19 september 2018

Småbus för hela slanten

Hälsningar från Holsbybrunn i Sverige! Jag är här på barnboksfestivalen Småbus, den första någonsin. Hittills har det varit roligt och ganska tungt: vi får höra på intressanta föreläsningar och äter hela tiden däremellan, så fast klockan inte ens är nio i Sverige när jag skriver detta är jag helt beredd på att gå och lägga mig snart. Snark.

I dag har vi fått lyssna på Jenny Valentine, en briljant och smart författare som jag läste en bok av för första gången igår (boken heter ELD FÄRG ETT och var fantastisk, så glad över att ha upptäckt en ny YA-författare jag gillar). Vi har också hört på ett föredrag om hästböcker (tänkte att det kanske finns några beröringspunkter med den lilla, men ack så viktiga genren älgböcker som jag sysslar med), och en intressant diskussion om The Environment of Youth in Young Adult Books med Katarina von Bredow, Jenny Valentine och Edward Van De Vendel. Nu på kvällen var det föredrag om rättigheter och residensmöjligheter, men jag var så slutkörd i huvudet att jag smet ut, och gick på promenad med en trevlig kollega som heter Åsa istället, Hon var lika trött som jag. Vi strosade en bit, råkade hitta en linbana som vi provade några gånger var, och gick runt i en stenig skogsglänta en stund och pratade om John Bauers mystiska död.

Ja, det här författarlivet är sannerligen varierande. En vecka går du omkring med håliga tights och smutsigt hår och sköter din karriär via en skärm, och följande måste du vara skärpt, representativ och trevlig, flänga runt som en österbottnisk fästing och trevla dig. Med smink och rent hår. Och sen ska du plötsligt berätta för norska barn om en bok de bara har läst några kapitel ur, på ett annat språk än deras eget. Roligt med variation, förvisso, men lite tungt också, för en åldrande kvinna som mig.




12 september 2018

Action på Gammelklockarsvägen

Är en gång i månaden min nya bloggtakt? Söligt, Malin, söligt!

Jag gnetar på. Har oerhörda problem med nacken, undrar om det är min bettskena som är boven. Eller en visdomstand som har börjat visa sitt fula tryne (alltså har ni tänkt på hur otroligt groteskt det är med tänder som växer, egentligen? Och hår! Människan är ett äckligt djur på många sätt, men det är bara korta ögonblick jag känner den här fasan, för det mesta kan jag leva med mig själv).

I dag var jag på zumba med Ellen.

På kvällen var jag på ett intressant men också lite utdraget föräldramöte som handlade om lägerskolan, uteverksamhet och droger (var för sig, inte i kombination). Både Caj och jag var på mötet, och Lovis skötte Edda under tiden (Idun var hos en kompis). När vi kom hem tillbaka hade följande saker hänt:
1) Lovis och Edda hade skrivit boken "Bilderbok för pappor", som var jättekul.
2) Lovis och Idun (som hade kommit hem) hade spelat en låt för Edda, den var så sorglig att Edda bara grät, för den handlade om en fågel som dog.

Dessutom tror jag att jag har hittat ett lämpligt arbetshus åt mig. Titta! 



När jag hittade det här huset på nätet igår kändes allt plötslig helt rätt. (Å andra sidan känns saker rätt ganska ofta, åtminstone en stund, så nu måste jag låta den här insikten landa i lugn och ro för att se om den håller i sig.)

Det positiva med ett arbetshus är att jag slipper sitta och jobba mitt i huset, där alla går fram och tillbaka hela tiden. Det som känns lite jobbigt är att vi nu måste dra igång hela rumban med bygglov, byggare, ändringar av ritningar (det är ju ändå inte en bastu vi är ute efter), kontroll av vatten- och elanslutningar, grannarnas medgivande, beställning av byggnaden, beslut om VAR på tomten den ska placeras osv. Och ni ska veta att sannolikheten för att vi orkar med det här projektet är cirka 50%. Plötsligt kanske inget blir av alls. Eller så blir det.

Nästa vecka åker jag till Småland på barnboksfestival, sen åker jag till Norge på skolturné och sen på bokmässa till Göteborg. Jag har aldrig varit ifrån mina kära barn så här länge förr. En gång var jag borta åtta dagar, då grät jag floder av lättnad då vi återförenades. Ingen var mer förvånad än jag, jag är ändå ganska pragmatisk och osentimental för det mesta, och känner mig ganska avslappnad och glad då jag får vara på arbetsresa. Fast nu då jag tänker efter gråter jag ju ofta då jag ser på youtubeklipp från talangshower där underdogs får upprättelse, eller återföreningar som resulterar i lyckliga slut, gärna med lämpligt sentimental bakgrundsmusik, och nu då jag skriver det här inser jag ju att vårt återförenande ÄR ett lyckligt slut, och gråten är plötsligt tydligt och klart förklarad.