28 augusti 2014

Vi älskar lyckliga slut

Amanda har skrivit ett intressant inlägg om synen på skilsmässor med en bra diskussion i kommentarsfältet. Själv fortsatte jag i flera dagar fundera på det här med hur skilsmässor och andra tragedier marknadsförs. Det är verkligen symptomatiskt för den här tiden att fenomen gärna ska ses på med en klackspark i blicken (hm, jag tror ni vet vad jag menar), allt ska alltså helst framstå som smärtfritt och enkelt, det gäller inte bara skilsmässor utan en massa saker.

Vi älskar framgångshistorier. Vi älskar (kanske jag i synnerhet) talangjakter där människor vi inte förväntar oss att ska vara duktiga på något plötsligt glimmar till och får stråla. Vi älskar att läsa om mannen utan ben som mot alla odds besteg Mount Everest, om kvinnan som övervann cancer -inte en, utan kanske tre hela gånger, om barnet som modigt ställde sig upp och sa emot alla mobbare i skolan och fick stående ovationen. Vi älskar lyckliga slut, helt enkelt.

Och i sig är det inget fel med det, det är ju fint att få hoppas på att allt reder upp sig och det är vackert att få läsa om människor som faktiskt får njuta av livet efter en jobbig tid.

Men det här kan göra att vi glömmer bort att de lyckliga sluten faktiskt inte är alla förunnade. Alltför sällan får vi höra om det tunga medan det pågår, sällan får vi läsa om hur dåligt en övergiven person mår eller om de som faktiskt dör av sina sjukdomar trots att de kämpat precis lika mycket som de som överlevde. Jag menar inte att det är hälsosamt att vältra sig i andras misär, men jag tror det är viktigt att inte glömma bort att den finns. Vi ska fortsätta se på alla livsöden, inte bara de lyckliga, fast det säkert är bekvämare.

Jag tycker att det luktar framgångsteologi över trenden att oftast berätta om människor som har kommit över motgångarna eller som mår toppen. När vi läst tillräckligt många berättelser om lyckade öden börjar vi tro att det faktiskt är upp till oss hur det går och hur det känns ("det verkar ju GÅ att skiljas lyckligt, alltså är det kanske MIG det är fel på då jag inte kan komma vidare", "det verkar ju GÅ att övervinna cancer bara jag tänker positivt, betyder mina negativa provsvar då att jag inte lyckats styra in tankarna på rätt spår" och så vidare...) Lyckan blir plötsligt avhängig den egna insatsen. Och jag tror det är hög tid att påminna oss om att det verkligen inte är upp till oss själva hur det går. Livet är jätteorättvist. Kommer vi ihåg det kanske ödmjukheten och medkänslan och tacksamheten över det vi har blir större. Och domarna färre. Tänker jag mig.

25 augusti 2014

Hur stort ska man bo?

Här kommer en uppföljare på det här inlägget. Liberata ställde nämligen en jätteintressant fråga i kommentarsfältet, hon undrade hur stor bostadsyta man anser sig behöva för sin familj. Själv tycker jag vi har onödigt trångt nu när vi bor på 90 (100) kvadrat, men det har mindre att göra med ytan än med planeringen. Den här bostaden är egentligen inte planerad för en så här pass stor familj, så trots att ytorna är väl tilltagna skulle jag gärna stuva om dem för att få mer förvaring och fler mindre rum. 127,5 som vi bodde på i Jakobstad (nåja, den totala ytan var 140) tycker jag var riktigt lagom för vår familj på fem, även om jag också där gärna hade flyttat om väggarna en del för att optimera. Skulle vi bygga nytt (det skulle vi i och för sig aldrig) skulle det antagligen räcka med betydligt färre kvadratmetrar eftersom vi kunde anpassa ytorna precis för vår familjs behov. Jag tycker själv att barnen gärna kan få ha egna rum, men de behöver inte alls vara stora (Iduns gamla rum var bara sex kvadrat och det räckte hur bra som helst!). Jag vill att köket skall vara praktiskt och ha mycket förvaring och ordentliga arbetsytor och jag vill ha en stor matplats som rymmer många eftersom vi ofta har stora middagar. Vardagsrummet behöver däremot inte vara så stort eftersom det oftast bara är familjen som hänger där.

Nu slussar jag frågan vidare till er: hur många bor ni i ert hushåll och hur stort är/skulle vara det optimala hemmet för er?

24 augusti 2014

Nästa helg

Nästa helg ska jag åka till Åbo på kurs och vara borta hemifrån i tre hela dagar. Jag är mycket uppspelt. På ett sätt är jag samtidigt lite rädd att Edda kommer uppleva min frånvaro som svekens svek, men det blir ändå bäst så här nu, hon får ju lära sig att jag kommer tillbaka och att tillvaron är fin också utan mig.

Och sen blir jag glad igen när jag tänker på hur fint det ska bli att få koncentrera mig fullt på kursen (fredagens talare är barnboksexpert, t.ex!) och på att få vara med min kära vän Jenni som jag träffar alltför sällan. Sitta på nåt café på söndag och ta det lugnt. Eller kanske äta något läckert. Vad som helst kan hända! (kom inte och påstå att mina förväntningar är orimliga, tänk på att mina peaks i vardagslivet ofta består av att få städa ensam i ett par timmar, hände senast idag).

