23 oktober 2014

Alberta Ensten och Uppfinnarkungen

Hurra, hurra, hurra! Idag fick jag äntligen min tredje bok, Alberta Ensten och uppfinnarkungen!
En bokselfie, kanske min första nånsin!
Om en timme åker jag till bokmässan i Helsingfors, jag fick boken lite före ett, för ett par timmar sedan, alltså. Men den hann fram! Fint. Jag är mycket uppspelt och ser fram emot att hinna bläddra i den på flyget eller på hotellet i kväll.

Kom gärna och lyssna i morgon, om ni är på bokmässan! Jag befinner mig på Edith Södergran-scenen klockan 11.30. Kom, kom! Och om ni vill skaffa boken borde den finnas i Fontana Medias monter 6K81.

Visst ses vi?

19 oktober 2014

Dålig på

En sak som jag har blivit riktigt dålig på de senaste åtta åren är att sova länge på morgnarna. Som nu till exempel: jag hade ställt klockan att ringa på 08.15 men vaknade redan före halv sju och kan inte somna om. Helt omöjligt.

När vi var i Karibien för nästan tre (!) år sedan sov jag ut riktigt ordentligt. Under två månader följde jag min egen instinktiva dygnsrytm och kom till att min kropp helst sover mellan 22 och 06 (jag vaknar av mig själv). Men det är sällan jag kommer mig i säng ren tio på vardagskvällar.

Jag önskar ibland att jag var en kvällsmänniska. Dels verkar det härligt med kreativt flow nattetid (minns ännu hur mysigt det var i Edda & Didrik när Filips mamma stod och färgade tyger i köket mitt i natten, sån ville jag också bli! Men jag vill ju bara sova istället) men framförallt är det omöjligt för mig att skriva om kvällarna fast det skulle vara ypperligt med tanke på att barnen sover då.

(Jag kommer SÅ att vara den där pensionären som sitter och väntar på att morgontidningen kommer 04.15.)

17 oktober 2014

Hördu ni!

Två lekar dominerar det här höstlovet. Jag har fått tillstånd att berätta.

1. Bibliotek
Lovis och Idun klassificerar och ordnar böcker, ger boktips och sköter utlåningar (till och med åt mommo och moffa i Nykarleby via FaceTime). De heter samma sak som bibliotekarierna på deras skola. Idun scannar in koder med en gammal ficklampa.Varje dag finns det böcker på tipshyllan. Dem får man låna 3% längre än alla andra böcker.

2. Tjänstefolk
Lovis och Idun heter Eulalia och Aunist. De utför hushållssysslor, främst i köket, och pratar med högtidliga röster. De tilltalar mig och Caj med "kära miss Malin" och "käre herr Caj", och niar oss för det mesta. T.ex. "hördu ni!" I morse frågade de hur man gör gröt, och när vi kom ner var gröten klar, bordet dukat och allt annat undanstädat. Och i eftermiddags gick Caj in i köket för att hämta något, men Lovis ingrep direkt (det fattar väl minsta hjon att herrskapsfolk inte ska vistas i kökskvarteren). "Nämen käre du, vad önskas?" sa hon och stod beredd på att servera honom något. Lovis packade också egenhändigt en matsäck åt mig: en ask med grynost och päron i bitar, en banan, en påse nötter och två knäckebrödsbitar med smör samt en flaska vatten.

Även om jag älskar böcker tycker jag att lek nummer två bräcker ettan.

Det är nästan synd att åka bort (jag sitter på båten till litterärt skapande i Åbo just nu) när de är på detta humör. Å andra sidan har jag packat ner tre halvutlästa böcker (en Mari Jungstedt som jag fick av Caj på bröllopsdagen, Dimma över Darjeeling som jag köpte i Sverige för två veckor sedan, samt Henrika Anderssons En skärva av själen, definitivt den som lockar mest just nu) och har en massa annat att läsa och skriva, så mig går det ingen nöd på.

16 oktober 2014

Att lägga Edda

Jag är inte de där principfasta föräldern när jag lägger Edda. Jag försöker, men det går ganska dåligt. Hittills har hon oftast somnat rätt snabbt och smärtfritt, oftast i sin egen säng (!), men vi verkar vara på väg in i en ny era.

Först får hon nattblöja, rena tänder och pyjamas. Sedan läser vi en saga eller två, ber aftonbön och ligger och pratar en stund (det vill säga jag berättar allt vi har gjort under dagen och hon svarar med gulliga ljud). Sedan lyfter jag henne från vår säng ner i hennes, varpå hon börjar gråta. Det blir värre och värre och jag upprepar med lugn röst att hon ska lägga sig ner, att det är natt och att hon ska sova.

