycket tacksam över att nån tar sig an mina texter med intresse och engagemang och får betalt för att göra det, jag fick en massa insikter och är mycket taggad att jobba vidare. Att börja på den här kursen är nog en av de bättre sakerna jag har gjort i livet.

Och så fick jag veta att manuset jag skickade in till barnbokstävlingen för ett knappt år sedan är antaget och kommer ut hösten 2014! Hurra! (Jag läste igenom det i bilen på vägen ner för första gången sen jag skickade in det, och det kändes riktigt bra). Jag vet vem som ska illustrera -jag tror det kommer att bli ypperligt. Det är vissa saker som skall åtgärdas, fyllas ut, flyttas om och fördjupas, men på det stora hela får det vara som det är. Tänk! Min tredje barnbok. Wohoo!

Ja och sen åkte vi hem, stannade på Ikea och botaniserade bland köksskåpen och bestämde oss för vilka vi skall ta och sen grät Edda från Tammerfors till Lappo fast vi gjorde allt (stannade, ammade, bytte blöja, tröstade, sjöng, fläktade, lät henne vara, pajade henne på kinderna... you name it). Eftersom problemet antagligen var att hon hade obekvämt i bilstolen var det bara att försöka pausa med jämna mellanrum och uthärda. Jag är inte särskilt pigg på flera långresor med bil just nu, kan jag meddela. Pust.

Och euforin när vi slutligen, klockan tio på kvällen, kom hem och jag fick lägga mig i vår säng, alltså på riktigt, det var nästan den puraste formen av lycka jag nånsin upplevt. Jag älskar vår säng. Den är bekvämast av alla sängar. Jag sov så gott. Och nu ska jag alldeles just gå och lägga mig igen och sova lika gott igen.

Men först ska jag äta ett äpple och titta på Solsidan.

24 oktober 2013

Anti-talents

Igår var jag alltså på anti-talents till After Eight. Det var jätteroligt! Jättejättekul, verkligen, mycket häftigare än jag hade anat. För något händer när folk lägger pretentionerna och allvaret åt sidan. Inte så att det blev en tävling i vem som var sämst på sin grej, nej, snarare så att de som uppträdde passade på att testa sådant de kanske beundrade hos nån annan, utan att någon -varken de själva eller publiken- förväntade sig något överhuvudtaget av framträdandet. Det var otroligt hur folk bara bjöd på sig själva, steg upp och uppträdde, utan att det behövde vara välinövat eller fantastiskt eller ens bra. Publiken hurrade, skrattade och jublade bara för att man vågade.

Jag spelade digeridoo. Det kan jag inte alls, och jag fick inte ett enda vettigt ljud ur den fast jag försökte fem gånger. Någon steg upp och avslöjade att hon alltid velat kunna beatboxa, men att hon inte kan. Hon gjorde det ändå, alla tjoade fast det inte alls lät som när proffsen gör det.  En susande visselkör steg upp på scenen (försök själv vissla Den blomstertid samtidigt som du ler), likaså en kvinna som alltid hade velat kunna göra Cup Song-movsen, utan att lyckas. Hon lyckades inte nu heller. Alla applåderade hennes försök. Lisen och Patrik hade bildat en jazz-duo enkom för kvällen där de spelade piano och saxofon med stort patos, utan noter och utan att kunna sina instrument. Och Ellen, åh, hon var SÅ modig och karaokade med Kate Bushs Wuthering Heights (lyssna på den, den är jättehög och ursvår, men hon gjorde det ändå. Och titta på videon, jag hade inte sett den tidigare och skrattade väldigt mycket åt Kates moves). Ja och så var det gruppen finska utbyteselever som dansade spontanbalett, caféarbetarna som underkänts i tyska och ändå uppträdde med Rammstein och Malin som översatte en Gustav Fröding-dikt till finska (alla som vuxit upp på väldigt svenskspråkiga orter i Österbotten kan gissa hur lätt det var, haha).

Grattis och tack till Ida-Lina som ordnade evenemanget. Jag konstaterar det igen: på After Eight händer det alltid oväntade och intressanta grejer. Nästa gång jag går på Culture Club är om några veckor när det är dags för Words and Beats. Det blir säkert också kul!

21 oktober 2013

Det var ju så här det var

Jag tycker jag var varit ganska gnällig på sistone och har därför gjort en  självrannsakan som resulterade i följande teori (som bland annat berör reaktionen på artikeln igår):

Jag vill göra jättemånga saker. Jag har återgått till att spotta ut idéer i en konstant ström. MEN. Trots att Edda sover (ganska) bra fortfarande är jag trött, både fysiskt och psykiskt. Jag har tre barn som behöver mig, jag har en man jag vill vara med och ett hem jag vill trivas i. Jag hinner inte på långa vägar med allt jag önskar att jag hann med. Tiden och energin räcker ALDRIG till. Aldrig. Jag känner mig lite otillräcklig och frustrerad. Och då vill jag till exempel inte läsa texter som styrker min uppfattning om att det är mina prestationer som gör mig värd nånting. Jag vill hellre informeras om att jag är tillräcklig oavsett hur lite jag gör. I teorin vet jag att det borde vara så, men i praktiken och i sinnet känns det som om min framgång som människa är ganska tätt sammankopplad med antingen hur jag ser ut eller vad jag åstadkommer. Det, i kombination med att mina gärningar inte alls går i takt med mina idéer, gör mig betydligt mindre lycklig, betydligt mer missnöjd och till min stora fasa betydligt mer missunnsam än jag har varit på länge. Vilket i sin tur får mig att ogilla mig själv ännu mer. Usch.

