2 augusti 2015

Semestern del 1

Så där! Nu är semestern slut, i morgon börjar jag skriva igen. Vi har varit på resa i tolv dagar, men det känns mycket längre. Eftersom jag just tömde kameran på över 500 bilder och telefonen på över 200 delar jag upp det hela. Jag vill varken överväldiga er eller utelämna viktiga detaljer. Det är ju inte varje dag man åker på bilsemester, nämligen.

Vi ägnade tisdag förmiddag åt att packa i bilen, sedan hoppade vi in och körde iväg. Vi gjorde allt för att undvika sträckan mellan Österbotten och Åbo, den har vi nämligen åkt väldigt många gånger under det senaste året. Därför valde vi en lite annan rutt, tog några småvägar för att "titta på landskapet". Haha. I Finland, där vi rör oss i alla fall, ser allting likadant ut. Gråa vägar och jättemycket barrträd. Inte så intressant.

Vi gasade på och körde till Borgå för att hälsa på Borgåborna: Eddas gudföräldrar (nåja, i första hand är de ju våra vänner, så klart) med barn, våra barns Faffa och Peggy, samt Cajs bror Tom med familj. Det var roligt.
Fredrik och Lone har ett jättejättefint hus. Av nån anledning har vi ca 50 bilder på när vi äter.

Lone

Vår bil som fyllde alla våra förväntningar med råge. Åh så praktisk den är!
Barnens äldsta kusin Vilma sommarjobbade på Lilla Chokladcaféet
En Borgåpromenad efter sushilunchen med Faffa och Peggy

Dessutom var jag och barnen med om en underbar överraskning, när vi gick genom gamla stan såg vi plötsligt Charlotte sitta där med sin familj. Jag (an)föll henne om halsen och hoppas i efterhand att hon inte blev förskräckt över mina närmanden, men jag blev så glad och uppspelt att jag inte kunde hejda mig. Hon var precis så trevlig som jag alltid har anat.

Vi tvingade Charlottes man att ta en massa bilder på oss.
Från Borgå åkte vi till Helsingfors för att åka Viking Mariella (tror jag det var) till Mariehamn. Men, hör och häpna, en liten tidslucka uppstod innan vi behövde vara vid färjan, så vi tog en spontan tur till Hertonäs där Lovis gudfar Bob och hans sambo Maria har en kolonilott. Tyvärr fick vi inte träffa deras barn som hängde med mostern och kusinen nånstans. Ett kort och glatt möte, vi åt vita smultron och tog foton med coola poser.


Ett foto med coola poser.

Till Åland åkte vi bland annat för att vara med på min kusins bröllop. Våra fantastiska vänner Karin och Fredrik lånade ut hela sitt hus till mina föräldrar, syskon och oss, dessutom åtog de sig att sköta alla barn medan vi vuxna hade rolig på bröllopet. Sån godhet är alltid imponerande och inspirerande (att de känner oss alla sedan årtionden tillbaka underlättade förstås mycket).

Jag svängde ihop några bröllopstårtor på fredag. Det blir mindre dramatiskt för varje gång (kan bero på att jag bara bakat bröllopstårtor två gånger, första gången bakade jag alla bröllopstårtor, i våningar, och att jag den här gången gjorde tre likadana av en sort jag provat på förr. Dessvärre glömde jag fota dem.) Hela lördagen firade vi kärleken och livet, och på söndag åkte vi hem till våra goda vänner familjen Waller. De har sex barn och Lovis och Idun är bästisar med deras två äldsta döttrar, Amanda och Julia. Mellanbarnen Oskar och Erik samt tvillingarna (som oftast kallas Abis och Bebis), är lika förtjusande som sina storasystrar. Om jag fick bestämma skulle de ha flyttat till Jakobstad med oss.

