2 juli 2018

Hoarders

Under många år (ända sen Lovis föddes typ), har levt väldigt inrutat. Barnen har gått och lagt sig mellan åtta och nio, Caj och jag har lagt oss vid elva, tolv, och vi har alla vaknat sju, åttatiden på morgonen.

Förra sommaren började det här rucka på sig, och i år har dygnet förskjutits med många timmar! Det är så underligt. Jag som trott att jag är en obotlig morgonmänniska sover plötsligt till tio, halv elva, flera morgnar i sträck. Barnen gör detsamma. Ingen orkar gå och lägga sig på kvällarna då vi inte måste, och vi sover ikapp på morgnarna. Edda också. Ljuvligt.

I går vid midnatt började Caj och jag titta på en intressant dokumentär om hoarding, alltså att tvångsmässigt samla på sig saker och vara helt oförmögen att göra sig av med dem. Jag kom att tänka på en bok jag läste förra året som heter The Law of Tall Girls (den var jättebra!), där en av karaktärerna är en hoarder, letade på youtube och fick upp den här filmen. Att få en bild av hur det på riktigt ser ut hemma hos någon som lever med det här var otroligt intressant. Och obehagligt. Och tydligen inspirerande, för i dag började vi rensa bland våra ytterkläder. Och nu vet jag att jag inte är en hoarder, för varje plagg som sorteras bort blir jag lättare om hjärtat.

27 juni 2018

Min hastighet i trädgårdsbranschen

På morsdag fick jag en fin blåbärsbuske av min man. Sedan dess har den stått i en hink på gården och fått lite vatten ibland. Vissa dagar har jag tänkt att jag ska plantera den.

I dag skred jag till verket. Och jag tror faktiskt att den fortfarande lever.

25 juni 2018

Två listor med två punkter

Vi firade midsommar på Åland! Äntligen fick de stora barnen två drömmar uppfyllda:
1. Att åka till Åland i sommar.
2. Att bli överraskade med en resa. Allt var planerat mer än en månad innan vi skulle åka, men de fick nyheten dagen innan resan inleddes och blev överlyckliga. Om vi överraskar dem fler gånger ska vi kanske dra ut på det ännu mer. Typ "sätt er i bilen, nu åker vi till Paris".

Vädret var uselt, men det gjorde inte ett dugg, av två anledningar:
1. Vi var ändå mest måna om att träffa våra vänner, och det kunde vi göra både ute och inne. Vi umgicks i en bra sjuttonpersonerskonstellation de två hela dagar vi var där, och däremellan i lite mindre grupper. Tänk så fint att vi ALLA fick vänner där som vi vill träffa.
2. Nu när vi är tillbaka här och solen skiner igen, och det är varmt och skönt, känns det som om vi har rest söderut, till ett VARMARE ställe, istället för tvärtom.

I dag sov vi (eller några av oss) otroligt länge. Caj steg visserligen upp och åkte på jobb, men vi andra tog en megalång sovmorgon. Jag vaknade 10:47 av att Edda just hade vaknat, Lovis vaknade klockan 11 och Idun väckte jag halv 12. Det här hade jag aldrig, aldrig trott för några år sedan.

Det här innebär också att det fortfarande känns som lunchtid, trots att klockan är halv sex. Inte mig emot. Jag flätade just ihop en spaljé och planterade ut några krukor med luktärter som jag har drivit upp (låter betydligt mer ambitiöst än det är, de har nästan dött många gånger redan och ser rätt eländiga ut), och nu ska jag hänga tvätt. Vi borde väl börja med lunchen så småningom också. Eller maten. Eller vad vi nu ska kalla det.


