11 juni 2017

Lilla Nytt

Alldeles i början av sommarlovet startade Lovis och Idun en tidning tillsammans med en av sina kompisar. I flera timmar skrev de artiklar. Tidningen heter Lilla Nytt och är jätterolig. De har som mål att sprida falska nyheter. Jag fick lov att publicera några av artiklarna här på bloggen.












6 juni 2017

Flashbacks

Caj jobbar långa dagar just nu, och när han inte jobbar, jobbar jag. Vi går om varandra helt och hållet, och jag får flashbacks till det som var allra tyngst när vi bodde på Åland. Vi mixtrade och jämkade i ett helt år för att barnen skulle få vara hemma så mycket som möjligt, men det gick ut över min och Cajs tid tillsammans, och över kvaliteten på de timmar vi hade gemensamt, alla fem.

Nu har jag verkligen inget att klaga på, det har bara varit mycket program i några dagar, men trots att jag vet att det är tillfälligt, är det tillräckligt för att mina känslor ska reagera. Tydligen var det livsarrangemang vi levde enligt på Åland känslomässigt tyngre än jag insåg då.

På plussidan: efter att ha funderat i flera veckor på att slå på stort och införskaffa ett soffmöblemang till trädgården hittade jag i dag en gammal snickarbänksstomme som har perfekt höjd för att funka som trädgårdsbord. Vi har redan tre udda rottingstolar som är bekväma, och om vi flyttar en bänk för två till sydsidan av huset kan vi äta frukost i solen, hela familjen. Jag hade tänkt skruva ihop skivan ikväll, men skruvdragaren var i bilen, så det blev till ingenting. Det är bara sjätte juni, så jag hinner väl ändå.

Och i morgon ska det vara ännu mera sommarväder. Tjugotvå grader och sol. Tjoho!

1 juni 2017

Rapport från hönshuset

BROILER HAR BÖRJAT RUVA!

Om allt går väl får vi kycklingar på midsommarafton. Underbart!

31 maj 2017

Lite mer sansad

Edda har en docka. Den heter Jusefin. (Att det stavas med U vet jag eftersom hon bokstaverade det för mig.) Jusefin har hon köpt för födelsedagspengar hon fick av min mormor. Jusefin är från Halpa-halli och har munnen uppspärrad i ett konstant skrik. Till en början hävdade Edda att hon sjöng temasången från Lejonkungen, men numera betyder gapandet ibland att Jusefin gäspar.

I måndags skulle vi åka och handla, och Jusefin skulle med. Edda hade planerat att hon skulle skjutsa omkring Jusefin i en liten kundvagn. När vi kom fram till parkeringen insåg vi till Eddas stora förfäran att Jusefin hade blivit hemma. Vi försökte trösta med att Jusefin får komma med nästa gång istället, men Edda var helt förstörd, och uttryckte detta genom ett rasande, ihärdigt vrål. Caj och Idun gick in och påbörjade mataffärerna, och Edda och jag satt oss ner i hallen. Edda skrek och jag tröstade. Edda skrek och jag försökte avleda. Edda skrek och jag kramade. Edda skrek och jag försökte berätta roliga, pruttrelaterade skämt. (Nej. Inte ens att jag pratade om pruttar fungerade. Då vet man att det är illa.)

Vi bor inte jättelångt från butiken. Kanske det hade varit smart att åka hem och hämta Jusefin. Man ska ju välja sina strider. Men Caj hade bilnyckeln i sin ficka och befann sig långt inne i Prismas labyrinter, och jag hoppades dessutom hela tiden på att utbrottet skulle avta.

Det gjorde det inte.

Kunder kom in i butiken, kunder handlade i lugn och ro och kom ut igen, med fulla kassar. Där satt vi hela tiden, Edda med en skrällande volym, jag med bedövade öron. Ibland kom nån bekant förbi, jag försökte konversera men fick ge upp eftersom varken jag eller de bekanta kunde bortse från Eddas misär.

Hon skrek oavbrutet i 50 minuter. Det var inte frågan om en mild, hulkande gråt, utan ett otroligt högljutt och argt läte som höll i sig.

Om det här hade varit första barnet hade jag antagligen fått ett nervöst sammanbrott eller ett ilsket utbrott. Vi har faktiskt kommit otroligt lindrigt undan just sådana här offentliga utbrott hittills i livet. Hemma har vi däremot grälat högljutt, länge och ofta. Jag brukar inte vara den som gör som jag vet att man borde göra, alltså bete sig som en sansad människa och resonera sakligt. Jag brukar hålla ut en stund och sen bli superirriterad och säga till på skarpen.

Men något har hänt i mig. Jag orkar inte. Jag orkar trösta och jag orkar vänta. Men jag orkar inte engagera mig så känslomässigt att jag själv dras med i stormen längre. Jag har ett helt annat överseende än jag hade i mina unga föräldradagar. Och det är ju riktigt bra i det här fallet.

Jag har kanske på ett pyttelitet område blivit en lite mer sansad förälder än jag var tidigare. (Eller en mer oengagerad?)

Nåväl. När Caj och Idun handlat klart åkte vi hem, och när vi hade varit hemma en stund slutade Edda att gråta, fast hon var lite sur på Jusefin över att hon hade stannat hemma.

Sen blev de kompisar igen.

29 maj 2017

En liten önskan

Nästan varje dag undrar jag varför vi bor här i Finland. Här är kallt, rått och trots att sommaren står för dörren har jag ytterbyxor, mössa och vantar då jag cyklar till jobbet på morgnarna. Och varje gång har jag lika lätt för att minnas svaret: vi bor här för att vi har släktingar och vänner i närheten, vi bor här för att Finlands sociala trygghet (än så länge) överträffar det mesta, för att sjukvården fungerar, för att jag har möjlighet att jobba som författare här, för att vi har ett hus vi trivs i osv.

Men det tar så länge innan det blir varmt. Jag har halsduk och yllesockor på mig alla månader utom juli (och till och med då, ibland). Jag önskar mig bara lite värme. Så där 17-25 grader skulle sitta fint.

25 maj 2017

Inflykter och utflykter*

Det är länge sedan jag har haft så här mycket tid för mig själv. Det är skönt. Ibland känns det lite ensamt. Till all lycka har jag flera vänner på Gotland.

Varannan dag har jag träffat Sandra, som jag sjöng med i Florakören så gott som hela tiden jag bodde i Åbo. Vi åt middag i tisdags, och i dag åkte vi runt på Gotlands variant av konstrundan tillsammans med Sandras väldigt gemytliga svärmor. Så snällt att visa mig runt! Varannan dag har jag haft nöjet att träffa ett par av mina mest långvariga bloggvänner, Pia och Dennis Kammeborn. I måndags var jag som sagt på stickcafé med dem i Botaniska trädgården, i går kväll var jag hembjuden till dem på middag (vi kastade oss in i samtalen med en sån frenesi att jag bara fick ett suddigt foto av det hela), och i morgon ska vi på lunch. Tänk vilken lycka att känna bra människor på andra ställen än hemma också.


