3 maj 2016

Alla viktiga bloggfrågor och -svar i ett inlägg. Varsågod!

1. Så här tänker jag kring vacciner:
Vi har gett våra barn alla vaccin. Jag tycker man ska vaccinera, både för sin egen och för andras skull.  Här har jag skrivit mer om min syn på vaccin.
2. Gällande skönhetsingrepp tycker jag så här:
Jag kan absolut förstå lockelsen i att operera om allt man inte älskar hos sig själv. Men jag tror att jag skulle förlora något viktigt om jag gav efter för möjligheten till en quickfix. Hellre jobbar jag med att förändra mitt psyke enligt min fysik, än min fysik enligt mitt psyke. För om min kropp och min hjärna ska tävla med varann hoppas jag att hjärnan vinner.
3. Min sanna åsikt om muminmuggar:
Vi har två, som vi har fått som present. En grön och en gul. De är fina, men jag väljer dem ytterst sällan eftersom de är för små för mig. Det känns lite sent och lite fantasilöst att börja samla nu, tycker jag (haha, om en vecka har jag kanske tre muggar och sen brakar det lös).
4. Ska barn synas på sociala medier? Så här tänker jag:
Allteftersom barnen växer blir deras integritet större, och det är som det ska vara. Edda lägger jag ganska ogenerat ut bilder på och berättar anekdoter om, men Lovis och Idun ska inte behöva figurera på nätet utan att veta om det själva, eller utan att kunna välja vad som skrivs. Min blogg var roligare när de var med här, men deras integritet är förstås viktigare än att jag får ha roligt när jag skriver om dem.
5. Är jag feminist eller inte? Så här tänker jag:
Jag är definitivt feminist. Och feminismen kan per definition inte gå för långt. Det kan ju inte bli för rättvist, heller.
6. Mina tankar om kommersiella samarbeten i bloggar:
Så länge det framgår helt klart att det är ett samarbete är det inga problem. Bloggar med alltför många samarbeten blir snabbt ointressanta. Men ifall bloggaren lyckas presentera produkterna eller tjänsterna på ett intressant och personligt sätt kan det förstås bli hur bra som helst.
7. Kan pojkar ha rosa kläder? Min åsikt om genustänk i kläder:
Jag tycker alla ska ha sådant som får dem att känna sig fina, bekväma och nöjda med sig själva. (Jag tycker för övrigt att det är lustigt att det är just färgen rosa som så ofta får agera symbol för att man minsann är genusmedveten. Som om en man med rosa skjorta automatiskt är mer jämställd eller mindre sexistisk än en som inte gillar rosa. Eller som om en kvinna som gillar rosa på något sätt sviker den feministiska agendan.)
8. Dop eller namnfest – vad väljer jag?
Dop, ett lätt och självklart, men ändå genomtänkt val. Caj och jag hör till kyrkan båda två och de här traditionerna är viktiga för oss. Min pappa har döpt alla. (Alla våra barn alltså, inte alla barn i hela världen. Tror jag.)
9. Bloggska – är det ett viktigt språk?
Jag tycker det är oerhört intressant att se hur starkt och gemensamt bloggspråket är bland oss som bloggar. Ibland när jag läser nån annans blogginlägg kan reagera eftersom jag vet exakt från vilken annan bloggare sättet att uttrycka sig härstammar. Eller så kan jag märka på mig själv, när jag skriver, att jag använder nån annans formuleringar. Då får jag tänka om för att inte bli en slentriancopycat. Inget illa med att uttryckssätt sprider sig, men just då det gäller skrivande önskar jag ju förstås att jag låter som mig själv och inte som nån annan. Det är i alla fall spännande att se hur bloggpråket (eller bloggskan då) lever, frodas och sprider sig. 
10. Den berömda bloggfasaden – ska man visa allt i bloggen?
Det finns nog ingen som vill visa allt. Det finns nog ingen som vill läsa allt, heller. Så nä.

Arvid Mörne

Den här tiden, för tretton år sedan, fick jag ta emot första pris i Arvid Mörne-tävlingen. Jag hade skrivit en absurd novell som handlar om en chokladfabriksarbetare som har ett enformigt liv ända tills hon upptäcker att grannarna i huset mittemot varje natt visar upp en föreställning i sina fönster, trots att de inte ens bor på samma våning. Novellen heter De fetas föreställning. Jag minns att jag skrev ner första utkastet för hand. Det skulle inte hända idag, jag har blivit alldeles för van att jobba på dator.

