Rapport från arbetslivet

Jag skriver inte särskilt mycket om mitt jobb här. Men nu skall jag göra det. Eftersom jag har så bra feelis.

På Dagens Tidning jobbar jag tillsammans med Nicken och Anton. I vanliga fall förlitar Anton och jag oss rätt mycket på Nickens överblick, han är fasansfullt duktig, snabb och har världens koll. I vanliga fall utför han hälften av arbetsmängden medan Anton och jag broderligt delar på resten. Men så fick vår arbetshäst ett stipendium och åkte till Sverige på journalistutbyte ett tag. Att få ut juni månads tidning föll således på mig och Anton.

Och det gick hur bra som helst! På lite drygt en vecka har vi slängt ihop en tjugo sidor tjock tidning inklusive gympabilaga och idag har vi skickat hela härligheten till tryck. Just nu spottas tjugotusen tidningar ut från tryckpressarna och om ett par timmar skall jag hämta tusen av dessa för att distribuera i diverse tidningsställningar i trakten (jo, i vårt lilla bolag gör vi det mesta själva). Sedan är det bara lite fakturor som skall skickas ut och därefter får jag igen ägna mig helhjärtat åt att författa eget fram till mitten av juli när vi gör nästa nummer. Hoppas verkligen att jag inte ropar Hej lite för tidigt nu, jag har inte sett den slutliga produkten i sin fysiska form ännu, men jag tror faktiskt att det blev en bra tidning.

Det är en skön känsla att märka att man klarar av något man inte har gjort förr. Vi ser givetvis fram emot att Nicken kommer hem igen, men tänk att det går att göra en tidning på två pers, med allt vad det innebär av annonsförsäljning, intervjuer, fotografering, annonstillverkning, redigering, korrektur och distribuering. (Nu rodde i och för sig Anton och Nicken i land samma projekt utan mig när jag var i Martinique, flera gånger till och med, men jag har inte varit med och gjort tidning på två tidigare, så det är en helt ny erfarenhet för mig.)

Upplägg i solen

Helgen har varit alldeles ljuvlig. Först fredagen, och sedan en minst lika rolig lördag med Hanna, Vicci & co. Vi städade äntligen huset innan de anlände, sedan gjorde vi fyra synnerligen delikata pizzor med ruccola och parmesan, drack gott vin i kvällssolen på terrassen, barnen gungade, vi åt smaskiga glassportioner med färska bär, det blev eurovision, intern röstning, stundvis väldigt generösa poäng (utom av Idun som ibland dissade sådana vi andra gillade och gav bara noll), en massa godis och popcorn och sömn först halv tre.

Jag är inte van att vara vaken så där sent.
Ingen annan heller, vi sov till halv tio.

Och nu lyser solen, barnen är ute, Caj är ute och jag skall också gå ut och fundera på manusupplägg i solen. (för om jag skriver det blir det av, om jag skriver det blir det av, om jag skriver det blir det av.)

Shopping

Idag rensade jag ur barnens klädskåp. En papperskasse packades till Tova-kusinen (så nu vet ni vad ni har på kommande, Jonas&Saija), en hög kläder förpassades från Lovis sida av skåpet till Iduns och Lovis hyllor blev ganska tomma.

Fast sen tog jag en tur till vardagsrummet och hittade en massa kläder i storlek 116 som Hanna levererade för kanske ett år sedan. Dem hade jag glömt bort. Och nu är Lovis skåp fullt igen.

Arv. Det finns inget bättre än att ge bort kläder som är för små åt ett håll och få kläder som passar från ett annat. Vi är bara en hållplats för kläderna mellan småkusiner och kusiner. Där har vi tur!

Älghjärtat i halsgropen

Lovis och Idun var bjudna på kalas ikväll. Föräldrafritt (åtminstone gästernas föräldrar fick gärna avlägsna sig) Caj och jag åkte till Forsby och hängde med mamma tills kalasets efterfest för åtta personer började klockan åtta (kalasbarnets syster och föräldrar, samt vi i vår familj).

Att bli bjuden på varma baguetter, trattkantarellsoppa med bacontopping, älgcarpaccio med melon samt mozzarellasallad med rökt älghjärta känns onekligen überlyxigt. Så gott! Jag älskar att bli bjuden på god mat och trevligt sällskap! Barnen sysselsatte sig med att spränga ballonger, hälla ut popcorn på golvet och titta på Pippi Långstrump under tiden och var minst lika glada som vi.


Vilken bra fredag! Och nu skall jag tillåta mig att läsa ut Eld. Den är riktigt, riktigt spännande.

Lyd mig! Böj dig!

Idag skall jag skriva tre artiklar och göra en intervju. Jag håller fortfarande på med den första texten. Och den vägrar böja sig för min vilja. Blir plåttrig, ostrukturerad och full av osmidiga övergångar. Men jag skall kuva den. Jag skall lära den veta hut. (*darrar av härskarkänslor*)

Jag och Mauno

Jag är född den sjätte december 1979. Att fylla år på självständighetsdagen har sina fördelar. Om man är bosatt i Finland, vilket jag är, är det en ledig dag. Alla flaggar. Och många kommer ihåg min bemärkelsedag.

Jag förknippar Mauno Koivisto med självständighetsfirandet eftersom jag i samband med min åttonde (och Finlands sjuttionde) födelsedag hörde att Mauno Koivisto var barnkär. Barnkär.

Det kändes som om jag plötsligt var sedd av rikets president. Jag hade ingen aning om vad presidenten gjorde (bara att han var landets chef, typ) men att få veta att han var barnkär gjorde hela skillnaden. Jag började tycka väldigt mycket om honom, eftersom han redan tyckte om mig. För jag var ju ett barn.

Så ända sedan dess har jag haft varma känslor för Mauno Koivisto. Och där ser man vad ett sånt där uttalande om barnkärhet kan föra med sig. En livslång, varm känsla för en person man aldrig, egentligen, haft något att göra med. Så vackert.

Fniss.

Sällskapet

Nu går jag och lägger mig. Med sällskap av den här. Nu är det dags. Äntligen.