9 februari 2018

Hälften

De där småbarnsåren som jag tänkte var över nu visade sig mynna ut i ett annorlunda, men minst lika hektiskt liv. Det är inte lika intensivt som när barnen var små, men det är desto mer bråttom, och bekymren är av en helt annan art. Jag fattar inte hur folk hinner med i sina liv. Varken Caj eller jag jobbar fyrtiotimmarsveckor och ändå rinner tiden bara iväg. Vi hinner knappt handla och städa och sånt. Tjoff, så är det fredag. Tjoff, tjoff så är det måndag igen. Till och med barnen tycker det går för fort.

(Jag hinner nästan inte ens tänka på att skida.)

Jag vet inte när jag har varit utomhus ordentligt senast, inte ens fast det här är en av de vackraste vintrarna i mannaminne. Inte för att jag inte vill, men för att jag inte hinner. Hemskt. Så fort jag skulle kunna sätta igång med något roligt är det något som måste göras. Mat som ska kokas, nån som ska köras/hämtas nånstans ifrån, eller något annat som är mer brådskande. (Nu låter jag kanske som en hushållsmaskin, jag läser nog också massor, och stickar, och häromveckan sydde jag en klänning i merinojersey som jag nästan har levt i sedan dess, den är så skön! Men jag har tusen grejer jag inte hinner med, och det är frustrerande, för jag vill så mycket och är så trött!)

Men idag handlade Caj och vi har skåpen fulla av mat igen. Det var på tiden, fast jag hade glömt att skriva upp matolja så vi kunde inte alls poppa så mycket popcorn som vi hade tänkt. Jag jobbade och hann till och med yoga. Och medan Caj åkte till simhallen med Edda, och Lovis hängde hos grannen med två kompisar byggde Idun och jag lego i trekvart. Vi byggde en gård med bara gröna bitar. Huset är inte städat, tvätten är inte vikt, men vi har ätit tacos och tittat på en dansshow i vardagsrummet. Efter halva tiden i min famn sprättade Edda över till Caj där hon kände sig tvungen att vila ögonen lite, varpå hon somnade som en varm fisk utan att ha borstat tänderna.
Att saker blir på hälft är ett återkommande tema här i huset.

22 januari 2018

Vintern och skidorna

Vintern är så oerhört vacker i år. Den är så fin så att jag till och med har funderat på att skida. Som tur är, är sträckan mellan tanke och handling alltid väldigt lång när det gäller skidande. En gång lånade vi hem mina föräldrars skidutrustning och hade den hos oss i ett par år, och skidade bara en enda gång. Det var den där gången då Edda strejkade efter 50 meter och vi gav upp. Dessutom var skidornas vallning väldigt fäst vid snön, så jag kom knappt framåt.

Men nu! Nu är det inte många år kvar tills jag ska skida igen. Jag känner det på mig!

18 januari 2018

Det var så roligt, jag måste skratta

Det är konstigt hur enormt stor skillnad det är på december och januari. Det är inte så många veckor sen det var jul, men mitt sinne är i ett helt annat tillstånd. Tänk vad hjärnan ändå är bra på att strukturera upp saker och ting, och att ställa in sig och om sig så att man kan byta stämning helt och hållet på bara några veckor, eller ibland till och med dagar. Julgranen, julklapparna och pepparkakorna är bortglömda och lusten att lyssna på julmusik är helt obefintlig. Helt!

På tal om hjärnan och dess elastiska förmåga så har jag haft en del knäppa idéer på sista tiden. Det är roligt. Jag vill ha flera! Häromdagen tänkte jag till exempel på att skriva en romance baserad på barnsången "Det var så roligt, jag måste skratta, det kom en trekantig gubbe in". Det skulle vara ursvårt, men det måste ju gå om man jobbar tillräckligt hårt, tänker jag, att brodera ut en hel, lång och utförlig romantisk berättelse som faktiskt känns trovärdig, baserad på en så absurd och knäpp sång som den där. Idén blir bara roligare ju mer man tänker på hur man skulle omvandla det till en roman. Kanske huvudpersonen har varit deprimerad, men får ett överraskande besök av en välbyggd man med breda axlar och smala höfter, en trekantig en, alltså, som är klädd i något slags ekomaterial, träskor, näverjacka  -- korvaskinnet vet jag inte riktigt hur man skulle infoga utan att det blir konstigt, men det måste gå -- och hur han helt enkelt flyttar in hos huvudpersonen, som blir glad av hans närvaro. Sedan bor gubben där i generationer, osv. Berättelsen måste ju fyllas ut till oigenkännlighet, så klart, och bli betydligt mer mångfacetterad. Men grunden skulle vara låten i fråga.