Hemma hos Pia och Dennis i går. Världsbäst! Och se på soffan!

Sandra inledde med att ta mig till Högklint för att se på den ståtliga utsikten. Maffigt!

Se bara hur liten jag är, jämfört med det väldiga.


Sandra struck a pose för mig med havet i bakgrunden

Jag travade ner för en lång trappa och hittade den här grottan
Sen plockade vi upp Gertrud och åkte runt och tittade på konst. Och åt!

Vi inmundigade läcker lunch på Krusmyntagården. Måste grilla grönsaker oftare, SÅ gott!

Här var en av ateljéerna vi besökte. Fantastiska fönster.

Den här bilden är mest till för mina barn som hört legenden om Marteboljuset.

Efter att ha besökt cirka fem, sex ateljéer avslutade vi genom att besöka Gotlands äldsta café, där vi åt maffiga bakelser. Det här var min. Slurp.

Mitt skrivande blev det inte mycket bevänt med i dag, jag var så trött när jag kom hem från konstrundan att jag bara tyckte allt jag har skrivit hittills var dåligt. Istället för att producera mer text satt jag och petade i det som redan skrivits och började skriva listor på något slags struktur. Nu måste jag börja välja. Vilka spår ska utvecklas, vilka element behöver förstärkas, vad vill karaktärerna, vilka krokar ska slopas och så vidare. Och vad är målet med berättelsen? Har ingen aning. Kanske jag drömmer fram svaret i natt? Eller så börjar jag skriva på något helt annat i morgon. 

* rubriken på inlägget anspelar på Pias och Dennis bok Picknick, utflykter och inflykter, som jag äntligen fick i min hand. Den är så fin, full av sköna fotografier, idéer, teckningar och recept.

22 maj 2017

Jag är kär!

Alltså Visby! Vilken underbar stad, jag är alldeles pirrig i kroppen när jag traskar omkring här. Med tanke på hur väldigt lite jag har hunnit traska är graden av förtjusning anmärkningsvärd.

Efter en natt på Jonas och Saijas golv i Vasa fick jag skjuts av Saija, Tova, Lone och Ava till flygplatsen i morse, och halv fyra landade jag här på Östersjöns författar- och översättarcenter (eller okej, på flygplatsen, och sen tog jag mig hit). Jag fick en rundtur, fick välja ett rum åt mig (jag valde ett stort, med havsutsikt), tvättade av mig det värsta resdammet och sen gick jag raka vägen till botaniska trädgården där jag hade fått ett starkt tips om att Pia och Dennis skulle sitta och sticka med sitt stickcafégäng.


Så här såg det ut då jag gick ut från centret mot Botaniska trädgården


Direkt jag steg in i Botaniska trädgården fick jag syn på dem! Jag blev så glad!
Vilken superb början på den här Gotlandsvistelsen! Jag inledde alltså inte med att skriva, utan med att  träffa trevliga människor som satt och stickade. Vi pratade, åt sockerkaka och kolasnittar och umgicks. Älskar att bloggandet har gett mig vänner jag inte hade lärt känna annars. Älskar att författarlivet gör att jag får träffa dem på riktigt!

Rita, Pia och Dennis. Pia är en fantastisk stickare! (Rita och Dennis också, men jag är tyvärr inte lika bekant med deras alster som med Pias.)

Den där tomma platsen längst till höger var min!

Det var så fint att få vara med!

Allt är så grönt här! Och frodigt! (För att smälta in äter jag choklad just nu.)
Se nu bara en sån söt liten gata!

Till och med ruinerna är läckra!
Efteråt gick jag hemåt, fortsatte att mysa med alla underbara vyer, handlade mat, och... ja, tja. Här sitter jag nu. Funderar på att yoga bort de värsta knutarna i nacken och kanske ta en promenad. Titta på lite Chicas del cable på Netflix och läsa litegrann. Sova en lång natt.
 
Kan ni fatta: detta är utsikten från mitt fönster! Hav och stad. Och gräs!

Och DETTA har jag rakt utanför mitt fönster! En kyrka! Och en solnedgång!
Här ska jag sova i natt.

Och här ska jag jobba. Bland annat här.
I morgon ska jag skriva.

17 maj 2017

Gotland!

På måndag åker jag till Gotland för att skriva i en vecka. Det känns så otroligt fint att jag får möjligheten att åka, jag har fått ett resestipendium för att täcka flygresorna, och så fick jag plats på Östersjöns författar- och översättarcentrum. Jee. Det ska bli så fint!

Jag har texter och deadlines som pockar på, men jag har faktiskt tänkt ägna den här veckan enbart åt en helt ny, hemlig text; en som jag har lagt åt sidan medan jag har jobbat med Rakels mirakel och Brevbullen. Jag blir alldeles pirrig när jag tänker på den. För den här texten liknar inte något jag tidigare har skrivit, och jag tror att stämningen i Visby kommer vara den perfekta inspirationen för mig!

Är det något jag inte får missa på Gotland? Min plan är i och för sig att inte yra runt alltför mycket, men jag tar gärna emot goda råd på ställen och saker att uppleva.

16 maj 2017

Jäviga Lisen

Jag vaknade 05.45 i morse eftersom jag hade en obehaglig dröm om att jag blev stalkad (det enda jag vet om stalkern är att han var en man, men inte vad han hette, eller varför han ville vara med mig, eller hur han såg ut, eftersom det var en textmeddelandekedja jag drömde fram. Så otroligt symtomatiskt för dagens liv).

Textmeddelandekedjan såg ut så här (fast det var snyggare grafik i drömmen)

Han: Vi måste träffas. Snälla!
Jag (med en känsla av att det lättaste är att ge med sig): Okej.
Han: I så fall gäller följande villkor (en numrerad lista på en massa konstiga regler som jag måste följa).
Jag: Absolut inte, i så fall får det vara, jag gav dig en chans, men nu får du inte flera.
Han: (skickar bara ett foto av sitt förvridna ansikte, han gråter och ser grotesk ut och baserat på den här minnesbilden har jag ingen aning om hur han såg ut, men nu när jag tänker efter tror jag att han hade lånat vissa ansiktsdrag av Salvador Sobral, som sjöng det vinnande bidraget i ESC 2017.)
Jag: Äh, du kommer klara dig.
Han: Tror du verkligen det? Lisen.

Det sista hade alltså någon annan (Lisen, alltså) skrivit i hans ställe eftersom han själv var för förkrossad av att jag drog mig ur vår träff. Haha. Sedan vaknade jag och somnade inte om. Lite synd, nästan. Jag ville veta mer om varför Lisen var på hans sida.

