12 oktober 2018

Barn i olika takt

Idag fyller Idun år. Vi har tagit det ganska lugnt, jag sov ovanligt dåligt och var trött och slapp, och hennes kalas ordnar vi först senare, så vi gick ut och åt, for via butiken på vägen hem och köpte godis och såg på en film. Jag önskar så att vi alla kunde titta tillsammans, men barnen är totalt på olika nivå just nu. Edda vill allra helst titta på typ Greta Gris eller något annat, så hon sitter ofta i ett annat rum och kollar på ipaden och vi andra fyra tittar via datorn med projektorn. Det känns USELT, fast ingen annan än Caj och jag verkar tycka att det är jättesorgligt. De gånger vi tvingar alla att se på samma sak blir det Ultimate Beastmaster eller något bakningsprogram. Eftersom Idun fyllde år fick hon välja film, och hon valde en som Edda var helt ointresserad av och som alla andra ville se, så Edda bad om att få titta på Musse Pigg i sitt rum istället, vilket hon gjorde. Med jämna mellanrum sprang nån av oss (oftast jag) till trappan och ropade HUR GÅR DET? ÄR DET BRA? GÅR DET BRA? och hon svarade (lite frånvarande) att allt var okej. Vi tittade på Sierra Burgess is a Loser. Bra film. Men fattar inte att den var 7+, vi var alla överens om att det mesta nog hade gått över huvudet på de sjuåringar vi känner och själv har varit.

Det är så otroligt skönt att vara hemma efter en helt galen septembermånad. Jag räknade ut att jag och Idun var ifrån varandra mest: 18 dagar, eftersom hon var på lägerskola också, och inte samtidigt som jag var på mina resor. Galet. Men vi har klarat det bra, och nu är jag tacksam och nöjd med så händelselösa dagar som möjligt. Jag håller mig mest hemma (utom förra helgen då jag var till Åbo på bokmässa och i morgon då Hanna och jag drar en ordkonstledarutbildning), sminkar mig inte, byter sällan kläder och duschar bara i nödfall. Jag sover så mycket jag bara kan och har börjat skriva på ett nytt projekt den här veckan, och det är roligt och lätt! Så fantastiskt kul att få skriva då det känns så ibland. Nästan så det är synd att ta höstlov nästa vecka, men alla barnen är lediga, och vi vuxna ska också vara det!

27 september 2018

Göteborgs bokmässa 2018

Här kommer mitt program under bokmässan i Göteborg i år! Jag är fortfarande i Norge, har avlagt 13 skolbesök och har tre kvar, men i morgon kväll skippas jag över med buss till Göteborg och sen är det bokmässa i dagarna två! Hoppas vi ses där!

Lördag 29.9

11.30-11.50  Litteraturscenen (i A:hallen)
Lek fram din fantasi
Leken är en fantastisk inkörsport till fantasin. Idéer behöver inte vara dåliga även om de är underliga. Däremot kan de växa om de delas. Det har barnboksförfattarna Emma Karinsdotter och Malin Klingenberg erfarenhet av!
Intervjuare: Ida-Lina Nyholm

13.30  Arenan (C02:32)
Lek fram din fantasi
I vuxen ålder har barnboksförfattarna Emma Karinsdotter och Malin Klingenberg insett att leken är en fantastisk inkörsport till fantasin. Emma botar skrivkramp genom att göra snöänglar och spionera på främlingar. Malin har insett att alla hennes hejdlösa idéer är en guldgruva för kreativiteten. Båda talar också varmt för ett mer generöst förhållande till kreativa processer. Idéer behöver inte vara dåliga även om de är underliga. Däremot kan de växa om de delas.
Intervjuare: Ida-Lina Nyholm

14.30  Arenan (C02:32)
Årets barnboksskörd
Bokåret är full av fantastiska finlandssvenska barnböcker. Här får du tips om läsning för hela familjen, från böcker för bebisar och dagisbarn till ungar i slukaråldern!  Lena Frölander Ulf och Malin Klingenberg.
Intervjuare: Janina Orlov

16.30  Arenan (C02:32)
Berättelsen är bäst!
För knappt tre år sen utlyste S&S en skrivtävling för slukaråldern. Nu njuter vi av resultatet, möt de tre pristagarna och hör om deras vinnande böcker.
Karin Erlandsson, Eva Franz, Malin Klingenberg
Intervjuare: Larrie Griffis


Söndag 30.9

10.30  Arenan (C02:32)
Gäckande, outgrundliga inspiration 
Varifrån kommer inspirationen och fantasin, går de att locka fram? Möt tre prisbelönta författare och fantasiexperter som använder sociala medier för inspiration och stöd. 
Karin Erlandsson, Malin Klingenberg och Maria Turtschaninoff
Intervjuare: Janina Orlov

19 september 2018

Småbus för hela slanten

Hälsningar från Holsbybrunn i Sverige! Jag är här på barnboksfestivalen Småbus, den första någonsin. Hittills har det varit roligt och ganska tungt: vi får höra på intressanta föreläsningar och äter hela tiden däremellan, så fast klockan inte ens är nio i Sverige när jag skriver detta är jag helt beredd på att gå och lägga mig snart. Snark.

