30 juni 2016

Hemma hos oss

Ni som har följt med bloggen ett tag vet att vi renoverade i höstas. Än är vi inte riktigt färdiga, vi saknar fortfarande en fungerande terrass + trappa på utsidan, huset ska sandblästras och målas och en massa småfix på insidan är ogjort. Vi orkar inte stressa.

Små glimtar inifrån har jag delat med mig av på instagram, men eftersom Caj tog barnen och åkte till villan igår medan jag hade infokväll om Enjo här igår (det var jätteintressant!) var det både städat och tomt, så jag passade på att fotografera lite på nedre våningen innan gästerna dök upp. Voilà.

Först ut: köket. Vi beställde en platsbyggd kökshalvö från Elsa möbel i Kronoby (på rekommendation av Linn), och den är vi supernöjda med. Beslagen är från Lundagård, ugnen och spisen från Ikea och ekskivorna är ett hopplock av vår gamla som slipades upp och vaxades, och en ny som Evalis lyckades sammanfoga med den gamla på ett mycket smidigt sätt.

Här står vi och lagar mat
Så här ser det ut från matrummet. Förr var det en vägg här.
Disken i diskhon är en fast installation (tror jag).

Och numera ser man rakt ut i matrummet
istället för att titta in i en vägg när man lagar mat

På håll ser köket ut så här
I vardagsrummet tapetserade jag en vägg till, och Caj slipade upp golvet i hela nedre våningen. Vi installerade en ny kakelugn som vi tyvärr inte är jättenöjda med eftersom det ryker in. Vi måste kolla vad det är för fel när det blir kallare igen. Men något skumt är det som gör att det inte drar riktigt ordentligt.

Bra med ett extrabord, i synnerhet när vi har många gäster.
Notera bioduken vi drar ner från taket när vi ska se på film.
Vi skaffade den + projektorn 2007 och det var nog bland det smartaste vi har gjort.

Här i lilla soffan sitter vi ofta och tittar på film.
(Och nu märker jag att vår nya kakelugn skyms av en stol, hrmpf)

Vi trivs så mycket bättre i vardagrsummet efter renoveringen!


Så här ser det ut när man kommer in i huset genom pardörrarna.
Efter en del funderande kom vi fram till att vi nog ska måla dem också.
Någon gång.

Så här ser det ut i hallen mot toaletten.
Strax bredvid toadörren finns en städskrubb, men jag har
tapetserat dörren, så det anar man inte.

Tapeten är från pipstudio.com och jag gillar den verkligen!

Vi fyndade en sekretär på loppis för ett par månader sedan.
Den har nu hittat sin plats nedanför trappan. (Ballongerna
är en kvarleva från Lovis kalas i maj. Haha.)



29 juni 2016

Obama

Ja, jag är jätterädd för att Trump ska bli president. Men det är inte det jag ska skriva om här.

Utan.

De senaste månaderna har det ibland dykt upp filmklipp i min facebookfeed där Obama har varit huvudperson. Han är så BRA. Han verkar så sympatisk och klok och även om någon nu helst vill säga "det är den som skriver hans tal som ska ha äran" tycker jag ändå att Obama är jättebra på att framföra dessa tal. Han känns redig och trovärdig och rolig. Men det är inte det jag ska skriva om heller.

Utan.

Det mesta Obama har gjort på sista tiden genomsyras av en uppsluppenhet som jag tolkar som en enorm lättnad över att han snart ska slippa axla ansvaret för en av världens mäktigaste nationer. Han skämtar och går an och verkar verkligen glad. Också i de klipp där det han säger inte alls handlar om livet efter presidentskapet tycker jag mig ana en hemlighet han bär på. Men hemligheten är inte fördold för mig, faktiskt. Det är nämligen helt uppenbart att han hela tiden tänker på hur skönt det ska bli att sluta bestämma. Och jag förstår honom. Fast jag bara är en liten sketen författare från Jeppis kan jag verkligen leva mig in i lättnaden, tänk att slippa vara president för USA. Alltså verkligen. Det måste ju vara ett av världens värsta jobb.

Det var det jag skulle skriva om.

Hejtå.

27 juni 2016

Bloggolust

Jag försöker analysera varför jag helt har tappat blogglusten. Jag har kommit fram till följande.

