28 april 2017

Matlistan

Linn skrev om potatis på sin blogg, och jag, som hade tänkt på samma sak för bara nån dag sedan, berättade om mitt beslut att försöka få in mera potatis i maten hos oss, eftersom vi faktiskt äter jättelite av den varan nuförtiden. Jag gissar att det beror på följande två orsaker:

  1. Att vi enbart äter vegetariskt här hemma. Det låter kanske ologiskt, för potatisen är ju inte ett djur, men eftersom man ofta äter potatis med kött, bytte vi kanske omedvetet ut hela konceptet då vi började med helvegemat. Om man äter mycket grönsaker kräver de en del förberedelser och då kanske man väljer något tilltugg som inte ska ansas, skalas och hackas eller rivas.
  2. Det tar så länge att skala och koka potatis. "Så länge." Fånigt att tänka så, det tar ju faktiskt inte länge alls, men det tror man då man står där och funderar på vad man ska servera.

Linn efterlyste folks matlistor, och eftersom jag handlade idag kan jag berätta för er exakt vad vi ska äta de inkommande dagarna.

När det gäller mat är vi nämligen superorganiserade här i huset. Inför varje vecka gör vi en ny veckoplanering, handlar mat enligt den, allt på en gång, och följer listan (rätt så) noggrant. Vi slänger väldigt sällan mat, dels för att hönorna äter upp det mesta av det som blir kvar på tallrikarna och dels för att vi har planerat så bra att det brukar gå jämnt ut. Den bästa känslan är när vi lyckas äta upp de sista matresterna samma dag som vi ska veckohandla för följande vecka. Så tillfredsställande när man gissar rätt och allt klaffar, och går jämnt ut. Ah!

Den som lagar maten får välja fritt från listan enligt vad hen känner för att kocka, trygg i vetskapen om att alla ingredienser finns hemma. På listan, som hänger på köksfläkten, skriver vi också alltid ut i vilken bok och på vilken sida recepten hittas, så man inte behöver leta. Det är ett superbra koncept som vi har kört i över tio (!) år redan.

Nåja. Nu till listan:

  • matvete med grönsaker och gorgonzola
  • pasta bolognese på belugalinser, och sallad
  • linscurry i röd kokos + ris, sallad
  • morotsbiffar + potatis och lingonsylt, sallad
  • risgrynsgröt + smörgås
  • rödbetsbiffar och klyftpotatis med limeyoghursås och sallad
  • plättar med röda linser
Ganska mycket gott, va? Jag ser särskilt fram emot rödbetsbiffarna (dem älskar alla utom Edda), risgrynsgröten och plättarna. Ja det andra också, förresten. Det är jag som har planerat listan den här veckan, så jag tog sånt jag var sugen på att både göra och äta. Är det månne vanligt med sådana här system?

27 april 2017

Sockerchock eller intrycksångest

I allmänhet är jag en vetenskapsoptimist. Jag tror inte att folks (eller mitt) tyckande eller googlande är lika mycket värt som forskares slutsatser. Monica Ålgars gör en snygg sammanfattning på varför det inte räcker med vanligt googlande:
 "Tja, vi människor har alla inbyggda sätt att processera information som kallas för kognitiva bias. Till dem hör bland annat en tendens att uppmärksamma information som stöder våra uppfattningar och avvisa information som strider mot dem, att generalisera utifrån enskilda exempel, svårigheter att uppskatta sannolikheter, att se fördelar i vår egen in-grupp och jämfört med andra, en oförmåga att förstå vår egen inkompetens, och så vidare och vidare."
(hela kolumnen finns här)

I går läste jag en annan artikel som snabbt nämnde att sockerchock är en myt. Artikeln handlar om Emma Frans, doktor i medicinsk epidemiologi, som slår hål på en massa myter folk gärna sprider.

Jag har också varit övertygad om att sockerchock är en myt, ända tills ett av våra barn började få hemskt konstiga humörsvängningar i samband med att hon äter sötsaker. Och just här kommer mina egna kognitiva bias in i bilden. Det är inte lika enkelt att lita på vetenskapen i just det här sockerchocksexemplet, eftersom vetenskapen talar emot mina egna erfarenheter. Och det här trots att jag tror på vetenskapen, och att jag vet att jag inte kan basera fakta på mina egna erfarenheter.

Mitt barn får inte nån sockerchock på så vis att hon skulle bli alldeles speedad. Tvärtom, hon blir jättetrött, ledsen, upprörd, full med våldsamma (negativa) känslor, hon gråter och har typiska ångestsymptom (det är inte länge sedan jag låg bredvid henne i sängen, sent på kvällen, och hon bara darrade och spände sig i hela kroppen för att hon inte visste vad hon skulle göra av sig själv. Det här var efter att hon hade varit på kalas). Och så gott som alltid när det händer har det sammanfallit med att hon har ätit ovanligt mycket socker, oftast godis, samma dag. Vi försöker alltså hålla nere sockerkonsumtionen här i familjen, mest för att en av oss börjar må så väldigt dåligt av det söta. Det är ju inget dåligt med det, förstås. Men om sockerchocken är en myt, har vi varit onödigt stränga med sötsakerna av fel anledning?

Eftersom jag ändå vill tro att de vetenskapliga undersökningarna har kommit fram till något som är sant, undrar jag om det kan finnas nån annan faktor som påverkar och framkallar de här reaktionerna i mitt barn. Något färgämne i det hon äter, eller något i mitt barns fysik som gör att just hon reagerar annorlunda på socker än andra barn. Vi har till exempel diabetes i släkten, från båda hållen. Kan det vara någon störning i insulinproduktionen?

För min del kan det inte handla om att jag förväntade mig att hon skulle reagera på ett visst sätt på socker, tvärtom. Innan vi fick barn hade jag sett en dokumentär om ett av många blindtest som gjorts på kombinationen barn + socker. Resultatet på testet var att man upplevde barn som speedade efter ett kalas oavsett om de hade ätit socker eller inte, eftersom det var så mycket fart och fläkt och vilda lekar på festen. Jag blev i och med det övertygad om att begreppet sockerchock var en myt (där drog jag en snabb slutsats utan att ens kolla vad det var för en dokumentär, kanske den sändes under en tid då man ännu litade på allt som visades på teve). Men när barnets psykiska dippar började komma allt oftare, och alltid i samband med godisätande, ändrade jag mig.

Så när jag läste artikeln om att begreppet sockerchock är felaktigt, förstod jag för ett ögonblick varför folk vill driva fram sina personliga erfarenheter som allmänna fakta. Jag slog nämligen genast ifrån mig. Det spelar liksom ingen roll att vetenskapen säger en sak då man själv vet sanningen (det gör man ju inte, men det känns så). Den stora skillnaden ligger väl i hur man hanterar den där känslan. Går man direkt ut och försvarar sina egna erfarenheter som faktum? Börjar man se akademisk forskning som en fiende direkt den inte understöder det man själv har varit med om? Börjar man tro på konspirationsteorier?

Eller kan man hålla sig och tänka att ens vetenskapsavvikande erfarenhet kan bero på någon annan variabel som man inte har räknat med? För mig tog det över ett dygn att tänka tanken, först var jag bara lite irriterad på att vetenskapen talade emot mina egna erfarenheter. Men nu, medan jag har skrivit det här, slår det mig att kanske hon helt enkelt är så högkänslig att den intensiva miljön som oftast uppstår på en fest faktiskt är det som framkallar hennes ångest, och inte sockret? Ja, jag vet inte.

