30 januari 2015

Sova med fienden

Jag är framme i Åbo hos Ylva och Adrian. De är på jobb och andra ärenden, jag har tänkt yoga, vila, skriva och läsa. Kursen börjar först klockan sex, så jag har för ovanlighetens skull flera timmar utan plikter till mitt förfogande. För att känna mig som en värdig gäst diskade jag undan det som fanns i köket. En aktivitet som fick mig att tänka på den här filmen. Minns ni?

Julia Roberts spelar en kvinna som fejkar sin egen död för att slippa undan sin oerhört kontrollerande make. En make som, utöver att vara psykopat, lider av ett tvångsmässigt behov av att saker ska vara på sin rätta plats. Kvinnan i filmen lyckas sticka, börjar på ny kula men lever i ständig rädsla över att hennes man ska hitta henne och bestraffa henne för att hon stuckit iväg.
En kväll när hon kommer hem och öppnar köksskåpen är alla konservburkar ordnade i minutiös ordning och diskhandduken hänger spikrak och välvikt på sin rätta plats. Hon vet att hon är dödens!

Tanken på den här filmen förflyttade mig i sin tur hem till Aja när vi var ungefär tretton år. Vi var goda vänner redan då, pysslade, pratade, ritade, spelade in långa, fyrhändiga pianoimprovisationer på kassett och sov över hos varandra ibland. Till övernattningsrutinen hörde att göra jättemycket bärkvarg som vi åt ur varsin djuptallrik och titta på teve, Jag kommer särskilt bra ihåg hur det var när vi såg på Sova med fienden (filmen ovan). Den var både otäck och spännande. Vi satt på golvet, en meter från teveapparaten, och gömde oss bakom en gigantisk kudde när det blev för läskigt, till exempel i ögonblicket då Julia Roberts insåg att hon inte var ensam i sitt nya hem, utan att hennes förflutna hade hunnit ifatt henne. Mitt hjärta höll nästan på att hoppa ur bröstet på mig när hennes blick föll på de rödgula konservburkarna som av nån anledning plötsligt var exakt likadana och stod i perfekta staplar i skåpet. Ett städat hem har aldrig varit obehagligare.

Ända sedan dess har ett hem som återfinns i annat skick än det man lämnat det fått mig att tänka på psykopater med OCD. Jag hoppas verkligen att Ylva och Adrian inte upplever det som hemskt obehagligt att diskbänken de lämnade i morse inte ser exakt likadant ut som den de möter i kväll.

29 januari 2015

Ett äventyr jag inte längtar efter

I natt bär det av igen. Det är dags för den tionde litterärt skapande-helgen, sista terminen inleds i morgon, det har gått så snabbt. Vem ska jag diskutera texter med efteråt?

Det är stormigt på havet, precis som det varit alla färder i december och januari hittills (inte mindre än sex stycken). Det är alltid lika osäkert om jag kommer mig iväg eller inte. Jag vet att Viking Grace åkte förbi Åland natten till idag, en bekant fick åka en vända till Sverige innan hon fick stiga i land. Om jag har otur åker jag buss mellan 02.20 och 03.00 i natt, väntar i terminalen till 03.20 för att sedan inte få gå ombord utan istället vara tvungen att vända om och åka buss tillbaka till Mariehamn igen. Det känns inte alls som ett äventyr jag längtar efter. Jag älskar ju att sova.

27 januari 2015

Min största lärdom från 2014

Det här inlägget har jag haft i huvudet i säkert fyra månader. Men det är väldigt kort. Och innehåller egentligen inte någon omvälvande information. Jag tänker ändå skriva det. Eftersom jag, varje gång jag gör så här, känner mig som en människa som har läget under full kontroll. Det är en skön känsla. Det är en känsla jag hoppas många får känna.

Vi har haft jättemånga middagsgäster på sista tiden (as in under de senaste åren, men särskilt sen vi flyttade till Åland). Eftersom vi är fem personer bara i vår familj, och eftersom de flesta familjer vi umgås med har minst två barn, är vi ofta nio personer eller fler vid matbordet. Det går liksom inte längre lika lätt att slänga ihop en liten middag av det som finns i skåpen. Tvärtom. Men jag har hittat lösningen. För om det är något jag verkligen har lärt mig under det senaste året så är det detta:

BÖRJA I TID

Gör man det känns det faktiskt inte stressigt att fixa stora middagar, utan roligt, precis så där som man vill.

Om du vet att du ska få gäster: planera dagar på förhand vad ni ska bjuda på. Förbered allt som går att förbereda länge, länge på förhand. Gör så lite som möjligt så sent som möjligt. Gör maten så pass färdig att du hinner längta efter att gästerna ska komma, att du hinner tömma diskmaskinen eller vila lite eller göra nåt annat trevligt.

Om ni har gäster över en hel helg och har många storkok att fixa: planera allt. Se till att alla ingredienser finns hemma så du slipper gå till affären i tid och otid. Gör så mycket mat att det blir rester över till flera måltider. Skaffa en tioliterskastrull för sjutton. Baka jättemycket bröd om du är lagd åt det hållet.

Det var det. Wisdom shared. Vad lärde ni er 2014?