Nå. Jag försöker peppa mig och tänka att det kommer bättre tider. Jag vet att småbarnsåren virvlar förbi hastigt. Redan om ett år kommer det att se helt annorlunda ut, då kommer jag kanske att ha mycket mer energi. Idag på rådgivningsbesöket uppmanades jag ta det lugnt, vila mera och så där. Jag skall faktiskt försöka. Edda är trots allt bara fyra månader och jag hade en ganska jobbig graviditet innan dess. Jag får vara trött. Jag behöver inte vara duktig. Jag är tillräcklig ändå. Om jag upprepar det många gånger kanske det nöts in så småningom.

Tags

Jag tryckte just 198 stycken. Med en rolig tryckpasta som sväller när den blir varm. O la la.

20 oktober 2013

Ett sätt eller rätt sätt

Jag läste en artikel som porträtterade två starka kvinnor över fyra uppslag. Båda var sådana som jobbade hårt och åt hälsosamt, som höll sig till fysiskt utmanande träningsprogram och som hade många bollar i luften. En av dem jobbade fortfarande, trots att hon var 86 år. "Tänk att det här levnadssättet fortfarande lyfts fram och glorifieras", sa jag åt Caj. "Tänk att man fortfarande idealiserar en kontrollerad fysik och hårt förvärvsarbete, trots att man vet vilken press kvinnor redan känner över att ha totalkoll på alla områden i livet. Kvinnor bränner ut sig för att de inte orkar med att jobba hårt, träna, äta rätt, se snygga ut, hålla hemmet inrett och i toppskick och vara goda människor så där i största allmänhet, och så fortsätter man framhålla de kvinnor som ser ut att lyckas med allt detta." "Man vill ju läsa om det som är annorlunda", menade min man. "Normen är väl att man inte håller på på det där sättet och därför blir det intressant med folk som lever så."

Å ena sidan har han rätt. Det stod ingenstans i texten att kvinnorna representerade något slags ideal. Det går att läsa artikeln rakt upp och ner som en berättelse om två intressanta människor. För de är intressanta, de två jag läste om. Men å andra sidan fanns budskapet där ändå, i hur journalisten beskrev kvinnorna. Att det här är en livsstil som är eftersträvansvärd. Och det är något i mig som skaver när jag läser om det här. Jag läser in att deras sätt att leva är rätt sätt, fast det kanske bara är ett sätt. Bland många andra.

Varför? Är jag undermedvetet avundsjuk? Eller missunnsam på något sätt? Eller är jag trött på att "starka kvinnor" alltid framställs på samma sätt? Gör de det, förresten? Det är kanske den sista frågan som är intressantast. Risken finns nämligen att mitt sinnestillstånd just när jag läste artikeln färgade min uppfattning.

Men ja, vad tror ni? Och är idealen ovan något ni själva strävar efter?

Nu vet du vad du ska göra på onsdag!

... om du bor i Jakobstad, vill säga. Min Litt.Skap-kollega Ida-Lina Nyholm kommer att ordna Anti-Talents Live-show på After Eight nu på onsdag, den 23.10.

Vad handlar det här om, kanske du undrar.
"Antitalents” kan ses som en inverterad Idols- eller America's got Talent-tävling, där deltagarna ställer sig upp inför åskådarna för att visa något de INTE kan. Ofta skrattar vi åt de sämsta deltagarna i dylika tävlingar, hånar dem och kallar det hela förnedringsteve. Men varför är det tabu att vilja syssla med något man är dålig på? Hur kan det komma sig att okunskapen blivit orsak till några av våra största skamkänslor? Varför säger vi ”Alla kan inte vara bra på allt” med innebörden att den som inte kan inte heller bör? Vad skulle hända om vi istället för att alltid briljera avslöjade någon "mindre" charmerande egenskap?
Jag frågade av Ida-Lina ifall man alltså skall göra sånt man gärna vill vara bra på men inte riktigt behärskar eller om man snarare skall prova på sånt man inte alls kan inför publik? Hon svarade så här: 
– Man kan göra bådadera. Huvudsaken är att man gör något som man själv upplever att man är dålig på. Det kan ju vara något man aldrig testat, kanske just för att man tror att man är dålig på det.

Här kan du läsa mer om evenemanget på Facebook. Och här får du se vad det till exempel kan handla om!