Här kommer en fråga:
Vad tror ni om myten om sockerchock?

26 april 2017

Nu tömmer vi vinden

Andra fynd som dykt upp under städningen:


  • En lakritsstång som Caj fick av vår kompis Pia år 1999. Den var gammal redan då, och planen har alltid varit att hon ska få tillbaka den vid lämpligt tillfälle. Men eftersom den alltid har varit nerpackad i nån låda då vi har träffat henne (vi umgicks en del på Åland) har det inte blivit av.
  • Alla mina gamla och numera också mögliga tryckfärger, som packades ner inför flytten till Åland 2014. Buhuuuu. Tänk om jag aldrig mera får trycka tyg!
  • En massa barnkläder som verkligen inte är i skick att ens ges vidare till loppis. De är håliga och fläckiga, och jag ba: "åå, den här var ju så fin, den här hade Lovis på sig då hon var två år (och målade med fingerfärg och hade en sax i ena handen)." Vad har jag riktigt tänkt då jag har packat undan dem? Man blir så blind för egna kläders förfall. Eller inte man: JAG.
  • Mina gamla tvillingarna-böcker, Lovis började genast läsa dem. Eftersom jag har bara fyra lär det gå rätt fort.
  • Min gamla bok med ordspråk som jag fick av min fammos systers man en gång på nittiotalet. Under några års tid förärade jag alla familjemedlemmars födelsedagskort med välvalda citat (minns att jag t.ex. en gång tänkte skriva "I de blindas rike är den enögde kung" på ett kort till min mommo, utan att tänka desto mer på andemeningen i citatet).
  • Min sovsäck som jag köpte i Frankrike 1999 då jag sov på min vän Joannas golv i smyg i ett par veckor (hennes aupair-familj ville absolut inte att hon hade gäster, trots att hon inte ens bodde i samma hus som dem). Jag undrar om den alls har blivit använd/tvättad sedan dess.
  • En del söndriga lakan som jag har tänkt att jag ska använda till något kreativt nån gång. (Vad? När? Och varför?)
Hela huset är totalt uppochnervänt nu. Jag råddar och fyndar mest. När det är dags att reda upp grejerna är jag däremot för trött och måste vila mig. Ganska dåligt upplägg. Inget koncept man startar en städfirma med, direkt.

25 april 2017

Mitt fina liv

HB: 125
Blodtryck: 103/80 (eller nåt sånt)

Det ser okej ut, alltså. Så det måste vara nåt annat. I morgon ska jag ringa och höra vad en läkare säger om vidare undersökningar.

I dag kände jag mig faktiskt bättre en stund, nästan som vanligt. Jag redde upp gamla papper från mitt liv, sorterade ut sånt som jag verkligen inte behöver (typ anteckningar från mina franskalektioner i Québec 1997, gamla böcker som jag aldrig ens läste då jag fick dem osv.) Men så rann orken ur armarna på mig och jag blev tvungen att ligga och stirra en stund. Tre timmar senare är jag fortfarande förlamande trött. Tur att vi har sköna soffor.

I alla fall: vilket liv jag har haft! Så galet händelserikt och fint! Det är helt otroligt vad många härliga människor jag har lärt känna, alla ställen jag har fått uppleva, och hur fantastiskt roligt jag har tyckt att allt har varit. Det känns snudd på osannolikt att jag har fått ha det så här bra. Visst finns det grejer som har strulat, men det har ju rett upp sig, och på det stora hela är jag så nöjd och glad med mitt liv, och väldigt medveten om att det hade kunnat bli hursomhelst. Ibland tänker jag att jag är världens minst traumatiserade människa.

Jag hittade gamla uppsatser och prov, både på engelska och på svenska, med uppmuntrande tillrop från den som har rättat dem. Jag hittade jättefina brev från vänner som jag fortfarande umgås med. Jag hittade dikter jag har skrivit (jag var väldigt, väldigt dramatisk på den tiden). Jag hittade brev till mig själv som jag skulle läsa i vuxen ålder (tyvärr var det ganska ointressant). Nu är allt viktigt prydligt packat i en plastback, och kan stuvas undan i cirka tio år igen. Om jag kommer levande ur det här rensandet ska jag ta och läsa igenom alla (eller en del av) mina gamla dagböcker också. Jag har över 30 stycken, så det lär ju ta ett tag.

24 april 2017

Stilla veckan

Ända sedan jag kom hem från Åland har jag varit megatrött. I slutet av förra veckan flängde jag ner till Helsingfors igen ett par dagar, och var helt illamående efteråt. I går låg jag på soffan halva dagen och hade jätteont i magen. Något är inte som det ska. Jag är inte orolig (och inte gravid!), men börjar överväga att gå till en läkare och kolla läget. Det kan ju vara nån vitaminbrist, eller lågt hemoglobinvärde. Eller så är det (vilket jag tror mest på själv) bara resultatet av att jag har jobbat rätt intensivt på sista tiden. Jag kollade just i almanackan och räknade att jag har varit på nio resor med övernattningar i år (som har med jobbet att göra). Det är ju faktiskt rätt mycket, och flera av resorna har varat mer än en natt.

Rakels mirakel, som kommer ut i höst (Joannas och min femte bok om Pensionärsmakten) börjar äntligen vara klar, likaså Brevbullen, tvåornas läsebok. Just nu går jag och väntar på kommentarer på Rakel, och kan faktiskt med riktigt gott samvete tagga ner lite. Så jag är hemma och samlar krafter. Ligger på sängen och läser. Rensar i våra uteförråd. Ska gräva upp lite grönsaksland om jag orkar. Så här ska jag hålla på hela den här veckan, har jag tänkt. Det känns som en bra och sund plan, bara jag lyckas hålla mig till den.

17 april 2017

Påskreferatet 2017

Jag älskar påsken. Det är den mest kravlösa av alla högtider, och ganska traditionslös också, vilket kändes extra skönt i år. Jag har gjort följande saker, och bara en av grejerna var planerad på förhand. Det var punkt nummer två.

