27 januari 2019

Vi har en vinnare!

Det var 47 personer som ville vinna fem små böcker, och vinnaren blev Ulrika som kommenterade på Facebook! Grattis! Jag kommer och ploppar in böckerna i din postlåda någon dag!

Och alla ni andra som var med i utlottningen: ni kan ändå ta del av de här fina texterna! Gå in på enlitenbok.fi och beställ hem dem, till exempel!

24 januari 2019

#FFF Fridays For Future

De flesta har säkert hört om Greta Thunberg, som började skolstrejka mot att politikerna inte gör tillräckligt för att stoppa klimatförändringen. "Om ni struntar i min framtid tänker också jag göra det", lär hon ha sagt, slutade gå till skolan om fredagarna, och ställde sig på riksdagstrappan i protest mot vuxenvärldens slapphet inför framtiden. Det här är i dag en världsomspännande rörelse där ungefär 70 000 människor är med och protesterar om fredagarna. Också jag.

Jag funderar ofta på mina vardagsval. Jag äter till exempel inte kött längre, och fisk väldigt sporadiskt. Jag återvinner så mycket jag kan och just nu handlar jag inga kläder alls. Men jag skulle kunna göra mera. Mycket, mycket mera. Förra året flög jag både till England, Danmark och Sverige, till exempel. Det var både nöjesresor och jobbresor. Jag älskar att resa, men känner starkt att just flygandet är en sak som ändå oftast är en lyx jag kan välja bort, hur gärna jag än skulle upptäcka världen och hälsa på vänner i andra världsdelar. Men sjutton också vad det är motigt.

Det är jättesvårt att alltid välja det som man vet att är det bästa för miljön. Jag tycker det, och då är jag ändå intresserad av en grön livsstil. Det att jag väljer bort resorna och låter bli att flyga spelar ingen roll om inte många, många andra gör samma val, tänker jag ibland. Och många kommer inte att  välja bort flygresor utan politiska påtryckningar. Om vi inte gör något för att bromsa klimatförändringen har vi snart ingenstans att resa överhuvudtaget. Och ingenstans att resa från.

Minns ni på 80-talet då det var mycket tal om hur vår livsstil höll på att förstöra ozonlagret? Tack vare Montrealavtalet som FN skrev under 1987 finns egentligen bara ett stort hål kvar, ovanför Antarktis. Och det ser ut som om det också långsamt håller på att växa fast. Situationen blev bättre tack vare att besluten fattades politiskt och att man slutade gå och hoppas på att varje individ, fabrik och land självmant skulle välja det rätta. Det går att påverka positivt bara man gör det också politiskt.

Jag hör inte till dem som är mest insatta i klimatfrågan. Ändå väljer jag att gå till rådhuset här i Jakobstad de flesta fredagar klockan 15 för att manifestera tillsammans med andra. Första gången var vi fyra eller fem, sen sex, sen åtta, och förra gången var vi femton. Långsamt ökar antalet, och jag hoppas att vi blir fler och fler för varje fredag som går. I morgon åker jag till Educamässan i Helsingfors och kommer missa Fridays For Future i Jakobstad. Den här veckan väljer jag därför att dra mitt strå till stacken genom att skriva om #FFF här. Alla är välkomna, med eller utan skylt. Stanna där i fem minuter eller sextio. Ta med barn eller partners, eller kom ensam. Vi har haft många intressanta samtal där på trappan de senaste veckorna, och man måste inte känna nån för att vara med.

Så: Välkommen till rådhustrappan i Jakobstad i morgon klockan 15! Sen joinar jag er igen 1.2 (och då ryktas det att typ hela Norden är med. Inte på rådhustrappan i Jakobstad alltså, utan så där lite här och var).

Och om du vill hålla koll på vad som är på gång här i stan kan du leta upp Fridays For Future Jakobstad på Facebook, där står det mesta!

22 januari 2019

En liten bok

Samarbete med En liten bok

Ida-Lina och Kajsa, två utmärkta läromedelsredaktörer och bra typer som dessutom är mina kompisar, startade ganska nyligen (med medelålderstidssyn mätt, alltså) ett företag som heter En liten bok. Det första gänget små böcker kom i höstas och har klimatpåverkan som gemensamt tema. Deras omfång och variation är perfekt för att alla ska hitta något de gillar. Så här står det på En liten boks hemsida:

Vi erbjuder dig små böcker som du kan läsa under en bussresa, i skolan och egentligen var som helst. Texterna är bland annat noveller, dikter, serier eller populärvetenskapliga texter. I den första textsamlingen ingår fem texter, med temat klimatpåverkan. Till samlingen hör en lärarhandledning som gör novellerna lätta att använda i undervisningen. Böckerna passar barn, unga och vuxna, både i skolan och för fritidsläsning.