18 oktober 2013

Få saker

Det är få saker som gläder mig lika mycket som när mina barn öppnar sina böcker och tar sig in i andra världar, bara för att de vill. Det händer ofta. Båda läser jättebra, Lovis har kanske fyra tjocka kapitelböcker på gång just nu och Idun har just påbörjat en av sina första riktigt långa böcker: Tant Mittiprick. Storögt och hänfört berättar hon för oss vad som händer. Och jag njuter nästan mer än dem. Av att de kan läsa. Av att de förstår vad de läser och kan sätta sig in i berättelserna. Tanken på alla fina läsupplevelser de har framför sig gör mig dessutom alldeles lycklig. Att läsa måste ju vara det enklaste och bästa nöjet som finns.

Både Maria Turtschaninoff och Neil Gaiman har i dagarna skrivit om varför det är viktigt att läsa (länkar i morgon, bloggar från telefonen) och jag håller med dem i det de skriver.

17 oktober 2013

Cancer

För en tid sedan berättade min kompis Lina på sin blogg att hon fått cancer. Ofta är det först när någon man känner drabbas som man börjar fundera på hur man kan hjälpa.
 
Till all lycka är det väldigt lätt att göra något, något litet i alla fall. Lina startade till exempel en egen insamling för cancerfonden som man hjärtans gärna får vara med och bidra till. Gå in på Linas blogg och läs mer om hur man gör när man hjälper till med hennes insamling (insamlingen sker i Sverige men det går bra att betala in från Finland också). Och känns det mer naturligt att stöda en insamling i Finland kan du till exempel gå in här och betala in en slant. Gör det! Nu genast! Varje bidrag hjälper!

Ett exempel på hur bidragen rent konkret förbättrar livet för dem som drabbats av cancer finns redan hos Lina: tack vare privata donationer till cancerforskningen finns en medicin för just den typ av cancer Lina har, som gör hennes prognoser betydligt bättre än de hade varit om hon drabbats för tio år sedan. Tänk.

Läs också gärna intervjun med Lina som Cecilia Blankens har gjort på sin blogg!

Men glöm inte att bidra. Och glöm inte att kolla dina egna bröst!



Krigarna

Ännu igår gjorde Lovis och Idun ovanliga saker på höstlovet, de fick nämligen var sin ansiktsmålning. Sen gick vi på promenad tillsammans och skrämde slag på alla vi mötte. ("Vet ni vad, det var en som stannade gräsklipparen och frågade om vi var målade eller om vi ser ut så här på riktigt!" sa de vid ett tillfälle. De cyklade alltså lite före oss och räknade hur många som stirrade på dem.)
Krigsmaskeringen. Hjälp!

Fast nu är det tydligen slut på specialarrangemangen. Det mest spännande som hände idag var att Idun fick komma med mig till butiken och handla mat och att Lovis fick stanna hemma med Caj och en sovande Edda för att städa klart. Hm.

Det kan ju inte vara roligt jämt heller.

16 oktober 2013

Programmet

Höstlov har vi, hela veckan lång. Hittills har barnen varit på skogspromenad, på teater, de har haft ett par hopptävlingar på gräsmattan med käpphästarna, de har ätit sushi, lyssnat på saga, gått på promenad och lekt och lekt och lekt.
Här klurar de ut en saga som verkar ha sidorna i fel ordning(!)
Att ha en fyra månader gammal lillasyster kan vara väldigt användbart. Idag har Edda fått vara jumppaledare åt Idun, Livia (Lovis och Iduns bästis) och Lovis. Edda visade och de stora barnen imiterade. Det lär ha fungerat hur bra som helst.

Gymnastikdags med Edda i täten
I ett skede funderade vi på att åka till Uppsala och hälsa på min syster och hennes familj. Men sen insåg vi att vi har det lugnast och skönast hemma. Vi skulle gärna träffa dem men resan dit är lång och bökig just nu. Och det visar sig dagligen vara väldigt behagligt att bara hänga hemmavid och göra det som faller oss in, nu när vi inte har några tider att passa.

14 oktober 2013

Tre tips

  1. Eva hade för en tid sedan ett recept på grönsakssoppa på sin blogg. Det lät gott. Jag printade ut det och idag fick den här maträtten bli till också hemma hos oss. Det var verkligen precis så läcker som hon lovade. Rekommenderas! Vill man göra den helvegetarisk lämnar man bara bort baconet. (Men just den detaljen var väldigt läcker.) Ät den dessutom med nybakat bröd så är lyckan total, jag lovar.
  2. Tre morgnar på raken har jag kört igenom ett yogapass jag hittade på Youtube eftersom jag har haft ont både i ryggen och nacken på sista tiden. Och faktiskt, idag, på den tredje dagen, märkte jag att jag var mycket mjukare i kroppen än jag varit tidigare. Jag undrar hur vig jag blir om jag lyckas fortsätta med den här morgonrutinen. Det är ett väldigt skönt och lugnt sätt att börja dagen på. Håller tummarna för att jag lyckas upprätthålla det här. Femton minuter är trots allt försvinnande lite att offra.
  3. Filmen Searching for Sugarman lär finnas på Arenan ännu ett par dagar till. Jag har inte sett den än, men har hört att den ska vara bra. Tipset fick jag av Heidi när jag bodde där i helgen, samt på facebook idag (det var tur du påminde mig igen Heidi, ty mitt minne är mycket skört dessa dagar). Tack för det (och för den ypperliga inkvarteringen!) Nu går jag ner och ser på film.