Städning

Varje dag påminner Facebook mig om gamla minnen. När stora barnen var små verkar jag enbart och endast ha tänkt på städning. Jag gör det i och för sig fortfarande, men håller oftast tyst om saken på Facebook. Skulle jag inte kunna sysselsätta mig med trevligare tankar, undrar jag. Antagligen. Men behovet att ordna saker och ting (åtminstone i teorin) är tydligen större än jag har anat. Obehagligt att all den här tankeverksamheten inte leder till mer omvälvande resultat. (Videon är från 27.4, och först dagen innan morsdag var alla saker från vindstömningen på rätt plats. Kaoset har varit fruktansvärt påfrestande, särskilt för mig som är så trött och lättirriterad då det gäller rådd. Men JA, nu är vi färdiga med inomhuskaoset för denna gång. Nu har vi bara växthuset, husvagnen och ett skjul till kvar att rensa i, så är saker för en gångs skull faktiskt lite under kontroll.)

14 maj 2017

Ett år till nästa gång

Egentligen är det ju alltför sent att skriva om Eurovisionen nu, när spektaklet är förbi, men jag måste ändå. För aldrig har jag varit så engagerad som i år. Jag gör naturligtvis inga anspråk på att vara expert, det är jag verkligen inte. Men Caj och jag tittade på båda semifinalerna (unheard of) och när finalen kom hade jag dessutom lyssnat flera gånger på vissa utvalda bidrag. Vår sedvanliga eurovisionskväll tillsammans med syskon, svärsyskon, kusiner, barnens kusiner och småkusiner i nån sammansättning blev dessvärre avbokad. Lovis och Idun har varit sjuka från och till längs med veckan och deras yngsta kusin är bara en månad, så vi höll oss hemma i vårt eget vardagsrum, bara vi fyra (Edda sov).

Jag har inte tänkt skriva så mycket om låtarna (utom att rätt låt vann, jag älskade Portugals känslosamma, innerligt framförda bidrag, och sångarens totalt avskalade scenshow. Om man tänker på de mest minnesvärda vinnarna under de senaste åren – Loreen, Måns, Conchita osv – så verkar det  sällan vara en stor, galen show med vild pyroteknik som gör en till en vinnare).

Det jag däremot har tänkt skriva är att jag aldrig känner mig så europeisk som då jag tittar på ESC. Två hundra miljoner personer sitter och tittar på samma tävling, skrattar, förfasas, har åsikter, träffar aldrig varandra, men förenas ändå under en kväll, med blicken på samma scen. Jag tycker dessutom så mycket om att den här tävlingen inte är en kopia av något som kommer från Amerika, till exempel, utan en helt egen europeisk grej som vi fortsätter med oavsett vad omvärlden tycker. Fattar man det så fattar man det, fattar man det inte är det ingen som bryr sig riktigt, utan vi fortsätter bara. Innehållet förändras lite från år till år, innehållet, kvaliteten och scenvanan varierar, men att ESC återkommer år efter år är lika säkert som att det blir takatalvi i Finland minst en gång varje vår.

Det enda jag saknar riktigt mycket är den levande orkestern. Det var tider det, då de flesta bidragen kompades av en rejäl orkester med stråkar, blåsinstrument och whatnot (det där uttrycket passar inte alls i min blogg, sorry!). Italiens Francesco Gabbani flankerades till exempel av en hel orkester som ropade ALÉ då han framförde sitt vinnarbidrag i den italienska finalen, men när han uppträdde igår var det bara fyra futtiga körsångare som ropade alé, och det gjorde det hela lite mindre mäktigt, tycker jag.

10 maj 2017

Mio min Mio-varianter

Av någon anledning började Caj och jag tidigare i dag skoja om varianter på titeln Mio min Mio, och som vanligt spårade det ur. Här kommer en lista på några av titlarna.

Gnid no, Linn, gnid no
Romanen om tjänarinnan Linn, som aldrig lyckades få söndagssilvret att glänsa tillräckligt.

Kniidot, Kim, Kniidot
Novellsamlingen om Kim, som trots upprepade påminnelser om sitt snåla beteende aldrig slutar snylta på sina vänner. Varje novell slutar med samma konstaterande: kniidot Kim, kniidot.

Krig no itt! Krig no!
Historien om den förvirrade diktatorn som gav tvetydiga befallningar till sina undersåtar, och skapade kaos i riket.

Tiid no, liim tiid no
Miniatyrhobbybyggarnas årsberättelse, fullspäckad med anekdoter om besserwissrar som inte tvekar att lägga sig i hur snabblimmet ska appliceras.

Kviid no, kvinn, kviid no
1978 samlades en grupp barnmorskor i Pensala för att utveckla en ny förlossningsmetod som gick ut på att föda barn under entoniga kvidanden. Mötet resulterade i pamfletten Kviid no, kvinn, kviid no som delades ut gratis på rådgivningarna hösten 1979.

Rid to, finn, rid to
En hjältemodig historia om den generöse finlandssvensken som gillade att bjussa folk från andra språkgrupper på gratis ridturer.

Vrid no Tim, vrid no!
Handbok i att öppna och stänga en vattenkran, med en mycket begränsad målgrupp (folk som heter Tim).

9 maj 2017

ESC 2017, semifinal nummer ett

Jag tittade till min förvåning på semifinal nummer ett (sista låten spelar medan jag skriver) av ESC 2017. Jag tycker Finlands bidrag är riktigt bra i år. Och Portugals! SÅ fin låt, helt i min smak, den fick min röst i kväll (helt på riktigt, alltså, jag röstade. Undrens tid osv.). Australiens bidrag var också bra, bortsett från det konstiga ylandet där i mitten. Så där dansmässigt tycker jag det var ovanligt mansstarkt (jag räknade inte, men nu i efterhand känns det som om de flesta sångare flankerades av två identiskt klädda snubbar). De vouge/bali-inspirerade handmovsen i Armeniens bidrag tyckte jag också mycket om.

Modespaning: "alla" män hade struntat i strumporna. Och jättemånga av kvinnorna hade kläder som var helt genomskinliga.

Nu blir jag nästan tvungen att kolla på torsdag också. Annars blir min förhandskunskap så ojämn. Klart slut.

8 maj 2017

Ätliga blommor

Det är iskallt ute, men jag går ändå och drömmer om sommaren. I dag har jag sått röd buskkrasse och luktärter, förra veckan sådde jag blåklint, indiankrasse och sommarmalva. Inomhus alltså. Mitt mål för sommaren är att kunna göra riktigt färgsprakande och blommiga sallader några gånger.

4 maj 2017

Taggen och Kanten

I dag gick Caj och jag på bio. Lovis cyklade iväg till en kompis på kalas (!) och Idun cyklade iväg på dansträning (!). Edda åkte hem till sin kompis Gry på middag (!) och lek. Svårare än så var det inte att ordna med en dejt, ändå gör vi det förtvivlat sällan.

Dessvärre konstaterade jag redan femton minuter in i filmen att filmen inte verkade särskilt lovande. Song to Song hette den och hade en massa skådespelare jag gillar, men hela upplägget var väldigt experimentellt och där fanns liksom inget att relatera till, den var nog mest gjord för att Hollywoodkändisar med tomma liv skulle kunna relatera. Eller rockstjärnor, kanske. Jag är ju som känt varken eller.