Sedan skrev jag inte särskilt mycket på flera år, först 2009 blev mitt första manus antaget. Ändå tror jag det var där och då som jag fick en känsla av att det var nån vits att jag visade upp det jag skrev, att någon annan faktiskt kunde vara intresserad av att läsa mina ord. Vinsten gav mig självförtroende (och en ny dator, som jag köpte för prispengarna).

Jag är nog inte den enda det har gått så här för. Ibland känns det som om ungefär 70% av mina författarkollegor i något skede har blivit prisbelönta i Arvid Mörne-tävlingen, jag tittade en gång igenom listan på pristagare genom åren och det är jättemånga som jobbar med att skriva skönlitterärt (eller annat) idag. Tävlingen fyller en jätteviktig funktion för den finlandssvenska litteraturen, tror jag.

I år fyller Arvid Mörne-tävlingen 30 år. Om jag bodde lite närmare skulle jag gå på galej, men till den fick jag tacka nej; det är långt, dyrt och tidskrävande att resa till Helsingfors (och jag ska dit nästa vecka också). Jag får hoppas på att de ordnar något om 10 år igen.

Jag skickar i alla fall iväg ett litet blogghurra, och gratulerar årets pristagare å det varmaste, trots att jag inte vet vilka de är ännu. Hurra! Och Grattis!

2 maj 2016

Solen, livet, glädjen

Våren! Vädret! Solen! Jag blir alldeles lyrisk och så ivrig att jag jobbar som en häst och sover som en stock, för en gångs skull.

Vi var egentligen bortbjudna till Aja och Kitti på traditionellt valborgsfirande, och hade en picknick inplanerad på söndag, men sen spydde ett av våra barn och vi fick avboka alla planer. (Vid det här laget är de två som har spytt och tillfrisknat, medan den tredje ligger och har ont i magen, stackars barn.) Synd att missa en rolig fest, förstås, men vi har fått gjort massor på gården istället, och det var riktigt skönt att bara vara hemma (och slita). Caj har fyllt en container med ris och kvistar (en sån där stor), jag har ordnat upp våra brädhögar och släpat alltihop längst in på tomten, målat utemöblerna och städat upp på terrassen. Fortfarande är det mycket kvar, men oj så långt vi har kommit. Jag älskar verkligen att ha en egen gård!

Och nu, när allt ändå frodas och fröjdas (fågelsången här på gården är helt vansinnigt fin förresten) har vår största höna, Broiler, börjat ruva. Så nu funderar vi på om vi ska peta in färdiga kycklingar under henne eller köpa ägg nånstans ifrån. För nog skulle det ju vara fint med lite kycklingar!

29 april 2016

Om vänskap

Jag är en kräsen podcastlyssnare. På sista tiden har jag lyssnat på Ted & Kaj, som jag tycker är hemskt roliga, och på Mammapolis, som jag tycker är ett härligt utelämnande och intressant program. (Program?! Podcast heter det ju. Hälsningar från Hulda, 98.)

Avsnittet Mammapolis jag lyssnade på igår handlade om vänskap.

Det fick mig att fundera på mig själv som vän. Jag kände igen mig i mycket av det som sades. Att jag till exempel har jättegoda avsikter när jag säger att jag vill träffa folk, men att jag har svårt att få till det i praktiken. Till en av mina bästa vänner från tonåren har jag varje gång jag har träffat henne det senaste året sagt: "men vi går på lunch. Snart!", och hon har svarat "ja, absolut, kanske vi kan höras nästa vecka?" och fortfarande har varken jag eller hon hört av sig och ordnat nåt. Så typiskt (faktiskt). Men jag tröstar mig med att vi båda är lika upptagna, och föreställer mig att hon är lika ärlig som jag, när hon säger att hon vill. Ibland räcker bekräftelsen på att man fortfarande vill ses rätt långt.

Jag tror att jag är en ganska ärlig vän. Om det är något som skaver i förhållandet brukar jag nog säga till om det, trots att jag inte alls gillar konflikter. Men livet har lärt mig (haha) att fnurror på tråden* äter sig in och förstör mer och mer och mer, ju längre de är outredda.