  1. Jag känner mig inte inspirerad av mig själv. Det gjorde jag förr. Numera undrar jag ständigt: vem sjutton skulle få ut något av att läsa om mina tankar som bara loopar och loopar och loopar? (Det här är inget rop efter att någon ska stryka mig medhårs och säga emot mig, utan faktiskt, jag känner mig oerhört oinspirerande just nu, jag har en svacka i mitt förhållande till mitt bloggande.)
  2. Jag har sagt allt.
  3. Det är ointressant att läsa om någon som klagar på att hen inte har något att skriva om- Jag ursäktar mig härmed för att det här inlägget handlar om just det.
  4. Andra inte bara uttalar utan tänker mina tankar mycket bättre än jag själv. Ibland när jag läser Amandas blogg, till exempel, önskar jag innerligt att jag skulle ha orkat både tänka och formulera det hon har skrivit. Sen när jag försöker (både tänka och skriva) slutar jag genast eftersom det inte blir till nåt. Och jag är så sent ute hela tiden, när jag har bildat mig en åsikt om något har alla andra redan bloggat om det och gått vidare.
  5. Jag är så trött på världen, det känns faktiskt som om det håller på att skita sig. Syrien. Trump. Brexit. (Mina yogautmaningar som avbryts dag tre eftersom jag inte hittar en lucka då jag inte just har ätit/ingen klättrar på mig/jag inte håller på med något annat som är viktigare. Ibland tänker jag också att jag ska bli en som promenerar. Men jag kommer mig inte längre än till soffan, eller i bästa fall trädgården.)
  6. Allt roligt Lovis och Idun gör, och som jag gärna skulle blogga om känns ändå för privat, de är så stora. Mycket av det jag kunde blogga om beträffande Edda känns också som om det är roligare för oss än för någon annan (självkritiken är på topp, som ni hör).
  7. När jag någon gång bloggar känns det som om ingen läser eftersom kommentarkulturen har förändrats så mycket de senaste åren. Jag beskyller inte nån, jag har själv blivit urusel på att kommentera på folks bloggar, men faktum kvarstår: det är inte alls lika roligt att slänga ut sina tankar i bloggrymden när ingen svarar. (De kommentarer jag däremot får vårdar jag i mitt hjärta så pass att jag ibland tar dagar eller veckor på mig att svara.)
  8. Det är lättare att läsa andras bloggar än att blogga själv.
Okej, nu gjorde Island mål och det är 1-1, här går det undan. Det skulle vara häftigt om Island gick vidare. Och jag måste tillägga här att jag inte är ett dugg intresserad av fotboll, men nog av överraskande underdogs.

16 juni 2016

Eddanytt

I måndags fyllde Edda tre år. Hon är i en fantastisk ålder just nu. Både jobbig och underbar.
Här kommer några exempel:

Edda fick en cykel till födelsedagen, en röd Puky som vi köpt av Eva. Första dagen gick vi på en promenad och Edda cyklade 3 kilometer utan att klaga eller bli det minsta trött. Följande morgon vaknade hon 06.50, frågade "mamma, är den där nya cykeln på gålden ännu?" och då jag svarade ja, viskade hon "yessss" och somnade om. (!)
I natt vaknade hon 04.40 och var jättearg för att hon jag sa nej när hon ville "gå nel och titta lunt lite".
Senare på eftermiddagen hade vi den här diskussionen
Jag: Men Edda. Du FÅR inte slå Lovis. Det gör ont och hon blir ledsen. Tänk hur det skulle kännas om Lovis slog dig.
Edda: Om Lovis slål mig sku jag ba (sen stod Edda stilla en lång stund medan hon sneglade nonchalant åt sidorna) INT BLY MEJ!
Och ikväll när vi skulle läsa godnattsaga hade hon förberett genom att bära ADERTON böcker till sängen. Man kan ju alltid hoppas, eller hur?
Ja. Jag håller fast vid min tes att den tyngsta perioden i föräldraskapet är när barnen är riktigt små. Kanske jag ändrar mig ännu, men efter tio år har det inte hänt, utan jag tycker fortfarande att det blir lättare och bättre ju äldre de blir.