Det som däremot fick mig att småfnissa var när jag råkade tänka på vad Thorne och Ridge i Glamour (The Bold and the Beautiful) skulle heta på svenska: Taggen och Kanten (eller okej, Åsen, kanske). Hahah! (En av skådespelarna drog handen längs en taggig kvist, eftersom filmen var på engelska dök ordet thorn dök upp i min skalle och sen tänkte jag på Thorne i Glamour, och the rest is history. Jag var alltså så pass ointresserad av filmen att brorsorna Forrester till och med fick plats i mitt huvud. Det säger mycket, jag har inte sett på Glamour sen jag gick i sexan 1992, tror jag.)


2 maj 2017

Snyltarn

Jag, som inte ens är en sevendays-bloggare, tänker vara lite fräck och sno deras pengalista. Jag har ju till och med medverkat i en antologi om pengar och ångest, så jag känner att jag har ett och annat att säga om ämnet. Däremot står det stilla i mitt huvud när jag tittar på första rubriken. Bäst att sätta igång, det klarnar väl medan jag skriver.

Pengar för mig är:
Något som är spännande att samla på, räkna och vända på. Pengar för mig är lite som ett pussel som ska läggas. Ju mindre pengar man har, desto mer kreativitet krävs. Ju mer pengar man har, desto mer medkänsla krävs, för om man är rik ska man också vara snäll. Tyvärr funkar det inte så i praktiken. Själv är jag till exempel inte alls så snäll som jag egentligen tycker att jag borde vara (dvs ge bort allt som inte går åt direkt till välgörenhet. Det vågar jag inte, för man vet aldrig när stipendiepengarna sinar. Jag ger bort en del, men långt ifrån allt.)

Det här lägger jag mest pengar på:
Huslån och mat.

Det här lägger jag minst pengar på:
Appar, tevespel, tidningsprenumerationer, saker jag inte behöver, inredningsprylar, nya bilar och motorcyklar, ansiktsbehandlingar (men o, så skönt det skulle vara!), pyttesmå porslinsfigurer som föreställer adertonhundratalsdamer i krinolin, böcker om historia och krig, lokaltrafik, planscher på åttiotalsartister och spontanköp på e-bay.

En vanlig månad tjänar jag:
2000-2500€ i stipendiepengar och arvoden. Ett par gånger i året kommer också royalties på mina böcker, de är alltid svåra att uppskatta på förhand och är oftast en glad överraskning.

Mina tre spartips:
  1. Låtsas aldrig att du har mer pengar än du har, varken inför dig själv eller andra. På det sättet lever du kanske inte heller över dina tillgångar.
  2. Handla på loppis eller byt saker med kompisar.
  3. Undvik att handlar när du är hungrig. Jag kommer alltid hem med massor av saker som ser goda ut om jag handlar mat när magen kurrar. Skriv en lista och följ den. Det sparar massor av pengar.
Samtidigt som jag skriver det här inser jag givetvis att man inte blir rik fast man följer mina råd. Tyvärr. Jag är ju dessutom intresserad av att pussla så det funkar, fattar att alla inte är det.
Om jag var ekonomiskt oberoende:
Alltså jag inbillar mig att jag är det redan nu. Jag längtar inte efter en miljonvinst på lotto, till exempel, för jag har råd att inte längta efter det, jag har redan tillräckligt. Vi har pengar sparade och har råd att göra det vi vill (förmodligen för att vi inte vill göra jättedyra saker, förstås). Jag föreställer mig dessutom att väldigt mycket mer pengar än man behöver skapar antingen ångest för att förmögenheten ska förvaltas, eller ett oansvarigt leverne ur ett ekologiskt perspektiv. (Å andra sidan gillar jag ju att bo på hotell, kanske det skulle vara något om jag var ÄNNU mer ekonomiskt oberoende än jag är nu).

Mina ekonomiska mål är:
Kanske att ha betalat bort huslånet och ha en bra buffert på kontot? Eller i alla fall att fortsätta som det är nu, ungefär.

Jag tycker att ekonomi är:
Det här är ju ungefär samma som första frågan. Vad ska jag svara nu. Tja. Jag har alltid tyckt att ekonomi har varit intressant. Också när jag har varit som fattigast har jag tyckt det har varit kreativt utmanande att få pengarna att räcka till. Jag är superbra på att spara pengar då det krävs, på att hitta konstiga små jobb som gör att jag hålls flytande ett tag till. Å andra sidan känns det lite förmätet att säga det som västvärldsprivilegierad, utbildad och utåtriktad. Jag har ett socialt nätverk jag kan vända mig till om jag verkligen skulle vara i kris, jag är frisk och arbetsför och har aldrig behövt vara i livsfara på grund av avsaknad av pengar.

Nu är det äntligen maj

Ända sedan vi flyttade till Österbotten från Åbo 2006 har vi firat valborgsmässoafton tillsammans med samma gäng människor (de enda avbrotten har uppstått då vi bodde på Åland 2015, och när Idun fick spysjuka förra året). Första vappen (2007) firade vi faktiskt i vårt nuvarande hus, men då bodde inte vi här, utan det gjorde Anders och Maria, våra vänner som vi senare samma år köpte huset av. I vårt vappgäng ingår alltså Maria, Anders, Aja, Kitti, Nicken och alla barn som hör ihop med oss (11 stycken i åldern 3-16).

Den här gången firade vi hos Aja och Kitti i Purmo. Vi åt paj- och salladsbuffé, glass, och satt och pratade till midnatt då jag var så trött att jag mådde illa igen (det var alltså mitt fel att vi åket hem). En del barn spelade Alias, lekte sanning eller kånka eller bröt arm, andra lekte doktor. Och vissa av barnen har nästan blivit vuxna, så de hängde med oss i köket, som vi knappt lämnade (ett av våra barn kommenterade det, att vuxna alltid sätter sig ner och sen sitter de på samma ställe tills man far hem. Det är ju faktiskt sant. Måste börja gå runt lite mer när jag hälsar på hos folk).

Lite bilder på det.

Jag lyckades baka ett jättefint (och gott) surdegsbröd och var stolt som vår tupp.

Det här åt vi.

Här skär jag upp mitt bröd. Viktig stund.

Värdparet Aja och Kitti
Familjen Eklund. (Milo, i mitten, är vår gudson.)
Först tittade barnen på lite teve, men sen började de leka och slutade inte förrän vi åkte hem
Jag och Caj

Aja och Kitti

Kitti och Anders

Här satt vi sen, stadigt och länge, och pratade och åt.

Lisa och Edda sprang däremot omkring som om de hade betalt. De hade jätteroligt.

På övre våningen pågick en armbrytningsmatch.

Idun tittade på från loftet.
Edda och Lisa fortsatte leka. Här är Lisa hos tandläkaren.
Och dagen efter smälte snön bort och vi åt munkar och spelade fyra mål i ändan av gatan med resten av vår områdesförening. (Jag hade helt glömt bort hur roligt det är att spela fyra mål.) Nu kanske våren börjar på riktigt.


