15 september 2017

I morgon flyger jag

I morgon åker jag till Sverige, där jag ska prata på en Nordspråk-konferens, och på söndag drar jag vidare till Århus i Danmark, där det blir skolturné, författarafton, språkcafé och workshop på Nordisk skoldag.

När jag ska prata om nya saker (i det här fallet stereotyper, humor och genusfällor) spänner jag mig jättemycket. Jag förbereder mig i veckor! Det tar enormt mycket tid. Ibland undrar jag nästan varför jag ens tackar ja till de här  uppdragen. Svaret på den frågan vet jag ändå på rak arm: jag lär mig enormt mycket av att fundera kring det jag pratar om, och att sammanställa en presentation av det gör att jag måste sortera mina tankar, tänka på mitt skrivande på ett mer analytiskt sätt och formulera vad jag egentligen håller på med. Det är hemskt nyttigt.

Nu är alla mina anföranden utprintade, prydligt inlagda i mappar med plastfickor (ingen risk för att hela talet ska strös ut på golvet, med andra ord), workshopsuppgifterna förberedda, materiallistorna meddelade till uppdragsgivaren, kläderna framplockade på sängen och biljetterna utskrivna. Jag är redo.

När jag stod i min skrivarhåla idag och printade det sista (för andra gången, jag hade tagit tid på just det talet här hemma och insåg att vissa saker kom i en ologisk ordning, så jag stuvade om styckena och printade ut talet igen, alla trettiosex sidor!) slog det mig att när det här är över får jag fokusera bara på tre saker: Älgflickan, treans läsebok och ett av materialen till tvåans läsebok. Nu är allt det jobbiga över inför den här turnén, nu får jag bara njuta av resan och av att framföra det jag har planerat. När jag kommer hem är det inte länge tills Rakels mirakel kommer från tryckeriet, och i oktober är det bokmässa.

6 september 2017

Snörvel

Så olämpligt att vara sjuk samtidigt som höstdagarna för en gångs skull är perfekta. Ännu i söndags var jag i tillräckligt bra skick för att gå på en skön Fäbodapromenad med familj och vänner, vi tog med Eddas puky (OCH PICKNICK!) så ingen gnällde ens. SÅ njutbart, även om jag snöt mig och nös i ett. Och sen, i måndags, slog sjukan till på allvar, och i mitt instaflöde ser jag att jag är långt ifrån ensam.

Det som stör mig nästan lika mycket som att jag inte orkar vara ute och jobba hårt med kroppen när jag är så här krasslig (jag har planerat att röja i trädgården), är att jag missade min inplanerade Helsingforsresa med möten i går och i dag, och Schildts & Söderströms traditionella höstfest i kväll, som alltid brukar vara rolig. Nåja, vad är väl en bal höstfest på slottet G18 när man kan sitta och snyta sig, hosta och se på solskenet genom fönstret.

För att det här inlägget inte bara ska handla om mina krämpor kan jag berätta att Lovis och Idun arrangerade en frågesport åt oss andra för några dagar sedan. Caj, Edda, vår granne Josefin och jag deltog. Geniet Edda var så bra! Hon funderade inte ens utan började skriva så FORT frågan var ställd, helt utan att tveka. Om hon hade rätt eller inte spelade ingen roll, hon tyckte det var hemskt roligt att gissa. Frågesporten var ultrasvår och innehöll 30 frågor som man fick poäng för och en bonusfråga som man inte fick poäng för. (Men vi förhandlade tills vi fick poäng för den också.)

Eddas bästa svar var:
Hur många bröder har Malala (svar nr. 14)
Uppstår norrskenet före eller efter midnatt ( svar nr. 12)
Vad tillverkar Adidas? (svaret står längst nere i första spalten).
När levde Runeberg? (se svar nr. 26)
Vem var Harry Potters värsta fiende? (se svar nr. 28)


27 augusti 2017

System och ordning och reda

Redan när jag jobbade på Eckerölinjen minns jag att jag älskade att jobba med Kata, min kollega, för vi hade samma syn på system och fick allt viktigt gjort i rask och ordnad takt. Ju äldre jag blir, desto tydligare blir det för mig hur viktiga de här systemen är för att jag ska må bra.