5 juni 2016

Sommar på gården

Räven har ätit upp en av våra hönor. Nu har vi bara fyra kvar: Tomten, Kaliselott, Broiler och Sotnos. Vi ska nog skaffa ett par till, tror jag.

Jag har planterat ut en massa grejer i växthuset, det är roligt. Körsbärstomater, spagettisquash, busktomater, gurka, en massa kryddor, paprika, chili och majs, (som kanske blir klar först i vinter nån gång eftersom jag planterade dem så sent). Men när jag på youtube letade upp anvisningar för hur man ska tillreda spagettisquash blev jag milt irriterad. I båda videona jag såg pratade kockarna om pumpasorten som ett så BRA ALTERNATIV till pasta, eftersom man ju alltid får så dåligt samvete då man har ätit carbs (hö hö) och att den här grönsaken är så fantastisk eftersom den ser ut precis som spaghetti men innehåller nästan inga kalorier. Så sorgligt att huvudorsaken till att man äter en grönsak är att den liknar något som alla, underförstått, borde undvika. Egentligen.

Vi har börjat skrapa huset. Det är outsägligt tråkigt. Om man skrapar och målar huset själv tar det veckor eller månader, men man kan tänka: oj så mycket pengar vi sparar, nu kan vi åka iväg på semester till utlandet. Om man anlitar en firma som gör det kan man tänka: oj så skönt, nu kan vi sitta här i trädgården hela sommaren och njuta av vårt nymålade hus, och dessutom blir det ordentligt gjort eftersom proffs sköter om det. Men dyrt blir det förstås. Jag undrar om det ändå inte är värt det.

Edda har haft vattkoppor (hon slapp lindrigt undan med bara tolv stycken och inget kli alls, alla var på ryggen. Det känns osannolikt lyxigt). De stora barnen har sommarlov. Caj är hemma med skaran och jag jobbar lite ännu, fram till midsommar, har jag tänkt. Så där på halvfart, åtminstone. Jag har redan en massa projekt i höst (bokmässorna! två boksläpp! en turné!), höstarna är alltid hektiska, har jag märkt. Så nu ska jag riktigt medvetet dra ner på tempot och satsa på att läsa mycket.

Just nu håller jag på med Salla Simukkas böcker om Lumikki (Röd som blod, Vit som snö och Svart som ebenholts), de är riktigt spännande. Och sen ska jag läsa del tre i Siri Pettersens Odinsbarn-serie. Den vet jag att jag kommer gilla.

31 maj 2016

Idun och Edda

Idag har Edda på sig en klänning som Idun vann i ett lotteri för många år sedan. Så här ser Edda ut:


Jag letade fram en bild på Idun, i samma ålder, i samma klänning. Så här såg hon ut:

Det ska bli superspännande att se sen hur barnen ser ut då de är stora. Fortsätter de att likna varandra, eller tar de en ny riktning i nåt skede.

21 maj 2016

Blodsagor och skelettmusik

Lovis har fyllt tio år idag, och vi firade med stafettkarneval i Vasa. Jag kände mig ovanligt finlandssvensk och var oerhört imponerad av arrangemangen kring evenemanget. Vilken ordning och reda, trots att barnen som tävlade var flera tusen. Och jag fattar inte hur det är möjligt att hålla tiderna med så här många inblandade, men till och med den sista starten på fredag skedde på minuten när den var planerad. Det är så imponerande.

I bilen på väg hem från Vasa levererade Edda på eget initiativ något nytt som hon kallar BLODsagor (uttalas med stor betoning på BLOD). Med förfärad röst berättade hon bland annat om flickan som nån hade rivit på benen och armarna och i ansiktet och på kläderna och på bältet och på byxorna och det kom blod till och med ur munnen och hon SÅG ingenting och sen for de till sjukhuset och sen kom det ÄNNU mera blod och sen till sist satt de ett plåster på munnen och då slutade det tack och lov blöda överallt. (Men det var nära, nära, hela tiden, och SÅ hemskt.) Och storasystrarna ojade sig och lät rädda och Eddas ögon och näsborrar blev allt större medan hon berättade, ända till det lyckliga slutet. Har vi en skräck- och skrämselälskare i familjen numera, undrar jag.

Alltså BLODSAGOR. Ett lika bra begrepp som Iduns SKELETTMUSIK (hårdrock), som hon myntade när hon var liten.