  1. På långfredagen var jag i kyrkan med min vän Malin. Jag har inte varit i kyrkan på länge, och kanske aldrig förr på långfredagen. Det var stämningsfullt och kändes lite högtidligt. Vi sjöng många psalmer. Det gillar jag.
  2. På lördag fick vi förmiddagsfikabesök av våra kompisar Ida och Johan som bor i Sverige. Med sig hade de hälften av sina barn, nämligen nyfödda Ingrid som var en sällsynt glad och ljuv bebis.
  3. På lördag eftermiddag kom familjen Holmberg på spontanmiddag. Vi råkade bjuda på samma maträtt som sist de var här, som tur var gillar alla den rätten, så vi slukade rubbet. Dessutom kom Edda och deras minsting Lisa plötsligt igång med en jätterolig lek på vinden. De gapskrattade och vägrade skiljas åt på slutet. Sånt är alltid roligt.
  4. Jag gick på en promenad i skogen i Fäboda med min vän Christin. Vädret var underbart och det var så skönt att gå och prata.
  5. Jag läste några böcker.
  6. Jag åt. Ganska vanlig mat, inget vidlyftigt, t.ex. inte pasha eller kokta ägg eller en enda karamell, men en del kakor, risgrynsgröt, popcorn och annat jag gillar. Och pizza. Caj och jag är oense om huruvida pizza är lätt eller svårt att göra. Han tycker det går jättesnabbt och smärtfritt, jag tycker det är ganska krångligt och invecklat. Vet inte varför vi har så olika syn på det här, han kan enkelt göra pizza åt jättemånga utan att lida, jag tycker det är alltför många moment.
  7. Jag har reparerat ett trasigt bord. I dag sågade jag till en tvärbalk, täljde (!!!) den och skruvade fast den. Jag har också målat skivan. Jag tänkte måla det andra varvet ännu ikväll, men tror jag skjuter upp det, som så mycket annat i mitt liv.
  8. Jag lagade en hel del mat. Det ska ju göras.
  9. Jag bakade. En tårta i fredags för att jag hade lust. I går ville barnen baka tillsammans med sin kompis Josefin. De gjorde både kokosbollar och kladdkaka och jag assisterade, och fick tre stora nervsammanbrott (är så otroligt dålig på att göra som jag vet att jag borde göra när barn lär sig saker. Jag skulle hellre vilja att de kan allt direkt, av sig själva.)
  10. Jag bråkade med barnen (beror på en kombo av att jag är trött och att de är inne i en period då de inte tycker mina idéer är något att hänga i julgranen) (fast det är de visst!)
  11. Vi tittade på film.
  12. Jag har vilat (senast i kväll råkade jag somna när jag låg på sängen. Jag tror jag har nån allvarlig vitaminbrist, är extremt vårtrött i år) (Obs! Jag är inte gravid! Det är väl det alla tror när man är trött eller mår illa, eller går upp i vikt, eller när man helt enkelt är en kvinna i fertil ålder)
  13. Jag satt en lång stund i en korgstol i solen i dag och stirrade ömsom på folk som joggade förbi vårt hus, ömsom på Caj som travade ved.
  14. Klockan fyra vallade jag en höna. Kaliselott hade rymt, men hon är en fredlig typ, så det gick bra att få in henne i hönshuset igen. Vår hönsflock är annars så harmonisk just nu. Tomten är rätt hispig, men vi har en förnuftig tupp (Edda har döpt den till Kalle) och våra tre nya hönor, som egentligen är lånehöns från Singsby (de heter Gunilla Persson, Orangea osten och Ljusglad så länge de bor hos oss), är jättegulliga och snälla. Gillar att bli klappade och springer inte iväg när man vill hålla dem i famnen.
I morgon börjar vardagen igen. Men jag känner mig lite mer redo än jag gjorde förra veckan. Jag ska återgå till höstbokens slut, det där som jag har beklagat mig över till höger och vänster. Förra veckan gick det inte alls, den här veckan förväntar jag mig stora framsteg! Min samarbetspartner ska börja rita snart och då måste texten vara klar. Bäst att jag kommer på något riktigt rafflande.

5 april 2017

Tio saker jag var rädd för när jag var barn


  1. Traktorer. De var stora och känslolösa, jag var så mycket mindre, och rädd. Traktorer var en verklig fobi i flera år.
  2. Kidnappare. Det gick rykten i Nykarleby om en orange Volvo som lurade barn att stiga in (man pratade sällan om chauffören, bara om Volvon, därför kändes det som om det var själva bilen som var farlig). När okända bilar passerade brukade jag för säkerhets skull stelna mitt i ett steg, och låtsades vara en staty. Det fungerade väldigt bra.
  3. Jordens omloppsbana. Jag hade förstått att det var väldigt svårt att komma ur omloppsbanan om man en gång fastnade där och var livrädd för att snurra runt jorden i evighet.
  4. Att bli levande begraven. Tänk om jag skulle svimma, och alla såg fel och trodde jag var död? Jag försökte hitta på olika lösningar, minns någon vag tanke om att ha sugrör med sig, men kom inte på något som gjorde mig trygg.
  5. Att mamma och pappa skulle dö. Så klart. De var borta väldigt sällan, men om de nån gång var borta nån kväll och vi var hemma minns jag att jag blev så lättad när de kom tillbaka att jag började gråta.
  6. Tjuvar. Allra värst var tanken på att de kunde klättra in i huset utifrån. Men jag hade en plan: om det kom en tjuv skulle jag lägga mig under sängen och hänga fast i sängbotten med händerna och fötterna. Då skulle de inte ens märka mig fast de svepte med en sopborste längs golvet under sängen.
  7. Att vårt hus skulle börja brinna. En gång när jag var liten hade jag haft en mardröm, att huset brann, men att pappa gick omkring på taket med sitt grönrutiga köksförkläde på sig och grillade. Krocken mellan den dånande elden och att pappa inte verkade tycka att det var något annat än en liten brasa som man dessutom kunde gå på, var hemskt obehaglig.
  8. Hundar. De kom springande mot en och trodde det var kul när de jagade en. Usch. Den rädslan har till största delen gått över, men jag tror inte jag någon gång kommer att vara en stor hundvän på grund av det här.
  9. Oberäkneliga eller fulla människor. I synnerhet vuxna som inte betedde sig som vuxna människor brukade. Roliga tanter kunde jag ta, dem beundrade jag, men sådana som gjorde sig lustiga på andras bekostnad och fick folk att känna sig dumma, eller som gick över andra gränser jag inte ens visste att jag hade, gjorde mig rädd.
  10. Att titta in i en spegel då det var mörkt i rummet. I ettan eller tvåan hörde jag att ett annat ansikte än ens eget kunde dyka upp i spegeln om man sade "svarta damen" tre gånger efter varandra när lampan var släckt. Jag vågade tydligen inte riktigt lita på att jag inte skulle råka säga det eftersom jag alltid måste titta bort och skynda mig förbi speglar. 

29 mars 2017

Jag hade glömt hur skönt det var!

Om jag inte rör på mig kommer min rygg- och nackhälsa snart att vara ett minne blott. Det här datorsittandet är otroligt slitande, och de senaste åren har jag fått stora problem så fort jag har slarvat med yogan. Jag har ansträngt mig och försökt yoga varje dag (jag har inte lyckats, men varannan, ungefär) på sista tiden. Så fort jag slutar med det, men fortsätter sitta vid datorn och jobba, går allt i lås, jag får fruktansvärt ont, får synrubbningar, svindel och huvudvärk, samt hör min egen puls i öronen för att jag är så spänd. Det är inte skönt. Konditions- och muskelträningen har det däremot varit riktigt uselt med, jag har inte orkat, haft lust eller velat prioritera det framom att vara med familjen, läsa böcker eller se på film.

För ett par veckor sedan hade vi läromedelsmöte här i Jakobstad, Titti och jag. Dessutom var Schildts & Söderströms läromedelsmarknadsföringschef (puh, vilket ord!) Carina här, och eftersom jag vet att hon gillar att träna tipsade jag henne om Studio Z, världens bästa träningsställe, som finns här i Jakobstad. "Kommer du med mig?" frågade Carina, och jag, som inte har tränat på jättelänge utan mest yogat för mig själv, tog chansen, fast jag var helt beredd på att inte orka alls. Jag frågade Titti om hon också ville hänga med, och det ville hon! Vi lånade ihop skor och kläder åt dem båda och gick på Zumba.