28 april 2017

Matlistan

Linn skrev om potatis på sin blogg, och jag, som hade tänkt på samma sak för bara nån dag sedan, berättade om mitt beslut att försöka få in mera potatis i maten hos oss, eftersom vi faktiskt äter jättelite av den varan nuförtiden. Jag gissar att det beror på följande två orsaker:

  1. Att vi enbart äter vegetariskt här hemma. Det låter kanske ologiskt, för potatisen är ju inte ett djur, men eftersom man ofta äter potatis med kött, bytte vi kanske omedvetet ut hela konceptet då vi började med helvegemat. Om man äter mycket grönsaker kräver de en del förberedelser och då kanske man väljer något tilltugg som inte ska ansas, skalas och hackas eller rivas.
  2. Det tar så länge att skala och koka potatis. "Så länge." Fånigt att tänka så, det tar ju faktiskt inte länge alls, men det tror man då man står där och funderar på vad man ska servera.

Linn efterlyste folks matlistor, och eftersom jag handlade idag kan jag berätta för er exakt vad vi ska äta de inkommande dagarna.

När det gäller mat är vi nämligen superorganiserade här i huset. Inför varje vecka gör vi en ny veckoplanering, handlar mat enligt den, allt på en gång, och följer listan (rätt så) noggrant. Vi slänger väldigt sällan mat, dels för att hönorna äter upp det mesta av det som blir kvar på tallrikarna och dels för att vi har planerat så bra att det brukar gå jämnt ut. Den bästa känslan är när vi lyckas äta upp de sista matresterna samma dag som vi ska veckohandla för följande vecka. Så tillfredsställande när man gissar rätt och allt klaffar, och går jämnt ut. Ah!

Den som lagar maten får välja fritt från listan enligt vad hen känner för att kocka, trygg i vetskapen om att alla ingredienser finns hemma. På listan, som hänger på köksfläkten, skriver vi också alltid ut i vilken bok och på vilken sida recepten hittas, så man inte behöver leta. Det är ett superbra koncept som vi har kört i över tio (!) år redan.

Nåja. Nu till listan:

  • matvete med grönsaker och gorgonzola
  • pasta bolognese på belugalinser, och sallad
  • linscurry i röd kokos + ris, sallad
  • morotsbiffar + potatis och lingonsylt, sallad
  • risgrynsgröt + smörgås
  • rödbetsbiffar och klyftpotatis med limeyoghursås och sallad
  • plättar med röda linser
Ganska mycket gott, va? Jag ser särskilt fram emot rödbetsbiffarna (dem älskar alla utom Edda), risgrynsgröten och plättarna. Ja det andra också, förresten. Det är jag som har planerat listan den här veckan, så jag tog sånt jag var sugen på att både göra och äta. Är det månne vanligt med sådana här system?

27 april 2017

Sockerchock eller intrycksångest

I allmänhet är jag en vetenskapsoptimist. Jag tror inte att folks (eller mitt) tyckande eller googlande är lika mycket värt som forskares slutsatser. Monica Ålgars gör en snygg sammanfattning på varför det inte räcker med vanligt googlande:
 "Tja, vi människor har alla inbyggda sätt att processera information som kallas för kognitiva bias. Till dem hör bland annat en tendens att uppmärksamma information som stöder våra uppfattningar och avvisa information som strider mot dem, att generalisera utifrån enskilda exempel, svårigheter att uppskatta sannolikheter, att se fördelar i vår egen in-grupp och jämfört med andra, en oförmåga att förstå vår egen inkompetens, och så vidare och vidare."
(hela kolumnen finns här)

I går läste jag en annan artikel som snabbt nämnde att sockerchock är en myt. Artikeln handlar om Emma Frans, doktor i medicinsk epidemiologi, som slår hål på en massa myter folk gärna sprider.

Jag har också varit övertygad om att sockerchock är en myt, ända tills ett av våra barn började få hemskt konstiga humörsvängningar i samband med att hon äter sötsaker. Och just här kommer mina egna kognitiva bias in i bilden. Det är inte lika enkelt att lita på vetenskapen i just det här sockerchocksexemplet, eftersom vetenskapen talar emot mina egna erfarenheter. Och det här trots att jag tror på vetenskapen, och att jag vet att jag inte kan basera fakta på mina egna erfarenheter.

Mitt barn får inte nån sockerchock på så vis att hon skulle bli alldeles speedad. Tvärtom, hon blir jättetrött, ledsen, upprörd, full med våldsamma (negativa) känslor, hon gråter och har typiska ångestsymptom (det är inte länge sedan jag låg bredvid henne i sängen, sent på kvällen, och hon bara darrade och spände sig i hela kroppen för att hon inte visste vad hon skulle göra av sig själv. Det här var efter att hon hade varit på kalas). Och så gott som alltid när det händer har det sammanfallit med att hon har ätit ovanligt mycket socker, oftast godis, samma dag. Vi försöker alltså hålla nere sockerkonsumtionen här i familjen, mest för att en av oss börjar må så väldigt dåligt av det söta. Det är ju inget dåligt med det, förstås. Men om sockerchocken är en myt, har vi varit onödigt stränga med sötsakerna av fel anledning?

Eftersom jag ändå vill tro att de vetenskapliga undersökningarna har kommit fram till något som är sant, undrar jag om det kan finnas nån annan faktor som påverkar och framkallar de här reaktionerna i mitt barn. Något färgämne i det hon äter, eller något i mitt barns fysik som gör att just hon reagerar annorlunda på socker än andra barn. Vi har till exempel diabetes i släkten, från båda hållen. Kan det vara någon störning i insulinproduktionen?

För min del kan det inte handla om att jag förväntade mig att hon skulle reagera på ett visst sätt på socker, tvärtom. Innan vi fick barn hade jag sett en dokumentär om ett av många blindtest som gjorts på kombinationen barn + socker. Resultatet på testet var att man upplevde barn som speedade efter ett kalas oavsett om de hade ätit socker eller inte, eftersom det var så mycket fart och fläkt och vilda lekar på festen. Jag blev i och med det övertygad om att begreppet sockerchock var en myt (där drog jag en snabb slutsats utan att ens kolla vad det var för en dokumentär, kanske den sändes under en tid då man ännu litade på allt som visades på teve). Men när barnets psykiska dippar började komma allt oftare, och alltid i samband med godisätande, ändrade jag mig.

Så när jag läste artikeln om att begreppet sockerchock är felaktigt, förstod jag för ett ögonblick varför folk vill driva fram sina personliga erfarenheter som allmänna fakta. Jag slog nämligen genast ifrån mig. Det spelar liksom ingen roll att vetenskapen säger en sak då man själv vet sanningen (det gör man ju inte, men det känns så). Den stora skillnaden ligger väl i hur man hanterar den där känslan. Går man direkt ut och försvarar sina egna erfarenheter som faktum? Börjar man se akademisk forskning som en fiende direkt den inte understöder det man själv har varit med om? Börjar man tro på konspirationsteorier?

