2 mars 2015

Ett nytt ordspråk

Barnen städade undan lite lego innan de gick och lade sig. Lovis gjorde sig illa på något sätt, men konstaterade direkt efter att ha meddelat detta: "städning går före smärta", och fortsatte ordna tills hon var klar.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga.

Jag kan ju inte lämna er oinformerade om resultatet

Edda sov hela tiden! Allt gick som smort! Vi hann till och med hem före stora barnen kom hem från skolan. Färgen blev fin och endast fem centimeter hår försvann.

Jag pratar alltså om mitt besök hos frissan. Jag kväver hela tiden en impuls att ursäkta mig för att jag pratar om mitt hår, som om det nu vore något att intressera sig för. Å andra sidan vet jag precis hur ivrig jag blir varje gång Amanda skriver om sitt hår, så vad vet jag, kanske ni är som jag?

Något bildbevis orkar jag däremot inte bjuda på. Ni får ta mig på orden när jag säger att det blev bra.

1 mars 2015

Den stora hårdagen

Jag har gjort något som har potential att bli en stor flopp: jag har bokat frissatid i morgon mellan 12.30 och 14.30. Jag ska både klippa och färga håret. Det som gör att detta eventuellt är ett dumt tilltag är att jag är ensam med Edda. Jag har emellertid planerat att hon ska sova då (utanför frissans skyltfönster), det brukar hon göra precis den här tiden (hemma, dock). Hoppas alltså på en extremt vanlig dag, så där beträffande Eddas dagssömn. I övrigt hoppas jag förstås på att det ska bli spektakulärt.

Sist jag var till samma frissa såg jag ut så här efteråt:

bild från Saxofönens facebookfeed

Frissan testade en ny locktång på mig som jag flera gånger efteråt har varit frestad att investera i, men jag har låtit bli, dels för att den är så dyr, dels för att jag har på känn att den inte skulle sälla sig till den här listan. ("Mamma, varför har du ALLTID knåka", brukar mina äldre barn fråga, ofta.)

Det här är länge sedan. Nästan ett halvt år. Och så här ser mitt hår ut nu. Långt (det är över ett år sedan jag klippte det, senast färgade jag det bara) och jätteslitet i topparna. Många olika nyanser på grund av utväxt och nästan ingen färg kvar i resten av håret heller. Det kan inte bli så mycket sämre.



Jag har tänkt klippa bort allt som är nött och färga det riktigt rött. I övrigt fortsätter jag väl som förr, bara att knåkan är lite rödare.

28 februari 2015

Prylar prylar prylar

Varning: detta inlägg kommer att handla om prylar, delvis elektroniska, samt om positiva konsumtionserfarenheter. Inlägget är ett samarbete med materialisten i mig och mig själv (öh?).

Poängen med reklam är oftast att de potentiella kunderna ska få en känsla av att de verkligen behöver vissa saker, och att de därför inte kan låta bli att köpa det som utannonseras. Alla har vi ramlat dit någon gång och köpt något som vid närmare eftertanke inte alls är nödvändigt. Sen ligger prylen där i skåpet och tar upp plats.

Det är inte det jag ska skriva om nu. Utan motsatsen. Jag tänkte lista grejerna som jag någon gång fått eller köpt och som verkligen inte samlar damm. Varsågoda:

  • Spikmattan, som alla skulle ha för några år sedan. Jag tror jag fick den när jag fyllde 29. Den är helt fantastisk och jag använder den ofta. Om jag har svårt att varva ner, svårt att slappna av eller annars bara vill sova extradjupt en natt, då somnar jag på spikmattan. Efter ett tag brukar jag vakna av mig själv, plocka bort den och sova vidare. Gott gott. (Bara av att skriva om det blir jag helt dåsig, faktiskt.)
  • Min yogamatta, som min svåger gav mig till julklapp när jag väntade Edda. Jag hade önskat mig den, men var i så dåligt skick då (foglossning) att jag inte använde den på många månader. Men från och med att hon var tre månader ungefär, ja då har jag använt den många gånger i veckan, nästan varje dag till och med. En helt fantastisk sak att ha i sin ägo.
  • Hushållsassistenten, som vi köpte när den Caj hade med sig från sitt barndomshem började ha för mycket ljud. Den är jättetung och kostade mycket men har verkligen varit värd sitt pris. Jag bakar mest bröd i den, i medeltal en gång i veckan.
  • Projektorn. När Lovis var liten, innan vi fick Idun, övertygade min käre make mig om att det kunde vara smart att skaffa en projektor och en stor duk så vi skulle kunna se på film lite större än i min lilla laptop-skärm. Jag var tveksam till en början, men alltså OJ vad vi har använt den. I snart åtta år har vi haft den och vi ser på allt i den. Senast igår: ett avsnitt Africa (en Netflix-dokumentärserie om Afrikas djur och natur, som vi tittar på med barnen som fredagsmys) och senare Anchorman 2. 
  • Espressomaskinen som vi fick till bröllopsgåva. Eller ja, den första har gått sönder, men vi hittade en ny, identisk, och den används flitigt.
  • Läsplattan. Eller läsplattorna, min första läste jag ju tills den tog slut. Nu har jag en Nook, med upplyst skärm. Praktiskt. (Tips: det är bra att ha kort till många bibliotek, att låna över nätet går ju att göra varifrån som helst.)


