31 maj 2017

Lite mer sansad

Edda har en docka. Den heter Jusefin. (Att det stavas med U vet jag eftersom hon bokstaverade det för mig.) Jusefin har hon köpt för födelsedagspengar hon fick av min mormor. Jusefin är från Halpa-halli och har munnen uppspärrad i ett konstant skrik. Till en början hävdade Edda att hon sjöng temasången från Lejonkungen, men numera betyder gapandet ibland att Jusefin gäspar.

I måndags skulle vi åka och handla, och Jusefin skulle med. Edda hade planerat att hon skulle skjutsa omkring Jusefin i en liten kundvagn. När vi kom fram till parkeringen insåg vi till Eddas stora förfäran att Jusefin hade blivit hemma. Vi försökte trösta med att Jusefin får komma med nästa gång istället, men Edda var helt förstörd, och uttryckte detta genom ett rasande, ihärdigt vrål. Caj och Idun gick in och påbörjade mataffärerna, och Edda och jag satt oss ner i hallen. Edda skrek och jag tröstade. Edda skrek och jag försökte avleda. Edda skrek och jag kramade. Edda skrek och jag försökte berätta roliga, pruttrelaterade skämt. (Nej. Inte ens att jag pratade om pruttar fungerade. Då vet man att det är illa.)

Vi bor inte jättelångt från butiken. Kanske det hade varit smart att åka hem och hämta Jusefin. Man ska ju välja sina strider. Men Caj hade bilnyckeln i sin ficka och befann sig långt inne i Prismas labyrinter, och jag hoppades dessutom hela tiden på att utbrottet skulle avta.

Det gjorde det inte.

Kunder kom in i butiken, kunder handlade i lugn och ro och kom ut igen, med fulla kassar. Där satt vi hela tiden, Edda med en skrällande volym, jag med bedövade öron. Ibland kom nån bekant förbi, jag försökte konversera men fick ge upp eftersom varken jag eller de bekanta kunde bortse från Eddas misär.

Hon skrek oavbrutet i 50 minuter. Det var inte frågan om en mild, hulkande gråt, utan ett otroligt högljutt och argt läte som höll i sig.

Om det här hade varit första barnet hade jag antagligen fått ett nervöst sammanbrott eller ett ilsket utbrott. Vi har faktiskt kommit otroligt lindrigt undan just sådana här offentliga utbrott hittills i livet. Hemma har vi däremot grälat högljutt, länge och ofta. Jag brukar inte vara den som gör som jag vet att man borde göra, alltså bete sig som en sansad människa och resonera sakligt. Jag brukar hålla ut en stund och sen bli superirriterad och säga till på skarpen.

Men något har hänt i mig. Jag orkar inte. Jag orkar trösta och jag orkar vänta. Men jag orkar inte engagera mig så känslomässigt att jag själv dras med i stormen längre. Jag har ett helt annat överseende än jag hade i mina unga föräldradagar. Och det är ju riktigt bra i det här fallet.

Jag har kanske på ett pyttelitet område blivit en lite mer sansad förälder än jag var tidigare. (Eller en mer oengagerad?)

Nåväl. När Caj och Idun handlat klart åkte vi hem, och när vi hade varit hemma en stund slutade Edda att gråta, fast hon var lite sur på Jusefin över att hon hade stannat hemma.

Sen blev de kompisar igen.

1 kommentar:

  1. Ha ha! Oj Edda. Vilket fantastiskt kanonvrål. Det är härligt att vråla som Lejonkungen i Prisma som ungefär är det tråkigaste stället på jorden om man inte får skuffa en Jusefin i kundvagn. Bra protesterat.

    SvaraRadera