Caj passade på att gosa med Bebis

Barnen var lyckliga över att få återförenas

Aino och Matias höll i tvillingarna och kunde inte göra coola handtecken fast jag är säker på att de ville

På måndag åkte vi vidare till Sverige. Det gungade mycket, men gammal sjöman som jag är (nåja, jag sommarjobbade på Eckerölinjen i min ungdom, något som Caj och Lovis hänvisar till alltid när de har frågor som berör ämnet sjöfart) åt jag friskt av sjöfrukosten och mådde inte ett dugg illa. Sen körde vi till Nynäs slott där vi skulle träffa Johanna, som jag bodde med i Paris för länge sedan, och hennes man Johan, samt deras barn Edith och Alvar. Johanna är Lovis gudmor, men på grund av det jobbiga avståndet till Växjö träffas de (och vi) alltför sällan. Äntligen blev det av.

Alvar, Idun, Edith och Lovis i en soffa i solen. Edda sov.

Idun och Edda red på roliga glasfiberdjur

Lovis skrev på en vägg att hon hatar korv

Vi bodde i ett underbart stenhus som hade varit perfekt om det inte hade ekat så mycket

Familjen Lind, Edith, Johanna, Alvar och Johan.

Vi åt och pratade, de hade planerat en smaskig middag åt oss, barnen lekte och läste Bamse och pysslade lite och vi hade precis så trevligt som vi brukar ha när vi ses. Vi planerade in en ny träff nästa sommar.

Sen åkte vi till Kolmården. Ni kan aldrig ana vad vi var med om där! Det är oerhörda saker, vill jag lova. Dessvärre ska jag gå och sova nu, jag fortsätter med rapporteringen en annan dag. Hejhej.

31 juli 2015

Mellanrapport

Jag har inte slutet blogga, men vi är på semester ännu några dagar. Ah. Glass och vilddjur och allt det andra. Återkommer snart med en fullständig rapport.

18 juli 2015

Naturkatastrofer

Jag råkade klicka in mig på ett klipp (via Facebook) som handlade om the Big One, alltså den där jättestora jordbävningen som, när den kommer, förväntas förstöra hela den amerikanska västkustremsan. Tydligen har man undersökt de senaste 10000 åre och utläst att en sådan här jordbävning dyker upp med ungefär 240 års mellanrum. Det är redan 310 år sedan sist, och mycket annat tyder också på att det bara är en tidsfråga tills det blir en jättebävning (9.2 på Richterskalan, är spådomen).

Det här får mig att tänka på några saker.

1) Hur liten människan är i den stora världen. Här går vi omkring och mallar oss och startar krig och utrotar djur, bygger kärnkraftverk, roffar åt oss mycket mer än vi behöver och är förfärliga i största allmänhet. Men det enda som egentligen behövs för att förgöra oss är att några kontinentalplattor makar på sig litegrann.

2) Hur skyddade vi är här i Finland. Inga tsunamis, stora jordbävningar, markbränder, orkaner, snöskred eller annat hotar oss. De farligaste djuren vi har är huggormar och fästingar. Det värsta som kan hända i naturkatastrofväg här är väl när det svämmar över i Vassor (jag försöker inte förminska det, det är ju hemskt när det händer, men sällan föreligger väl fara för många miljoner människoliv?) eller när det blir riktigt kallt. Men vi är många som har vedspisar och system som gör att vi till och med klarar av kylan utan el, åtminstone ett tag. Det pratas i och för sig om en ny liten istid. Fast jag föreställer mig att en istid inte uppstår över en natt, så också där hinner vi åtminstone dra härifrån om det behövs.

3) Jag började fundera på vad som händer med "alla" kärnkraftverk i USA om det kommer en jättevåg. Eftersom jag inte alls har koll på kärnkraften i Amerika googlade jag och blev rätt överraskad: i östra USA finns tydligen rätt många, men i Californien verkar det bara finnas ett. Ett! Och på hela den västra halvan finns det bara tre. Hur kan vi motivera att vi behöver ett nytt i Finland om man klarar sig med totalt tre stycken i den västra halvan av USA? Nu är det här förstås bara resultatet av en snabb googling, men ändå. (Jag skulle gladeligen skära ner på min elanvändning ytterligare bara Pyhäjokikraftverket inte byggs.)