9 juni 2018

Kröken

När jag gick i sjuan hade jag en hemlig klubb med Aja. Jag tror inte att klubben hade något namn, vi var mer som hemliga agenter, med pyttesmå väskor (min var gul), där vi hade lagt nödproviant, gummiband, huvudvärkstabletter, en pytteliten penna och ett pyttelitet häfte och annat viktigt som kunde vara livsavgörande i knipa. Vi hade ett hemligt kodspråk som vi skrev brev till varandra på, och så hade vi kodnamn: Kroken och Kröken. Ibland spionerade vi på folk och en gång minns jag att vi gick in i olika höghus i Nykarleby och tog tid på hur snabbt hissarna tog sig från bottenvåningen till de som låg högre. (Ifall nån undrar varför det finns så många författare, konstnärer och andra fantasifulla i Nykarleby så kan det här vara en orsak: vi ser till att skapa äventyr där det inte finns några!)

Och på tal om krökar: vi har bott här i huset i elva år, och likt Pavlovs hund börjar snålvattnet alltid rinna på mig på samma ställe varje kväll, nämligen i kröken i trappan, då jag har lagt något barn och går ner från övre våningen. Det här har alltså pågått i elva år, och ganska ofta tar jag tillfället i akt och äter något gott efter att jag har passerat trappkröken i kvällningen. Är det rimligt, va? Att bli inledd i frestelse av en krök i en trappa, kväll efter kväll? Jag vet inte jag. Ett mysterium för Kroken och Kröken att lösa, kanske?

3 juni 2018

Ljuva sommar!

Den här försommaren är den bästa! Vi har redan hunnit måla huset, ett projekt som har hängt över oss redan i två somrar, och när facebook påminde mig nyligen om att det samma dag i fjol hade utlovats 3-4 grader och snöblandat regn kände jag i hela kroppen hur mycket mer jag gillar årets väder.

Sommarlovet inleddes med att Idun gick ut fyran, Lovis gick ut femman (och flyttar över till ny skola och ny klass i höst, som alla andra sexor här i stan), vi gick till Skorpan på glass... och sen spydde Edda tre gånger på raken, sov ett par timmar och blev frisk direkt. Effektivt, jag gillar hennes spysjukestil! Vi hade tänkt ha släktkalas för Lovis och Edda i dag, men avbokade det eftersom vi gissar att ingen annan vill ha spysjuka, även om varianten här i huset var snabb.

Så istället har vi oljat terrassen, rensat mellan rosenbuskarna, fixat hönshagen så hönorna inte ska rymma hela tiden (efter att jag kämpat, skruvat och fixat, och släppt ut hönorna rymde tre av dem på raken. Jag tror jag gjorde nåt fel!), flisat, förberett en grund för ett nytt växthus, klippt gräs och ätit jättemycket kex som vi egentligen borde ha sparat till kalaset, men tja. När vädret är fint och man inte orkar fixa ett avancerat mellanmål känns det hemskt enkelt med kex i olika omgångar.

Nu börjar det mulna. Och jag är lite rädd att det ska börja regna (även om det skulle behövas). Vi har ännu halva terrassen kvar att olja ett varv till, och MASSOR med saker som ligger ute i det fria eftersom vi inte har behövt tänka på regn de senaste veckorna. Sällan är man redo för regn, alltid för sommar.

9 maj 2018

Allt det där jag inte är

Jag undrar hur det skulle vara att vara en sån där tevetyp som vet vilka program som sänds vilken dag. Som har serier att följa med i, och som troget klickar in rätt kanal varje gång det vankas nyheter.

Jag undrar hur det skulle kännas att vara en sportig sort. En sån som får myror i benen av att sitta stilla för länge, men alldeles yr av glädje när det erbjuds språngmarscher och handboll.

Jag undrar hur det skulle vara att ha en svaghet för svårlästa texter. Att känna livet i sig då man får bena ut någon riktigt krånglig formulering eller tanke, att få en själslig kick när man lyckas lägga vantarna på en riktigt tjock, svår och invecklad, vetenskaplig skrift.

Jag undrar hur det skulle kännas att älska vintern. Älska doften av minusgrader, älska snöflingor i ansiktet, kalla händer och frusna fötter. Att aldrig längta in, utan bara ut. Att sky värmen och solen, men känna sig hemma i mörket, kylan och tystnaden.

Jag undrar hur det skulle kännas att vara jättebra på att shoppa. Att ha ett hjärta som bankar då butikerna lägger fram säsongens nyheter, att känna sällsam lycka över nya trender och oupptäckta klädmärken.