Jag orkade! Det var så roligt! Känslan i kroppen var fantastisk efteråt, och plötsligt har jag kommit igång med träningen igen. Första veckan var jag på tre olika pass, andra veckan på två. Den här veckan har jag bara varit på ett (Soma move), i går, och jag vet inte om jag lyckas få in flera eftersom jag både ska till Helsingfors i morgon och till Mariehamn på söndag. Men så länge jag kommer ihåg att inte sluta yoga för mig själv de (flesta) dagar då jag inte går till studion gör det kanske inte så mycket att takten blir ojämn.

Det känns hursomhelst så otroligt kul att återupptäcka att jag njuter av att röra på mig. Jag är nämligen en riktigt bekväm latmask utan tävlingsinstinkter, så det här med att träna för att bli bättre och starkare ligger verkligen inte för mig. Om jag är med i någon form av sporttävling (haha, det händer inte ofta) har jag noll tävlingsinstinkt, jag ger upp så fort det är läge. De få gånger Caj och jag har sprungit ikapp på gräsmattan har konsekvent slutat med att jag håller på att skratta ihjäl mig, för han springer så himla hårt. Här har han skrivit om dagen när han fick rekord på 100 m löpning (han tävlade inte mot mig!).

13 mars 2017

Känslokrock

Vårljuset framkallar en konstig känslomix i mitt inre.

Å ena sidan är jag full av längtan. Jag vill gå igenom alla saker och rensa bort allt som inte används! Resa nånstans! Förändra någonting! Uppleva nya saker! Få fönstren tvättade, de ser för eländiga ut i solljuset!

Å andra sidan känner jag en enorm trötthet. Varje eftermiddag vill jag ta en tupplur för jag orkar varken tänka eller hålla överkroppen lodrätt. Jag har varit så sömnig och slut på kvällarna den senaste veckan att jag har varit i säng före klockan 23 så gott som varje afton, också på fredag och lördag. Jag brukar förresten ha en känsla av att det är snudd på obligatoriskt att vara uppe lite senare på fredag och lördag för att det ska kännas att det är helg – vilket är helt knasigt, för barnen vaknar ju samma tid som vanligt också på helgmorgnarna. Jag har läst en stund, men sedan har ögonlocken fallit ihop och jag har inte orkat fortsätta.

Jag kan bli riktigt trött på att solen orkar skina, och länge dessutom. Vissa dagar har jag blivit riktigt lättad när det har blivit mörkt, för då behöver jag inte känna press på mig att njuta av solen. Det här komplexet hade jag förresten redan som ung tonåring, min bästa kompis älskade vårsolen och jag orkade inte riktigt med den. Jag ville hellre vara inomhus, och kände mig skyldig över detta.

Våren har alltid varit en konstig tid för mig. Eller vårvintern, i alla fall. All denna längtan och all denna trötthet, känslorna är så okompatibla. Osynkroniserade. Så där som våren förresten är. Varannan dag är det snöyra och minus femton, varannan är det plus fem, strålande sol och takdropp.


11 mars 2017

Fastan

Mellan fastlagstisdag och påsk brukar jag fasta. Jag brukar se fram emot att göra avkall på något. Jag ser fastan som en utmaning i att leva lite mera medvetet och mindre tanklöst (ja okej, jag vet att det där var två sätt att säga exakt samma sak). Många saker jag har fastat från har blivit kvar i mitt liv, som till exempel godisfasta (i år började jag godisstrejka redan vid nyår) och köttätande (jag är väl inne på mitt tredje vegeår nu, och det känns mer och mer otänkbart att jag nånsin kommer äta kött igen. Vi får se.) I år funderade jag i flera veckor på vad jag skulle fasta med. Jag planerade in något slags nyttofasta, där jag skulle sockerstrejka, bara äta grönsaker, inte äta bröd, köra nån form av periodisk fasta ... ja ni hör ju, en massa grejer som egentligen gick ut på att jag försökte lura mig själv att gå ner i vikt på ett snabbt och kanske ganska ohälsosamt och kortsiktigt sätt. Det handlade alltså inte alls, som fastan ska handla om, att leva mer medvetet för att bli en bättre människa, utan bara om att lura mina goda avsikter för att bli en snyggare (?) människa. När jag kommit på mig själv tillräckligt många gånger slopade jag hela projektet. Jag vill varken vara en som lurar mig själv eller som använder fastan till att leva upp till myten om vad som är snyggast. Det klarar jag ju ändå inte.

Fastan i år består därför för min del, lite i likhet med Liisas fasta, av att vara nådig mot mig själv. Att försöka tycka om mig fast jag inte lever upp till alla (mina egna, usch) ideal.

(Och så har jag tagit bort facebook-appen från min telefon.)

Min högsta önskan ...

... just nu är att Lovis och Idun skulle skriva färdigt en berättelse de började på för länge sedan. Mest för att den har världens bästa rubrik:

Dystopin om Bernt Eriksson

8 mars 2017

Adjö Azure Window

En av de bästa grejerna vi gjorde när vi var i Malta var att åka till Gozo för att titta på Azure Window.  Jag bloggade om utflykten här. I dag när jag öppnade Facebook såg jag att vår hyresvärd Joanna hade laddat upp en artikel som kom med den chockerande nyheten att hela Azure Window har fallit ner i havet. Och det, vet ni, kan inte ha varit något litet plums, hela stenbron var över 27 meter hög och vilade på en jättekolonn av kalksten som också rasade i havet.

Så här såg det ut 1981 då Clash of the Titans spelades in.
Här ser man hur små människorna ovanpå stenbron är, samt hur enorm själva stenen är.

Så här såg det ut då Game of Thrones spelades in.
Det syns att stenbron har blivit tunnare.

Och här ser man den med Daenerys och Khal Drogo.

Här har jag tagit en bild av den från ungefär samma ställe.

Och här poserar Caj och jag framför den i november i fjol, då den bara hade 3,5 månader kvar på jorden

Så här ser det ut nu. Inte så mycket att komma med.

Det här är så galet. Så galet att vi hann se den och så makalöst märkligt att den här naturformationen, som väl har funnits här i flera tusen år, plötsligt bara damp ner i havet. Tur att det inte hände medan vi var där. Om man ser på det ur ett världshistoriskt perspektiv sett var det ju rätt nära ögat.