Som nu till exempel. Efter en jobbig sommar utan strukturer och med Cajs oförutsägbara och väldigt varierande jobbschema tycker jag att det är skönt att få ordning på saker och ting. Vi har nu bestämt oss föra att varje söndag sätta oss ner och gå igenom den kommande veckan. Vi bestämmer vem som gör vad när, och gör en lista över allt viktigt som inte får glömmas bort.

Det här låter säkert tråkigt och styrt i mångas öron. Men jag tycker det är så evigt skönt. När vi har gjort upp ett program i förväg slipper vi ta ställning till varje ny grej som dyker upp, hela tiden. Det är så otroligt bra för mitt psyke, särskilt den här hösten då jag har en massa olika projekt att hålla i huvudet på jobbet. Jag fattar att vissa skulle avsky det här inrutade, men den här sortens planering (veckostädning en överenskommen dag, vem för eller hämtar från dagis, vem handlar, vem planerar matlistan, när ska stora barnen vart, klarar de sig själva eller behöver de ha nån med sig, vem av oss åker i så fall, osv.) ger mig möjlighet att fokusera på andra, roliga saker, istället för att hålla veckans göromål innanför skallbenet hela tiden.

17 augusti 2017

Barn och fritidsaktiviteter

Vi har tänkt att våra barn ska ha max två aktiviteter per person och vecka. Då hinner de med läxorna, de hinner hem till kompisar och leka, de hinner slappa och vara hemma om de vill.

Jag tror vår plan håller på att gå käpprätt åt pipan.

I fjol hade Idun fiol och dans, Lovis hade kör och dans. Men så ville Lovis söka in till drama i våras, det fick hon, hon kom in, och så ska hon byta från dans till simning, och Idun ska börja med musikteori, flytta över till stråkorkestern och börja med friidrott istället för dans, vilket gör att hon plötsligt har FEM aktiviteter i veckan (3 x fiolrelaterat, 2x friidrott) och Lovis har FYRA aktiviteter i veckan (2 x simning, 1 x kör och 1 x drama). Edda vill också göra något, så hon ska börja i gympa på måndagar. Tio aktiviteter i veckan alltså. Även om vi kanske inte behöver köra eller följa dem till allt längre är det ett sånt pussel att hålla allt i huvudet, särskilt nu i början. Och jag, som parallellt är en förespråkare av att prova på allt möjligt OCH att ha massor av ledig tid då man bara leker, hänger, läser och pysslar, vet inte riktigt vad jag ska känna inför den här förändringen. Hur ska de orka? Hur ska VI orka?

16 augusti 2017

Lite gladare. Lite.

Min arbetsvecka har börjat otroligt bra. Jag har nämligen fått massor skrivet, och tydligen har min produktivitet med mitt humör att göra, jag är så nöjd över mig själv att jag är mycket gladare än sist jag bloggade.

Trots att jag bara har jobbat till halv två och halv tre (Edda mjukstartar i dagis) har jag under mina tre första arbetsdagar skrivit närmare 4300 ord, varit på pressinfo, planerat en litterär afton, gått igenom årets budget och stipendier, diskuterat nästa bok med en av mina redaktörer och gjort en sammanställning över den fiktiva klass 3A som jag skriver om. Dessutom har jag inlett varje dag med minst en halvtimme yoga, och så har jag cyklat både till och från jobbet, via dagis, vilket blir nästan åtta kilometer per dag. Kanske var det några konkreta bevis på att jag faktiskt gör något som behövdes för att jag skulle känna mig bättre. Skrämmande, men bra om nedstämdheten vänder. Inte känner jag ju att jag är som vanligt igen, ännu. Men lite gladare, faktiskt.