Mysteriets svar

Jag glömde avslöja mysteriet för er! Det var en vacker skänk jag köpte. Så här ser den ut! (Mattorna under den är inte en vågad inredningsdetalj utan finns där för att vi för tillfället håller på att leta efter en optimal plats för möbeln. Svårt att hitta en!)

21 augusti 2014

Miljonärsfamiljen

Jag satt på bibban och jobbade igen. Nere i Slemmern (det är ett väldigt äckligt namn på en söt liten vik, tycker jag) ligger en stor yacht och guppar. I dag fick jag höra att ägaren är ingen mindre än Jorma Lillbacka, alltså samma man som äger Power Park i Härmä.

Vi pratade om båten vid matbordet, ryktet säger att samma yacht har varit med i Bond-filmen Golden Eye, som vi har sett för länge sedan och barnen ville ha ett förtydligande angående vem som ägde båten. Vi berättade att det är Power Parks ägare (de har varit till Power Park flera gånger). Reaktionen var omedelbar. "Kan man äga ett nöjesfält? Får han gå dit när han vill? Kommer han in gratis? Får han åka hur mycket som helst? Och sist: VI VILL OCKSÅ ÄGA ETT NÖJESFÄLT, KAN VI INTE KÖPA ETT?" Vi svarade förstås att nej, det skulle vi aldrig ha råd med, ett sådant kostar nog många miljoner.

Varpå barnen blev grymt chockade över att vi inte var miljonärer, för det har de enligt egen utsago "alltid trott". 

Höstdepp

Jag traskade iväg till skolan för att hämta barnen. Edda sov i vagnen, svala vindar blåste i trädkronorna och jag hörde på ett gammalt avsnitt av Snakk, den enda podden jag faktiskt har hängt med i från början (eller ja, nästan, har ett halvt olyssnat avsnitt. Känns som en oöppnad karamell). (Att jag nämner Snakk här beror mest på att jag skrev det där om att jag aldrig hinner lyssna på podcasts häromdagen.)

Jag mådde rätt bra tills jag plötsligt slogs av insikten. Sommaren är förbi. Visst, jag gillar hösten, men alltså vemodet! när jag fattade hur länge det är till nästa sommar.

Ju äldre jag blir, desto större blir min förståelse för pensionärerna som bor i Marbella eller på spanska solkusten (är det samma sak?) halva året. Jag vet inte vad det är jag har börjat tycka är så tragiskt, eländigt och deprimerande med vintrarna. Det är så kallt. Så ändlöst mörkt och trist. Och framförallt är det så länge tills man får slappna av igen. Nu vet jag att många vill säga: men hösten är OCKSÅ fin, vintern är LJUVLIG, tänk på alla skidturer, och så LJUSET om våren, åh. Men även om jag i princip fattar njutningen med såväl höst, vinter som vår gör vetskapen om att vi är på väg bort från ett okomplicerat liv med värme och ljus att jag inte kan glädjas fullt ut. Och slappna av. När det är sommar behöver jag inte bekymra mig om vädret. Det är ju sommar.

Jag undrar vad det här, i kombination med min ständiga impuls att prova på nya bostadsorter, kommer att leda till på sikt. Det känns ganska osunt att vara knäckt och nedstämd över årstidernas växling tre gånger av fyra per år (obs, att bo annanstans är sällan så perfekt som jag målat upp det på förhand, åtminstone inte till en början, men jag brukar i alla fall slå till och prova på nya vyer med jämna mellanrum, min familj verkar vara av samma kaliber, vilket gör det rätt sannolikt att vi flyttar igen i något skede. Om det är om fem år eller om femton får tiden utvisa.)

Har jag blivit en dysterkvist? Eller är detta normalt?

20 augusti 2014

Lösningen

Med jämna mellanrum har någon i mitt Facebook-flöde fått en uppenbarelse av något slag. Det kan vara någon ny diet som får henom att må fantastiskt, ett nytt kosttillskott, en ny motionsform eller nåt annat som gör att orken är på topp och att hälsan plötsligt är bättre än någonsin, tillfälligt åtminstone. Och det är ju bra.

Själv har jag en helt egen teori  (det har väl alla) om vad som egentligen behövs för att man ska må bra. Jag tror nämligen att det är två saker som är absolut grundläggande för välmåendet.

Nummer ett: stressa inte. Jobba så att du klarar dig ekonomiskt, inte mer än så. Ordna gärna tillvaron så att du inte har stora löpande utgifter som gör att du måste jobba massor för att inte stressa över pengabrist, då kan du kanske gå ner i arbetstid och må bättre för att du har mer tid över att tänka, komma på nya idéer, umgås med människor du själv har valt, och vila.

Nummer två: sov. Se till att du sover tills du vaknar av dig själv. Se till att du inte är trött hela tiden.

Just nu följer jag varken punkt ett eller två och mår sämre än jag brukar. Det är förstås mycket svårare att leva efter mina fenomenala riktlinjer än vad det är att skriva ner dem. Och jag tycker de är väldigt TRÅKIGA riktlinjer, det skulle vara mycket mer sensationellt att börja äta magiska örter eller lägga sig ner med stenar mellan tårna. Men jag tror början lösningen ändå är mycket alldagligare än så. Trist. Men effektiv.