Kungen som blev en lakej

Jag har varit på Litterärt Skapande till Åbo igen. Efter en del funderande hit och dit bestämde vi oss för att jag åker med Edda och Caj är hemma med barnen (Lovis var förkyld och ingen av dem hade egentligen lust att hänga med söderut). Jag tänkte att det ändå gick helt okej senast.

Och jag som inte brukar ångra mig har levt i ett ständigt WHY-OH-WHY hela helgen. Edda har varit vaken i princip hela kursen! Hon vaknade i Närpes när vi körde ner och somnade inte förrän efter att kursen var slut på fredag kväll. På lördag var hon vaken hela dagen utom en entimmes tupplur när vi hade lunch. På söndag sov hon lite mer, för då fick jag faktiskt skriva efter lunchen, men sen var hon vaken de fyra första timmarna av hemresan. Och jag fattar inte. Hon brukar ju vara kung på att sova.

Så jag är lite besviken. Istället för att få gräva ner mig i texter och ord har jag kånkat på kinkig dotter och försökt bevara mitt lugn. Däremellan har jag ringt hem till Caj och klagat och tänkt bittra tankar om mig själv som nödvändigt ska göra allt på en gång. Det skulle vara oerhört mycket enklare att vara spädbarnsmor ifall jag endast ägnade mig åt det. Problemen uppstår när man försöker göra en massa annat OCKSÅ.

En av de första sakerna jag gjorde idag var att boka hotell inför nästa träff. Vi brukar nästan aldrig bo på hotell, men nästa gång kommer Caj med så att jag får vara på kurs i lugn och ro. Och gissa om jag skall ta ut allt av det veckoslutet. Jag skall vara så koncentrerad att det inte är klokt. (Jag skall också äta jättemycket hotellfrukost.)

10 oktober 2013

Icke-pedagogen Klingenberg till er tjänst

Barnen har börjat i en hästklubb (alltså en sån där med ett fantastiskt öppningserbjudande som man tänker att man tar bara för att det är så bra för att sen avboka hela prenumerationen, bara att man glömmer det månad på månad och harmas varje gång man får ett nytt paket i postlådan. Ett sånt.) Idag fick de sitt välkomstpaket där det bland annat fanns en del information om hästar. I synnerhet begreppet valack orsakade huvudbry och jag fick lov att snabbt försöka förklara varför man kastrerar hingstar.

Lite senare gapskrattade Lovis alldeles hysteriskt åt något som Idun sa på vinden. Idun skrattade också men framhärdade: "Mamma SA faktiskt att om pojkhästar är vilda rycker man bort deras snoppar."

Och visst. Summa summarum var det väl ungefär det jag sa. Baserat på det jag förklarat där i hasten mellan kakdekorationerna och panikstädningen (hon hade sexårskalas för sina förskolekompisar idag) fick hon en bild av att vildheten sitter i snoppen och att det bara är att knycka bort den i farten om nån pojkhäst är lite väl busig.

Jag tror jag fortsätter hålla mig borta från att undervisa. Och jag hoppas barnen aldrig får för sig att man kan tillämpa samma princip på människor som på hästar.

9 oktober 2013

Hann aldrig med det

När jag vaknade i morse var mitt enda mål för dagen att vi skulle städa huset.

Istället sydde jag en klänning (jag blir bättre och bättre på att freestyla vilt, den blev riktigt stilig trots att jag verkligen släppte loss med saxen och nålade så lite som möjligt), gick på massage (det var inte alls så skönt som jag trodde det skulle vara, däremot kändes det bra efteråt), fick besök av självaste Linn Jung (det kändes som att jag skulle vara med i en spännande dokumentär när hon gled in på gården i en yle-bil, i själva verket åt vi bullar, konstaterade att vi är lite oallmänbildade men att det kanske inte är så farligt, samt googlade sotare), bakade cupcakes med Idun (hon ville mest slicka skålen och prata) läste 1/4 av veckans tredje bok, monterade loss tyget på en solblekt barnvagn och tvättade det, målade en hylla (det är ju sånt man ska fixa inför ett barnkalas, alla sexåringarna kommer säkert att bli imponerade och tycka att det är jättefint just där i hörnet), handlade kalasattiraljer (bland annat roliga mini-kazoos som jag tänker mig att vi kan sjunga födelsedagssånger för Idun i), pussade Edda (alltså den ungen blir bara sötare för varje dag. Och det finns inget härligare än att borra in näsan i magen eller halsvecken på henne!) provblåste ballonger (blommiga), rullade kokosbollar (de blev jättegoda eftersom jag satt alltför mycket kaffe i smeten, vilket i värsta fall kan leda till socker- OCH koffeinstinna kalasgäster), doppade marshmallows i smält choklad och strössel (måste vara världens enklaste och snyggaste kalastraktering), diskade och klubbade flugor.