13 augusti 2017

Man måste väl inte alltid vara glad?

Jag har upptäckt att jag inte tycker så mycket om att blogga om jag inte har något roligt att blogga om. Och den här sommaren har inte varit så värst rolig. 

Det känns dumt att klaga, för inget har varit extremt dåligt heller, men jag har känt mig nedstämd mycket oftare än jag brukar. Nedstämd och trött, ledsen över världens tillstånd, arg över alla orättvisor som finns, besviken över vädret och över att sommaren inte blev det roliga andningshål jag hade hoppats på, och trött på en massa andra saker också. Jag har träffat en massa människor, det har varit roligt, men något inom mig har gjort att jag inte alls har orkat njuta av det som jag brukar. Jag har känt mig ensam. Vet inte varför, jag vet ju att jag inte är det. Men ja. Om jag plockar fram något roligt och bloggar om det för att det ska bli bra stämning här på bloggen känner jag mig som en hycklare, och det vill jag inte vara, så nu skriver jag rakt upp och ner om mitt dåliga humör för att se vad som händer.

(Nu märker jag i och för sig att det här inlägget låter som ett rop på hjälp, det är det inte alls. Det är bara ett litet surt hej från en som har varit på dåligt humör lite för ofta på sista tiden. Jag återkommer när jag är lite mer inspirerad. Eller tidigare än så om det tar alltför länge att bli som vanligt igen.)

23 juli 2017

Precis i mitten

Lovis och Idun och Edda åkte till mina föräldrar igår eftersom Caj och jag skulle på konsert till Schauman-salen. Vi hade funderat på att ansluta oss till dem efteråt men hämtade en pizza från Mr Banks och for hem istället. 

I morse steg jag upp i lugn och ro, yogade, skötte om hönsen litegrann, sen läste jag tidningen jättenoga medan jag drack te och åt en massa frukost. Med efterrätt! Caj sov till kvart över tolv! Och när han vaknade blev jag lite trött igen och tog en tupplur, medan han åt frukost och satt sig på terrassen för att läsa en bok han håller på med.

Barnen har det så bra hos sin mommo och moffa att de inte ville komma hem ännu i dag, så nu är de där en natt till. Caj och jag har hunnit måla på vårt hus, vara ut och promenera och jogga (!!!!) , vi har badat bastu och pratat om allt möjligt utan att bli avbrutna. Vi åt middag klockan nio och har tänkt titta på en film ännu ikväll om vi orkar. Eller ett avsnitt av någon av de många serier vi halvengagerat följer. Det är sällan vi har så här mycket tid tillsammans utan några speciella planer. Lyxigt, särskilt som vi inte behöver oroa oss för barnen eftersom vi får glada rapporter om vad de sysslar med med jämna mellanrum.

Det slog mig att det här lugnet förmodligen kommer vara vardagsmat om cirka tio år. Då är Edda fjorton och är antagligen inte alls hemma lika mycket som hon är nu. Lovis och Idun är (nästan) tjugo och tjugoett har förmodligen flyttat hemifrån. Om bara tio år. För tio år sedan hade vi just flyttat in i vårt hus, jag var höggravid med Idun och Lovis var lite på ett år gammal. Vi befinner oss precis i mitten av vår tid med alla barn i huset.

Så underlig en barnlös tillvaro ter sig i jämförelse med våra vanliga vardagar just nu som är stimmiga, fulla av käbbel, ständiga måltider, gos och kramar, aktiviteter, grannar och kompisar som kommer och hälsar på, logistik som ska lösas, diskussioner om moral och vänskap, och huruvida man får äta glass till efterrätt, med ständigt dundrande musik, hemmagjorda pjäser som ska visas upp, och så vidare.

Det kommer bli så tyst.

Men i en så här liten dos är det riktigt skönt. Vi vet ju att de kommer hem i morgon.