Johanna Holmström, Emma Juslin, Martina Moliis-Mellberg (också känd som världens bästa kramare), Basse Nyberg och Marcus Roselund, har skrivit varsin liten bok i den här första omgången. Det finns dikter, noveller och faktatexter, och jag tycker det är roligt att första laddningen små böcker känns så enhetlig trots variationen.

Själv blev jag (överraskande nog) allra mest berörd av Marcus Rosenlunds faktatext i boken Människan- och andra naturliga orsaker, som handlar om vad jorden har gått igenom under sina olika skeden. Håhå, så liten och obetydlig jag kände mig plötsligt. Jätteintressant läsning, det föranledde dessutom att jag skaffade Vädret som förändrade världen av samma författare, åt Caj till julklapp, med baktanken att jag också ska läsa den.

Om du är lärare kan du använda böckerna i undervisningen. Flera av böckerna har nämligen lärarhandledningar, med förslag på hur man kan använda texterna i större grupper. Smart koncept!

Nu har du chansen att vinna alla de fem böcker som En liten bok hittills har gett ut. Det enda du behöver göra är att lämna en kommentar (antingen här eller på FB), så är du med i utlottningen! Vinnaren dras på söndag kväll!


21 januari 2019

Bra början

Jag har i stadig takt prickat av arbetsuppgift efter arbetsuppgift längs med månaden, och börjar snart se slutet på min lista. Målet är att gå in i en längre skrivperiod (med sedvanliga, men ganska få, avbrott för skolbesök) i februari. Jag håller på att knyta ihop texttrådarna för årets två böcker, båda borde komma under sommaren. Den ena heter Kråkslottet och är fyrornas läsebok. Den andra är lite hemlig ännu, men så fort höstkatalogen kommer ska jag berätta mera!

Jag känner tydligt att familjen är inne i en övergångsperiod i livet. Hittills har det alltid varit fullt, fullt upp hela tiden. Barnen har haft program, vi vuxna har haft program, varje dag ska det lagas mat, huset är uppochner för jämnan och jag har inte haft en lugn stund. Men nu håller något på att hända. Det har till och med uppstått stunder då jag har hunnit fundera på vad jag vill, vad jag har lust med, om jag skulle ta itu med något av det där som alltid hamnar längst ner på listan. Jag har inte kommit så långt att jag faktiskt har verkställt något. Men bara det att hinna tänka "jo, nu kanske det skulle passa att måla en list" (för att sedan konstatera att jag inte riktigt litar på det här lugnet tillräckligt mycket för att ägna det åt något som är ganska tråkigt och som inte märks) känns som något nytt. Spännande. Ovant. Och trevligt.

Oftast tar jag tag i en bok, förstås. Just nu håller jag på med flera stycken, som jag brukar. Ellen tipsade om Min katt Jugoslavien som jag hittade på bibban, jag läser en roman på engelska som heter Vivian Rising, och så läser jag Maskrosguden som jag inte har kommit mig för att läsa förrän nu. Gillar alla tre.

Två bra serier har jag sett på Netflix också. Sex Education är en, den var rolig och innehöll en massa bra saker, roliga karaktärer, oväntade förhållanden, ett otroligt fint hus osv. En annan inspirerande serie är Consumed, där folk får hjälp med att rensa sina hem. Mycket mer fart och fläkt och bättre regi än Mari Kondo-serien, måste jag säga. Och bra på det sättet att de stora barnen på eget bevåg började rensa och sortera och har mycket bättre koll på vad de har för saker, plötsligt.

I år har jag fortsatt att försöka vara ute varje dag. Jag har lyckats alla dagar utom två. TVÅ! Adrienes yoga är jag också med på, och för första gången någonsin har jag inte halkat efter (ännu). Det här året har börjat riktigt bra, faktiskt. Frisk luft, dagsljus, lite motion, lite stretch. Jag är hemskt nöjd!



