8 februari 2016

Vuxen vånda

När jag var barn tyckte jag att världen kändes rätt trygg. Visst, ibland var jag rädd för att nån skulle skjuta iväg en atombomb, för jag hade hört att halva jorden kunde bli obeboelig om det hände. Jag var också rädd för en orange Volvo som hade rykte om sig att köra runt i Nykarleby och locka till sig barn med hjälp av godis. (Obs, ingen robot-volvo, utan med en ful gubbe som chaufför.) Och så var jag rädd för att vårt hus skulle brinna upp. Men för det mesta var jag ett glatt och tryggt barn som hade tid att fundera på enkla problem, som t.ex. vad pojkar egentligen brukar prata om när flickor inte lyssnar (det fick jag aldrig veta, hade inga pojkkompisar förrän i högstadiet), hur man skulle kunna vara självförsörjande (kom fram till att det enda man faktiskt inte skulle kunna göra själv är jäst) och på vad det egentligen var som var så skandalöst med Samantha Fox.

Nu är det inte så enkelt längre. Det hjälper inte vad Hans Rosling än säger; att brottsligheten globalt sett är lägre än någonsin, att det är färre krig och mindre elände då man ser till helheten. För det känns inte så. Och igår fattade jag varför jag inte kan göra som Samir och Viktor (jag tycker för övrigt att deras melodifestivallåt är riktigt fånig: världen mår skit, men nu struntar vi i det och badar nakna på Sergels torg). Det måste vara för att det är min generation nu (eller åtminstone snart) som ska ta hand om allting. Nu kan vi inte längre skyffla över ansvaret på "de vuxna" utan det är ju vi som är de vuxna nu. Konstig känsla att dels vara rätt maktlös, men samtidigt höra till dem som har möjlighet att påverka lite. Kanske det är bäst att inte tänka på alla världens problem på en gång och på hur mycket jag inte kan göra, utan istället fokusera på det jag kan göra. För den listan är ju inte så kort, den heller.

Ingen ånger här inte

Jag: Edda BET du just Lovis?
Edda (blundar nådigt, nickar en gång, långsamt och med eftertryck): ABSOLUT!

Jag ropar hej

Det här livet alltså. Det bara rullar på. Varje dag har jag massor att göra, varje gång jag tänker "vad ska jag göra idag då?" kan jag besvara den frågan direkt, utan att blinka.

Jag börjar äntligen vara frisk. Eller jag ska kanske inte ropa hej ännu, det har jag redan gjort ett par gånger, förgäves. Men det är en seger i sig att jag kunde hålla alla mina åtta skolbesök i slutet av förra veckan utan att svimma. Roligt var det också, barnen var fantastiska och ställde smarta frågor, jag blev bjuden på en oerhört läcker middag, fick hänga med Mia (jag tror jag träffade henne varje dag hon var här, och det var kul!), både på middagen, på kaffe med Ellen och Lisen, och på en av hennes högstadielektioner som jag helt fräckt crashade för att få lite inspiration till mina egna skolbesök.

Den här veckan har jag inget inbokat, för första gången på länge. Fast skriva nytt hinner jag knappast, jag ska redigera båda höstens manus. Om det går. En konstig bil som eventuellt är hitsänd av ailens stör mig, den utstöter nåt konstigt infraljud som känns i hela kroppen (obs, på ett obehagligt sätt) och det enda som hjälper är att surfa runt på Facebook och klicka på konstiga länkar. Stackars, stackars mig.

2 februari 2016

En ny bok!

I slutet av förra veckan åkte jag ner till Helsingfors för att
1. gå på Schildts & Söderströms vinterfest
2. prata manus med min redaktör Jonna
3. luncha med Pia och Ida-Lina, som jag gör läseboken Busfarfar med
4. stå i förlagets monter på Educa-mässan och berätta om läseboken

Mycket program på mindre än ett dygn. Roligt var det, trots att mina bihålor höll på att sprängas där ett tag. Så mycket trevligt folk! Så många fantastiska diskussioner, om allt från Hitlers tänder till säckpipor och hur man äter salta pinnar på ett fördelaktigt manér.

Ni minns kanske att jag berättade att jag börjat på ett nytt manus i november? Nå, jag skrev som en tok ända tills jag blev klar. Sen skrev jag om vissa delar, provläste för barnen, ändrade lite till och skickade in det. Och det blev antaget! Så i höst kommer det inte bara en bok med mitt namn på pärmen (Busfarfar), utan två. Hurra! Mer än så får jag inte berätta nu (vad den heter eller handlar om, t.ex.) eftersom det ska finnas lite spänning kvar när Schildts & Söderströms höstkatalog kommer ut nån gång i mars. Men Joanna har redan ritat pärmen, och den är fenomenal, kan jag avslöja. Jag har bara några små förbättringar och rättelser att utföra, och sen är min insats klar. Jag är så glad!