Jag undrar hur det skulle vara att ha bara ett enda intresse, ett stort, ett som överskuggar allt. Så att resten av livet bara är ett nödvändigt ont, man får göra det där man längtar efter.

Jag undrar hur det skulle kännas att vara vagabond och sjödam. Att ha alla ägodelar inne i segelbåten och tillgång till hela världen, via vattnet. Att resa vidare när man tröttnar, att skaffa tillfälliga vänner, att upptäcka länderna från ett annat håll. Att låta vinden visa vägen, bunkra upp med främmande matvaror i nya hamnar.

Jag undrar hur det skulle vara att kunna bygga ett hus. Att förstå, instinktivt, hur saker och ting hänger ihop, hur man ska konstruera för att det ska hålla, i vilken ordning man ska utföra de olika momenten. Hur det skulle vara att bara sätta igång, självklart skaffa det som behövs, modifiera på vettiga ställen, bli klar, aldrig känna motvilja eller osäkerhet.

Jag undrar hur det skulle kännas att vara karriärhungrig. Att spränga gräns efter gräns, att jobba dagar och nätter för att nå sitt mål. Att aldrig ge upp, inte ens då man vill, för man vet att man kommer tycka kampen är värd allt. Att ge upp nattsömn, vänskaper, familj, allt, bara för att lyckas.

Alla de där liven jag aldrig kommer få leva. Så lite jag vet, och så lite jag är, jämfört med allt.

3 maj 2018

Så dålig

I dag var jag till Vasa för att justera min bettskena för förhoppningsvis sista gången. Den sitter perfekt nu (tror jag). När jag frågade Johanna, - tandläkaren som fixat den - om hon inte tycker det är jättejättetråkigt att slipa bettskenor så de passar började både hon och de två tandsköterskorna gapskratta, som om jag sa något högt som de alla tänkte. Hon avslöjade inget, men jag insåg att jag var något på spåren. Vilket fick mig att beundra hennes tålamod ännu mer.

Nåja, det jag skulle komma till var något helt annat. Jag försökte gå på stan efteråt och konstaterade igen att jag är så otroligt dålig på att shoppa. Jag behöver till exempel ett par (minst ett par) nya skor just nu, och jag försöker gå i butiker, men jag tycker det är så tråkigt! Dessutom vill jag inte sätta pengar på något jag inte älskar, och jag hittar väldigt sällan saker som får mitt hjärta att bulta lite extra. Jag skulle också köpa en yogamatta (som jag dessutom har varit och tittat på förr), men minsta lilla motgång får mig att backa. Den här gången hade jag alltså redan bestämt mig för vilken jag skulle ha på förhand, men plötsligt märkte jag att det stod något om att den kan bli hal om den blir våt, och då ändrade jag mitt köpbeslut direkt, för jag vet att det finns yogamattor som har motsatt funktion: att greppet blir bättre om den blir fuktig, och jag vill hellre ha en sån.

Fast en sak köpte jag ju faktiskt! Ett verktyg som man använder för att sätta fast knappar i kläder när man syr! Det är jag nöjd med, till och med fast jag inte har ett uppenbart behov av den just nu. Då det gäller att skaffa grejer så det finns förutsättningar att gå igång på en kreativ idé här hemma har jag tydligen inte lika mycket hämningar.

2 maj 2018

Prickiga klänningar och aktiva val

Vappen i måndags (Caj och jag har för övrigt varit ihop i 16 år nu!) firade vi här hemma hos oss med vårt vanliga vappgäng. När jag skulle klä om inför gästernas ankomst tog jag i min prickiga klänning och tänkte "den här har jag inte så ofta", och tog den på mig.

Just såg jag i mitt facebookflöde att jag hade exakt samma klänning förra vappen. Great minds think alike.. eller ja. The same mind thinks alike, kanske.

Första maj blev en lugn dag. Vi cyklade till Staraby på traditionell majlindo som områdesföreningen ordnade, men eftersom vi har ett par hästallergiker i familjen stannade vi inte så länge. Hela dagen kändes trög, vädret var grått och lite kallt, och det började till och med regna.