15 juli 2015

Kreativt skrivande

I lördags och söndags hade vi vår första post-littskap-träff. Av oss tolv som började kursen hösten 2013 var det 7 som kom, vilket jag tycker är en mycket bra uppslutning. Det var jätteroligt och vi var förfärligt bra på att styra upp det själva, måste jag säga. Vi hade hittat på en massa skrivövningar, vi pratade och vi ägnade tid åt våra egna projekt. Vi åt middag hemma hos oss på kvällen och fortsatte sen ännu på söndag att skriva. (Elin hade hittat den här videon, en av uppgifterna utgick från den. Titta på den. Det är något oerhört märkligt med stämningen i det, hela Vitas är så motsägelsefull.)

Det är något speciellt med att skriva tillsammans med just den här människogruppen. Vi känner varandra främst genom de texter vi skrivit genom åren och genom diskussionerna runt dem. Vi känner till varandras funderingar, textröster och sätt att uttrycka sig. Jag föreställer mig att vi visar helt andra sidor för varandra än för andra vi träffar.

Under helgen hände också eventuellt något oerhört. Jag tror nämligen att jag skrev klart mitt senaste manus. (Tror för att det finns en risk att jag avskyr slutet när jag läser igenom det igen om några dagar.) Den är tre gånger längre än mina böcker i vanliga fall brukar vara och det har varit jätteroligt att skriva den. Vilket i sig förstås inte är nån kvalitetsgaranti, men jag hoppas hoppas att den håller måttet. Den ska redigeras ett par varv ännu innan jag skickar in den. Men ja. Det känns helt fantastiskt att ha kommit så här långt.

Ännu om litterärt skapande: det är i sanning en helt fantastisk utbildning. Tänk, alla ni som har den framför sig, vad härligt för er! Och jag är lycklig över att jag har fått gå den! Om du gillar att skriva, sök in, för all del! Här får du veta mera.

13 juli 2015

Logiken

Jag: gå och tvätta tänderna
Barnet: Tvätta tänderna? Det heter borsta tänderna.
Jag: Du vet precis vad jag menar.
Caj: Är det inte att tvätta tänderna när man borstar dem?
Barnet: Så när man borstar håret, är det samma sak som att tvätta det?


(gaaaaaaah)

11 juli 2015

Den bästa planen

Lovis: vad ska du bli när du blir stor?
Edda: ag eka Didun (jag ska leka med Idun)
Lovis: nej men vad ska du BLI?
Edda: GAD! (Glad)

9 juli 2015

Blixtambitionen

I helgen får vi besök, vi ska ha vår första litt.skap. -återförening, en av de fina skrivarvännerna ska husera på vårt golv. Det är roligt att återträffen sker nu, med tanke på att det bara är två månader sen kursen slutade, jag tror vi alla är lika taggade. Jag ser fram emot både kursen och middagen jättemycket. Middagen trots hemmets tillstånd (nej, det är fortfarande inte vackert. Inte alls.)

Jag beslöt mig just för att vara extremt förlåtande mot mig själv för att jag inte alls gör det jag tänkt att jag ska göra. Dels för att jag har varit så flitig med att skriva den här veckan, jag började på bokens sista kapitel igår (!!). Dels för att jag är så hemskt trött efter flytten. Jättejättetrött. Ikväll (och alla andra kvällar) hade jag tänkt röja järnet här nere. Istället har jag skrivit matlista för nästa vecka och suttit på facebook. Det får väl också duga. I något (sent) skede brukar vi ändå få ett ryck och ställa i ordning. Men om vi inte gör det den här gången tänker jag träna mig i att vara lite zen (säger man så, alla ungdomar därute? Att vara zen?) och inte bry mig så mycket. Det finns väl värre saker än ... saker. Överallt.