I övrigt är jag inne på min tredje vecka som sjuk. Det var egentligen meningen att jag skulle påbörja Runebergsveckans skolbesök redan i måndags, men dem fick jag boka om. Jag ska göra ett försök i morgon, om jag inte svimmar fortsätter jag på torsdag och fredag. Hoppas det går. Jag är vinglig som få och äter massor med mediciner (jag har bihåleinflammation i så gott som alla bihålor, fick jag veta i lördags, både de i pannan och i kinderna), men om jag sitter ner medan jag pratar, och vilar sen resten av dagen efteråt borde det gå. Hela min kropp är opålitlig för tillfället, idag höll jag på att spontanförfrysa två tår på vänster fot, trots att jag låg ner med dubbla sockor på fötterna och en yllefilt på benen. Plötsligt blev fötterna iskalla och när jag tog av mig sockorna för att se vad som stod på var två av tårna alldeles vita och stela. Jag värmde dem med en vetedyna. Än hänger de kvar.

1 februari 2016

Alla kan göra något!

Som ni vet är massor av människor från Syrien, Afghanistan och Irak på flykt just nu. Trots att man från frivilligorganisationerna på Lesbos väntade sig att människoströmmarna skulle avta under vintern har det motsatta skett: folk fortsätter att fly trots kylan, och andelen barn och kvinnor ökar hela tiden. Situationen är desperat. Vi är många som känner oss maktlösa och som inte vet hur vi bäst kan hjälpa.

Nada-Nord är en liten förening som fungerar helt med frivilliga krafter. Nada har ett litet loppis här i Jakobstad, sköter om matutdelning till behövande, gör hjälpsändningar och samlar in pengar. Alla pengar går direkt till hjälparbetet. En liten del av de insamlade medlen ges till familjer som har det svårt här i Finland, men största delen går till hjälparbete utomlands. De människor som driver Nada-Nord (i huvudsak tanter över 60) gör ett alldeles fantastiskt arbete, och belönades just med staden Jakobstads kulturpris för sina otroliga insatser under året som gått.

I November åkte ett team från Nada-Nord ner till Lesbos i en vecka för att hjälpa till (volontärerna stod själva för sina resekostader) på stränderna. Det kan läsas mer om här. Nu på fredag åker ett nytt team ner, där både min pappa och min farbror kommer att vara med, vilket gör att det den här gången känns extra angeläget för mig att försöka dra mitt strå till stacken på så många sätt som möjligt.

Eftersom historierna om tragiska flyktingöden inte sinar börjar folk snart vänja sig, och blir likgiltiga inför misären. Inte nog med att man från EUs håll gör det krångligt att flyga hit folk i nöd: det blir hela tiden svårare för de flyktingar som på farliga vägar försöker ta sig till Europa. Just nu diskuteras det dessutom att man kanske ska göra volontärarbete kriminellt (det är redan förbjudet att hjälpa en båt som inte är i akut fara, vilket gör det mycket riskabelt för fiskare och andra som rör sig på de grekiska vattnen att göra något trots att de ser en överbelastad båt på havet).

Om du vill göra en insats, bidra till Nadas insamling! Kontonumret till Nada är FI9755670720109853, referensen för båtflyktingarna är 4006. Varenda litet bidrag tas emot med stor tacksamhet och går till rätt ändamål. De har också en SMS-kampanj på gång (kolla bilden!)

Nadas ordförande Gunilla Luther-Lindqvist säger så här om den kommande resan:
”Efter resan i november kändes det som om vi har mycket ogjort. Vi kan göra så mycket mera. Just nu är det enbart volontärer som jobbar dag och natt på stränderna med att ta emot de som flyr. Vi volontärer kommer från många olika länder men alla jobbar för en gemensam sak: att hjälpa våra medmänniskor så mycket vi orkar! Teamet den här gången består av fyra personer: Lotta, som är sjuksköterska, Johan, som är präst med erfarenhet av krisarbete, Bo-Göran som är lots och mig, som är utbildad biståndsarbetare.
 Arbetsdagarna brukar bestå av 15-20  timmar oavbrutet, hårt arbete. Vi delar ut mat och kläder och tar hand om de som är skadade. Minst lika viktigt är värmande kramar och lugnande ord, människorna som anländer är verkligt uppgivna när de kommer i land. Nada-Nord  hjälper genom att köpa och distribuera mat, kläder, värmefiltar, regnponchos och tält. Alla dessa saker köper vi på plats i Grekland, för att också stödja den lokala handeln där. Våra enskilda, stora punktinsatser är en ambulansbåt som kommer patrullera dygnet runt (besättningen finns redan på plats i Grekland), samt två hjärtstartare.
 För tillfället kommer det in ca 2500 flyktingar varje dygn till Lesbos. Alla är dyblöta och hungriga. Vill ni vara med och hjälpa så är vi mycket glada! Vi gör det tillsammans!”

