9 maj 2018

Allt det där jag inte är

Jag undrar hur det skulle vara att vara en sån där tevetyp som vet vilka program som sänds vilken dag. Som har serier att följa med i, och som troget klickar in rätt kanal varje gång det vankas nyheter.

Jag undrar hur det skulle kännas att vara en sportig sort. En sån som får myror i benen av att sitta stilla för länge, men alldeles yr av glädje när det erbjuds språngmarscher och handboll.

Jag undrar hur det skulle vara att ha en svaghet för svårlästa texter. Att känna livet i sig då man får bena ut någon riktigt krånglig formulering eller tanke, att få en själslig kick när man lyckas lägga vantarna på en riktigt tjock, svår och invecklad, vetenskaplig skrift.

Jag undrar hur det skulle kännas att älska vintern. Älska doften av minusgrader, älska snöflingor i ansiktet, kalla händer och frusna fötter. Att aldrig längta in, utan bara ut. Att sky värmen och solen, men känna sig hemma i mörket, kylan och tystnaden.

Jag undrar hur det skulle kännas att vara jättebra på att shoppa. Att ha ett hjärta som bankar då butikerna lägger fram säsongens nyheter, att känna sällsam lycka över nya trender och oupptäckta klädmärken.

Jag undrar hur det skulle vara att ha bara ett enda intresse, ett stort, ett som överskuggar allt. Så att resten av livet bara är ett nödvändigt ont, man får göra det där man längtar efter.

Jag undrar hur det skulle kännas att vara vagabond och sjödam. Att ha alla ägodelar inne i segelbåten och tillgång till hela världen, via vattnet. Att resa vidare när man tröttnar, att skaffa tillfälliga vänner, att upptäcka länderna från ett annat håll. Att låta vinden visa vägen, bunkra upp med främmande matvaror i nya hamnar.

Jag undrar hur det skulle vara att kunna bygga ett hus. Att förstå, instinktivt, hur saker och ting hänger ihop, hur man ska konstruera för att det ska hålla, i vilken ordning man ska utföra de olika momenten. Hur det skulle vara att bara sätta igång, självklart skaffa det som behövs, modifiera på vettiga ställen, bli klar, aldrig känna motvilja eller osäkerhet.

Jag undrar hur det skulle kännas att vara karriärhungrig. Att spränga gräns efter gräns, att jobba dagar och nätter för att nå sitt mål. Att aldrig ge upp, inte ens då man vill, för man vet att man kommer tycka kampen är värd allt. Att ge upp nattsömn, vänskaper, familj, allt, bara för att lyckas.

Alla de där liven jag aldrig kommer få leva. Så lite jag vet, och så lite jag är, jämfört med allt.

5 kommentarer:

  1. Jag undrar hur det känns att vara Malin, hur det är att ha en stor och fin familj med flera barn som är kloka och vackra och friska och roliga. Och hur det känns att ha roliga syskon och släktingar som man gillar, att vara insiktsfull och i princip bra på det mesta, att vara rolig och smart och älskad också, att ha en vilja som spretar hit och dit (okej, det där sista vet jag hur det känns som). :D

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men å! Vilken bild du har av mitt liv! Och du, om någon, vet ju hur det känns att vara rolig och bra på det mesta!!!

      Radera
  2. Åh fantastiskt inlägg!

    SvaraRadera
  3. Jag vill läsa en bok om allt du undrar!

    SvaraRadera