6 mars 2017

En gammal lista

Facebook påminde mig om ett gammalt inlägg från 2013 då jag hade lagt upp två bilder på mig och Lovis som liknade varandra. Jag fortsatte med att läsa andra inlägg från samma tid (jag väntade Edda, hade foglossning och tyckte att jag skrev tråkigt, men när jag jämför mig med min slappa och passiva bloggtakt nu var jag ju en raket på den tiden!). I alla fall hittade jag en gammal blogglista som jag tänkte köra på nytt. 
När vaknade du imorse? 
Första gången ungefär klockan 05.54. Jag gick på toa och trodde inte att jag skulle kunna somna om, men jag tror jag gjorde det, för plötsligt ringde väckarklockan och det hade gått nästan två timmar.
Vad var det första du tänkte när du vaknade? 
Att vi måste hänga upp en mörkläggningsgardin i vårt fönster eftersom det börjar vara så ljust på morgnarna.
Har du ringt nån imorse, vem och vad sa ni?
Jag ringde Lovis för en stund sedan (hon är hemma eftersom hon är förkyld) och bad henne säga åt Caj att ringa upp mig eftersom han var ute och inte hörde sin telefon. Sen ringde han och jag ställde en fråga om en resa han ska göra.
Vilket humör är du på?
Trött men ganska glad. Jag hade ett bra manussamtal i fredags och ska alldeles strax ta itu med att börja redigera en av höstens böcker.
Har du ont någonstans?
Inte så värst. Lite i nacken, kanske, för jag har inte yogat en enda gång på hela sportlovet. Å andra sidan har jag inte suttit vid datorn heller, så kanske det inte är så farligt.
Om du fick välja vad som helst att äta just nu, vad är du då sugen på? 
Just nu är jag ganska mätt eftersom jag åt två smörgåsar och drack en smoothie till frukost. Men en kopp te skulle jag inte tacka nej till!
Vad köpte du när du drog ditt kort senast? 
En massa mat på Bejing 8 i Kampen, i Helsingfors, där vi åt middag i lördags. Vi åt sådana otroliga mängder, för alla tretton (vår familj och våra vänner i familjen Waller, som vi träffade där) var jättehungriga. Vi handlade först en omgång mat av alla möjliga sorter och när den maten var slut var alla fortfarande så hungriga att vi köpte nästan lika mycket till. Det var gott.
Vilken var den första hemsidan du gick in på på internet?
Förra gången tolkade jag den här frågan som "vilken var den första hemsidan du gick in på på internet IDAG". Men nu tolkar jag den som "vilken var den första hemsidan du gick in på på internet NÅGONSIN". Och det var Altavista, i gymnasiet. Vi letade upp info om kometen Hale Bopp. Det tog ungefär 45 minuter för sökmotorn att leverera sitt resultat, men ingen var ett dugg stressad. 
Vad ska du göra i kväll?
Bra fråga. Kanske titta på en teveserie med Caj. Eller läsa. Jag ska försöka att inte surfa på nätet, men det kan misslyckas. 
Ett inslag är i alla fall säkert: välbehagsrysningen när jag kryper ner under täcket. Jag älskar att lägga mig på kvällen. Mjuk pyjamas och fluffigt täcke och krispiga lakan, det är skönt! Och vetskapen om att jag just får somna. Sen läser jag alltid en stund medan öronproppseffekten sätter i (jag blir alltid hemskt sömnig när jag trycker in dem), och sen somnar jag. Skööönt.
Vilken är den första låten du sätter på idag? 
Jag vill minnas att Idun satt på Marcus och Martinus Bae direkt när hon kom ner. Så den har jag lyssnat på. Och en remix av samma låt. Jag är inte överförtjust, men det är heller inte hemskt.
Vad tycker du om din blogg? 
Jag tycker om min blogg men har så svårt att komma ihåg att blogga. Jag orkar inte fläka ut och in på mig själv på samma sätt som förr, och det gör att jag inte alltid skriver så mycket, vilket i sin tur leder till att jag tappar bloggrutinen. Synd, för när jag läser det jag bloggade om för några år sedan tycker jag att det är jättekul! Hoppas jag kommer igen.
Vad gjorde du för exakt en vecka sedan, den här tidpunkten?
Var hos mina föräldrar i Nykarleby med barnen. Jag vill minnas att jag låg på soffan och slappade medan mamma gjorde en fastlagsbulledeg med barnen. Pappa var i stallet. Caj var på jobb.
Tror du att du kommer få en komplimang idag, för vad? 
Nä, det tror jag inte. (Eller förresten kanske, om jag lagar mat och det råkar bli gott.)
När fotade du något senast, och vad? 
Mitt skattekort som jag äntligen skickade till Schildst & Södeströms för en stund sedan. Jag har glömt att göra det i flera veckor redan.
Har du gjort av med pengar idag, på vad?
Nix.
Om du sträcker ut ditt ben rakt ut, vad snuddar du vid då? 
En soff/sänggavel med en filt på. Jag sitter i vårt kontor och skriver, men flyttade mig just till soffsängen för att det kändes lockande och bekvämt. Enda nackdelen är att det drar här.
Vad har du på dig idag? 
Underställ i ett par lager, min pappas gamla benvärmare från sjuttiotalet, yllesockor. Jag är verkligen ingen fröjd för ögat, men det är varmt och skönt. Som Lovis brukar säga till mig när jag tycker att hon behöver prydla till sig lite: det är viktigare att man har skönt än att man är snygg (det är antagligen jag som har myntat ordspråket nån gång, och numera får jag äta upp det varje gång jag föreslår att hon ska sätta på sig något som är helt eller matchande, och hon inte har lust).

5 mars 2017

Bra saker att titta på

Den här videon får mig alltid att gå i taket av stämning. Hoho så det måste ha varit roligt att vara på den här konserten. Kaos och glädje, hurra!




Sen råkade jag se den här videon ikväll. Vilken otrolig röst, vilken kontroll. Jag är gravt imponerad. Hon är bara tolv år.




Jag såg just sista avsnittet av a Series of Unfortunate Events. Jag har dragit ut på det och gillar serien jättemycket. Den skruvade humorn, mörkret, de vuxnas dumhet, den ursnygga scenografin, karaktärerna, handlingen, humorn, uppfinningarna, de smarta barnen ... så gott som allt är precis i min smak. (Det finns några småsaker som skaver, men dem tänker jag snabbt surfa över, för helhetsintrycket är ändå en njutning.) Jag trodde att säsongen som finns på Netflix skulle omfatta alla tretton böcker av Lemony Snicket (vilka jag inte har läst, ännu), men eftersom det kändes som om berättelsen slutade i mitten när säsongen var slut, blev jag tvungen att undersöka saken, och det är endast de fyra första böckerna i serien som har filmatiserats. Jag väntar ivrigt på en fortsättning. Böckerna går inte att få tag i på svenska, de är slut överallt. Synd, det skulle vara roligt att läsa dem tillsammans med Lovis och Idun. Jag vet inte om jag ids köpa dem på engelska då barnen säkert gärna skulle läsa dem.




Det var alla tips för den här gången. Sorry att jag aldrig orkar fixa bloggen så att standardformatet för youtubevideor passar ihop med formatet för textbredden på blogginläggen. Men allt måste väl inte vara så perfekt hela tiden.

24 februari 2017

Sportlov

Oj vad det snöar. Caj och jag var ute före halv åtta och skottade i säkert en halvtimme, och ändå märks det bara marginellt. Det snöar fortfarande, jag gissar på att det har kommit mellan 30 och 40 centimeter pudersnö sedan igår kväll.

På måndag börjar sportlovet  (fast det känns som om det egentligen börjar idag), men jag har tagit det superlugnt i flera dagar redan, för i måndags fick jag ett JA på ett manus som jag skickade in torsdagen innan (mer än så kan jag inte berätta ännu). Jag är superglad och blev så tagen av nyheten att jag inte riktigt visste hur jag skulle gå vidare. Återgå till att skriva på ett annat av de fem halvfärdiga manus jag har på datorn? Planera ett föredrag jag ska ha i september? Läsa? Jag har mest ägnat mig åt det sistnämnda, och så jag har gått igenom aktivitetsboken till Brevbullen. Tvåornas läsebok alltså, som kommer i sommar. I dag jobbar jag bara halva dagen och sen är jag ledig.

Ett hett tips för alla som bor i Jakobstadstrakten: Aja och Mia har flyttat Lundagård till Jakobstad och öppnar dörrarna för första gången i morgon klockan tio. Igår var jag där och hjälpte till lite, och det är verkligen som en dröm. Det blir så otroligt fint!