10 januari 2019

First look wedding photos

Linn skrev en lista på saker som får henne att cringekrampa, och jag insåg hur ute jag är! Jag hade nämligen aldrig hört om First Look Wedding Photos (hahaha, skrev weeding först, det skulle vara något det, bilder av trädgårdsentusiastens möte med vårens första ogräsrensning, hur hen gråter av sorg över arbetet hen har framför sig). Det är alltså bilder av när brudparet ser varandra första gången med bröllopskläderna på sig. Det här tänkte jag när jag googlade fenomenet:

  1. Måste allt verkligen dokumenteras och bli ett begrepp med ett eget namn?
  2. Tja, det här var ju 50% rörande och 50% fånigt.
  3. Har de alltså aldrig sett varann i finkläder förr?
  4. När har jag, som brukade vara romantiskt lagd, blivit så här cynisk?
  5. Varför tog vi inga officiella bröllopsfoton? (Det här har jag frågat mig med jämna mellanrum. Det kändes inte jätteviktigt då vi gifte oss, men jag har faktiskt en video som nån hade filmat av oss då vi traskade in i kyrkan. Den är jättekort men det är alltid lika roligt att se den, så nu ångrar jag att vi inte fixade lite mer dokumentation, vi var mentalt i helt andra ändan av dagens dokumenteringsspektrum på den tiden.)
  6. Jag undrar om vi borde ta officiella bröllopsfoton nu istället, vi har ju kläderna kvar. Då kunde vi åtminstone ta Second Look-foton, hahaha.
  7. Förresten! Kanske både barnen och Caj skulle gråta av glädje om jag städade upp mig och klädde på mig brudklänningen. Främst för att jag då inte skulle vara klädd i underställ, som barnen nästan använder som ett skällsord då det gäller mig. Jag har nästan alltid på mig underställ då jag är hemma, vintertid. Då kan jag gå ut på promenad eller yoga utan att byta om, och jag kan existera utan att frysa. Att inte frysa får allt högre prioritet ju äldre jag blir.
  8. Om jag skulle gifta mig nu kanske jag skulle göra det i underställ.
  9. Det där sista var en fånig tanke, även om det låter bekvämt.

30 december 2018

Nytt år, nya möjligheter (nä fy vilken tråkig rubrik även om det är precis det mitt inlägg handlar om)

På samma sätt som skolstarten kan sätta igång en förnyelseiver i mig, har årsskiftet den effekten på mig. Jag har i flera dagar gått och småmyst åt allt jag ska lyckas med och uppleva under 2019. Dessutom har jag bara några ynka sidor kvar i min gamla anteckningsbok, så för ovanlighetens skull sammanfaller en ny anteckningsbok med ett nytt års början. Så otroligt tillfredsställande (eller "satisfying", som mina tre barn brukar säga).