Men städa, det hann jag inte.

8 oktober 2013

Plus och minus

På plussidan
  • När jag skrattar och ammar samtidigt börjar Edda ofta också skratta fast hon inte har en aning om vad som är roligt
  • Lovis och Idun är så stora och förståndiga och kapabla att sköta saker själva numera och det blir bara lättare hela tiden. Jag ser framför mig hur det här snart har utvecklats till att vi är en grupp människor som har trevligt tillsammans istället för två föräldrar som bara lagar mat, städar och uppfostrar minimänniskor.
  • Det är snart litt.skap-helg igen, hurra!
  • Heidi kunde ta emot mig och Edda i Åbo, så nu får vi bo på gångavstånd till Arken
  • Idun har kalas för sina klasskamrater på torsdag och snart får jag börja baka. Hon har gett detaljerade önskemål (exempel: chokladcupcakes med jordgubbar och vaniljkräm, ovanpå ska det vara både choklad- och vaniljglasyr och guldglitter. De här önskemålen skulle jag aldrig gå med på om jag inte tyckte det var så otroligt kul att baka.)
  • Jag var på jumppa igår och var ute på en promenad igen, jag mår alltid lite bättre när jag rör på mig.
På minussidan
  • Jag är sjukligt irriterad på några flugor som surrar omkring här -men för lat för att hämta flugsmättan
  • Det känns som om jag inte gör särskilt mycket fast jag egentligen gör massor, eller åtminstone tillräckligt. Lägg ner kraven, människa!
  • Jag började veckan med att få nåt fel i nacken när jag skulle vända mig om i sängen, till all lycka fick jag tid till kotsättaren i morgon, så kanske det hinner reda upp sig.
  • Jag var vaken mellan 02 och 03 i natt, helt utan orsak. Eller först vaknade jag och var tvungen att byta på Edda, ammade henne och sen vände hon sig för första gången från rygg till mage, vilket var lite intressant (att hon passade på att göra det nattetid, alltså. Idag har vi inte sett skymten av vändningar, däremot är hon hemskt intresserad av att suga på sina händer och att hålla i sina fötter)
  • Jag har ätit oändligt mycket godis på sista tiden. Det är hemskt gott. Men inte särskilt nyttigt.
  • Ni har skrivit en massa intressanta kommentarer på sista tiden som jag gärna vill svara på men jag kommer inte till skott. Förlåt!

5 oktober 2013

Les étrangères

Plötsligt var det som om barnen aldrig besökt Österbotten förr. Fast de bott här jämt. "Vilka platta hyddor!" ropar de när vi kör förbi några lador på en åker. "Och titta där, vilka avlånga hyddor" när vi kör förbi en rävfarm.

Hyddor?!

4 oktober 2013

Dagens bakverk

Kanelbullens dag till ära (jag har inte sett svart på vitt i nån kalender att det faktiskt är det idag, men ryktena florerar friskt och jag väljer att tro på dem) bakade jag sådana här.
Bild från leila.se
Det var gudomligt och jag har ätit alltför mycket. Pust. Jag känner mig ändå rätt fräsch eftersom jag både varit på en promenad och på sh'bam idag. Bröd bakade jag också, men efter bullarna var vi så mätta allihopa att Boeuf Bourguignon kändes som överkurs, så vi åt uppvärmda rester från igår, lite senare, istället.

Sömn och snilleblixtar

Våra drygt tre smekmånader verkar lida mot sitt slut. Edda är hungrigare, vilket resulterar i tätare amningar om nätterna. Det är fortfarande helt acceptabelt, men jag är ändå trött: hon somnar vid halv åtta, äter första gången mellan 24 och 03 nån gång och andra gången mellan 05-07, vilket i värsta fall resulterar i en kraftigt rumphuggen natt. Och eftersom mitt sömnkonto fortfarande ligger rejält på minus från min sömnlösa graviditet blir jag fort obehagligt trött. Snark.

Sen trodde jag ju då att jag har blivit vis av år och erfarenhet, och att jag därför skulle prioritera klokare den här småbarnstiden. Visst, jag går och lägger mig lite tidigare än jag vill (annars skulle jag kanske hallucinera av utmattning om dagarna) men sover jag när bebin sover? Nej, det gör jag ej. Jag skriver. Jag läser. Jag facebookar.
Jag hade också trott att jag skulle företa mig hurtiga barnvagnspromenader. Gör jag det? Nej. För när Edda sover vill jag passa på att göra saker jag inte får göra oavbruten annars, som att skriva, läsa och facebooka. På allvar kanske jag måste ta en bloggfri månad i november, det var rätt i skönt förra året vill jag minnas, och om resultatet blir lika lukrativt som förra gången (när jag skrev ett sedermera prisbelönt manus) känns en internetnedtrappning rätt lockande.