15 februari 2017

Punkt

Jag vet inte, men jag tror att jag just satte punkt för ett manus. Det är alltid lika överraskande, för in i det sista känns det som om arbetet är oändligt. Och så plötsligt. Punkt. Jaha. Yes? Ok.

Det är förstås inte som att jag inbillar mig att arbetet är slut, inte på något sätt. Men om det här manuset går igenom, går också arbetet med det in i en ny fas. Jag hoppas verkligen att det blir så, för den här berättelsen har varit oerhört svår att klura ut. Jag har nog aldrig grubblat lika intensivt på handlingen i en bok som jag har grubblat på den här. Och jag har skrivit om jättemånga gånger, trots att den inte är superlång. Kanske jag bara är trött, kanske bokidén i sig är luddig och har krävt mycket tankearbete, eller kanske jag helt enkelt har gjort det svårare än det egentligen är. Jag vet inte. Men hjärnan har verkligen fått sig en workout de senaste månaderna.

Nu ska jag gå på wc (det är ett projekt eftersom toaletten ligger i en spooky källare, fem våningar ner från arbetsrummet), yoga, gå igenom mina företagsverifikat eftersom jag ska deklarare i morgon, och sen är jag nog klar för i dag.

12 februari 2017

Saker jag tycker om


  • Att elda i kakelugnen. Jag är fortfarande så enormt glad över att vi har byggt upp nya där de gamla har stått här i huset.
  • Att jag för en kort, kort sekund i dag kunde föreställa mig hur härligt det blir med vår på gården. Huset ska målas klart! Vi kan äta på terrassen! Hönsen får kackla utomhus! (Just nu bor de inte ens hos oss eftersom Caj renoverar hönshuset, men renoveringen har tagit ett rejält skutt framåt de senaste dagarna, hoppas de snart kan flytta hem!)
  • Att jag inte har varit så mycket på internet de senaste dagarna. Istället har jag ägnat mig åt kulturevenemang (Barnbokssymposium! Poesikväll där Ellen och Martina var strålande! Teater i Vasa med Joanna i går!) och ikväll har jag klippt ut en klänning jag ska provsy i ett tyg jag har köpt på loppis en gång (jag försöker göra det ordentligt nu så jag inte använder upp mitt sista svarta linnetyg på en modell som inte passar mig).
  • Att Eddas gissning på frågan "Vad heter bron mellan Sverige och Danmark?" var "Amanda". (Lovis och Idun ordnade frukostfrågesport idag.)
  • Att mamma och pappa bor så nära oss att de kan komma hit på middag med kort varsel. Det gjorde de ikväll.
  • Att jag var så snabb på att baka muffins idag, det tog seriöst högst sju minuter att sno ihop en smet. (Tror jag.) Det var vanliga chokladmuffins, men jag tryckte ner en ruta mintchoklad i varje muffins, det blev supergott!
  • Att Caj sitter i soffan och visslar Bjällerklang och föreslår att vi ska skaffa en riktigt snygg tupp som ska heta BRABRAHAM! Han är så rolig och bra att vara gift med.
  • Att klockan bara är nio minuter över tio och att jag alldeles snart ska gå och lägga mig i sängen. Jag älskar den där stunden på kvällen när jag kryper ner under täcket och vet att jag ska få sova. Jag har sovit mycket bättre på sista tiden, man vet ju aldrig hur länge det håller i sig, men jag njuter medan det varar.

11 februari 2017

Middagskonversation med en treåring

Idun: Hästar kan inte spy.
Edda (ropar, irriterat): JAG VEEEET!
Jag: Var har du lärt dig det, Edda?
Edda (rycker på axlarna): Stallhagen.
Jag: Det finns inga hästar på Stallhagen, där gör man öl.
Edda: JAG VET!

(paus)

Edda: Det är många som har dött.
Jag: Av vadå?
Edda: Av verkligheten.

8 februari 2017

Världens första Runeberg juniorpristagare

Joanna och jag gick som på nålar hela förra tisdagen medan vi väntade på att få veta hur det hade gått i Runeberg junior. Det var så pirrigt! Och så ringde telefonen, och vår redaktör Jonnas namn dök upp på displayen.

Vi vann! Hurra, hurra, hurra!

Saara Cantell, den enväldiga domaren i slutskedet, hade gått helt på barnjurygruppernas val och utsåg både Paten Kalastuskirja och Den fantastiske Alfredo till vinnare, och vi blev så glada, så glada!

I måndags blev det officiellt, och vi fick delta i prisutdelningen i Borgå stadsbibliotek. Det bästa med den festen var:


  1. Barnen! Så klokt och bra av arrangörerna att inte ordna det här ovanför huvudet på målgruppen. 120 barn, både finsk- och svenskspråkiga, var på plats.
  2. Fanfaren! Festen inleddes med en fanfar, som spelades både av vuxna och barn, men mest av barn. Jag älskar fanfarer. Jag hoppas på flera under mitt liv!
  3. Att Joanna och jag (och Timo och Pasi, så klart) fick varsin liten byst, föreställande Runeberg. En byst! Jag vill ha flera! Mitt nya mål i livet är härmed att själv figurera som byst i något sammanhang. Jag ska fundera ut ett lämpligt hjältedåd eller (mer sannolikt) beställa en gipsform nånstans ifrån, föreställande mig själv. Det borde väl vara lätt så här i 3D-tider. (Nu slår det mig: jag har faktiskt sett en film om ett ställe där man får göra en staty av sig själv, det måste ju vara möjligt att omvandla det här till en byst. Hmm.)

Eftersom jag har skrivit om det här på alla andra sociala medier känns det förstås redan som lite old news, men nog måste jag ju nämna vinsten här på bloggen också, tycker jag. Det är trots allt en av de viktigaste och finaste vinsterna i mitt liv. (En gång vann jag en frisyrtävling i gymnasiet, det var också en fin vinst. Jag hade bakat in en vattenflaska i mitt hår, det blev ståtligt och mäktigt.)

Så där annars rullar livet på som vanligt. Jag har varit på skolbesök till Socklot skola idag. Jag skrev den mest avgörande scenen i manuset i går och Caj skrattade många gånger när jag läste kapitlet högt för honom, så jag tror jag är något på spåren. Nu på eftermiddagen har jag skött en del kontorsärenden som har hamnat på efterkälken. Och i morgon ska jag skriva mera.

Ja ja. Men festyran var hemskt rolig medan den varade!

31 januari 2017

Barnböcker är till för alla

När jag var på Educamässa förra helgen blev jag förresten intervjuad av Jenna för tidningen Östnyland. Eftersom jag föreställer mig att alla som läser min blogg är oerhört intresserade av min författarkarriär lägger jag in en länk här. Visst är ni glada nu, i mitt lilla kungarike (haha, jag skrev kungadike först, vilket ju är mycket mer passande för detta ytterst lilla och ickerojala hörn av internet)?

3458

Jag har sånt skrivflyt just nu.

Sedan en tid tillbaka skriver jag på en ny bok. En grundversion blev nästan klar förra veckan, men i sedvanlig ordning saknade jag en riktig skurk (så här var det då jag skrev Alberta Ensten också). Jag har ett bra känslomässigt dilemma och fina uppfinningar, men ingen riktigt bra och läskig skurk. Efter att ha grubblat och grubblat på en ny sorts bedragare i flera dagar (jag tog till old school-metoder som tankekartor, diagram och förstås det jag alltid har nytta av: google) kom jag plötsligt på en idé. Och ju mer jag tänkte på den, desto bättre verkade den.