Eller kan man hålla sig och tänka att ens vetenskapsavvikande erfarenhet kan bero på någon annan variabel som man inte har räknat med? För mig tog det över ett dygn att tänka tanken, först var jag bara lite irriterad på att vetenskapen talade emot mina egna erfarenheter. Men nu, medan jag har skrivit det här, slår det mig att kanske hon helt enkelt är så högkänslig att den intensiva miljön som oftast uppstår på en fest faktiskt är det som framkallar hennes ångest, och inte sockret? Ja, jag vet inte.

Här kommer en fråga:
Vad tror ni om myten om sockerchock?

26 april 2017

Nu tömmer vi vinden

Andra fynd som dykt upp under städningen:


  • En lakritsstång som Caj fick av vår kompis Pia år 1999. Den var gammal redan då, och planen har alltid varit att hon ska få tillbaka den vid lämpligt tillfälle. Men eftersom den alltid har varit nerpackad i nån låda då vi har träffat henne (vi umgicks en del på Åland) har det inte blivit av.
  • Alla mina gamla och numera också mögliga tryckfärger, som packades ner inför flytten till Åland 2014. Buhuuuu. Tänk om jag aldrig mera får trycka tyg!
  • En massa barnkläder som verkligen inte är i skick att ens ges vidare till loppis. De är håliga och fläckiga, och jag ba: "åå, den här var ju så fin, den här hade Lovis på sig då hon var två år (och målade med fingerfärg och hade en sax i ena handen)." Vad har jag riktigt tänkt då jag har packat undan dem? Man blir så blind för egna kläders förfall. Eller inte man: JAG.
  • Mina gamla tvillingarna-böcker, Lovis började genast läsa dem. Eftersom jag har bara fyra lär det gå rätt fort.
  • Min gamla bok med ordspråk som jag fick av min fammos systers man en gång på nittiotalet. Under några års tid förärade jag alla familjemedlemmars födelsedagskort med välvalda citat (minns att jag t.ex. en gång tänkte skriva "I de blindas rike är den enögde kung" på ett kort till min mommo, utan att tänka desto mer på andemeningen i citatet).
  • Min sovsäck som jag köpte i Frankrike 1999 då jag sov på min vän Joannas golv i smyg i ett par veckor (hennes aupair-familj ville absolut inte att hon hade gäster, trots att hon inte ens bodde i samma hus som dem). Jag undrar om den alls har blivit använd/tvättad sedan dess.
  • En del söndriga lakan som jag har tänkt att jag ska använda till något kreativt nån gång. (Vad? När? Och varför?)
Hela huset är totalt uppochnervänt nu. Jag råddar och fyndar mest. När det är dags att reda upp grejerna är jag däremot för trött och måste vila mig. Ganska dåligt upplägg. Inget koncept man startar en städfirma med, direkt.

25 april 2017

Mitt fina liv

HB: 125
Blodtryck: 103/80 (eller nåt sånt)

Det ser okej ut, alltså. Så det måste vara nåt annat. I morgon ska jag ringa och höra vad en läkare säger om vidare undersökningar.

I dag kände jag mig faktiskt bättre en stund, nästan som vanligt. Jag redde upp gamla papper från mitt liv, sorterade ut sånt som jag verkligen inte behöver (typ anteckningar från mina franskalektioner i Québec 1997, gamla böcker som jag aldrig ens läste då jag fick dem osv.) Men så rann orken ur armarna på mig och jag blev tvungen att ligga och stirra en stund. Tre timmar senare är jag fortfarande förlamande trött. Tur att vi har sköna soffor.

I alla fall: vilket liv jag har haft! Så galet händelserikt och fint! Det är helt otroligt vad många härliga människor jag har lärt känna, alla ställen jag har fått uppleva, och hur fantastiskt roligt jag har tyckt att allt har varit. Det känns snudd på osannolikt att jag har fått ha det så här bra. Visst finns det grejer som har strulat, men det har ju rett upp sig, och på det stora hela är jag så nöjd och glad med mitt liv, och väldigt medveten om att det hade kunnat bli hursomhelst. Ibland tänker jag att jag är världens minst traumatiserade människa.

Jag hittade gamla uppsatser och prov, både på engelska och på svenska, med uppmuntrande tillrop från den som har rättat dem. Jag hittade jättefina brev från vänner som jag fortfarande umgås med. Jag hittade dikter jag har skrivit (jag var väldigt, väldigt dramatisk på den tiden). Jag hittade brev till mig själv som jag skulle läsa i vuxen ålder (tyvärr var det ganska ointressant). Nu är allt viktigt prydligt packat i en plastback, och kan stuvas undan i cirka tio år igen. Om jag kommer levande ur det här rensandet ska jag ta och läsa igenom alla (eller en del av) mina gamla dagböcker också. Jag har över 30 stycken, så det lär ju ta ett tag.

24 april 2017

Stilla veckan

Ända sedan jag kom hem från Åland har jag varit megatrött. I slutet av förra veckan flängde jag ner till Helsingfors igen ett par dagar, och var helt illamående efteråt. I går låg jag på soffan halva dagen och hade jätteont i magen. Något är inte som det ska. Jag är inte orolig (och inte gravid!), men börjar överväga att gå till en läkare och kolla läget. Det kan ju vara nån vitaminbrist, eller lågt hemoglobinvärde. Eller så är det (vilket jag tror mest på själv) bara resultatet av att jag har jobbat rätt intensivt på sista tiden. Jag kollade just i almanackan och räknade att jag har varit på nio resor med övernattningar i år (som har med jobbet att göra). Det är ju faktiskt rätt mycket, och flera av resorna har varat mer än en natt.

Rakels mirakel, som kommer ut i höst (Joannas och min femte bok om Pensionärsmakten) börjar äntligen vara klar, likaså Brevbullen, tvåornas läsebok. Just nu går jag och väntar på kommentarer på Rakel, och kan faktiskt med riktigt gott samvete tagga ner lite. Så jag är hemma och samlar krafter. Ligger på sängen och läser. Rensar i våra uteförråd. Ska gräva upp lite grönsaksland om jag orkar. Så här ska jag hålla på hela den här veckan, har jag tänkt. Det känns som en bra och sund plan, bara jag lyckas hålla mig till den.

17 april 2017

Påskreferatet 2017

Jag älskar påsken. Det är den mest kravlösa av alla högtider, och ganska traditionslös också, vilket kändes extra skönt i år. Jag har gjort följande saker, och bara en av grejerna var planerad på förhand. Det var punkt nummer två.