Idag somnade Edda för sin första dagslur redan klockan 08.00, men sov oroligt och vaknade till med jämna mellanrum, så jag tog för en gångs skulle en promenad med henne och hälsade på hos min gamla kollega Anders. På vägen dit lyssnade jag på en podcast (Allt vi säger är sant, en podcast om ungdomsböcker, helt i min smak alltså) men på vägen hem fick jag stänga av eftersom jag plötsligt fick en snilleblixt. Jag håller på med tredje boken om Patrik och Irene, och har fastnat på en person som jag hemskt gärna vill ha med i storyn men som jag inte får in på ett logiskt sätt. Och PANG, plötsligt fick jag klart för mig varför hon finns med i berättelsen och hur det kommer sig att hon gör som hon gör. Det är en mycket rå och oslipad idé, men jag känner att jag är något bra på spåren.

Jag älskar snilleblixtar.

Annat då? Jag målar om lite i husvagnen. Trycker tyg för första gången på länge. Och just skrev jag ut ett 10 sidor långt utdrag från ett annat manus jag håller på med, det skall jag skicka till min handledare Taivassalo eftersom vi har vår första handledarträff om några veckor. (Pirrigt.) På eftermiddagen skall jag baka bröd och bullar (det är kanelbullens dag idag! obs!) och kanske göra Boeuf Bourguignon för första gången i mitt liv.

3 oktober 2013

Några orsaker

Igår hade jag det stora nöjet att gå på Culture Club med Eva och lyssna på skön musik. Jag kommer mig ut väldigt sällan, ett onsdagsnöje likt det här var alldeles perfekt. Behaglig stämning, skön musik, trevligt sällskap, samt vackra tavlor på väggarna.

Både Eva och jag blev särskilt förtjusta i en av tavlorna. Den kostade 1700€. Vi skojade lite om att impulsköpa den. Eva frågade vad Caj skulle säga om jag kom hem med en tavla för 1700€ så där bara. "Han skulle nog bli glad", sa jag, och menade det.

När jag kom hem blev jag förstås tvungen att fråga honom om jag hade gissat rätt. "Tja", sa han. "Inte har vi ju för många tavlor. Och eftersom det inte skulle vara frågan om våra allra sista slantar så... ja, kanske jag skulle bli glad"
Det svaret, mina vänner, är en av de många orsakerna till att jag älskar min man.

En annan av orsakerna är hans svar på sista frågan i den här enkäten.

1 oktober 2013

Utseende, komplimanger och åldrande

För ett tag sedan frågade Lina hur jag förhåller mig till min kropp efter att jag har burit och fött barn. I förrgår bloggade Amanda om att få komplimanger och idag stötte jag på ett välskrivet inlägg om hur svårt det är att låta bli att bry sig om hur man ser ut.

Jag har många gånger slagits av kontrasten mellan hur trevligt det är att ge och få utseenderelaterade komplimanger och hur politiskt inkorrekt det verkar vara att ta åt sig av dem. För precis som Amanda tycker jag det är roligt och fint att få höra att nån tycker jag är snygg. Jag blir jätteglad när nån säger det. Det jag har funderat på är varför det känns bra på ett annat sätt att höra att jag ser fin ut än att höra att jag har gjort något bra eller att jag är en bra typ. Det är så underligt, för om nån frågade skulle jag påstå mig anse att utseende spelar ganska liten roll.

Om nån säger att jag är smart blir jag givetvis glad, men den bekräftelsen påverkar inte på samma sätt. Jag vet nämligen var jag står så där i hjärnkapacitet. Jag är fiffig och smart och har lätt för att fatta saker men är ganska lat när det gäller att lära mig fakta. Min smarthet är alldeles tillräcklig för det jag håller på med. Det är ju kul om nån tycker att jag är skarptänkt, men jag gillar min hjärna oavsett om andra bekräftar det eller inte. Jag behöver inte kämpa för att upprätthålla en bild av mig själv som tillräckligt intelligent. Jag lever nämligen inte i en värld som hela tiden försöker få mig att känna mig dummare än jag är.

Men jag lever i en värld som hela tiden försöker övertyga mig om att jag inte är tillräckligt snygg. (Tillräckligt snygg för vadå, kan man ju undra). Överallt finns bilder av kvinnor vältränade armar, välsittande kläder, platt mage, snygga bröst och en figur som vi ständigt får lära oss att är den ideala. En figur som inte liknar min. Trots att jag har en god självkänsla naggas synen på mig själv som tillräckligt snygg i kanten varje gång jag inte stämmer överens med den där bilden av skönhet. Varje gång jag får höra av nån att jag ser bra ut känner jag mig däremot lite bättre. Det är en ständig dragkamp på ett område som jag inte alls vill tycka att är viktigt, men som tydligen ändå är det.