Jag tänkte. Och tänkte. Och chattade med mitt ärkebollplank Ida-Lina länge och väl om saken. Vi kom på en massa roliga idéer som skulle få min skurk att fungera ännu bättre. Det är så bra att jag har påhittiga vänner att prata med som förstår precis hur jag tänker. I går började jag skriva om.

Som vanligt när jag skriver in en ny karaktär faller allt ihop, litegrann. En massa detaljer måste ändras, långa stycken får bytas ut eller helt enkelt slopas, jag har raderat massor, massor i går och framförallt i dag. Men när jag har en ny idé på gång gör det inte så mycket. För jag har också skrivit massor med nytt. Jag är inte säker på att jag har räknat rätt, men jag tror att jag skrev 3458 ord före klockan 15 i dag. Det händer ytterst sällan. (En riktigt bra dag brukar i vanliga fall innebära mellan 1500 och 2000 ord.) Så det går framåt, snabbt. Nu hoppas jag bara att jag ska bli klar snart så jag får börja putsa, fila och pynta texten. Och sen hoppas jag förstås att boken blir antagen och kommer ut snabbt som bara vad! Jag tycker om alla delar av författarskapet, men att ha skrivflyt är ändå det allra, allra bästa.

26 januari 2017

Tryckfel

För det mesta har jag så mycket att göra att jag inte hinner sakna mitt gamla arbetsrum (Edda bor i det numera), men just drabbades jag av tryckabstinens. Det skulle vara så roligt att kunna breda ut ett tyg på mitt gamla tryckbord, trycka det i nån snygg färg och i något snyggt mönster, klippa till det, sy något fint ...

Obs! Jag klagar inte, jag längtar bara. Någon gång i livet kommer jag säkert att få trycka tyg igen. Men det är ungefär tre år sedan sist, och antagligen jättelänge tills jag har möjlighet igen.

22 januari 2017

Ohämmat skryt

Jag är trött men glad. Det har varit en bra helg. Jag och barnen har varit i Vasa och här hemma och umgåtts med den mycket damstarka släkten. Caj och Jonas är på resa till London, så Lovis, Idun, Edda och jag sov först en natt hos Saija, Tova och Lone och sedan plockade vi upp Hanna, Maya och Sissela som sov här en natt. Vi vuxna har mest pratat, lagat mat, ätit och läst, barnen har lekt och det har varit lugnt och skönt och aldrig tråkigt.

Just nu håller jag på att läsa Expeditionen av Bea Uusma, ungefär tre år senare än alla andra (eller mer, säkert, jag vet inte ens när den kom ut). Den är superspännande. Rekommenderas åt alla.

Jag har också varit mother of the year en liten stund på eftermiddagen (det händer inte ofta). Nu tänker jag skryta ohämmat. Jag har:

  1. läst Kometen kommer, högt, för barnen jättelänge. 
  2. hjälpt Lovis att förverkliga ett projekt hon kom på, nämligen att sy en kudde som ser ut som ett hjärta med ett ansikte på. Hon planerade, ritade mönster, klippte ut delarna, nålade och sydde den stora sömmen. Jag skötte instruktioner och sydde applikationer som bestod av ögon, glimtar i ögonen, mun bestående av två läppar, samt rosa kinder. Hon var jätteduktig, och det var jag med!
  3. hjälpt Idun med fiolläxan. Det är så SVÅRT då jag inte kan spela själv. Jag kan ju sjunga alla melodier åt henne, så får hon ta ut dem på gehör (det är säkert helt fel metod, men det funkar ju), hon var väldigt knäckt till en början och tyckte det var ursvårt (vilket jag förstår med mina usla instruktioner, mitt gehör har alltid varit bättre än min terminologiska kunskap då det gäller musik), men sedan löste hon det och nu kan hon läxan. Seger!
  4. förhört Lovis på engelskläxan och hjälpt Idun med finskan.
  5. hjälpt Edda med ett projekt hon höll på med, men min insats där var bara att knyta knutar på sydtrådar som hon snurrader runt en bit mönsterpapper och tejpade fast med en massa tejp. Tejpkonsumtionen här i huset är på topp med Edda i huset. Hon tejpar allt.
  6. Fått alla barn att bada eller duscha, läst ännu mera Kometen kommer i vår säng, nattat alla och fått dem i säng i tid.


Nu sover alla ungar och jag tittade just på första avsnittet av Syskonen Baudelaires olycksaliga liv. Miljön och detaljerna är helt i min smak, jag vet förstås inte om jag kommer att tycka om helheten eftersom jag hoppas på ett lyckligt slut och berättaren ständigt påminner åskådarna om hur mörk och eländig berättelsen är, men den verkar lovande.

18 januari 2017

Roliga saker från en nära dåtid och framtid


  1. När jag skulle åka till Vasa i måndags och bussen stannade i Nykarleby steg självaste Karin Lindroos ombord på bussen. Jag blev oerhört förvånad, men det visade sig att hennes mamma hade flyttat till Nykarleby, så det var inte alls konstigt. Hon (Karin alltså, inte modern) slog sig ner bredvid mig och sedan satt vi och pratade i ett, ända tills hon skulle av i Kvevlax. Synnerligen trevligt! Från och med nu förväntar jag mig att intressanta och inspirerande personer hoppar på Vasabussen i Nykarleby varje gång.
  2. Caj har köpt en akustisk bas, som levererades i dag. Det är jätteroligt att jamma med gitarr, bas, sång och olika saker som skramlar eller låter. Vi borde bara hitta en repertoar som alla är överens om. I dag spelade vi klassikern Kalle Teodor, en låt från Hunger Games och en låt ingen av oss kunde, det sista lät väldigt fult och trevande.
  3. Sedan for vi iväg på BY-utställningen som pågår ännu ett par veckor i Tobaksmagasinet i Jakobstad. Rekommenderas varmt! Den är fantastisk. Jag har sett den förr, men det hade inte barnen, och de älskade den. Och till vår stora förtjusning insåg vi att Marinas syster också hade gjort ett av husen. Se där! Den kopplingen skulle jag aldrig ha gjort om vi inte hade varit på Malta och träffat Marina och resten av familjen så ofta.
  4. Jag fick världens flow idag och skrev över 1600 ord trots att jag bara jobbade till halv två och satt och pratade jättemycket med Sofie hela tiden.
  5. Halv två gick jag till kulturkiosken och läste högt för ett gäng eftistreor, -fyror och -femmor. Jag hade räknat med att de inte hade läst eller hört något av mig förr, men sedan visade det sig att de var superbelästa och dessutom hade sett alla avsnitt av Estrids bokklubb och hade massor av frågor. Väldigt roligt.
  6. Jag hade ett roligt strategimöte med Joanna i tisdags och nu är jag riktigt taggad att skriva bok nummer fem om Patrik. Jag är i denna stund inne på kapitel tio och har redan lyckats klämma in en dansbandslåt, en bruten lårbenshals och Dubbloratorn som vann uppfinningstävlingen i höstas. Jag tycker fortfarande att jag har världens bästa jobb.
  7. Jag klippte håret i tisdags (cirka tio cent) och tyckte det var snyggt och fräscht den där första dagen (trots att Ellen ertappade mig med att i smyg ha inspirerats av samma frisyr som Noora i Skam. Det ledde till att jag kladdade på en massa rött läppstift när jag kom hem för att se om jag kunde dra imitationen till sin spets, men jag såg inte klok ut, så jag torkade bort det med vessapapper). Håret blev emellertid smutsigt redan i dag, och när jag tog av mig mössan efter jobbet såg jag verkligen inte ut som en norsk ungdom, utan bara som Severus Snape. Jag skrattade rått och bestämde mig för att duscha, ett teoretiskt beslut som i skrivande stund ändå inte har lett till en tvagning.
  8. I morgon kommer både Sofie och Ellen att vara i skrivarlyan, det ser jag fram emot. Dessutom ska vi luncha tillsammans. Och i helgen åker Caj till London och jag ska hänga med både Saija, Hanna och alla deras döttrar. Bra sociala framtidsutsikter, alltså.
  9. Jag har lyckats yoga 15 dagar av 18 den här månaden. Ungefär en halvtimme per gång. Min rygg och min nacke mår bra. (Fast just när jag skriver det här märker jag att jag är spänd i halspartiet. Äsch.)
  10. När jag vaknade i morse hade jag just drömt en dröm som handlade om att rensa hår ur avloppet. Det var jätteäckligt och kom bara mer och mer när jag drog i det, så fast jag var trött var det skönt att slippa den drömmen.