Jag berättade om min idé för Ida-Lina. Hon fattade direkt förtjänsterna med tanken, och hur lustigt det skulle vara, vilket fick mig att tänka på hur skönt det är att ha vänner som inte dissar ens idéer och tycker man är underlig, utan istället blir nyfiken på om de går att genomföra. Nu menar jag inte att jag har för vana att umgås med folk som ratar mina idéer, snarare tvärtom. Men att diskutera idéer så här öppet på en blogg är snudd på obekvämt. Inte för att jag är rädd att någon ska stjäla min idé, utan snarare för att det är ganska blottläggande att avslöja att jag faktiskt går omkring och funderar på bland annat såna här saker, medan andra kanske funderar på jätteviktiga ämnen som presidentvalet, klimatförändringen, politiska utspel och litteratur som fyller en med svårmod. I och för sig tänker jag ju på de sakerna också. Men också på romaner om trekantiga gubbar som spelar munspel.

ps. en liten disclaimer, för nu höll jag på att begå samma misstag som när jag var barn och folk envisades med att förklara för mig att vissa idéer verkligen inte skulle genomföras: jag har alltså inte tänkt skriva den här romanen, utan bara funderat på om det skulle gå, och hur det skulle se ut.

4 januari 2018

Administration

Nu är jullovet slut. Två av barnen var mycket bedrövade över detta sorgliga faktum i morse. Tårar föll och mina peppande ordsalvor gjorde ingen skillnad. En av dem var i alla fall glad och ivrig över att få träffa sina kompisar igen. Det kunde ha varit värre.

Jag sitter nu i mitt nya arbetsrum på Campus Allegro och ska så småningom ta itu med att redigera Älgflickan. Jag har två dagar med författarbesök nästa vecka, de måste förberedas. Och så ska jag fixa undan en massa pappersarbete som har hopat sig under jullovet och i december. Det är alltid lika förvirrande med papper. Vilka behöver jag spara? Vilka kvitton har jag inte kollat upp? Har jag betalat alla räkningar? Jag brukar i allmänhet tycka att jag är ganska organiserad, jag kan till och med gilla att ordna och ställa, men att gå tillbaka och dubbelkolla saker och ting tycker jag ändå är lite besvärligt. Skulle jag bara syssla med papper skulle jag säkert vara bra på det, nu är det precis på en sån nivå att jag måste ha koll, men aldrig får upp nån bra och smidig rutin.


3 januari 2018

Mitt element

Jag kom på mig själv häromdagen med att fundera hur folk som tecknar och målar vet vad de ska teckna och måla. Och sen slog jag mig (mentalt) i skallen, för den här frågan får jag jätteofta angående mitt skrivande, och har inte riktigt förstått den. Hur får man inte idéer till vad man ska skriva, tycker jag skulle vara en mer intressant fråga*. Lite förenklat så funkar det så här för mig: det är bara att sätta ner pennan på pappret eller fingrarna på tangentbordet, och så är jag igång. Jag har sällan en plan, det kan bli lite vad som helst. När jag gick på Litterärt skapande undrar jag om det ens en enda gång hände sig att jag inte började skriva direkt när vi hade fått en uppgift.

Precis lika är det säkert för de som uttrycker sig bäst på något annat sätt. Eller ungefär, i alla fall.

Det var en ganska bra ögonöppnare för mig att tänka på det här. Att fatta att det här med att komma på berättelseidéer inte är så enkelt för alla, och att fatta att det kan vara precis lika lätt för en bildkonstnär att komma på motiv till sina tavlor som det är för mig att hitta på något att berätta om.

En liten disclaimer: bara för att jag har lätt att komma på idéer inbillar jag mig på inga sätt och vis att jag har lätt att komma på BRA idéer. Det kommer mycket ruttet ur den här hjärnan kan jag tala om. Men för att det ska komma ut något bra måste man sålla igenom alla tankar, eller åtminstone jag måste göra det, och våga tänka också på dåliga idéer, för kanske det finns något bra där inne som är värt att ta tillvara?

Det var skönt att få den här insikten (igen). Mina idéer, som jag ofta tyckte att folk inte fattade när jag var yngre (fast några av mina närmaste vänner, främst Aja, förstod mig exakt, som tur) blev något jag slutligen kunde kanalisera och till och med börja jobba med. Och nu, när jag är vuxen, känner jag att jag gör exakt rätt sak. Ett lyckligt slut, på sätt och vis (jag hoppas att det här slutet håller på i cirka femtio, sextio år till).