I dag har vi fått lyssna på Jenny Valentine, en briljant och smart författare som jag läste en bok av för första gången igår (boken heter ELD FÄRG ETT och var fantastisk, så glad över att ha upptäckt en ny YA-författare jag gillar). Vi har också hört på ett föredrag om hästböcker (tänkte att det kanske finns några beröringspunkter med den lilla, men ack så viktiga genren älgböcker som jag sysslar med), och en intressant diskussion om The Environment of Youth in Young Adult Books med Katarina von Bredow, Jenny Valentine och Edward Van De Vendel. Nu på kvällen var det föredrag om rättigheter och residensmöjligheter, men jag var så slutkörd i huvudet att jag smet ut, och gick på promenad med en trevlig kollega som heter Åsa istället, Hon var lika trött som jag. Vi strosade en bit, råkade hitta en linbana som vi provade några gånger var, och gick runt i en stenig skogsglänta en stund och pratade om John Bauers mystiska död.

Ja, det här författarlivet är sannerligen varierande. En vecka går du omkring med håliga tights och smutsigt hår och sköter din karriär via en skärm, och följande måste du vara skärpt, representativ och trevlig, flänga runt som en österbottnisk fästing och trevla dig. Med smink och rent hår. Och sen ska du plötsligt berätta för norska barn om en bok de bara har läst några kapitel ur, på ett annat språk än deras eget. Roligt med variation, förvisso, men lite tungt också, för en åldrande kvinna som mig.




12 september 2018

Action på Gammelklockarsvägen

Är en gång i månaden min nya bloggtakt? Söligt, Malin, söligt!

Jag gnetar på. Har oerhörda problem med nacken, undrar om det är min bettskena som är boven. Eller en visdomstand som har börjat visa sitt fula tryne (alltså har ni tänkt på hur otroligt groteskt det är med tänder som växer, egentligen? Och hår! Människan är ett äckligt djur på många sätt, men det är bara korta ögonblick jag känner den här fasan, för det mesta kan jag leva med mig själv).

I dag var jag på zumba med Ellen.

På kvällen var jag på ett intressant men också lite utdraget föräldramöte som handlade om lägerskolan, uteverksamhet och droger (var för sig, inte i kombination). Både Caj och jag var på mötet, och Lovis skötte Edda under tiden (Idun var hos en kompis). När vi kom hem tillbaka hade följande saker hänt:
1) Lovis och Edda hade skrivit boken "Bilderbok för pappor", som var jättekul.
2) Lovis och Idun (som hade kommit hem) hade spelat en låt för Edda, den var så sorglig att Edda bara grät, för den handlade om en fågel som dog.

Dessutom tror jag att jag har hittat ett lämpligt arbetshus åt mig. Titta! 



När jag hittade det här huset på nätet igår kändes allt plötslig helt rätt. (Å andra sidan känns saker rätt ganska ofta, åtminstone en stund, så nu måste jag låta den här insikten landa i lugn och ro för att se om den håller i sig.)

Det positiva med ett arbetshus är att jag slipper sitta och jobba mitt i huset, där alla går fram och tillbaka hela tiden. Det som känns lite jobbigt är att vi nu måste dra igång hela rumban med bygglov, byggare, ändringar av ritningar (det är ju ändå inte en bastu vi är ute efter), kontroll av vatten- och elanslutningar, grannarnas medgivande, beställning av byggnaden, beslut om VAR på tomten den ska placeras osv. Och ni ska veta att sannolikheten för att vi orkar med det här projektet är cirka 50%. Plötsligt kanske inget blir av alls. Eller så blir det.

Nästa vecka åker jag till Småland på barnboksfestival, sen åker jag till Norge på skolturné och sen på bokmässa till Göteborg. Jag har aldrig varit ifrån mina kära barn så här länge förr. En gång var jag borta åtta dagar, då grät jag floder av lättnad då vi återförenades. Ingen var mer förvånad än jag, jag är ändå ganska pragmatisk och osentimental för det mesta, och känner mig ganska avslappnad och glad då jag får vara på arbetsresa. Fast nu då jag tänker efter gråter jag ju ofta då jag ser på youtubeklipp från talangshower där underdogs får upprättelse, eller återföreningar som resulterar i lyckliga slut, gärna med lämpligt sentimental bakgrundsmusik, och nu då jag skriver det här inser jag ju att vårt återförenande ÄR ett lyckligt slut, och gråten är plötsligt tydligt och klart förklarad.