15 januari 2017

Tillsammans

Jag har flyttat! Förr satt jag och jobbade i Campus Allegro, men mitt rum var dragigt och hyran bara steg, så när vi åkte till Malta flyttade jag ut från Campuset (tillfälligt, trodde jag), och in i Strengbergs gamla tobaksfabrik tillsammans med Lisen och Sofie. Jag sitter i ett roligt rum rakt under klockan, halva rummet har en takhöjd på cirka fem meter och andra halvan är bara två meter högt. Där finns två soffor, tre tjocka mattor, två skrivbord, en La-Z-boy (som jag fick googla för att stava rätt, haha) ett litet kök, tre höga fönster med utsikt över skolparken och sällskap nästan varje dag.

Till en början trodde jag det här med att dela rum inte alls skulle vara något för mig. Jag tycker jättemycket om att prata med folk och jag förutspådde trevliga men ineffektiva arbetsdagar. Eller jätteensamma dagar då jag är där för mig själv, det finns ju inget kafferum jag kan gå till för att träffa folk, utan när ingen annan är där är det verkligen ensligt.

Ingen är gladare än jag över att jag hittills har haft fel! Jag har haft sällskap så gott som varje dag, och varje dag har vi som varit på plats ändå uppnått de ordmål vi har satt upp för oss. Det är något sporrande med att sitta i en soffa och höra hur en kompis knattrar på med sin text i soffan bredvid. Och inspirerande att kunna diskutera den pågående texten med en annan som skriver, en som tar ens text på allvar, oavsett hur knäpp den låter.

10 januari 2017

Ögon som ägg

Nu blev ni förvånade va? Att jag bloggar den HÄR tiden. 

Det beror på att jag har fått en ny sömnstörning. Tadattadaaa! Jag måste nog skaffa sömnmedicin om det inte reder upp sig, för det här går ju inte. Jag är trött på kvällarna, går och lägger mig, men sen vaknar jag av minsta lilla (som av att Caj lägger sig i sängen bredvid mig) och kan inte somna om. I går somnade jag först efter 03 fast jag var i säng redan före elva. Medan jag väntade på sömnen läste jag ut Sanna Tahvanainens Den lilla svarta, som jag verkligen gillade, så det var väl använd vakentid, men milde vad jag har varit mör nu i dag. 

Jag trodde alltså att jag skulle somna som en stock. Men så händer samma freaking sak en gång till (fast jag till och med hade varit förutseende nog att lägga Eddas tomteluva över ögonen innan jag slocknade, så att jag åtminstone inte skulle vakna av nån lampa)! Och nu är klockan lite över ett och jag är dödstrött, men inte alls sömnig, alla andra sover, jag vet inte om jag har varmt eller kallt men jag vet att jag verkligen borde sova nu eftersom stora barnen börjar åtta i morgon och jag tidigare idag, äntligen, efter att ha avverkat en del administrativa saker som har blivit hängande, faktiskt läste ikapp mig på den text jag tror jag ska jobba med i vår och kom på en idé som jag hade tänkt börja fila på i morgon.

Med det här trötta huvudet vet jag dock inte vad jag kommer att åstadkomma.

6 januari 2017

Harry Potter och det förbenade barnet

Jag beställde den åttonde Harry Potter-boken i slutet av sommaren, Harry Potter and the Cursed Child, och har precis läst ut den. På svenska heter den Harry Potter och det fördömda barnet, (vilket jag inte alls kan ta på allvar, för det låter mest som ett kraftuttryck från Lönneberga).

Jag visste att boken var skriven som ett teatermanus, så den delen överraskade mig inte. Men jag blev verkligen besviken på innehållet. Kanske det delvis beror på att så gott som alla miljö- och personbeskrivningar har fallit bort (formen är sån på ett scenmanus), men jag tror ändå att den största orsaken är att berättelsen är så kaotisk, råddig och svår att greppa. Eftersom tidsresor är en central del av berättelsen utspelar sig handlingen på flera tidsplan samtidigt och redan det rör till det ordentligt. Dessutom förekommer en massa bekanta karaktärer som plötsligt är vuxna, och en helt ny generation som på något plan har samma roller som de vuxna karaktärerna hade i de tidigare böckerna. Alla vuxna karaktärer verkar dessutom vara så dåliga på att kommunicera med sina äkta hälfter, på ett väldigt stereotypt sätt, vilket störde mig jättemycket.

Jag har visserligen läst alla böcker (de första fyra, fem gånger), men det är länge sedan och jag påstår mig inte vara någon Harry Potter-expert. Jag undrar därför vad ett riktigt superfan tycker om boken (finns det nån därute som vill berätta?). Jag undrar också vad någon som inte har läst de andra böckerna tycker, hänger man alls med som H.P.-novis? Och är det bara jag som inte alls är särskilt förtjust i det fördömda barnet? Tell me!

I övrigt i år har jag läst Annika Sandelins Pinsamt och livsviktigt (superbra, precis som föregångaren Yokos nattbok, båda med illustrationer av Linda Bondestam), En myras liv (den gillade både Lovis, Idun och jag, men den har varit så hypad på Bladen brinner att jag kanske ändå hade väntat mig ännu mer), samt en roman på engelska av Jennifer Lazaris, som jag tyvärr inte alls var särskilt imponerad av.

2 januari 2017

En hit!

Min vän (och den blivande vildmarksguiden) Lone tipsade mig om att passa på att köpa merinoullunderställ från Devold på XXL nu då de är på rea. Innan vi for till Jonas och Saija och firade nyår svängde vi förbi den nyöppnade butiken i Stenhaga och hör och häpna, underställen var inte ens slut! (Jag brukar nästan alltid missa sådana här erbjudanden och så går jag med trasiga och slitna kläder och fryser istället. Det är hemskt.) Ända sedan jag klädde på mig i morse (ja ja, klockan var över ett, men det är ju jullov!), har jag haft på mig min nya undertröja och mitt tjockare expedition-set och det är så sköööönt. Jag skulle kunna leva i underställ. Vilken underskattad klädsel!

Observera att detta inte är ett samarbete, varken med Devold eller XXL, utan helt enkelt ett så hett tips att jag inte kunde hålla det för mig själv.