I dag hade jag gett mig sjutton på att inte ge mig, att hon måste lära sig att somna i sin egen säng. Men efter 40 minuter sorg stod jag inte ut längre utan lyfte upp henne i famnen, torkade hennes tårar och kramade henne lite. Sedan lade vi oss ner på vår stora säng, tillsammans. Hon somnade på två minuter, ungefär.

Det enda jag vet om nattning av barn är att det finns tusen olika sätt. De flesta föräldrar/barn hittar en kombination som funkar för båda, åtminstone under någon period av livet. Jag känner dock att vår nuvarande metod inte är helt perfekt. Så vi får fortsätta att försöka.

Det är bara lite tröttsamt.

Den stora pausen

Efter Iduns födelsedag bestämde vi oss för att godis- och bullapausa fram till jul, allihopa. De enda två eventuella undantagen är min födelsedag och Cajs födelsedag. Om barnen klarar detta får de 10€ på var för hela tiden (veckopeng istället för godis alltså). Om vi klarar det kanske jag ryms lite bättre i mina kläder och kanske Caj blir lite piggare.

Alla är entusiastiska.

Hittills har det gått bra.

Är nån annan med?

15 oktober 2014

Dagens knäckebröd

Jag brukar få vissa hang-ups, t.ex. den där yogavideon som jag delade med mig av till höger och vänster för ett år sedan (jo, jag kör samma program fortfarande, inte lika ofta, men heller inte särskilt sällan. Jag tycker fortfarande att Sarah Beth Yoga på youtube har en massa bra program).

Förra året fick jag ett muntligt tips om ett knäckebröd som skulle vara mycket delikat. Det tog länge innan jag kom till skott men i måndags rörde jag ihop smeten och gräddade en plåt. 
Den första satsen tog slut samma dag. Det gick inte att sluta äta. Jag har redan pratat mig svettig om knäckebrödet åt flera personer (så känns det i alla fall, fast det kanske bara är min stackars kompis Sara som fått höra om det tio gånger istället), jag har också mailat receptet till en annan av mina Sara-vänner och bakade min andra sats idag. Får verkligen hålla mig i skinnet för att inte äta upp allting en gång till.

Så. Brace yourselves. Här kommer årets hetaste tips:

Muminmammans glutenfria knäckebröd

2 dl majsmjöl
¾ dl solrosfrön
½ dl linfrön
½ dl sesamfrön
½ dl pumpakärnor
2½ dl kokande vatten
½ dl olja
flingsalt


  1. Sätt ugnen på 150°C varmluft.
  2. Blanda alla de torra ingredienserna i en bunke.
  3. Häll det kokande vattnet och oljan över de torra ingredienserna och rör om till en jämn massa.
  4. Klä en plåt med bakplåtspapper och häll över massan på plåten.
  5. Dra en plastpåse över handen och platta ut massan så tunt du kan, (täcker nästan en hel plåt). 
  6. Strö till sist över flingsalt och platta in det med plastpåshanden.
  7. Skär ut bitar i valfristorlek med en degskrapa. (Det går också att bara bryta bitar då knäckebrödet är färdigt, men bitarna blir snyggare om man skär på förhand)
  8. Grädda i ugnen ca 1 timme
  9. Ta ut och låt svalna
  10. (Gör en ny sats inom ett par timmar eftersom den första är slut)

14 oktober 2014

Hon är ju riktigt snygg

Jag såg just på Facebook att en ny polischef utsetts på Åland. Första kommentaren under inlägget var "hon är ju riktigt snygg" eller nåt i den stilen.

Måste utseendet gå före allt annat, vara det första som är värt att kommentera? Före gratulationer till den nya befattningen kommer det utseendemässiga godkännandet, här nästan lite överraskat.

Det är inte det att utseenderelaterade komplimanger skulle vara otrevliga. Jag blir jätteglad när nån säger att jag är fin eller snygg. Jag säger ofta åt folk att de är fina och snygga när jag tycker det.

Men i sammanhang där det är något helt annat än utseendet som uppmärksammas och utseendet ändå hamnar i fokus blir det både osakligt och osmakligt. För vad har den nya polischefens utseende att göra med nyheten om hennes nya befattning, egentligen? Jag är säker på att mannen som skrev kommentaren inte menade något illa, tvärtom. Och på ett sätt gör det saken ännu värre. För det visar hur självklart det i vissa kretsar är att en kvinna i första hand betraktas som ett vandrande utseende och först i andra hand som någon som kan något.

Kan man få vara kompetent och snygg utan att det hela tiden påtalas att man inte bara är kompetent utan faktiskt också riktigt snygg? Hur vanligt är det att samma tankesätt tillämpas på offentliga män? Berätta om ni vet.