PS. dela gärna inlägget. Ju fler som ser det, desto fler bidrag, och ju fler bidrag, desto fler kan vi hjälpa!


27 januari 2016

Drömmen om hängbröst

Linn, Amanda och Nanó, (och säkert många andra), har redan bloggat superbra om det här med kroppsideal och skönhetsoperationer och sånt som alltför många (också jag) sätter alltför mycket tankekraft, tid och pengar på. Det har sagts mycket bra. Och ändå känner jag att också jag vill säga något. Trots att jag har suttit och nickat och hållit med tror jag att det finns en poäng i att också jag bloggar om det. Ju fler vi är som granskar strukturerna, desto större chans är det att vi lyckas prata sönder dem. Det är alltid lättare att kämpa mot ett dåligt system om man vet att man inte är ensam om det.

För några veckor sedan bloggade jag om något som tangerade dethär, nämligen hur långt ifrån varandra känslorna och förnuftet står när det gäller skönhetsideal. Bröstoperationsdiskussionen handlar egentligen om precis samma sak. Om att någon annan har synpunkter på hur våra kroppar borde se ut, och att vi å ena sidan kan fatta att det är en bluff, samtidigt som vi å andra sidan inte kan låta bli att känna oss fel. 

Det finns ett system som går ut på att vi alltid ska vara lite missnöjda. Missnöje säljer skönhetsprodukter, viktminskningstjänster och dyra operationer. Dessutom använder vi tiden på ett dåligt sätt, istället för att förbättra världen sitter vi och funderar på hur vi ska göra för att uppfylla ett skönhetsideal någon annan har skapat. För det är ju faktiskt inte jag som har hittat på vad jag tycker att är snyggt. Inte från början. 

Ett exempel: när jag och min kompis var barn bad vi: gode gode Gud, NÄR ska vi få hängbröst. Långa bröst var det snyggaste vi visste. De kvinnor vi kände och beundrade (alltså våra mammor) var våra ideal och vi tyckte det var så snyggt när de stod med armarna i kors och brösten stöttades av underarmarna. Det var innan vi hade lärt oss vad som förväntades av ett par bröst. Och det är så sorgligt på något sätt, när vi äntligen fick vår barndoms drömbröst tyckte vi plötsligt att de var fula och oattraktiva, bara för att de inte såg ut som på teve.

Ni vet den berättelsen om att man har två vargar inom sig (en är god och gör ingen illa, den andra är full av ilska och ursinne, och de är i ständig kamp med varandra. Den man matar, vinner). Jag tänker mig att det här med kroppsideal är liknande. De ideal vi matar, vinner. Och vi har faktiskt ett val. Vi kan välja kampen mot den egna kroppen (en kamp vi slutligen ändå kommer att förlora). Eller så kan vi välja kampen mot ett skruvat utseendeideal, en kamp vi faktiskt har en chans att vinna?

Om vi pratar om det här, gång på gång, påminner varandra om att vi alla har våra komplex men att det faktiskt inte är det viktigaste i världen, och att det inte är en långsiktig lösning att vika sig för de utseendeideal som råder, kanske vi kan bromsa hetsen? Om vi inte pratar om det är det lätt att tro att alla andra är nöjda och snygga, eller att vi skulle bli lyckligare om vi såg mer perfekta ut. 

20 januari 2016

Det bästa alternativet

Det var ju skönt att vara ensam på hotellet. Jag gick in i något slags sjukdomsbubbla, tiden upphörde existera, jag förstod mig inte på klockan och kunde tillbringa långa stunder med att bara stirra. Nu när jag är hemma? Not so much. Det är bus och skrik och ljud och prat och spelkort och leksaker och sånt som hör till när man är många under samma tak.

Det uppvägs dock av att verklighetskänslan i någon mån har återvänt. Samt av familjens ljuva sidor: Edda, som pepprar mig med komplimanger och kramar (vad du är skööön mamma, OJ, vad du har fin klänning, men vad du har FINA örhängen! Å, mamma!) och Lovis och Idun som verkligen anstränger sig för att jag ska ha det bra (de kom t.ex. upp med en kopp perfekt tempererat te och iPaden som spelade musik från "lunga rum", nån avslappningsskiva de har hört på i skolan, samt en uppvärmd vetedyna för mina kalla fötter). Och Caj som ilade iväg till apoteket för att köpa en lämplig hostmedicin åt mig, och som gjorde varm saft och serverade kaka som han och Idun hade bakat. De tar hand om mig så bra, så bra (när de inte busar, skriker, har ljud, pratar, sprider ut spelkort och leksaker och sånt som hör till).

Vad kan man säga? Familjen är kanske inte det lugnaste alternativet. Men absolut det bästa.