13 augusti 2018

Hej arbetsliv

Det här har kanske varit den bästa sommaren nånsin för mig, eller i alla fall den varmaste. Förlåt alla som lidit, förlåt alla odlare, förlåt alla som har sovit dåligt (inklusive jag själv, ibland), men jag tycker verkligen det har varit ljuvligt!

Jag vet inte hur rädd jag borde vara för värmen, hettan, torkan, men eftersom jag:
1) fryser nästan hela året pga usla kapillärer (obs, hemsnickrad diagnos)
2) inte har odlat något i år (försökte mig på lite donerad grönkål, men den har fått mycket vackra, ihåliga blad nu)
3) har en luftvärmepump som kan förvandlas till luftkonditionerare vid behov
4) har tillgång till en sommarstuga vid havet
5) bor nära flera jättejättebra simställen (Fäboda och Sandåsen, jag tittar på er!) ...
... så har jag personligen inte lidit det minsta. Alltså varmt och svettigt har det varit, jo, men jag har ändå njutit, jag har hunnit ta vara på de fina dagarna, jag har varit ute, jag har simmat mer i sommar än jag gjort under hela min vuxendom (tror jag), jag har promenerat i skog och mark, ja, jag har faktiskt maxat upplevelsen av världen som den har sett ut den här sommaren. Och träffat massor, massor med folk. Barnens kompisar och kusiner har övernattat i flera omgångar och vi har också gjort korta avstickare till olika ställen, fast inga långa vägar. Mest har vi varit i hemknutarna (utom på midsommar då vi åkte till Åland) och kanske det är just mängden vanliga aktiviteter som har gjort att jag har njutit.

Att jag har tagit ut allt jag kunnat har säkert innerst inne varit med tanke på hösten, som dånar in som ett gammaldags ånglok just idag. Det är mycket roligt som ska hända, men mängden program i förhållande till min ork gör mig lätt oroad. Jag skriver scheman, försöker planera, göra översikter, allt för att jag inte ska behöva hålla programmet i huvudet och tänka på allt på samma gång. Och när jag en gång har fått ner allt på papper känns det inte lika övermäktigt. Bra metod, att skriva listor.

Edda är tre timmar på dagis i dag, i morgon börjar Lovis och Idun skolan, på torsdag åker jag till Danmark och skriver en knapp vecka. Och snart kommer allt vara som vanligt igen. För första gången på länge känner jag mig inte helt peppad, jag vill fortsätta vara ledig, fortsätta ligga i sängen och dra mig om morgnarna, fortsätta läsa böcker, skjuta upp måltider, slarva med städningen...

Min tionde bok kom förresten förra veckan! Kattligan, välkommen! (Lite roligt att 2018 blev året då alla mina (två) titlar innehöll ett djur.)




2 juli 2018

Hoarders

Under många år (ända sen Lovis föddes typ), har levt väldigt inrutat. Barnen har gått och lagt sig mellan åtta och nio, Caj och jag har lagt oss vid elva, tolv, och vi har alla vaknat sju, åttatiden på morgonen.

Förra sommaren började det här rucka på sig, och i år har dygnet förskjutits med många timmar! Det är så underligt. Jag som trott att jag är en obotlig morgonmänniska sover plötsligt till tio, halv elva, flera morgnar i sträck. Barnen gör detsamma. Ingen orkar gå och lägga sig på kvällarna då vi inte måste, och vi sover ikapp på morgnarna. Edda också. Ljuvligt.

I går vid midnatt började Caj och jag titta på en intressant dokumentär om hoarding, alltså att tvångsmässigt samla på sig saker och vara helt oförmögen att göra sig av med dem. Jag kom att tänka på en bok jag läste förra året som heter The Law of Tall Girls (den var jättebra!), där en av karaktärerna är en hoarder, letade på youtube och fick upp den här filmen. Att få en bild av hur det på riktigt ser ut hemma hos någon som lever med det här var otroligt intressant. Och obehagligt. Och tydligen inspirerande, för i dag började vi rensa bland våra ytterkläder. Och nu vet jag att jag inte är en hoarder, för varje plagg som sorteras bort blir jag lättare om hjärtat.

