18 januari 2017

Roliga saker från en nära dåtid och framtid


  1. När jag skulle åka till Vasa i måndags och bussen stannade i Nykarleby steg självaste Karin Lindroos ombord på bussen. Jag blev oerhört förvånad, men det visade sig att hennes mamma hade flyttat till Nykarleby, så det var inte alls konstigt. Hon (Karin alltså, inte modern) slog sig ner bredvid mig och sedan satt vi och pratade i ett, ända tills hon skulle av i Kvevlax. Synnerligen trevligt! Från och med nu förväntar jag mig att intressanta och inspirerande personer hoppar på Vasabussen i Nykarleby varje gång.
  2. Caj har köpt en akustisk bas, som levererades i dag. Det är jätteroligt att jamma med gitarr, bas, sång och olika saker som skramlar eller låter. Vi borde bara hitta en repertoar som alla är överens om. I dag spelade vi klassikern Kalle Teodor, en låt från Hunger Games och en låt ingen av oss kunde, det sista lät väldigt fult och trevande.
  3. Sedan for vi iväg på BY-utställningen som pågår ännu ett par veckor i Tobaksmagasinet i Jakobstad. Rekommenderas varmt! Den är fantastisk. Jag har sett den förr, men det hade inte barnen, och de älskade den. Och till vår stora förtjusning insåg vi att Marinas syster också hade gjort ett av husen. Se där! Den kopplingen skulle jag aldrig ha gjort om vi inte hade varit på Malta och träffat Marina och resten av familjen så ofta.
  4. Jag fick världens flow idag och skrev över 1600 ord trots att jag bara jobbade till halv två och satt och pratade jättemycket med Sofie hela tiden.
  5. Halv två gick jag till kulturkiosken och läste högt för ett gäng eftistreor, -fyror och -femmor. Jag hade räknat med att de inte hade läst eller hört något av mig förr, men sedan visade det sig att de var superbelästa och dessutom hade sett alla avsnitt av Estrids bokklubb och hade massor av frågor. Väldigt roligt.
  6. Jag hade ett roligt strategimöte med Joanna i tisdags och nu är jag riktigt taggad att skriva bok nummer fem om Patrik. Jag är i denna stund inne på kapitel tio och har redan lyckats klämma in en dansbandslåt, en bruten lårbenshals och Dubbloratorn som vann uppfinningstävlingen i höstas. Jag tycker fortfarande att jag har världens bästa jobb.
  7. Jag klippte håret i tisdags (cirka tio cent) och tyckte det var snyggt och fräscht den där första dagen (trots att Ellen ertappade mig med att i smyg ha inspirerats av samma frisyr som Noora i Skam. Det ledde till att jag kladdade på en massa rött läppstift när jag kom hem för att se om jag kunde dra imitationen till sin spets, men jag såg inte klok ut, så jag torkade bort det med vessapapper). Håret blev emellertid smutsigt redan i dag, och när jag tog av mig mössan efter jobbet såg jag verkligen inte ut som en norsk ungdom, utan bara som Severus Snape. Jag skrattade rått och bestämde mig för att duscha, ett teoretiskt beslut som i skrivande stund ändå inte har lett till en tvagning.
  8. I morgon kommer både Sofie och Ellen att vara i skrivarlyan, det ser jag fram emot. Dessutom ska vi luncha tillsammans. Och i helgen åker Caj till London och jag ska hänga med både Saija, Hanna och alla deras döttrar. Bra sociala framtidsutsikter, alltså.
  9. Jag har lyckats yoga 15 dagar av 18 den här månaden. Ungefär en halvtimme per gång. Min rygg och min nacke mår bra. (Fast just när jag skriver det här märker jag att jag är spänd i halspartiet. Äsch.)
  10. När jag vaknade i morse hade jag just drömt en dröm som handlade om att rensa hår ur avloppet. Det var jätteäckligt och kom bara mer och mer när jag drog i det, så fast jag var trött var det skönt att slippa den drömmen.

15 januari 2017

Tillsammans

Jag har flyttat! Förr satt jag och jobbade i Campus Allegro, men mitt rum var dragigt och hyran bara steg, så när vi åkte till Malta flyttade jag ut från Campuset (tillfälligt, trodde jag), och in i Strengbergs gamla tobaksfabrik tillsammans med Lisen och Sofie. Jag sitter i ett roligt rum rakt under klockan, halva rummet har en takhöjd på cirka fem meter och andra halvan är bara två meter högt. Där finns två soffor, tre tjocka mattor, två skrivbord, en La-Z-boy (som jag fick googla för att stava rätt, haha) ett litet kök, tre höga fönster med utsikt över skolparken och sällskap nästan varje dag.