På kvällen bestämde Caj och jag oss för att titta på Black Mirror, och för ett ögonblick kände jag mig lite stressad av alla serier vi har lämnat på hälft och aldrig sett klart. Och jag fick en insikt:

Förr i tiden, då allt kom på teve, och inte fanns tillgängligt jämt, så ingick det som en del av livet att missa saker. Råkade man inte vara hemma då nyaste avsnittet av Beverly Hills kom, ja då hade det liksom ... farit. Det var kanske inte ett aktivt val att missa avsnittet, utan ett passivt. Numera finns allt alltid tillgängligt, vilket gör att det måste vara ett mycket aktivare val att välja bort saker än förr. Ifall jag avbryter en serie som finns på Netflix dyker den ändå upp i mina listor med jämna mellanrum och påminner mig om det jag inte har avslutat. Jag måste välja bort den gång på gång på gång. Förr behövde jag inte tänka på sånt jag hade missat, för det fanns inte tillgängligt i all evighet. Det här tror jag faktiskt är en orsak till att jag kan bli så stressad av internet, samtidigt som det finns allt möjligt som är bra också, så klart. Det är jobbigt att hela tiden ta ställning till allt.

Nästa steg är väl att alla konserter och andra evenemang spelas in, så att man inte slipper känna sig stressad av dem ens då man har valt att inte gå, för man kan alltid välja OM och titta på dem på nätet i efterhand istället. Alla har bara 24 timmar per dygn, men det känns som om man borde vara så otroligt smart, beräknande, planerande och medveten för att optimera de här 24 timmarna så man hinner hänga med i allt, göra allt, röra på sig, läsa allt viktigt, sova tillräckligt, få frisk luft, hålla koll på hus och hem, ja allt!

Det känns som om jag var något stort på spåren då jag tänkte den här tanken igår, men nu då jag ska skriva ner den är det inte riktigt lika tydligt mera vad jag menade. Fattar ni ändå?

22 april 2018

Camilla och dom

Edda äter ett äpple i fjärdedelar. Plötsligt tar hon tag i en äppelbit och hugger till, i mitten, där kärnhuset hade suttit.
Edda: Visst åt man så här förr i tiden?
Jag: Nja, det tror jag inte.
Edda: Jo visst. Det gjorde de ju. Camilla och dom. Visst pappa?
Caj börjar skratta, för nu syns det att Edda egentligen bara drar en rövarhistoria.
Caj: Jo, det gjorde de ju. Camilla och dom.
Edda: Just det.

Några timmar senare får Edda ett sår i fingret.
Jag: Ta ett plåster. Vet du förresten vad man gjorde förr i tiden om man fick ett sår? Man klippte av hela tummen! Det gjorde Camilla och dom.
Edda: Du vet inget om Camilla och dom. Det gör bara pappa och jag.
Jag: Vadå, jag vet allt möjligt om Camilla och dom.
Edda: Nä. Du har egna kompisar.

Där får man för att man försöker knycka nån annans låtsaskompisar. Just nu berättar hon om en bebis som heter Brikter som knep henne i magen här nyligen. Jag vågar inte hålla med.

18 mars 2018

Inte och nog

Den här veckan gjorde jag inte detta:

  • Gick ut på härliga, dagliga promenader i solen
  • Inledde varje morgon med yoga
  • Gick på Ellens releasefest
  • Gick till Friends och lyssnade på Noviastuderande som sjöng låtar ur les Misérables
  • Skrev nya texter
  • Läste igenom den ombrutna versionen av Älgflickan utan att hitta ett enda fel
  • Fick ett arbetsstipendium av Svenska kulturfonden
  • Skidade och såg fyra vargar cirkla runt mig i skogen
  • Hittade min tygsax
Den här veckan gjorde jag däremot detta:
  • Hämtade Edda från dagis med sparkstötting i snöyra. Det var svettigt.
  • Läste igenom en gammal text som jag längtar efter att börja skriva igen. Efter påsk! Då!
  • Gick på massage två gånger eftersom min nacke är en katastrof.
  • Åkte till Vasa för att lyssna på mina kompisar Ellen och Elin som pratade om sina debutböcker vid Wasa teater. Superintressant, särskilt som jag har fått kika in i båda skrivprocesserna medan de har pågått.
  • Lyssnade på min kusin Emma som hade konsert i Schaumansalen.
  • Drack te hos mommo tillsammans med ett kusinbarn, hennes moster, samt min moster. (Lös den rebusen, om du kan.)
  • Hälsade på hos Christin och åt kladdkaka som Lovis hade bakat.
  • Grät flera gånger. Jag är ovanligt trött och deppig just nu.
  • Klippte till en klänning genom att skära ut den eftersom jag inte hittade tygsaxen.
  • Beviljades ett projektstipendium. 
  • Fotograferade en solnedgång och la ut den på instagram.
  • Funderade ungefär tio gånger om dagen på vad vi ska göra för att få lite mer plats här hemma.
  • Fick ett paket på posten med Karins bok Pojken, som jag just har börjat läsa.
  • Läste Ellens bok Jaga vatten, det var ett rent nöje! (Så många snygga formuleringar och bra karaktärer! Läs den!)
Frågor på det?

14 mars 2018

Min sämsta sida

Jag har ju många irriterande egenskaper, som till exempel att jag demonstrativt tutar varje gång en bil kör förbi vår lilla gata utan att notera att vi har förkörsrätt, eller att jag korrigerar mina barns språkfel då de berättar något för mig. Men det som just nu är mitt största tillkortakommande är att jag är så oerhört dålig på att vara mamma till prepubertala barn. Jag har noll tålamod med uppkäftighet, medvetna provokationer, sarkastiska, spydiga kommentarer, uppmaningar som bemöts av total nonchalans, ögon som himlar sig, kommentarer om att jag är SÅ pinsam, och så vidare. Jag hade väl hoppats att jag på något sätt skulle ha mognat till en bättre, större, generösare människa vid det här laget, men det har jag inte, utan jag blir precis så där arg och provocerad som man inte ska bli. Jag vet ju bättre. Jag vet ju att man ska vara så där som barn, och att föräldrar ska vara milda och bara surfa över dumheterna med ett godmodigt skrockande och en tanke om att det hör till ålder, och att det snart går över.
Men jag kan inte!
Och det här skedet i livet lär inte vara över på ett bra tag ännu.
Giv mig styrka.

13 mars 2018

Somedepp

Ju längre man är tyst, desto mer märks det då man säger eller skriver något. Det leder till att det känns som om jag borde ha något jättejätteviktigt på hjärtat för att blogga. Men det måste jag ju inte! Kanske ingen ens är här längre. Dagens filosofifråga: om man publicerar ett inlägg och ingen läser det, har man bloggat då?

En orsak är förstås att jag nästan inte läser bloggar själv längre. I dag läste jag den här artikeln och hörde på radion att det finns en undersökning som visar att man blir ledsen om man använder sig mycket av sociala medier. Jag är inte jätteförvånad.
Ibland blir jag glad av Facebook och Instagram förstås, men ofta blir jag ledsen, bara för att nätet är en sån tidsslukare. Jag fastnar. Jag ska kolla något snabbt, och plötsligt har jag gjort en massa annat, och glömt det jag ursprungligen skulle göra. Det känns som om jag håller på att avveckla mitt förhållande till internet, faktiskt. Jag har inte lagt ut lika mycket bilder på instagram som jag brukar, jag har avföljt en massa människor på facebook, jag har inte ens facebookappen på min telefon längre. Dessutom har jag tagit bort ljudet på pushnotiserna till t.ex. Wordfeud. Jag håller också på att träna min impulskontroll: att inte svara i telefonen varje gång den ringer (om jag håller på med något viktigt kan jag ju ringa upp istället för att avbryta mig), att inte kolla vem som skriver direkt telefonen plingar till. Det går faktiskt ganska bra, ibland kan det gå flera timmar mellan det att jag hör att jag har fått ett meddelande tills jag läser det. Jag räknar med att de som skriver tycker om mig ändå, fast det ibland tar en stund innan de får svar.