  1. På långfredagen var jag i kyrkan med min vän Malin. Jag har inte varit i kyrkan på länge, och kanske aldrig förr på långfredagen. Det var stämningsfullt och kändes lite högtidligt. Vi sjöng många psalmer. Det gillar jag.
  2. På lördag fick vi förmiddagsfikabesök av våra kompisar Ida och Johan som bor i Sverige. Med sig hade de hälften av sina barn, nämligen nyfödda Ingrid som var en sällsynt glad och ljuv bebis.
  3. På lördag eftermiddag kom familjen Holmberg på spontanmiddag. Vi råkade bjuda på samma maträtt som sist de var här, som tur var gillar alla den rätten, så vi slukade rubbet. Dessutom kom Edda och deras minsting Lisa plötsligt igång med en jätterolig lek på vinden. De gapskrattade och vägrade skiljas åt på slutet. Sånt är alltid roligt.
  4. Jag gick på en promenad i skogen i Fäboda med min vän Christin. Vädret var underbart och det var så skönt att gå och prata.
  5. Jag läste några böcker.
  6. Jag åt. Ganska vanlig mat, inget vidlyftigt, t.ex. inte pasha eller kokta ägg eller en enda karamell, men en del kakor, risgrynsgröt, popcorn och annat jag gillar. Och pizza. Caj och jag är oense om huruvida pizza är lätt eller svårt att göra. Han tycker det går jättesnabbt och smärtfritt, jag tycker det är ganska krångligt och invecklat. Vet inte varför vi har så olika syn på det här, han kan enkelt göra pizza åt jättemånga utan att lida, jag tycker det är alltför många moment.
  7. Jag har reparerat ett trasigt bord. I dag sågade jag till en tvärbalk, täljde (!!!) den och skruvade fast den. Jag har också målat skivan. Jag tänkte måla det andra varvet ännu ikväll, men tror jag skjuter upp det, som så mycket annat i mitt liv.
  8. Jag lagade en hel del mat. Det ska ju göras.
  9. Jag bakade. En tårta i fredags för att jag hade lust. I går ville barnen baka tillsammans med sin kompis Josefin. De gjorde både kokosbollar och kladdkaka och jag assisterade, och fick tre stora nervsammanbrott (är så otroligt dålig på att göra som jag vet att jag borde göra när barn lär sig saker. Jag skulle hellre vilja att de kan allt direkt, av sig själva.)
  10. Jag bråkade med barnen (beror på en kombo av att jag är trött och att de är inne i en period då de inte tycker mina idéer är något att hänga i julgranen) (fast det är de visst!)
  11. Vi tittade på film.
  12. Jag har vilat (senast i kväll råkade jag somna när jag låg på sängen. Jag tror jag har nån allvarlig vitaminbrist, är extremt vårtrött i år) (Obs! Jag är inte gravid! Det är väl det alla tror när man är trött eller mår illa, eller går upp i vikt, eller när man helt enkelt är en kvinna i fertil ålder)
  13. Jag satt en lång stund i en korgstol i solen i dag och stirrade ömsom på folk som joggade förbi vårt hus, ömsom på Caj som travade ved.
  14. Klockan fyra vallade jag en höna. Kaliselott hade rymt, men hon är en fredlig typ, så det gick bra att få in henne i hönshuset igen. Vår hönsflock är annars så harmonisk just nu. Tomten är rätt hispig, men vi har en förnuftig tupp (Edda har döpt den till Kalle) och våra tre nya hönor, som egentligen är lånehöns från Singsby (de heter Gunilla Persson, Orangea osten och Ljusglad så länge de bor hos oss), är jättegulliga och snälla. Gillar att bli klappade och springer inte iväg när man vill hålla dem i famnen.
I morgon börjar vardagen igen. Men jag känner mig lite mer redo än jag gjorde förra veckan. Jag ska återgå till höstbokens slut, det där som jag har beklagat mig över till höger och vänster. Förra veckan gick det inte alls, den här veckan förväntar jag mig stora framsteg! Min samarbetspartner ska börja rita snart och då måste texten vara klar. Bäst att jag kommer på något riktigt rafflande.

5 april 2017

Tio saker jag var rädd för när jag var barn


  1. Traktorer. De var stora och känslolösa, jag var så mycket mindre, och rädd. Traktorer var en verklig fobi i flera år.
  2. Kidnappare. Det gick rykten i Nykarleby om en orange Volvo som lurade barn att stiga in (man pratade sällan om chauffören, bara om Volvon, därför kändes det som om det var själva bilen som var farlig). När okända bilar passerade brukade jag för säkerhets skull stelna mitt i ett steg, och låtsades vara en staty. Det fungerade väldigt bra.
  3. Jordens omloppsbana. Jag hade förstått att det var väldigt svårt att komma ur omloppsbanan om man en gång fastnade där och var livrädd för att snurra runt jorden i evighet.
  4. Att bli levande begraven. Tänk om jag skulle svimma, och alla såg fel och trodde jag var död? Jag försökte hitta på olika lösningar, minns någon vag tanke om att ha sugrör med sig, men kom inte på något som gjorde mig trygg.
  5. Att mamma och pappa skulle dö. Så klart. De var borta väldigt sällan, men om de nån gång var borta nån kväll och vi var hemma minns jag att jag blev så lättad när de kom tillbaka att jag började gråta.
  6. Tjuvar. Allra värst var tanken på att de kunde klättra in i huset utifrån. Men jag hade en plan: om det kom en tjuv skulle jag lägga mig under sängen och hänga fast i sängbotten med händerna och fötterna. Då skulle de inte ens märka mig fast de svepte med en sopborste längs golvet under sängen.
  7. Att vårt hus skulle börja brinna. En gång när jag var liten hade jag haft en mardröm, att huset brann, men att pappa gick omkring på taket med sitt grönrutiga köksförkläde på sig och grillade. Krocken mellan den dånande elden och att pappa inte verkade tycka att det var något annat än en liten brasa som man dessutom kunde gå på, var hemskt obehaglig.
  8. Hundar. De kom springande mot en och trodde det var kul när de jagade en. Usch. Den rädslan har till största delen gått över, men jag tror inte jag någon gång kommer att vara en stor hundvän på grund av det här.
  9. Oberäkneliga eller fulla människor. I synnerhet vuxna som inte betedde sig som vuxna människor brukade. Roliga tanter kunde jag ta, dem beundrade jag, men sådana som gjorde sig lustiga på andras bekostnad och fick folk att känna sig dumma, eller som gick över andra gränser jag inte ens visste att jag hade, gjorde mig rädd.
  10. Att titta in i en spegel då det var mörkt i rummet. I ettan eller tvåan hörde jag att ett annat ansikte än ens eget kunde dyka upp i spegeln om man sade "svarta damen" tre gånger efter varandra när lampan var släckt. Jag vågade tydligen inte riktigt lita på att jag inte skulle råka säga det eftersom jag alltid måste titta bort och skynda mig förbi speglar. 

29 mars 2017

Jag hade glömt hur skönt det var!

Om jag inte rör på mig kommer min rygg- och nackhälsa snart att vara ett minne blott. Det här datorsittandet är otroligt slitande, och de senaste åren har jag fått stora problem så fort jag har slarvat med yogan. Jag har ansträngt mig och försökt yoga varje dag (jag har inte lyckats, men varannan, ungefär) på sista tiden. Så fort jag slutar med det, men fortsätter sitta vid datorn och jobba, går allt i lås, jag får fruktansvärt ont, får synrubbningar, svindel och huvudvärk, samt hör min egen puls i öronen för att jag är så spänd. Det är inte skönt. Konditions- och muskelträningen har det däremot varit riktigt uselt med, jag har inte orkat, haft lust eller velat prioritera det framom att vara med familjen, läsa böcker eller se på film.