Om man en gång är vänner, kan man plocka upp den tråden* lite närsomhelst, då det passar, tycker jag. På ett sätt tar jag väldigt mycket av min vänskap med andra för given. Jag hör inte av mig så ofta för att bara småprata, men drar mig sällan för att ta kontakt om jag ser en möjlighet till att träffas. Det känns inte ett dugg konstigt för mig att höra av mig med ett sånt ärende, trots att min vän och jag inte finns i varandras vardagsliv. Som en av mina äldsta vänner Jenni, till exempel. När jag började på Litterärt skapande i Åbo hade vi inte setts på flera år, men jag sov jag hos henne flera gånger, och det var lika roligt och okomplicerat att hänga som vanligt.

Jag förväntar mig att mina vänner gör lika gentemot mig. Hör av sig om de vill komma och hälsa på, om de har problem eller om de bara vill prata. Jag skulle aldrig bli sur på nån för att hen inte hör av sig, för jag är ju likadan själv, men det betyder inte att jag inte tycker om mina vänner. För det gör jag. Men jag är jättedålig på att höra av mig bara för att uppdatera mig på läget. Förlåt!

Jag minns att jag pratade med en som sa att en av hennes gamla vänner hade vänt henne ryggen, och att det ultimata beviset på det var när vännen inte skickade något julkort åt henne ett år. Jag antar att julkortsutbytet för dem var ett viktigt sätt att bekräfta sin vänskap. Men jag hoppas verkligen att mina vänner inte tänker lika, för i så fall har jag nog inga vänner kvar alls.

* Alla de här trådanalogierna har förmodligen att göra med att jag äntligen städade upp lite bland mina tyger och trådar den här veckan. Jag kan tydligen inte släppa det.

Hur ser ni på vänskap? Hurdana vänner är ni? (Nu försöker jag få igång en diskussion här. Obs!)

28 april 2016

Manskvoten

Linn skrev just ett inlägg om en av frågorna som kom upp under föreläsningen i måndags. Låt mig citera:
Jag hade äran att ställa några frågor på slutet och Clara levererade kvällens allra bästa svar på frågan om hur vi kan inkludera fler män i bloggvärlden. Hon svarade kanske inte fullt så här brutalt, men ungefär att män faktiskt inte måste finnas överallt. Vi behöver inte kvotera in fler män.

Jag älskade det där svaret, för jag tänker lika. Om vi med våld försöker kvotera in män i bloggvärlden, kan det inte delvis vara ännu ett tecken på hur beroende vi är av det manliga godkännandet? Som om bloggandet blir riktigt supermycket värt först när också de stora massorna män fattar grejen.

Det är klart att alla män som vill blogga ska göra det, och välkomnas i gemenskapen, men det får inte bli ett självändamål med manlig bloggkvotering bara för att man ska kännas att man har lyckats. Börjar bloggportalerna anpassa bloggvärlden för att locka män (inte för att jag vet hur det skulle gå till) går man ju i den klassiska fällan, att granska sig med "den manliga blicken" istället för att bara vara den man är, eller i det här fallet, låta bloggvärlden vara det den är.

Samtidigt finns det ju något underbart med de män som väljer att blogga. Hela bloggkonceptet bygger på personlighet, och det finns för få forum där män förväntas vara offentligt personliga. Jag kom på mig själv med att tänka så här, här om dagen:

Det första steget för mig, med feminismen, är rätten att vara den jag är som kvinna, oavsett om jag är ultrafeminin eller manhaftig eller något däremellan. Att inte låta det att jag är född till kvinna hindra mig. En stor del av den feministiska diskussionen går ut på att peka på orättvisor gentemot kvinnor, vilket är en viktig grej att prata om, förstås. Men en annan sak, som mer och mer dyker upp, är hur bilden av vad en man är måste revideras. Männen i mitt liv (Caj, mina bröder och andra vänner), är ganska mjuka av sig, de är inte rädda för att visa känslor och prata om det, för att gråta eller för att bli uppfattade som feminina om de väljer att röra sig på arenor som av tradition har hört till oss kvinnor. Men jag är medveten om att de här männen inte utgör normen. Och jag tror hårt på att normen kring manlighet måste brytas, att vi, alla, måste hitta ett friare förhållningssätt till vad det är att vara man. För precis som kvinnor, ska ju också män få leva ett liv de känner sig överens med.

