14 december 2018

Den bästa stunden

Innan jag började skriva var jag säker på att den bästa stunden i bokprocessen skulle vara den dagen boken kommer från tryckeriet. Dagen då jag får peta upp tejpen på paketet, öppna lådan och se hela högen med alldeles tryckfärska, obrutna böcker ligga där och brösta sig.

Visst är det trevligt och bra och allt det där, men vid det laget är jag ofta ganska långt inne i nästa projekt redan. Den nytryckta boken har stötts och blötts så många gånger att den inte känns som bara min längre.

Nej. Den verkliga euforin infinner sig för min del då jag har kommit igenom hela berättelsen från början till slut. Då jag vet att jag lyckades få ihop det, att jag löste alla problem, att jag fick allt att funka, och att jag kan skicka iväg hela paketet till den allra första läsaren. Innan jag har skrivit igenom hela berättelsen är det nämligen inte alls säkert att det ens blir någon berättelse. Jag kan aldrig vara säker. Jag litar ganska mycket på min skrivförmåga vid det här laget, men ändå. Jag vet ju aldrig.

När jag skriver och skriver och är mitt i en text kan det ibland kännas lätt tröstlöst. Jag vet inte vart berättelsen är på väg, men jag har stängt en massa möjligheter genom att välja vissa saker och välja bort andra. Dessutom vet jag ju aldrig exakt NÄR jag är halvvägs, att halva vägen är passerad märks först när berättelsen får fart igen. Ibland har jag ingen aning om vad berättelsen riktigt handlar om, och då är det bara att skriva på tills jag upptäcker det. Ett av mina pågående projekt är just sånt. Jag har skrivit massor, jag älskar den där världen jag har skapat, men har inte riktigt koll på vad berättelsen går ut på ännu. Riktningen är oklar. Och för att få reda på det måste jag bara skriva vidare, hur underligt det än låter.

Förra veckan blev jag klar med första versionen av en bok som kommer nästa år. I ett par dagar gick jag omkring med en särskild känsla i kroppen och hjärtat, en känsla som bara infinner sig då jag är färdig med första versionen av en bok. Det är den bästa känslan! Jag klarade det ännu en gång! Jag fick veta hur boken slutade!

28 november 2018

das Elchmädchen

Roliga, jätteroliga nyheter! Älgflickan ska bli översatt till tyska av förlaget Reihe Hanser! Boken utkommer våren 2020. Det här är superspännande! Detta blir min tredje översättning (Alberta Ensten utkom på danska 2017, Patrik och Pensionärsmakten utkommer på finska nästa år, och så den här då). Nu har jag ingen aning om vad Älgflickan ska heta på tyska, kanske das Elchmädchen? Vi får se! Hurraa!

25 november 2018

Och vinnaren av ljudboken är...

Malin Wiklund! Grattis till dig! Jag kontaktar dig direkt så du får din vinst!


23 november 2018

Ljudboken är här!

I somras åkte jag ut till Monäs för att läsa in Patrik och Pensionärsmakten som ljudbok. Inspelningen gick väldigt fort och smidigt, och att samarbeta med Henry, som är producent för boken, var väldigt trevligt. Ett exempel: när jag föreslog att vi skulle tonsätta och spela in Pensionärsmaktens kampsång, istället för att bara läsa upp texten rakt av, var han genast med på noterna (hehe). Han drog ett rivigt ackord på gitarren (precis som det stod i boken), och en timme senare hade vi en färdig låt med två instrument och många stämmor på band. Inte illa!

Från och med nästa veckas onsdag, den 28.11, finns boken tillgänglig på ljudbokstjänsterna Nextory och Storytel. Den kan också köpas på Ad Libris, Bokus och Elisa, och går att låna på biblioteket. Men redan nu går den att förhandsbeställa direkt från Book Sounds hemsida, klicka här, så kommer du raka vägen dit! Och kampsången, den kan du höra här:





Dagen till ära lottar jag ut en gratis nedladdning av boken! Lämna en kommentar antingen härunder eller som kommentar på Facebook, så drar jag en vinnare på söndag! Lycka till!

21 november 2018

Små nöjen i november


  • elda i kakelugnen om du har en
  • tänd ljus
  • byt lakan, duscha och gå tidigt till sängs
  • läs en bra bok
  • sortera alla pennor och släng bort såna som slutat funka (gjorde det just, vilket nöje det var!)
  • gå på café med en vän
  • få plötsligt en känsla av att tips på vad man kan göra i november låter bekant på något sätt
  • inse att Ellen hade en sån här lista tidigare i november som är tusen gånger bättre än den här
  • inse också att november nästan är förbi
  • bli irriterad på att skriva november eftersom det oftast blir det "nobemver" i hasten.
  • sucka djupt över små motgångar som uppstår då du ska skriva om små nöjen, men känn dig nöjd över att pennorna i alla fall är sorterade (den här listan börjar mer och mer handlar om min dag, ursäkta).
  • läs Ellens lista istället för den här, ännu finns nio dagar att novembermysa (skrev novemberbysa, come on! Jag är inte ens förkyld!)