OM någon mot all förmodan skulle läsa det här (jag räknar med att ni är ännu mer avancerade i er internetavhållsamhet än jag), har ni några bra tips på hur man ska hålla sig borta från telefonen?

9 februari 2018

Hälften

De där småbarnsåren som jag tänkte var över nu visade sig mynna ut i ett annorlunda, men minst lika hektiskt liv. Det är inte lika intensivt som när barnen var små, men det är desto mer bråttom, och bekymren är av en helt annan art. Jag fattar inte hur folk hinner med i sina liv. Varken Caj eller jag jobbar fyrtiotimmarsveckor och ändå rinner tiden bara iväg. Vi hinner knappt handla och städa och sånt. Tjoff, så är det fredag. Tjoff, tjoff så är det måndag igen. Till och med barnen tycker det går för fort.

(Jag hinner nästan inte ens tänka på att skida.)

Jag vet inte när jag har varit utomhus ordentligt senast, inte ens fast det här är en av de vackraste vintrarna i mannaminne. Inte för att jag inte vill, men för att jag inte hinner. Hemskt. Så fort jag skulle kunna sätta igång med något roligt är det något som måste göras. Mat som ska kokas, nån som ska köras/hämtas nånstans ifrån, eller något annat som är mer brådskande. (Nu låter jag kanske som en hushållsmaskin, jag läser nog också massor, och stickar, och häromveckan sydde jag en klänning i merinojersey som jag nästan har levt i sedan dess, den är så skön! Men jag har tusen grejer jag inte hinner med, och det är frustrerande, för jag vill så mycket och är så trött!)

Men idag handlade Caj och vi har skåpen fulla av mat igen. Det var på tiden, fast jag hade glömt att skriva upp matolja så vi kunde inte alls poppa så mycket popcorn som vi hade tänkt. Jag jobbade och hann till och med yoga. Och medan Caj åkte till simhallen med Edda, och Lovis hängde hos grannen med två kompisar byggde Idun och jag lego i trekvart. Vi byggde en gård med bara gröna bitar. Huset är inte städat, tvätten är inte vikt, men vi har ätit tacos och tittat på en dansshow i vardagsrummet. Efter halva tiden i min famn sprättade Edda över till Caj där hon kände sig tvungen att vila ögonen lite, varpå hon somnade som en varm fisk utan att ha borstat tänderna.
Att saker blir på hälft är ett återkommande tema här i huset.

22 januari 2018

Vintern och skidorna

Vintern är så oerhört vacker i år. Den är så fin så att jag till och med har funderat på att skida. Som tur är, är sträckan mellan tanke och handling alltid väldigt lång när det gäller skidande. En gång lånade vi hem mina föräldrars skidutrustning och hade den hos oss i ett par år, och skidade bara en enda gång. Det var den där gången då Edda strejkade efter 50 meter och vi gav upp. Dessutom var skidornas vallning väldigt fäst vid snön, så jag kom knappt framåt.

Men nu! Nu är det inte många år kvar tills jag ska skida igen. Jag känner det på mig!

18 januari 2018

Det var så roligt, jag måste skratta

Det är konstigt hur enormt stor skillnad det är på december och januari. Det är inte så många veckor sen det var jul, men mitt sinne är i ett helt annat tillstånd. Tänk vad hjärnan ändå är bra på att strukturera upp saker och ting, och att ställa in sig och om sig så att man kan byta stämning helt och hållet på bara några veckor, eller ibland till och med dagar. Julgranen, julklapparna och pepparkakorna är bortglömda och lusten att lyssna på julmusik är helt obefintlig. Helt!