Lina sammanfattar det bra: Med några påminnelser per dag om att man är lite ful behöver man rätt ordentligt med styrka för att orka stå emot propagandamaskinen, för att orka tänka ännu en gång att ”Det ska du skita i Aftonbladet” eller ”Det är jag inte alls, L’Oreal”. Man är inte svag om man efter trettio år fortfarande drar in magen då och då. Man är hjärntvättad.

Ja, jag tror jag är lite hjärntvättad, jag tror det är nästan omöjligt att inte vara det. Känslorna säger att jag alltid är lite för ful. Men förnuftsmässigt vet jag att jag är alldeles tillräckligt fin. Vem är inte det, egentligen? Man har det utseende man har tilldelats, ändå försöker världen intala oss att vi kan göra MASSOR åt hur vi ser ut. Bara vi anstränger oss lite. Köper rätt produkter. Har rätt attityd.

Utseendet är en liten och oviktig del av den man är. Ju äldre man blir, desto längre bort från utseendeidealet glider man, obönhörligt. Och snart inser man (borde i alla fall inse) att ens mänsklighet inte vittrar sönder trots att man allt mindre liknar de där typerna som är stöpta i den ideala formen.

Men det tar så himla länge att nå den vissheten när man hela tiden på subtila sätt informeras om att man inte ser tillräckligt bra ut. Och att det faktiskt är ens eget ansvar, ja nästan en plikt, att åtminstone försöka se perfekt ut.

Tillökning!

Jag fick ännu ett kusinbarn igår kväll, hurra! Tänk så fint. De är många i den nya generationen nu, lilla Vilma som föddes är den adertonde i ordningen. (Och ja, det kom ännu en flicka. 16/18 är flickor nu alltså. Välkommen Vilma!)

Minus

Oktober. Första morgonen med minusgrader. Tur att jag älskar att elda.

30 september 2013

Arrangemangen

Så här ser våra vardagsmorgnar ut: 06.45 ringer väckarklockan. Jag vaknar och väcker alla andra. Caj går ner och kokar gröt, jag ammar Edda, får de andra att klä på sig, flätar några flätor, påminner om sängar som ska bäddas och gardiner som skall halas upp, sen går vi ner och äter gröt, vi äter alltid gröt inne i veckorna (om vi inte har försovit oss). Caj dukar undan frukosten och är hemma med Lovis och Edda medan jag cyklar med Idun till förskolan. När jag kommer hem lägger jag Edda i vagnen på terrassen. Om det är vår tur att föra Lovis och hennes bästis L cyklar Caj iväg med dem, annars går han ut och sköter om djuren. Jag sätter mig vid datorn och skriver. Förmiddagarna är ganska pålitliga som skrivtid, minst en timme får jag, ibland till och med tre. Just åkte min hemuppgift till Litterärt skapande iväg med e-post. Det var svårt, men nu är det gjort och jag ska fortsätta skriva annat.

Nästa Litt.skap.-träff är om ett par veckor. Det blir roligt. Fast vi vet fortfarande inte hur vi ska arrangera det hela, ska hela familjen komma med till Åbo eller åker bara Edda och jag? Tanken på att åka med husvagn får vi nog skippa, det är för kallt. Kommer det snö har vi inte en chans utan vinterdäck på vagnen och alla campingar har visat sig vara stängda. Vi börjar vara så många i familjen att vi inte täcks bjuda in oss som övernattningsgäster så där bara hos våra vänner och bekanta och det är dyrt och fullbokat på hotellen. Men.
Det är Iduns födelsedag den där lördagen. Det känns lite fräckt att åka iväg från henne då. Dessutom skulle det vara så skönt att kunna lämna Edda med de övriga i familjen en del av kurstiden så jag skulle få skriva i lugn och ro.

29 september 2013

Det givna valet

Nästan allt jag skriver numera innehåller minst en psykopat.
Jag undrar vad det säger om mig.

Hemgjord deodorant

De allra flesta deodoranter innehåller aluminium. Nu som då cirkulerar info om att man hittat samband mellan bröstcancer och aluminium i deodoranter, huruvida det stämmer eller inte vet jag ej, men det skadar aldrig att vara försiktig.

Eftersom jag är en svettig typ kan jag inte bara sluta använda deodorant. Det finns deodoranter utan aluminium, men de flesta försöker bara överrösta svettlukten med en annan doft, och det fungerar verkligen inte särskilt bra. Så läste jag på Marias blogg om hur man gör sin egen deodorant. I perioder har jag testat med bara kallpressad kokosolja, det har visserligen fungerat rätt bra det också, men jag ville testa något som i alla fall har lite doft. Nu råkade jag inte ha Tea tree oil hemma, så jag tog några droppar eterisk bergamottolja som blivit över en gång när vi kokade eget schampo. Fungerar lika bra.

Så här ser receptet ut (kopierat från Marias blogg)
½ dl matsoda
½ dl majsstärkelse (typ Maizena)
5-6 msk kokosolja på burk

5-20 droppar eterisk olja

Blanda ihop de torra ingredienserna. Blanda sedan ihop oljorna sinsemellan. Blanda ihop allt. Klart.