För ett par veckor sedan hade vi läromedelsmöte här i Jakobstad, Titti och jag. Dessutom var Schildts & Söderströms läromedelsmarknadsföringschef (puh, vilket ord!) Carina här, och eftersom jag vet att hon gillar att träna tipsade jag henne om Studio Z, världens bästa träningsställe, som finns här i Jakobstad. "Kommer du med mig?" frågade Carina, och jag, som inte har tränat på jättelänge utan mest yogat för mig själv, tog chansen, fast jag var helt beredd på att inte orka alls. Jag frågade Titti om hon också ville hänga med, och det ville hon! Vi lånade ihop skor och kläder åt dem båda och gick på Zumba.

Jag orkade! Det var så roligt! Känslan i kroppen var fantastisk efteråt, och plötsligt har jag kommit igång med träningen igen. Första veckan var jag på tre olika pass, andra veckan på två. Den här veckan har jag bara varit på ett (Soma move), i går, och jag vet inte om jag lyckas få in flera eftersom jag både ska till Helsingfors i morgon och till Mariehamn på söndag. Men så länge jag kommer ihåg att inte sluta yoga för mig själv de (flesta) dagar då jag inte går till studion gör det kanske inte så mycket att takten blir ojämn.

Det känns hursomhelst så otroligt kul att återupptäcka att jag njuter av att röra på mig. Jag är nämligen en riktigt bekväm latmask utan tävlingsinstinkter, så det här med att träna för att bli bättre och starkare ligger verkligen inte för mig. Om jag är med i någon form av sporttävling (haha, det händer inte ofta) har jag noll tävlingsinstinkt, jag ger upp så fort det är läge. De få gånger Caj och jag har sprungit ikapp på gräsmattan har konsekvent slutat med att jag håller på att skratta ihjäl mig, för han springer så himla hårt. Här har han skrivit om dagen när han fick rekord på 100 m löpning (han tävlade inte mot mig!).

13 mars 2017

Känslokrock

Vårljuset framkallar en konstig känslomix i mitt inre.

Å ena sidan är jag full av längtan. Jag vill gå igenom alla saker och rensa bort allt som inte används! Resa nånstans! Förändra någonting! Uppleva nya saker! Få fönstren tvättade, de ser för eländiga ut i solljuset!

Å andra sidan känner jag en enorm trötthet. Varje eftermiddag vill jag ta en tupplur för jag orkar varken tänka eller hålla överkroppen lodrätt. Jag har varit så sömnig och slut på kvällarna den senaste veckan att jag har varit i säng före klockan 23 så gott som varje afton, också på fredag och lördag. Jag brukar förresten ha en känsla av att det är snudd på obligatoriskt att vara uppe lite senare på fredag och lördag för att det ska kännas att det är helg – vilket är helt knasigt, för barnen vaknar ju samma tid som vanligt också på helgmorgnarna. Jag har läst en stund, men sedan har ögonlocken fallit ihop och jag har inte orkat fortsätta.

Jag kan bli riktigt trött på att solen orkar skina, och länge dessutom. Vissa dagar har jag blivit riktigt lättad när det har blivit mörkt, för då behöver jag inte känna press på mig att njuta av solen. Det här komplexet hade jag förresten redan som ung tonåring, min bästa kompis älskade vårsolen och jag orkade inte riktigt med den. Jag ville hellre vara inomhus, och kände mig skyldig över detta.

Våren har alltid varit en konstig tid för mig. Eller vårvintern, i alla fall. All denna längtan och all denna trötthet, känslorna är så okompatibla. Osynkroniserade. Så där som våren förresten är. Varannan dag är det snöyra och minus femton, varannan är det plus fem, strålande sol och takdropp.


11 mars 2017

Fastan

Mellan fastlagstisdag och påsk brukar jag fasta. Jag brukar se fram emot att göra avkall på något. Jag ser fastan som en utmaning i att leva lite mera medvetet och mindre tanklöst (ja okej, jag vet att det där var två sätt att säga exakt samma sak). Många saker jag har fastat från har blivit kvar i mitt liv, som till exempel godisfasta (i år började jag godisstrejka redan vid nyår) och köttätande (jag är väl inne på mitt tredje vegeår nu, och det känns mer och mer otänkbart att jag nånsin kommer äta kött igen. Vi får se.) I år funderade jag i flera veckor på vad jag skulle fasta med. Jag planerade in något slags nyttofasta, där jag skulle sockerstrejka, bara äta grönsaker, inte äta bröd, köra nån form av periodisk fasta ... ja ni hör ju, en massa grejer som egentligen gick ut på att jag försökte lura mig själv att gå ner i vikt på ett snabbt och kanske ganska ohälsosamt och kortsiktigt sätt. Det handlade alltså inte alls, som fastan ska handla om, att leva mer medvetet för att bli en bättre människa, utan bara om att lura mina goda avsikter för att bli en snyggare (?) människa. När jag kommit på mig själv tillräckligt många gånger slopade jag hela projektet. Jag vill varken vara en som lurar mig själv eller som använder fastan till att leva upp till myten om vad som är snyggast. Det klarar jag ju ändå inte.

Fastan i år består därför för min del, lite i likhet med Liisas fasta, av att vara nådig mot mig själv. Att försöka tycka om mig fast jag inte lever upp till alla (mina egna, usch) ideal.

(Och så har jag tagit bort facebook-appen från min telefon.)

Min högsta önskan ...

... just nu är att Lovis och Idun skulle skriva färdigt en berättelse de började på för länge sedan. Mest för att den har världens bästa rubrik:

Dystopin om Bernt Eriksson

8 mars 2017

Adjö Azure Window

En av de bästa grejerna vi gjorde när vi var i Malta var att åka till Gozo för att titta på Azure Window.  Jag bloggade om utflykten här. I dag när jag öppnade Facebook såg jag att vår hyresvärd Joanna hade laddat upp en artikel som kom med den chockerande nyheten att hela Azure Window har fallit ner i havet. Och det, vet ni, kan inte ha varit något litet plums, hela stenbron var över 27 meter hög och vilade på en jättekolonn av kalksten som också rasade i havet.

Så här såg det ut 1981 då Clash of the Titans spelades in.
Här ser man hur små människorna ovanpå stenbron är, samt hur enorm själva stenen är.

Så här såg det ut då Game of Thrones spelades in.
Det syns att stenbron har blivit tunnare.

Och här ser man den med Daenerys och Khal Drogo.

Här har jag tagit en bild av den från ungefär samma ställe.

Och här poserar Caj och jag framför den i november i fjol, då den bara hade 3,5 månader kvar på jorden

Så här ser det ut nu. Inte så mycket att komma med.

Det här är så galet. Så galet att vi hann se den och så makalöst märkligt att den här naturformationen, som väl har funnits här i flera tusen år, plötsligt bara damp ner i havet. Tur att det inte hände medan vi var där. Om man ser på det ur ett världshistoriskt perspektiv sett var det ju rätt nära ögat.