På tal om hjärnan och dess elastiska förmåga så har jag haft en del knäppa idéer på sista tiden. Det är roligt. Jag vill ha flera! Häromdagen tänkte jag till exempel på att skriva en romance baserad på barnsången "Det var så roligt, jag måste skratta, det kom en trekantig gubbe in". Det skulle vara ursvårt, men det måste ju gå om man jobbar tillräckligt hårt, tänker jag, att brodera ut en hel, lång och utförlig romantisk berättelse som faktiskt känns trovärdig, baserad på en så absurd och knäpp sång som den där. Idén blir bara roligare ju mer man tänker på hur man skulle omvandla det till en roman. Kanske huvudpersonen har varit deprimerad, men får ett överraskande besök av en välbyggd man med breda axlar och smala höfter, en trekantig en, alltså, som är klädd i något slags ekomaterial, träskor, näverjacka  -- korvaskinnet vet jag inte riktigt hur man skulle infoga utan att det blir konstigt, men det måste gå -- och hur han helt enkelt flyttar in hos huvudpersonen, som blir glad av hans närvaro. Sedan bor gubben där i generationer, osv. Berättelsen måste ju fyllas ut till oigenkännlighet, så klart, och bli betydligt mer mångfacetterad. Men grunden skulle vara låten i fråga.

Jag berättade om min idé för Ida-Lina. Hon fattade direkt förtjänsterna med tanken, och hur lustigt det skulle vara, vilket fick mig att tänka på hur skönt det är att ha vänner som inte dissar ens idéer och tycker man är underlig, utan istället blir nyfiken på om de går att genomföra. Nu menar jag inte att jag har för vana att umgås med folk som ratar mina idéer, snarare tvärtom. Men att diskutera idéer så här öppet på en blogg är snudd på obekvämt. Inte för att jag är rädd att någon ska stjäla min idé, utan snarare för att det är ganska blottläggande att avslöja att jag faktiskt går omkring och funderar på bland annat såna här saker, medan andra kanske funderar på jätteviktiga ämnen som presidentvalet, klimatförändringen, politiska utspel och litteratur som fyller en med svårmod. I och för sig tänker jag ju på de sakerna också. Men också på romaner om trekantiga gubbar som spelar munspel.

ps. en liten disclaimer, för nu höll jag på att begå samma misstag som när jag var barn och folk envisades med att förklara för mig att vissa idéer verkligen inte skulle genomföras: jag har alltså inte tänkt skriva den här romanen, utan bara funderat på om det skulle gå, och hur det skulle se ut.

4 januari 2018

Administration

Nu är jullovet slut. Två av barnen var mycket bedrövade över detta sorgliga faktum i morse. Tårar föll och mina peppande ordsalvor gjorde ingen skillnad. En av dem var i alla fall glad och ivrig över att få träffa sina kompisar igen. Det kunde ha varit värre.

Jag sitter nu i mitt nya arbetsrum på Campus Allegro och ska så småningom ta itu med att redigera Älgflickan. Jag har två dagar med författarbesök nästa vecka, de måste förberedas. Och så ska jag fixa undan en massa pappersarbete som har hopat sig under jullovet och i december. Det är alltid lika förvirrande med papper. Vilka behöver jag spara? Vilka kvitton har jag inte kollat upp? Har jag betalat alla räkningar? Jag brukar i allmänhet tycka att jag är ganska organiserad, jag kan till och med gilla att ordna och ställa, men att gå tillbaka och dubbelkolla saker och ting tycker jag ändå är lite besvärligt. Skulle jag bara syssla med papper skulle jag säkert vara bra på det, nu är det precis på en sån nivå att jag måste ha koll, men aldrig får upp nån bra och smidig rutin.


3 januari 2018

Mitt element

Jag kom på mig själv häromdagen med att fundera hur folk som tecknar och målar vet vad de ska teckna och måla. Och sen slog jag mig (mentalt) i skallen, för den här frågan får jag jätteofta angående mitt skrivande, och har inte riktigt förstått den. Hur får man inte idéer till vad man ska skriva, tycker jag skulle vara en mer intressant fråga*. Lite förenklat så funkar det så här för mig: det är bara att sätta ner pennan på pappret eller fingrarna på tangentbordet, och så är jag igång. Jag har sällan en plan, det kan bli lite vad som helst. När jag gick på Litterärt skapande undrar jag om det ens en enda gång hände sig att jag inte började skriva direkt när vi hade fått en uppgift.