13 augusti 2018

Hej arbetsliv

Det här har kanske varit den bästa sommaren nånsin för mig, eller i alla fall den varmaste. Förlåt alla som lidit, förlåt alla odlare, förlåt alla som har sovit dåligt (inklusive jag själv, ibland), men jag tycker verkligen det har varit ljuvligt!

Jag vet inte hur rädd jag borde vara för värmen, hettan, torkan, men eftersom jag:
1) fryser nästan hela året pga usla kapillärer (obs, hemsnickrad diagnos)
2) inte har odlat något i år (försökte mig på lite donerad grönkål, men den har fått mycket vackra, ihåliga blad nu)
3) har en luftvärmepump som kan förvandlas till luftkonditionerare vid behov
4) har tillgång till en sommarstuga vid havet
5) bor nära flera jättejättebra simställen (Fäboda och Sandåsen, jag tittar på er!) ...
... så har jag personligen inte lidit det minsta. Alltså varmt och svettigt har det varit, jo, men jag har ändå njutit, jag har hunnit ta vara på de fina dagarna, jag har varit ute, jag har simmat mer i sommar än jag gjort under hela min vuxendom (tror jag), jag har promenerat i skog och mark, ja, jag har faktiskt maxat upplevelsen av världen som den har sett ut den här sommaren. Och träffat massor, massor med folk. Barnens kompisar och kusiner har övernattat i flera omgångar och vi har också gjort korta avstickare till olika ställen, fast inga långa vägar. Mest har vi varit i hemknutarna (utom på midsommar då vi åkte till Åland) och kanske det är just mängden vanliga aktiviteter som har gjort att jag har njutit.

Att jag har tagit ut allt jag kunnat har säkert innerst inne varit med tanke på hösten, som dånar in som ett gammaldags ånglok just idag. Det är mycket roligt som ska hända, men mängden program i förhållande till min ork gör mig lätt oroad. Jag skriver scheman, försöker planera, göra översikter, allt för att jag inte ska behöva hålla programmet i huvudet och tänka på allt på samma gång. Och när jag en gång har fått ner allt på papper känns det inte lika övermäktigt. Bra metod, att skriva listor.

Edda är tre timmar på dagis i dag, i morgon börjar Lovis och Idun skolan, på torsdag åker jag till Danmark och skriver en knapp vecka. Och snart kommer allt vara som vanligt igen. För första gången på länge känner jag mig inte helt peppad, jag vill fortsätta vara ledig, fortsätta ligga i sängen och dra mig om morgnarna, fortsätta läsa böcker, skjuta upp måltider, slarva med städningen...

Min tionde bok kom förresten förra veckan! Kattligan, välkommen! (Lite roligt att 2018 blev året då alla mina (två) titlar innehöll ett djur.)




2 juli 2018

Hoarders

Under många år (ända sen Lovis föddes typ), har levt väldigt inrutat. Barnen har gått och lagt sig mellan åtta och nio, Caj och jag har lagt oss vid elva, tolv, och vi har alla vaknat sju, åttatiden på morgonen.

Förra sommaren började det här rucka på sig, och i år har dygnet förskjutits med många timmar! Det är så underligt. Jag som trott att jag är en obotlig morgonmänniska sover plötsligt till tio, halv elva, flera morgnar i sträck. Barnen gör detsamma. Ingen orkar gå och lägga sig på kvällarna då vi inte måste, och vi sover ikapp på morgnarna. Edda också. Ljuvligt.

I går vid midnatt började Caj och jag titta på en intressant dokumentär om hoarding, alltså att tvångsmässigt samla på sig saker och vara helt oförmögen att göra sig av med dem. Jag kom att tänka på en bok jag läste förra året som heter The Law of Tall Girls (den var jättebra!), där en av karaktärerna är en hoarder, letade på youtube och fick upp den här filmen. Att få en bild av hur det på riktigt ser ut hemma hos någon som lever med det här var otroligt intressant. Och obehagligt. Och tydligen inspirerande, för i dag började vi rensa bland våra ytterkläder. Och nu vet jag att jag inte är en hoarder, för varje plagg som sorteras bort blir jag lättare om hjärtat.

27 juni 2018

Min hastighet i trädgårdsbranschen

På morsdag fick jag en fin blåbärsbuske av min man. Sedan dess har den stått i en hink på gården och fått lite vatten ibland. Vissa dagar har jag tänkt att jag ska plantera den.

I dag skred jag till verket. Och jag tror faktiskt att den fortfarande lever.