Saker jag funderade på under 2018

  • utmaningarna med att vara förälder till barn i olika åldrar
  • att jag har börjat se dåligt, men är lite för slö för att gå till optikern fast jag borde få starkare glasögon.
  • att jag verkligen är en periodare då det gäller motion. Under första delen av året yogade jag nästan varje dag, under november och december promenerade jag istället. Men att göra båda, som antagligen skulle vara det bästa, det lyckas jag inte med.
  • världen och klimatet och vad som håller på att hända med vår kära planet.
  • hur jobbigt det är att älska att resa långt bort med flyg, och samtidigt vilja vara en miljövän.
  • hur vi ska bo. Vi har funderat på allt och just precis som vi hade bestämt oss för att bygga ut istället för att göra en uthusbyggnad på gården, ändrade vi oss igen och bestämde oss för att vi nog främst måste spana efter ett större hus, allt annat är för jobbigt. Det kommer att sluta med att vi velar tills barnen flyttar hemifrån, och sen är vi nöjda med storleken på vårt hus igen.
  • att jag verkligen ska anstränga mig för att vårda min kreativitet, och också att jag måste se till att jag ska skapa saker utan krav på kvaliteten. Jag tror nämligen det är så man håller skaparlusten vid liv: man gör lustfyllda saker, och inte bara sådana saker som lönar sig ekonomiskt.
  • att ha totalt köpförbud under 2019, men om vi t.ex. köper ett nytt hus är ju det lite svårt. Dessutom har jag reserverat en begagnad overlockare som jag inte fick innan julen som jag hade tänkt, så jag vet redan att jag kommer punga ut med en hel del pengar direkt i januari.
Saker jag lovar mig inför 2019
  • att inte handla kläder, smink eller skönhetsprodukter (shampo och deo är ok, om det behövs) under årets fyra första månader. Det här löftet hittar jag på medan jag skriver, så vi får se hur det går med den saken. Men ok, jag kör!
  • att göra Dedicate med Adriene på Youtube i januari (och februari, eftersom jag inte brukar klara av att yoga exakt varje dag, oavsett hur höga mål jag lägger upp för mig).
  • att fortsätta leva hälsosamt (ok, jag har ätit massor med godis under julen, men under november och december har jag faktiskt klarat av att äta som jag önskar och vara ute ordentligt nästan varje dag, i dagsljuset. Maten har varit vegetarisk, innehållit minimalt med socker, jag har ätit mycket surkål och kefir och sånt som är bra för magen. Och som resultat hade jag nästan ingen migrän eller annan huvudvärk, och ingen magkatarr heller. Men nu under julen då jag har ätit lite vadsomhelst i sockerväg kom allt det där tillbaka, så det är nog verkligen en bra sak för hälsan att anstränga sig lite.)
  • att inte jobba för mycket utan försöka hålla arbetsmängden på en förnuftig nivå.
  • att fortsätta sova bättre än 2012-2017.
  • att läsa lika mycket som jag brukar.
  • att ha mera tumistid med barnen. Under 2018 blev jag lite bättre på den saken, men det finns stor utvecklingspotential ännu! I dag var jag ute på en lång promenad med Lovis och det är alltid så bra att tillbringa tid med barnen, ett och ett, så vi faktiskt hinner prata.
  • att vara en snällare mamma som inte blir vrålarg så ofta (jag känner redan hur svårt det här kommer bli)
  • att göra roliga, kreativa saker som inte har direkt att göra med skrivandet. Rita, läsa, måla, sy, pyssla och sticka, till exempel.
Saker jag hoppas på inför 2019
  • att något stort händer så klimatförändringen stoppas.
  • att jag ska kunna slappna av och bli en lite bättre förälder som vet vad hon gör.
  • att vi och våra nära och kära ska få vara friska
  • att min 40årskris inte blir värre än så här
  • att Caj och jag orkar ordna en rolig fest då vi fyller år.
  • att det kommer gå bra för det jag får publicerat under 2019 (i nuläget två böcker och en text i en antologi).
  • att jag ska komma på en riktig kanonidé till den sjätte och sista boken om Patrik, Irene och Pensionärsmakten.
  • att vi antingen ska bli engagerade hönsägare igen, eller gör oss av med hönsen.
  • att vi ska hitta ett drömhus som vi har råd med.
  • att vi ska få vara glada och lyckliga och tillfreds med livet.
Idun och jag (foto: memento / Linda Tallroth-Paananen)

Caj, jag och Edda

Jag och Lovis



14 december 2018

Den bästa stunden

Innan jag började skriva var jag säker på att den bästa stunden i bokprocessen skulle vara den dagen boken kommer från tryckeriet. Dagen då jag får peta upp tejpen på paketet, öppna lådan och se hela högen med alldeles tryckfärska, obrutna böcker ligga där och brösta sig.

Visst är det trevligt och bra och allt det där, men vid det laget är jag ofta ganska långt inne i nästa projekt redan. Den nytryckta boken har stötts och blötts så många gånger att den inte känns som bara min längre.

Nej. Den verkliga euforin infinner sig för min del då jag har kommit igenom hela berättelsen från början till slut. Då jag vet att jag lyckades få ihop det, att jag löste alla problem, att jag fick allt att funka, och att jag kan skicka iväg hela paketet till den allra första läsaren. Innan jag har skrivit igenom hela berättelsen är det nämligen inte alls säkert att det ens blir någon berättelse. Jag kan aldrig vara säker. Jag litar ganska mycket på min skrivförmåga vid det här laget, men ändå. Jag vet ju aldrig.

När jag skriver och skriver och är mitt i en text kan det ibland kännas lätt tröstlöst. Jag vet inte vart berättelsen är på väg, men jag har stängt en massa möjligheter genom att välja vissa saker och välja bort andra. Dessutom vet jag ju aldrig exakt NÄR jag är halvvägs, att halva vägen är passerad märks först när berättelsen får fart igen. Ibland har jag ingen aning om vad berättelsen riktigt handlar om, och då är det bara att skriva på tills jag upptäcker det. Ett av mina pågående projekt är just sånt. Jag har skrivit massor, jag älskar den där världen jag har skapat, men har inte riktigt koll på vad berättelsen går ut på ännu. Riktningen är oklar. Och för att få reda på det måste jag bara skriva vidare, hur underligt det än låter.

Förra veckan blev jag klar med första versionen av en bok som kommer nästa år. I ett par dagar gick jag omkring med en särskild känsla i kroppen och hjärtat, en känsla som bara infinner sig då jag är färdig med första versionen av en bok. Det är den bästa känslan! Jag klarade det ännu en gång! Jag fick veta hur boken slutade!