Och på tal om bibliotek, nu ska jag ställa mig i ordning och gå till stadsbiblioteket för mitt sedvanliga långa lördagsskrivarpass. Idag: korrekturläsning av den ombrutna versionen av Den falska Bernice (tack Pia, suveränt layoutat, jag är i och för sig inte alls överraskad) och två stipendieansökningar. Samt förhoppningsvis tid och ork att reda ut de senaste kapitlen i mitt nuvarande projekt, så jag kan stormskriva vidare på det i morgon.

27 februari 2015

Dagens insikt

Mina barns förhållande till 80-talet är lika avlägset som mitt till 50-talet.

Mitt förhållande till 50-talet är ungefär lika som mina föräldrars förhållande till 20-talet.

80-talet är för mig ungefär vad 20-talet är för min farmor och vad 30-talet är för min mormor.

Det känns som om andra världskriget är jättelänge sedan, ändå känner jag flera som antingen var barn eller unga vuxna då. Som var med.

Och Edda har snart bott på Åland halva sitt liv.

(Här ville jag avsluta med något slagkraftigt om tidens gång men det blir bara fånigt. Men ni fattar vad jag menar, va?)

24 februari 2015

Drömmen om New York

När jag vaknade sov alla barnen fortfarande. Caj hade redan åkt på jobb. Jag hann därför förbryllas över min dröm.

I drömmen hade jag åkt till New York för att sommarjobba. Jag skulle jobba i en liten glasskiosk som stod nånstans i närheten av Hudson River (som såg ut som en bredare och skitigare version av Aura å). Glasskiosken hette "Anna's" och var belägen i en supersmal (ungefär 1.5 m, om jag minns rätt) gul trähusvagn med riktigt avskavd och smutsig fasad. Jag frågade om jag fick tvätta händerna i en diskho som fanns där, men fick ett nekande svar. Och väl inne visade det sig att min uppgift inte hade något med glass att göra, utan bara med cupcakes. På mig föll ansvaret att doppa dem i strössel. Jag fick själv välja vilka kombinationer jag ville skapa. Det kändes som ett drömjobb.

Problemet var bara att jag, varenda gång jag skulle dit (hände 2-3 ggr i drömmen), tappade bort mig. Jag visste på ett ungefär var Anna's låg (i utkanten av ett torg, på en trottoar, bredvid en massa parkerade bussar och långtradare), men kom ändå inte riktigt ihåg exakt hur omgivningarna såg ut, jag gick förbi den gång på gång i misstag medan jag letade. En gång ringde jag min vän Joanna och beklagade mig (hon är en av de som jag pratar mest i telefon med på riktigt också, och följaktligen beklagar mig mest åt även i verkligheten). Jag minns att vi skrattade mycket åt något, antagligen åt att det inte riktigt blev till något med mitt jobbande.

Nån som vill gissa vad drömmen egentligen betyder?

21 februari 2015

Lennon & Maisy

Barnen lyssnar mycket på Lennon & Maisy just nu, två kanadensiska väldigt unga och väldigt begåvade tjejer. De är födda 1999 och 2003 och jag tänker på hur otroligt stolta deras föräldrar måste vara över dem (haha). (Ja, jag lyssnar också, så klart. Och tycker de är grymt begåvade och har förfärligt snygga röster!)

Det här är dagens låt som jag har hört på kanske sju gånger eller så (barnen har inte upptäckt den än). Mycket vacker.