27 juni 2018

Min hastighet i trädgårdsbranschen

På morsdag fick jag en fin blåbärsbuske av min man. Sedan dess har den stått i en hink på gården och fått lite vatten ibland. Vissa dagar har jag tänkt att jag ska plantera den.

I dag skred jag till verket. Och jag tror faktiskt att den fortfarande lever.

25 juni 2018

Två listor med två punkter

Vi firade midsommar på Åland! Äntligen fick de stora barnen två drömmar uppfyllda:
1. Att åka till Åland i sommar.
2. Att bli överraskade med en resa. Allt var planerat mer än en månad innan vi skulle åka, men de fick nyheten dagen innan resan inleddes och blev överlyckliga. Om vi överraskar dem fler gånger ska vi kanske dra ut på det ännu mer. Typ "sätt er i bilen, nu åker vi till Paris".

Vädret var uselt, men det gjorde inte ett dugg, av två anledningar:
1. Vi var ändå mest måna om att träffa våra vänner, och det kunde vi göra både ute och inne. Vi umgicks i en bra sjuttonpersonerskonstellation de två hela dagar vi var där, och däremellan i lite mindre grupper. Tänk så fint att vi ALLA fick vänner där som vi vill träffa.
2. Nu när vi är tillbaka här och solen skiner igen, och det är varmt och skönt, känns det som om vi har rest söderut, till ett VARMARE ställe, istället för tvärtom.

I dag sov vi (eller några av oss) otroligt länge. Caj steg visserligen upp och åkte på jobb, men vi andra tog en megalång sovmorgon. Jag vaknade 10:47 av att Edda just hade vaknat, Lovis vaknade klockan 11 och Idun väckte jag halv 12. Det här hade jag aldrig, aldrig trott för några år sedan.

Det här innebär också att det fortfarande känns som lunchtid, trots att klockan är halv sex. Inte mig emot. Jag flätade just ihop en spaljé och planterade ut några krukor med luktärter som jag har drivit upp (låter betydligt mer ambitiöst än det är, de har nästan dött många gånger redan och ser rätt eländiga ut), och nu ska jag hänga tvätt. Vi borde väl börja med lunchen så småningom också. Eller maten. Eller vad vi nu ska kalla det.


9 juni 2018

Kröken

När jag gick i sjuan hade jag en hemlig klubb med Aja. Jag tror inte att klubben hade något namn, vi var mer som hemliga agenter, med pyttesmå väskor (min var gul), där vi hade lagt nödproviant, gummiband, huvudvärkstabletter, en pytteliten penna och ett pyttelitet häfte och annat viktigt som kunde vara livsavgörande i knipa. Vi hade ett hemligt kodspråk som vi skrev brev till varandra på, och så hade vi kodnamn: Kroken och Kröken. Ibland spionerade vi på folk och en gång minns jag att vi gick in i olika höghus i Nykarleby och tog tid på hur snabbt hissarna tog sig från bottenvåningen till de som låg högre. (Ifall nån undrar varför det finns så många författare, konstnärer och andra fantasifulla i Nykarleby så kan det här vara en orsak: vi ser till att skapa äventyr där det inte finns några!)

Och på tal om krökar: vi har bott här i huset i elva år, och likt Pavlovs hund börjar snålvattnet alltid rinna på mig på samma ställe varje kväll, nämligen i kröken i trappan, då jag har lagt något barn och går ner från övre våningen. Det här har alltså pågått i elva år, och ganska ofta tar jag tillfället i akt och äter något gott efter att jag har passerat trappkröken i kvällningen. Är det rimligt, va? Att bli inledd i frestelse av en krök i en trappa, kväll efter kväll? Jag vet inte jag. Ett mysterium för Kroken och Kröken att lösa, kanske?

3 juni 2018

Ljuva sommar!

Den här försommaren är den bästa! Vi har redan hunnit måla huset, ett projekt som har hängt över oss redan i två somrar, och när facebook påminde mig nyligen om att det samma dag i fjol hade utlovats 3-4 grader och snöblandat regn kände jag i hela kroppen hur mycket mer jag gillar årets väder.