Jag hällde upp min deodorant i två urtvättade glasburkar. På sommaren när det var varmt skiktade den sig och var jobbig, men nu har den betett sig alldeles utmärkt i ett par månader, jag smörjer in lite i vardera armhålan efter att jag tvättat mig på morgonen och det fungerar minst lika bra som vilken butiksdeodorant som helst.

28 september 2013

Den oväntade fusionen

"Pappa, jag vet vad H&M är en förkortning av: Hartman & Marimekko!"

Tavelbrist

En av de saker jag aldrig kommer till är att hänga upp tavlor på väggarna. Tänkte på hur dåligt Jeanette Bonnier skulle trivas hos oss (alla som tittade på förra veckans Skavlan minns kanske att hon tycker det är obehagligt att vistas i rum utan konst på väggarna, samt att hon köpte sin första Picasso som tolvåring) och på att jag gärna skulle hitta några fina prints eller vykort som skulle pigga upp väggarna lite. Så: shoot! Eftersom jag inbillar mig att ni har en massa väggprydnadsleverantörstips vill jag gärna att ni delar med er av dem i kommentarsfältet.

(Resultatet av det här inlägget är verkligen win-win eftersom jag antingen får en massa tips eller får känna mig jättenormal då ingen annan heller har finheter på väggarna.)

24 september 2013

Barn och fritid

Jag är rädd för att våra barn skall vänja sig vid att allt är schemalagt, både skola och fritid. Jag vill undvika att de tycker att de inte har något att göra om de inte har något inbokat.

Detta läsår har de två fritidsaktiviteter var, Idun är med i en konstskola (balatako), båda har börjat med truppgymnastik och Lovis har börjat i församlingens barnkör. Jag vet att åtminstone Idun gärna skulle göra fler saker. Men jag stretar emot. Jag tycker det är jätteviktigt med tid att bara vara hemma. Och det är verkligen inte som att de har tråkigt när de är hemma, de leker, både ute och inne, ställer till med butik, kontor, vad de nu råkar komma på. (Idag har de t.ex. stickat hela dagen.) Men Idun är så ivrig, skulle helst börja i alla klubbar, genast, samtidigt (som jag, ungefär) och tycker att allt låter roligt. Lovis är medveten om att hon förlorar tid hemma om hon är med i för många klubbar, och det vill hon inte.


Det enda man har är tid, det skriver Pia ofta om på sin blogg. Jag tänker mig att barnen ska få rå om sin tid själva, att de inte skall behöva ha aktiviteter inplanerade hela tiden utan att de själva skall kunna leka vad som faller dem in just då. Att de ska få äta i lugn och ro, att vi skall hinna läsa godnattsaga varje kväll och att de skall få tid att komma på egna idéer. Samtidigt finns det ju så mycket som låter roligt. Karate, dans, matlagningsklubb, ja, allt möjligt som vore roligt att hoppa på. Jag är tämligen övertygad om att vi har valt ett sätt som passar oss, men nu undrar jag: hur tänker ni om den här saken? Är det ni eller barnen som bromsar aktivitetsmängden? Hur många aktiviteter kan man ha per vecka om man är barn? Har ni som har äldre barn sett positiva effekter av mycket "dötid"?

Dagens bekännelse

Idun: Mamma. Förr åt jag deodorant.

23 september 2013

Psst, här kommer världens hetaste tips!

Bor du i Vasa och letar efter en lägenhet? Jag har världens hetaste tips! Min bror och min svägerska, Jonas och Saija alltså, skall flytta och säljer sin übermüsiga trea, fem minuters promenad från Vasa centrum. 
KLICK.

Det här är ett riktigt kap! Ja, rentav ett fynd! I denna bostad har jag nämligen haft många trevliga stunder med sprakande brasor, dignande matbord, trevliga diskussioner, dop, kalas, fester och så vidare. Och om jag har haft det är det nästan garanterat att också DU kommer att få det. Om du köper bostaden och flyttar in, alltså.

Så där. Få se vem av er som hinner först!
Lycka till!
(Jag föreställer mig att det kommer bli en svettig kapplöpning.)

22 september 2013

Årets sista

Efter frukosten i morse begav vi oss ut i trädgården för att förbereda odlingslådorna för nästa sommar, tömma sommarhönshuset och skörda det sista. Många gröna tomater blev det, jag hoppas de ska mogna här inne (det har de gjort förr).

Nu är vi inne eftersom vi höll på att bli uppätna av små, vita knott (vad ÄR det för något som surrar omkring, minns inte att jag har märkt av dem förr). Edda sover på gården, dagens andra tvättomgång virvlar omkring i tvättmaskinen och barnen leker kontor. Själv vet jag inte riktigt vad jag ska hitta på. (Det finns alltid så mycket att göra att jag oftast blir handlingsförlamad och börjar läsa istället.)