Precis lika är det säkert för de som uttrycker sig bäst på något annat sätt. Eller ungefär, i alla fall.

Det var en ganska bra ögonöppnare för mig att tänka på det här. Att fatta att det här med att komma på berättelseidéer inte är så enkelt för alla, och att fatta att det kan vara precis lika lätt för en bildkonstnär att komma på motiv till sina tavlor som det är för mig att hitta på något att berätta om.

En liten disclaimer: bara för att jag har lätt att komma på idéer inbillar jag mig på inga sätt och vis att jag har lätt att komma på BRA idéer. Det kommer mycket ruttet ur den här hjärnan kan jag tala om. Men för att det ska komma ut något bra måste man sålla igenom alla tankar, eller åtminstone jag måste göra det, och våga tänka också på dåliga idéer, för kanske det finns något bra där inne som är värt att ta tillvara?

Det var skönt att få den här insikten (igen). Mina idéer, som jag ofta tyckte att folk inte fattade när jag var yngre (fast några av mina närmaste vänner, främst Aja, förstod mig exakt, som tur) blev något jag slutligen kunde kanalisera och till och med börja jobba med. Och nu, när jag är vuxen, känner jag att jag gör exakt rätt sak. Ett lyckligt slut, på sätt och vis (jag hoppas att det här slutet håller på i cirka femtio, sextio år till).

* svaret på hur man inte får idéer hela tiden är i mitt fall yoga. När jag står där och koncentrerar mig på andning, hållning och position kan jag inte använda hjärnan till något annat, och det är otroligt skönt. Yoga är så nära en off-knapp till huvudet jag har kommit.

2 januari 2018

2017

Jag var mer nedstämd 2017 än jag kan minnas att jag har varit sedan våren 2002, då jag skaffade mig magkatarr och tillfälligt hoppade av studierna. Kanske det beror på att Caj har börjat jobba, och att vi har haft svårt att få allt härhemma att löpa smidigt och rättvist, kanske beror det på att hösten har varit så mörk, kanske beror det på att jag har jobbat massor och tagit på mig mer än jag nästan har orkat, kanske är det att summan av barnens fritidsaktiviteter överstiger min ork, kanske på att jag börjar inse hur psykiskt tungt vårt Ålandsår faktiskt var för både Caj och mig ... Mest troligt är väl att det är en kombination av allt.

I fredags flyttade Caj och jag mina grejer från Strengbergs, där jag har hyrt in mig i två olika arbetsrum sedan vi for till Malta i fjol. Nu är jag tillbaka på Campus Allegro, där jag delar rum med Lisen. Det är mitt fjärde arbetsrum sedan hösten 2015, och jag börjar verkligen vara lite trött på att släpa runt mina (släktingars avlagda) möbler över hela stan. Jag börjar så småningom känna mig mogen att jobba hemma igen. Men just nu finns ingen plats här, så om det ska lyckas borde jag låta bygga något åt mig på gården. (Kanske ett sånt här hus?) Tills dess måste jag ha ett arbetsrum, för lugn och ro och fokus kan vara svårt att hitta här hemma då stora barnen kommer från skolan med ett gäng kompisar och ska öva in ett dansprogram eller något annat som kräver plats och hög volym.

2018 ska jag försöka ta ner på tempot och fokusera på att skriva. Jag har redan inlett med att tacka nej till ett par uppdrag som jag antagligen hade tackat ja till för ett år sedan. Jag vet precis vilka projekt jag ska satsa på nästa år och får inte ta på mig flera. Jag ska också försöka ägna en dag per vecka åt att läsa och fundera och göra praktiska saker istället för att bara producera text och idéer hela tiden, för jag märker nu då jag har haft ett riktigt lugnt jullov, att nya, fräscha och riktigt inspirerande idéer dyker upp igen, så ofta att jag inte ens hinner skriva ner dem. Tid alltså. Det är så viktigt hur jag disponerar den för att det ska bli bra.