Ett år till nästa gång

Egentligen är det ju alltför sent att skriva om Eurovisionen nu, när spektaklet är förbi, men jag måste ändå. För aldrig har jag varit så engagerad som i år. Jag gör naturligtvis inga anspråk på att vara expert, det är jag verkligen inte. Men Caj och jag tittade på båda semifinalerna (unheard of) och när finalen kom hade jag dessutom lyssnat flera gånger på vissa utvalda bidrag. Vår sedvanliga eurovisionskväll tillsammans med syskon, svärsyskon, kusiner, barnens kusiner och småkusiner i nån sammansättning blev dessvärre avbokad. Lovis och Idun har varit sjuka från och till längs med veckan och deras yngsta kusin är bara en månad, så vi höll oss hemma i vårt eget vardagsrum, bara vi fyra (Edda sov).

Jag har inte tänkt skriva så mycket om låtarna (utom att rätt låt vann, jag älskade Portugals känslosamma, innerligt framförda bidrag, och sångarens totalt avskalade scenshow. Om man tänker på de mest minnesvärda vinnarna under de senaste åren – Loreen, Måns, Conchita osv – så verkar det  sällan vara en stor, galen show med vild pyroteknik som gör en till en vinnare).

Det jag däremot har tänkt skriva är att jag aldrig känner mig så europeisk som då jag tittar på ESC. Två hundra miljoner personer sitter och tittar på samma tävling, skrattar, förfasas, har åsikter, träffar aldrig varandra, men förenas ändå under en kväll, med blicken på samma scen. Jag tycker dessutom så mycket om att den här tävlingen inte är en kopia av något som kommer från Amerika, till exempel, utan en helt egen europeisk grej som vi fortsätter med oavsett vad omvärlden tycker. Fattar man det så fattar man det, fattar man det inte är det ingen som bryr sig riktigt, utan vi fortsätter bara. Innehållet förändras lite från år till år, innehållet, kvaliteten och scenvanan varierar, men att ESC återkommer år efter år är lika säkert som att det blir takatalvi i Finland minst en gång varje vår.

Det enda jag saknar riktigt mycket är den levande orkestern. Det var tider det, då de flesta bidragen kompades av en rejäl orkester med stråkar, blåsinstrument och whatnot (det där uttrycket passar inte alls i min blogg, sorry!). Italiens Francesco Gabbani flankerades till exempel av en hel orkester som ropade ALÉ då han framförde sitt vinnarbidrag i den italienska finalen, men när han uppträdde igår var det bara fyra futtiga körsångare som ropade alé, och det gjorde det hela lite mindre mäktigt, tycker jag.