Till en början trodde jag det här med att dela rum inte alls skulle vara något för mig. Jag tycker jättemycket om att prata med folk och jag förutspådde trevliga men ineffektiva arbetsdagar. Eller jätteensamma dagar då jag är där för mig själv, det finns ju inget kafferum jag kan gå till för att träffa folk, utan när ingen annan är där är det verkligen ensligt.

Ingen är gladare än jag över att jag hittills har haft fel! Jag har haft sällskap så gott som varje dag, och varje dag har vi som varit på plats ändå uppnått de ordmål vi har satt upp för oss. Det är något sporrande med att sitta i en soffa och höra hur en kompis knattrar på med sin text i soffan bredvid. Och inspirerande att kunna diskutera den pågående texten med en annan som skriver, en som tar ens text på allvar, oavsett hur knäpp den låter.

10 januari 2017

Ögon som ägg

Nu blev ni förvånade va? Att jag bloggar den HÄR tiden. 

Det beror på att jag har fått en ny sömnstörning. Tadattadaaa! Jag måste nog skaffa sömnmedicin om det inte reder upp sig, för det här går ju inte. Jag är trött på kvällarna, går och lägger mig, men sen vaknar jag av minsta lilla (som av att Caj lägger sig i sängen bredvid mig) och kan inte somna om. I går somnade jag först efter 03 fast jag var i säng redan före elva. Medan jag väntade på sömnen läste jag ut Sanna Tahvanainens Den lilla svarta, som jag verkligen gillade, så det var väl använd vakentid, men milde vad jag har varit mör nu i dag. 

Jag trodde alltså att jag skulle somna som en stock. Men så händer samma freaking sak en gång till (fast jag till och med hade varit förutseende nog att lägga Eddas tomteluva över ögonen innan jag slocknade, så att jag åtminstone inte skulle vakna av nån lampa)! Och nu är klockan lite över ett och jag är dödstrött, men inte alls sömnig, alla andra sover, jag vet inte om jag har varmt eller kallt men jag vet att jag verkligen borde sova nu eftersom stora barnen börjar åtta i morgon och jag tidigare idag, äntligen, efter att ha avverkat en del administrativa saker som har blivit hängande, faktiskt läste ikapp mig på den text jag tror jag ska jobba med i vår och kom på en idé som jag hade tänkt börja fila på i morgon.

Med det här trötta huvudet vet jag dock inte vad jag kommer att åstadkomma.

6 januari 2017

Harry Potter och det förbenade barnet

Jag beställde den åttonde Harry Potter-boken i slutet av sommaren, Harry Potter and the Cursed Child, och har precis läst ut den. På svenska heter den Harry Potter och det fördömda barnet, (vilket jag inte alls kan ta på allvar, för det låter mest som ett kraftuttryck från Lönneberga).

Jag visste att boken var skriven som ett teatermanus, så den delen överraskade mig inte. Men jag blev verkligen besviken på innehållet. Kanske det delvis beror på att så gott som alla miljö- och personbeskrivningar har fallit bort (formen är sån på ett scenmanus), men jag tror ändå att den största orsaken är att berättelsen är så kaotisk, råddig och svår att greppa. Eftersom tidsresor är en central del av berättelsen utspelar sig handlingen på flera tidsplan samtidigt och redan det rör till det ordentligt. Dessutom förekommer en massa bekanta karaktärer som plötsligt är vuxna, och en helt ny generation som på något plan har samma roller som de vuxna karaktärerna hade i de tidigare böckerna. Alla vuxna karaktärer verkar dessutom vara så dåliga på att kommunicera med sina äkta hälfter, på ett väldigt stereotypt sätt, vilket störde mig jättemycket.

Jag har visserligen läst alla böcker (de första fyra, fem gånger), men det är länge sedan och jag påstår mig inte vara någon Harry Potter-expert. Jag undrar därför vad ett riktigt superfan tycker om boken (finns det nån därute som vill berätta?). Jag undrar också vad någon som inte har läst de andra böckerna tycker, hänger man alls med som H.P.-novis? Och är det bara jag som inte alls är särskilt förtjust i det fördömda barnet? Tell me!