Jag tyckte t.ex. det var alldeles fantastiskt när Caj bloggade mer aktivt för ett par år sedan. Jag har  förmånen att leva med honom, så jag känner honom rätt bra vid det här laget (på lördag har vi varit tillsammans i fjorton år), men det är inte så många som är så lyckligt lottade att de får höra hans smarta tankar och uppleva hans roliga humor dagligen. Man lär ju känna en människa på ett helt annat sätt när man läser hennes personliga reflektioner eller helt vanliga vardagsupplevelser, men de flesta män som är offentliga, är det å sitt yrkes vägnar, vilket säkert också formar bilden av manlighet på ett inte alltid så önskvärt sätt. Med tanke på det skulle det ju verkligen vara roligt om fler män bloggade. (Nu då jag satt och läste hans gamla inlägg och hittade det här, blev jag lite extrakär i honom.)

27 april 2016

En liten utflykt

I går åkte Aja, Joanna och jag till Vasa för att lyssna på Clara Lidström och Annakarin Nyberg, som pratade om digitalt entreprenörsskap. Det var en jättelyckad föreläsning, jag gillade särskilt hur de hade byggt upp sitt framträdande, samt att de inte drog sig för att driva med bloggkulturen (vet man att något är bra vet man också att det inte rasar samman för att man skojar lite om det).

En instagrambild jag knyckte av Eva, som var lika rolig att prata med som vanligt.
(Det viktigaste på den här bilden är förstås mina randiga strumpbyxor)

Linn var en van och kompetent programledare.
Clara och Annakarin var lika proffsiga, så klart.

Efteråt hade jag turen att få äta indiskt med det här gänget:
Joanna, Hanna, Aja och Ulrika
Sen utsatte vi oss för livsfara och körde hem i snöyran och slasket med sommardäck (vi bytte i går). Det var nästan lite för spännande för att våra gamla hjärtan skulle klara av det. Under tiden sysselsatte vi oss med att prata om förlossningar, samtalsämnet som aldrig blir tråkigt. Och vi blev så inne i det att jag nästan kände mig fem före att föda, trots att jag inte är gravid.

22 april 2016

Estland

Det är morgon, och jag har vaknat till min sista dag i Estland. Jag tror jag aldrig har bott på ett så fint hotell som det jag bor på nu. Jag bor högst uppe, med blommiga tapeter och tjocka takbjälkar, marmorgolv i badrummet och guldkranar. Det är lyxigt att vara jag, idag.

Om en liten stund ska jag checka ut och ta mig till universitetet, femtio meter bort. Där ska jag hålla en 90 minuter lång presentation för en grupp som studerar svenska för första året, de har alla läst Alberta Ensten och uppfinnarkungen. Det är alltså där jag ska prata lååångsamt på svenska. Få se hur det går.

Eftersom jag är hemskt dålig på att minnas att fotografera har jag en ganska konstig samling bilder som minne från den här resan. Här kommer några.

Estnisk version av Saffransmysteriet. (Bilden är främst tagen för Lovis och Iduns skull.)

Ett dockskåp som visar processen hur en bok blir till.
Tagen på barnbokscentralen i Tallinn – ett underbart ställe!

Grupperna jag träffade igår: Tallinn på plats, Vasa och Tartu med via Skype.
Det blev jättelyckat, vi pratade om allt möjligt, från kultur till feminism.

Den estniska busslyxen: egen skärm med filmer, musik och ljudböcker.
Fast för mig räckte möjligheten att göra allt detta, jag lyssnade på podcaster istället.

Här sov jag i natt. Gott som bara vad. Ah!

Ett litet skrivbord som jag kanske kunde ha skrivit vid.

Bjälkarna i grannens öga taket.

Lite av tapeten och toadörren. Så behagliga färger, dessutom.

Badrummet med guldkranarna och marmorgolvet.

En bild av Kapitalimaja, bara för att det var ett så roligt namn.

Det ska tydligen vara litteraturfestival här snart.
(Jag tänkte genast att Mia borde komma hit då, för lite müsti-fiktsioon.)
Fast det kan kännas lite trögt att komma sig iväg på de här resorna (särskilt medan jag förbereder vad jag ska säga, det är det jobbigaste av allt!),  är det alltid jätteroligt sen när jag väl är på plats. Och i mitt stilla sinne igår konstaterade jag att jag verkligen älskar den där kontakten med folk, jag är så långt ifrån att vara introvert man kan komma. Att vistas bland folk, prata och mingla ger mig en sån oerhörd energiboost. (Fast att vara ensam här på hotellet är också skönt, på ett helt annat sätt. Ganska fint att få uppleva båda.)