23 januari 2015

Sofförälskad

Jag har gått och förälskat mig i en soffa. Jag har länge gillat den här modellen, men de har aldrig avtagbara överdrag, vilket är ett måste i en familj med tre barn. Men nu finns den här. Med avdragbara överdrag. Vi köpte vår nuvarande soffa begagnad för 40€ och den är säckig och fläckig (jag försökte fräscha upp dess grådaskighet genom att impulsivt kasta in lite klorin i tvättrumman när jag tvättade fodralen. Jag visste precis vad som skulle hända, men som den optimist jag är tänkte jag att det säkert blir snyggt. Den här gången. Jag tänkte fel.) och nu ska vi slå till och satsa på vårt livs soffa. Planen var egentligen att jag skulle ta bilen till Åbo nästa gång det är litterärt skapande (om en vecka) och ta hem soffan i den. Fäller man ner alla säten får bilen ett gigantiskt lastutrymme. Men soffan är 13 cm för lång! Gah! Så nu får jag bara beundra den här bilden ett tag till och fundera på alternativa lösningar. Samt öva mig på tålamod. (Som om det var något nytt.)


Bild från ikeas hemsida. Tack tack.

Damma mattor

Hur gör ni när ni dammar mattor? I Jakobstad klättrade vi oftast upp på barnens rutschkaneavsats (utomhus, ja) med alla mattor och dammade dem därifrån, här har vi inte någon hög plats att stå på. En gång bar jag ut en stol och stod på den och dammade. Det kändes inte helt hundra.

Hur gör ni? Piskar ni dem? Dammsuger ni dem? Dammar ni dem? Från balkongen, en stol eller annat? Är ni långa eller korta? Hur räcks ni? Eller har ni inga mattor?

Som ni ser är det här ett stort bekymmer för mig. Det skulle gå ganska snabbt att städa här om det inte vore för mattorna. (Det är bra att jag har något att skylla på.)

22 januari 2015

Gulliga saker Edda gör

Det här är inte intressant för alla, men säkert för någon. Edda är ett år och åtta månader och kan en massa saker nuförtiden.
  • Hon har börjat prata. Flera ord i rad, dessutom. Men det gäller att känna henne för att fatta vad hon menar, de flesta stavelser mimar hon bara. Ord som hörs bra är "MINA!" (det ropar hon alltid om hon vill ha något, det är både otrevligt och gulligt, "HEJ!", "DIIDUNN" och "S-A" (Det sistnämnda betyder oftast Lovis, men kan också betyda mysli, eller Jonas, hennes morbror).
  • Hon har slutat svara nej på allt. Numera kan hon också säga ett glatt "M-m" medan hon nickar en gång och höjer ögonbrynen. Det betyder alltså ja. (Fast rätt ofta luras hon lite och svarar ja på sånt som inte är sant.)
  • Hon sjunger. Hon har hittat på en egen sång med texten "aaa-a-aaa-aa... mina!" En kväll satt hon på sin stol och sjöng den, sen avbröt hon sig och plirade finurligt mot mig och berättade: "mina, sung" (att hon sjöng "mina", alltså).
  • I dag tog hon ett vykort Faffa och Peggy skickat från Chicago, sedan hämtade hon en pytteliten plasthund och berättade en massa saker om kortet åt hunden. Hon höll upp den och visade kortet åt den och tittade turvis på den och på bilden.
  • På öppna förskolan tycker hon mycket om att sjunga. Hon kan rörelserna till de flesta låtarna men sjunger aldrig med själv, visar bara, noga.
  • Hon är väldigt frimodig i köket och serverar sig allt möjligt. Hon älskar mysli. Idag åt hon också lite gammalt ris som hon hittade i en sopskyffel. Frukt gillar hon. Och gröt.

En dag

En vanlig dag fick vi. En dag då ingen var hemma från skolan, en dag då Eddas näsa inte rann som en kran och då vi kunde gå till öppna förskolan istället för att gå hemma och irritera varandra.

Det var i går. I dag är alla barnen hemma igen. Lovis och Idun har inte feber men jätteont i halsen och svullna, röda tonsiller. Edda snorar omkring som vanligt. Jag vet att det här är mångas vardag just nu, men vi har varit så utsatta för förkylning, stegring och gnäll detta läsår att mitt tålamod är helt slut. Alla år hittills har varit väldigt förskonade från långvariga sjukdomar (trots barn i skola och dagis). Det är jag givetvis glad och nöjd över. Jag undrar vad det beror på att de nu, plötsligt, har olika flunssor som löper stafett med varann. Är det för att bakteriekulturen på Åland är annorlunda än den i Österbotten, och vi inte är vana? Eller är det familjens nya stressiga vardag som syns i barnens hälsa? Har Caj haft en helande inverkan på dem när han har varit hemma med dem, en helande effekt som nu är puts väck när han jobbar? Eller är det mitt dåliga humör som gör dem sjuka? Vi äter lika bra och sover lika mycket som tidigare, så det borde ju inte ha med maten att göra...

Jag borde inte klaga, de har inte hög feber eller är jättesjuka, utan balanserar hela tiden precis där på gränsen. Vi vill inte skicka dem till skolan där de smittar ner andra och ändå inte riktigt orkar hänga med, men att ha dem hemma är också jobbigt för alla, för de är lite för friska för att ligga och vila hela dagen.

Denna illustrerade tweet av Basse kunde handla om vårt liv just nu, fast det inte regnar.