I övrigt i år har jag läst Annika Sandelins Pinsamt och livsviktigt (superbra, precis som föregångaren Yokos nattbok, båda med illustrationer av Linda Bondestam), En myras liv (den gillade både Lovis, Idun och jag, men den har varit så hypad på Bladen brinner att jag kanske ändå hade väntat mig ännu mer), samt en roman på engelska av Jennifer Lazaris, som jag tyvärr inte alls var särskilt imponerad av.

2 januari 2017

En hit!

Min vän (och den blivande vildmarksguiden) Lone tipsade mig om att passa på att köpa merinoullunderställ från Devold på XXL nu då de är på rea. Innan vi for till Jonas och Saija och firade nyår svängde vi förbi den nyöppnade butiken i Stenhaga och hör och häpna, underställen var inte ens slut! (Jag brukar nästan alltid missa sådana här erbjudanden och så går jag med trasiga och slitna kläder och fryser istället. Det är hemskt.) Ända sedan jag klädde på mig i morse (ja ja, klockan var över ett, men det är ju jullov!), har jag haft på mig min nya undertröja och mitt tjockare expedition-set och det är så sköööönt. Jag skulle kunna leva i underställ. Vilken underskattad klädsel!

Observera att detta inte är ett samarbete, varken med Devold eller XXL, utan helt enkelt ett så hett tips att jag inte kunde hålla det för mig själv.


28 december 2016

Inför det nya året

Ni kan i alla fall inte anklaga mig för att vara pessimist. Inför varje nytt år, inför varje, är jag nämligen helt övertygad om att det här är året då jag kommer bli den där människan jag önskar jag var. I slutet av varje år konstaterar jag däremot inte att jag är en misslyckad typ som inte klarade av mina mål, utan jag tänker bara framåt. Yes, ett nytt år, nu har jag äntligen chansen att bli den där jag är ämnad att vara. Haha.

Och om ni undrar vem jag tror jag vill vara, så är det den här människan:

  • en som inte äger saker hon inte behöver
  • en som äter hälsosamt, hela tiden och inte faller för frestelser som godis och bullar nästan varje dag
  • en som tycker om sig själv, också utseendet (sorgligt nog (?) krisar jag mycket mer sällan över mitt inre än över mitt yttre, något som både kan tyda på extrem självgodhet och/eller avsaknad av personlighetsambitioner)
  • en som motionerar varje dag, helst en skön mix av vardagsmotion, lugna yogapass i gryningen och svettiga danspass på gymmet där samhörigheten med de andra som dansar nästan, men inte riktigt, överskuggas av min egen iver och entusiasm.
  • en som sover ordentligt varje natt och går och lägger sig före klockan tio inne i veckorna
  • en som inte sitter så mycket på nätet utan ägnar sig åt mer utvecklande aktiviteter som att läsa klassiker, syra kål och leva både ekologiskt och minimalistiskt
  • en som ser till att det alltid är fint och undanplockat hemma, också på diskbänken och på sovrumsgolvet
När jag läser den här listan inser jag givetvis hur små mina problem verkligen är. Om det bara är de här sakerna jag känner ett behov av att ändra på i mitt liv har jag sannerligen ingen anledning att klaga. Och det är väl i sin tur precis den insikten som får mig att strunta i att skärpa mig, år efter år. Jag är ju ändå så nära att vara nöjd, liksom. Varför anstränga sig när jag kan ha det nästan precis som jag vill, utan att ta i så jag storknar?

23 december 2016

Min julklapp till er: Livet under en buske

God jul allesammans! Det börjar verkligen närma sig! Jag är inte ett dugg stressad, däremot har jag julstämning. Allt är på topp, med andra ord. Och eftersom jag är på gott humör, solen skiner, jag fick veta i förrgår att jag har finansiering för hela 2017 (!!!)  och det enda vi har glömt att handla inför julafton är risgryn, tänkte jag ge er en julklapp.

Ni minns kanske att jag gick kursen Litterärt skapande för några år sedan? En av uppgifterna nämndes i en tråd på Facebook i dag, och nu tänkte jag göra något jag inte vet om jag har gjort förr, nämligen lägga ut en tidigare opublicerad, fiktiv text här på min blogg. Vår uppgift var att skriva om vårt liv (som författare?) om fem år.

Livet under en buske

Malin Klingenberg, barnboksförfattare, politisk agitator och ökänd kulturlivssabotör, har fyra omtumlande år bakom sig. Hufvudstadsbladet träffar henne i Brunnsparken i Helsingfors, där hon numera bor under en buske tillsammans med sin man och sina tre barn.