Sommarlovet inleddes med att Idun gick ut fyran, Lovis gick ut femman (och flyttar över till ny skola och ny klass i höst, som alla andra sexor här i stan), vi gick till Skorpan på glass... och sen spydde Edda tre gånger på raken, sov ett par timmar och blev frisk direkt. Effektivt, jag gillar hennes spysjukestil! Vi hade tänkt ha släktkalas för Lovis och Edda i dag, men avbokade det eftersom vi gissar att ingen annan vill ha spysjuka, även om varianten här i huset var snabb.

Så istället har vi oljat terrassen, rensat mellan rosenbuskarna, fixat hönshagen så hönorna inte ska rymma hela tiden (efter att jag kämpat, skruvat och fixat, och släppt ut hönorna rymde tre av dem på raken. Jag tror jag gjorde nåt fel!), flisat, förberett en grund för ett nytt växthus, klippt gräs och ätit jättemycket kex som vi egentligen borde ha sparat till kalaset, men tja. När vädret är fint och man inte orkar fixa ett avancerat mellanmål känns det hemskt enkelt med kex i olika omgångar.

Nu börjar det mulna. Och jag är lite rädd att det ska börja regna (även om det skulle behövas). Vi har ännu halva terrassen kvar att olja ett varv till, och MASSOR med saker som ligger ute i det fria eftersom vi inte har behövt tänka på regn de senaste veckorna. Sällan är man redo för regn, alltid för sommar.

9 maj 2018

Allt det där jag inte är

Jag undrar hur det skulle vara att vara en sån där tevetyp som vet vilka program som sänds vilken dag. Som har serier att följa med i, och som troget klickar in rätt kanal varje gång det vankas nyheter.

Jag undrar hur det skulle kännas att vara en sportig sort. En sån som får myror i benen av att sitta stilla för länge, men alldeles yr av glädje när det erbjuds språngmarscher och handboll.

Jag undrar hur det skulle vara att ha en svaghet för svårlästa texter. Att känna livet i sig då man får bena ut någon riktigt krånglig formulering eller tanke, att få en själslig kick när man lyckas lägga vantarna på en riktigt tjock, svår och invecklad, vetenskaplig skrift.

Jag undrar hur det skulle kännas att älska vintern. Älska doften av minusgrader, älska snöflingor i ansiktet, kalla händer och frusna fötter. Att aldrig längta in, utan bara ut. Att sky värmen och solen, men känna sig hemma i mörket, kylan och tystnaden.

Jag undrar hur det skulle kännas att vara jättebra på att shoppa. Att ha ett hjärta som bankar då butikerna lägger fram säsongens nyheter, att känna sällsam lycka över nya trender och oupptäckta klädmärken.

Jag undrar hur det skulle vara att ha bara ett enda intresse, ett stort, ett som överskuggar allt. Så att resten av livet bara är ett nödvändigt ont, man får göra det där man längtar efter.

Jag undrar hur det skulle kännas att vara vagabond och sjödam. Att ha alla ägodelar inne i segelbåten och tillgång till hela världen, via vattnet. Att resa vidare när man tröttnar, att skaffa tillfälliga vänner, att upptäcka länderna från ett annat håll. Att låta vinden visa vägen, bunkra upp med främmande matvaror i nya hamnar.

Jag undrar hur det skulle vara att kunna bygga ett hus. Att förstå, instinktivt, hur saker och ting hänger ihop, hur man ska konstruera för att det ska hålla, i vilken ordning man ska utföra de olika momenten. Hur det skulle vara att bara sätta igång, självklart skaffa det som behövs, modifiera på vettiga ställen, bli klar, aldrig känna motvilja eller osäkerhet.

Jag undrar hur det skulle kännas att vara karriärhungrig. Att spränga gräns efter gräns, att jobba dagar och nätter för att nå sitt mål. Att aldrig ge upp, inte ens då man vill, för man vet att man kommer tycka kampen är värd allt. Att ge upp nattsömn, vänskaper, familj, allt, bara för att lyckas.

Alla de där liven jag aldrig kommer få leva. Så lite jag vet, och så lite jag är, jämfört med allt.