15 november 2018

Fyrtio, fyrtio, fyrtio

De senaste åren har jag mer och mer börjat hänvisa till min ålder i olika sammanhang. Har jag ont nånstans - åldern. Känner jag mig förnuftig -åldern. Sover jag konstigt - åldern. Förändras min hud - åldern. Blir min stresstålighet lägre - åldern. Är jag förvånad över något - åldern. Är jag irriterad över att andra inte fattar saker lika bra som jag - åldern. Jag skyller allt på åldern. Min ålder alltså. Jag är trettioåtta ännu i några veckor. Sen fyller jag trettionio. Det är min sista födelsedag innan jag fyller fyrtio. Fortsätter jag så här kommer jag att ha blivit en ytterst störande fyrtioåring.

Jag tänker på döden för jämnan. Min egen, andras och planetens. Jag tänker på olika saker som kan ta kål på mig, på hur alla människor förr eller senare måste möta sin egen död, anhörigas död. Jag pendlar mellan tanken på att jag måste göra allt som står i min makt för att inte vara alltför medskyldig till jordens undergång, och att känna att jag, som bara är en typ bland sju miljarder, verkligen inte ska tro att det jag gör spelar nån roll. Lika bra att resa jorden runt med flyg trots allt.

För en liten stund sedan kom jag på att det kanske är en redig FYRTIOÅRSKRIS jag håller på att jobba upp. En klassiker alltså. Så o-originellt. Bah.

Jag köpte en ny almanacka för 2019 i går. Och har skrivit in en enda sak hittills, en anteckning den 6.12. Att jag fyller 40, nämligen. Ifall det här är en fyrtioårskris blir det nästan skönt att fylla så jag kommer vidare nån gång. Det här är nämligen lite jobbigt.

8 november 2018

Vårdar min kreativitet

Hela mitt liv har jag hittat på saker. Jag har gjort vad som har fallit mig in, fantiserat, byggt världar både i fantasin och helt konkret. Lekt, ritat, pysslat, sytt, ordnat. Jag har med tiden insett att min påhittighet, som jag som barn ibland upplevde att folk inte riktigt begrep sig på, i dag är en av mina största och viktigaste tillgångar. Det är ju tack vare den jag kan jobba som författare, till exempel.

Men som med annat som man tar för givet (hälsan, att kroppen orkar, att ens förhållanden ska alltid ska vara bra) så har jag börjat fundera på vad jag egentligen gör för att faktiskt vårda min kreativitet. Jag vet inte om det här är en begynnande 40-årskris (jag fyller om ett år och en månad!), eller om det bara är en idé som kommer ur insikten om att allt i livet är förgängligt. 

Bekännelsen: jag funderar allt mer på hur jag ska göra för att få inspiration.  Ja. Faktiskt. I flera år har jag åkt runt i skolor och pratat om hur man inte kan jobba bara då man har inspiration, för då blir inga böcker skrivna. Det är i och för sig ingen lögn. Men i samma veva märker jag att jag på något sätt har nergraderat vikten av inspiration, och det är ju helt fel! Inspiration är något viktigt, och viktiga saker ska man ta hand om.

Jag inser nu då jag skriver att den här insikten började ta form för någon sommar sedan. Efter ett sommarlov som mest innehållit träffar med vänner, resor och vanligt familjeliv var mitt behov av att skapa stort och pirrande. Helt konkret fick jag syn på hur viktigt det är med pauser för att jag ska få nya idéer. Det är visserligen ingen ny info, redan som barn minns jag hur mamma ofta påpekade att det inte är ett dugg farligt att ha lite tråkigt, det är då man får de bästa idéerna, men att i praktiken faktiskt inse att det är sant gjorde att jag faktiskt ville skapa de här tomrummen i livet. Fast det är allt annat än lätt. Jag äger ju både smartphone och dator, och precis som alla andra tenderar jag plocka upp dessa så fort en lucka uppstår.

Nåja. I alla fall har jag funderat alltmer på tomrum. Jag försöker numera aktivt få in de här stunderna i mitt liv på ett mera planerat sätt – av sig själv sker det inte. Jag går ut och promenerar utan att lyssna på en podcast eller en ljudbok. Jag försöker att bara sitta och stirra, fast det är lite tråkigt. Jag strävar efter att ta mig mer tid att göra något med händerna: bygga något, sy, sticka, baka, sortera prylar. Vad som helst som kroppen efter ett tag gör på autopilot, så tankarna får sväva fritt. Jag läser något jag annars inte skulle läsa (just nu en bok om fördelarna med att äta bönor). Jag försöker skriva fritt, utan mål, för hand, låta tankarna flöda, jag skriver sånt som jag inte själv ens ska läsa igen.

Jag är inte egentligen rädd för att min påhittighet eller mina idéer ska ta slut. Men jag tror det kan vara fiffigt för mitt skapande att faktiskt vårda kreativiteten, att hjälpa min hjärna in på nya tankespår, att undvika att fastna i gamla sätt att skapa. Att inte bara se på vad jag skapar, utan också på hur jag gör, både för att använda de bästa metoderna fler gånger, och för att undvika att alltid göra på samma sätt.

Jag har ett boktips: en bok av Dorte Nielsen, som heter Idéer. Jag läste den då jag skrev mitt slutarbete, den handlar om kreativitet, flow och hur man kan boosta sitt skapande. MEN det dumma är att den är slut överallt. Kanske det går att få tag i den på nån bibba? Den är i alla fall väldigt inspirerande och rolig. Och användbar om man har fastnat i en process, tror jag.