Vårsolen värmer, men Malin huttrar i den tunna, slitna jackan. En nedgången polityrgubbe passerar henne och de hälsar. Gamla bekanta, berättar hon, efter att hon stärkt sig med en klunk ur en dammig glasflaska. Malins yngsta dotter Edda, snart sju, sveper in sig i en maläten filt som familjen hittade i en container bakom teatern förra veckan. Hon viskar till sin mamma att hon är hungrig. Maken Caj och de två äldre döttrarna Lovis, 13 och Idun 12 befinner sig på ”shopping”, som Malin kallar det. Med andra ord går de igenom soptunnor utanför mataffärer, i hopp om att finna något ätbart.
Hur blev det så här, Malin?
– Det är lättare än man tror att förlora allt. Innan man vet ordet av har man retat upp helt fel personer, och resultatet ser du här. Det här var inte vad jag hade önskat för varken mig eller min familj, men jag är inte bitter, säger Malin.
Allt började med barnboken Älgflickan som utkom på Schildts & Söderströms 2016. En av karaktärerna hade många gemensamma drag med den dåvarande statsministern Alexander Stubb, vilket fick hans arbetsliv att ta en ovälkommen riktning. Hans karriär lyckades som känt studsa tillbaka, men de som drogs med i fallet återhämtade sig aldrig.
– I vanliga fall är all uppmärksamhet bra för försäljningen, men beträffande den här boken och personen den kopplades ihop med var resultatet förödande. Människor i maktpositioner har uppenbarligen kontakter som kan ödelägga karriärer, ja hela bolag, om så krävs.
Boken Älgflickan blev sista spiken i kistan för förlaget Schildts & Söderströms, som redan flera år innan skandalen vacklat. Förläggare Mari Koli hade tänkt att Älgflickan skulle vända den negativa spiral företaget befann sig i, men dessvärre inträffade motsatsen, allt tack vare Stubbs kontakter i Ryssland.
– Att ge ut agiterande böcker är alltid ett vågspel, säger Malin. På den tiden var det inte många som såg barnlitteratur som ett hot, vilket med facit på hand var naivt. I dag är det nog få förlag som vågar publicera barnböcker, också i Sverige. Det finns en orsak att nästan ingen publicerar fiktion överhuvudtaget i dag. Och visst, vem hade trott att en älg med stora tänder skulle ha så förödande effekt?
Förödande är ordet. Inom loppet av ett par år hade inte bara Schildts & Söderströms gått omkull, utan även Svenska kulturfonden fick avsluta sin verksamhet. Alexander Stubb var egentligen den enda som vann på det hela. Förlorarna var desto fler.
– Det är kanske det jag har svårast att komma över, säger Malin och tittar ut i fjärran. Vi är många som gick miste om möjligheten att leva på vår konst.
Har du konkreta exempel?
– Tja, jag vill inte hänga ut någon. Men under det där värmeaggregatet brukar Peter Sandström och Heidi von Wright turas om att värma sig när det börjar bli kallare om höstarna. Jag har hört att Kjell Westö också skulle frekventera samma fläck, men det kan hända att det bara är rykten.
Skriver du fortfarande i hopp om att publiceras?
­– Jag vågar inte. Jag har tappat tron på det fria ordet och tycker inte längre att det är värt risken. Om min familj eller platsen under busken också tas ifrån mig är hoppet ute. Då finns det inget att leva för längre.
Hon torkar bort lite snor med vanten innan hon fortsätter.
– Men ibland kan jag inte låta bli att skriva för min egen skull. Idéerna slutar ju inte komma, trots att mycket mer tid än förr går åt till att tänka på konkreta saker, som att … överleva, helt enkelt.
Malin drar fram en bunt gamla kvitton ur fickan. Hennes fingrar är nariga och slitna, det är förvånande att hon alls kan använda dem för att hålla i en penna. Men kråkfötterna på pappren talar sitt tydliga språk.
– Det här är mitt pågående projekt. En österbottnisk dystopi. Det går långsamt, men jag ändå inte släppa idén.
Caj, Lovis och Idun dyker upp med plastpåsar i händerna. De är utmärglade, åren har inte varit nådiga mot dem. Ändå ler de.
– I dag blir det fest. Vi hittade en oöppnad påse ris, säger Lovis och Edda drar en lättnadens suck och börjar göra i ordning en eld.

Livet fortsätter, även om kulturen är död.