* svaret på hur man inte får idéer hela tiden är i mitt fall yoga. När jag står där och koncentrerar mig på andning, hållning och position kan jag inte använda hjärnan till något annat, och det är otroligt skönt. Yoga är så nära en off-knapp till huvudet jag har kommit.

2 januari 2018

2017

Jag var mer nedstämd 2017 än jag kan minnas att jag har varit sedan våren 2002, då jag skaffade mig magkatarr och tillfälligt hoppade av studierna. Kanske det beror på att Caj har börjat jobba, och att vi har haft svårt att få allt härhemma att löpa smidigt och rättvist, kanske beror det på att hösten har varit så mörk, kanske beror det på att jag har jobbat massor och tagit på mig mer än jag nästan har orkat, kanske är det att summan av barnens fritidsaktiviteter överstiger min ork, kanske på att jag börjar inse hur psykiskt tungt vårt Ålandsår faktiskt var för både Caj och mig ... Mest troligt är väl att det är en kombination av allt.

I fredags flyttade Caj och jag mina grejer från Strengbergs, där jag har hyrt in mig i två olika arbetsrum sedan vi for till Malta i fjol. Nu är jag tillbaka på Campus Allegro, där jag delar rum med Lisen. Det är mitt fjärde arbetsrum sedan hösten 2015, och jag börjar verkligen vara lite trött på att släpa runt mina (släktingars avlagda) möbler över hela stan. Jag börjar så småningom känna mig mogen att jobba hemma igen. Men just nu finns ingen plats här, så om det ska lyckas borde jag låta bygga något åt mig på gården. (Kanske ett sånt här hus?) Tills dess måste jag ha ett arbetsrum, för lugn och ro och fokus kan vara svårt att hitta här hemma då stora barnen kommer från skolan med ett gäng kompisar och ska öva in ett dansprogram eller något annat som kräver plats och hög volym.

2018 ska jag försöka ta ner på tempot och fokusera på att skriva. Jag har redan inlett med att tacka nej till ett par uppdrag som jag antagligen hade tackat ja till för ett år sedan. Jag vet precis vilka projekt jag ska satsa på nästa år och får inte ta på mig flera. Jag ska också försöka ägna en dag per vecka åt att läsa och fundera och göra praktiska saker istället för att bara producera text och idéer hela tiden, för jag märker nu då jag har haft ett riktigt lugnt jullov, att nya, fräscha och riktigt inspirerande idéer dyker upp igen, så ofta att jag inte ens hinner skriva ner dem. Tid alltså. Det är så viktigt hur jag disponerar den för att det ska bli bra.

14 december 2017

Kommunikation

Numera drabbas jag ofta av en otrolig matthet inför världen. Det är så mycket missförstånd och så mycket ondska, så mycket förklaringar som aldrig går fram, så mycket som skaver. Jag vet inte om min uppgivenhet är tecken på en begynnande 40-årskris (fyllde 38 för en dryg vecka sedan) eller om det är så att mina skygglappar har blåst iväg i höststormarna och jag plötsligt upptäcker sånt som andra har vetat hur länge som helst. Jag som alltid har sett på mig själv som en obotlig optimist är plötsligt irriterad och cynisk.

Det här med kommunikation till exempel. Hur kan det vara så svårt? Nu menar jag inte att det är fel på alla andra utom mig, utan att det är fel på oss alla. Eller fel och fel, det är ju bara så det är med oss människor, att allt vi tycker, tänker och vill måste igenom så många filter (den egna hjärnan måste först formulera vad det är som känns, uttrycka det med ord som ska transportera via nån annans blick eller hörsel, in i en hjärna, och förstås synkas med alla den personens referensramar, känslor, åsikter och erfarenheter. Ja ni hör ju själv, här finns otaliga ställen det kan slå slint och gå snett. Inte undra på att världen är så knäpp som den är).

Och när jag tänker på kommunikation, framförallt misslyckad kommunikation, så får jag alltid den här låten i huvudet. (Jag tror förresten att Suzanne Vega är den artist jag har lyssnat mest på och gillat mest genom livet.)

Jag tror jag borde hänga lite mindre på FB och instagram och lyssna mera på musik och läsa bra böcker. Ja.

Och för att avsluta det här med en positiv grej (jag har tydligen inte gett upp hoppet ännu!) ska jag tipsa om en bra bok jag läste ut igår: Våra kemiska hjärtan av Krystal Sutherland. Riktigt bra! "John Green möter Rainbow Rowell" stod det på baksidan, och de är ju båda fenomenala författare, så en författare som är som en hybrid av dem båda lät lovande, och höll faktiskt måttet också.