15 november 2018

Fyrtio, fyrtio, fyrtio

De senaste åren har jag mer och mer börjat hänvisa till min ålder i olika sammanhang. Har jag ont nånstans - åldern. Känner jag mig förnuftig -åldern. Sover jag konstigt - åldern. Förändras min hud - åldern. Blir min stresstålighet lägre - åldern. Är jag förvånad över något - åldern. Är jag irriterad över att andra inte fattar saker lika bra som jag - åldern. Jag skyller allt på åldern. Min ålder alltså. Jag är trettioåtta ännu i några veckor. Sen fyller jag trettionio. Det är min sista födelsedag innan jag fyller fyrtio. Fortsätter jag så här kommer jag att ha blivit en ytterst störande fyrtioåring.

Jag tänker på döden för jämnan. Min egen, andras och planetens. Jag tänker på olika saker som kan ta kål på mig, på hur alla människor förr eller senare måste möta sin egen död, anhörigas död. Jag pendlar mellan tanken på att jag måste göra allt som står i min makt för att inte vara alltför medskyldig till jordens undergång, och att känna att jag, som bara är en typ bland sju miljarder, verkligen inte ska tro att det jag gör spelar nån roll. Lika bra att resa jorden runt med flyg trots allt.

För en liten stund sedan kom jag på att det kanske är en redig FYRTIOÅRSKRIS jag håller på att jobba upp. En klassiker alltså. Så o-originellt. Bah.

Jag köpte en ny almanacka för 2019 i går. Och har skrivit in en enda sak hittills, en anteckning den 6.12. Att jag fyller 40, nämligen. Ifall det här är en fyrtioårskris blir det nästan skönt att fylla så jag kommer vidare nån gång. Det här är nämligen lite jobbigt.

8 november 2018

Vårdar min kreativitet

Hela mitt liv har jag hittat på saker. Jag har gjort vad som har fallit mig in, fantiserat, byggt världar både i fantasin och helt konkret. Lekt, ritat, pysslat, sytt, ordnat. Jag har med tiden insett att min påhittighet, som jag som barn ibland upplevde att folk inte riktigt begrep sig på, i dag är en av mina största och viktigaste tillgångar. Det är ju tack vare den jag kan jobba som författare, till exempel.

Men som med annat som man tar för givet (hälsan, att kroppen orkar, att ens förhållanden ska alltid ska vara bra) så har jag börjat fundera på vad jag egentligen gör för att faktiskt vårda min kreativitet. Jag vet inte om det här är en begynnande 40-årskris (jag fyller om ett år och en månad!), eller om det bara är en idé som kommer ur insikten om att allt i livet är förgängligt. 

Bekännelsen: jag funderar allt mer på hur jag ska göra för att få inspiration.  Ja. Faktiskt. I flera år har jag åkt runt i skolor och pratat om hur man inte kan jobba bara då man har inspiration, för då blir inga böcker skrivna. Det är i och för sig ingen lögn. Men i samma veva märker jag att jag på något sätt har nergraderat vikten av inspiration, och det är ju helt fel! Inspiration är något viktigt, och viktiga saker ska man ta hand om.

Jag inser nu då jag skriver att den här insikten började ta form för någon sommar sedan. Efter ett sommarlov som mest innehållit träffar med vänner, resor och vanligt familjeliv var mitt behov av att skapa stort och pirrande. Helt konkret fick jag syn på hur viktigt det är med pauser för att jag ska få nya idéer. Det är visserligen ingen ny info, redan som barn minns jag hur mamma ofta påpekade att det inte är ett dugg farligt att ha lite tråkigt, det är då man får de bästa idéerna, men att i praktiken faktiskt inse att det är sant gjorde att jag faktiskt ville skapa de här tomrummen i livet. Fast det är allt annat än lätt. Jag äger ju både smartphone och dator, och precis som alla andra tenderar jag plocka upp dessa så fort en lucka uppstår.

Nåja. I alla fall har jag funderat alltmer på tomrum. Jag försöker numera aktivt få in de här stunderna i mitt liv på ett mera planerat sätt – av sig själv sker det inte. Jag går ut och promenerar utan att lyssna på en podcast eller en ljudbok. Jag försöker att bara sitta och stirra, fast det är lite tråkigt. Jag strävar efter att ta mig mer tid att göra något med händerna: bygga något, sy, sticka, baka, sortera prylar. Vad som helst som kroppen efter ett tag gör på autopilot, så tankarna får sväva fritt. Jag läser något jag annars inte skulle läsa (just nu en bok om fördelarna med att äta bönor). Jag försöker skriva fritt, utan mål, för hand, låta tankarna flöda, jag skriver sånt som jag inte själv ens ska läsa igen.

Jag är inte egentligen rädd för att min påhittighet eller mina idéer ska ta slut. Men jag tror det kan vara fiffigt för mitt skapande att faktiskt vårda kreativiteten, att hjälpa min hjärna in på nya tankespår, att undvika att fastna i gamla sätt att skapa. Att inte bara se på vad jag skapar, utan också på hur jag gör, både för att använda de bästa metoderna fler gånger, och för att undvika att alltid göra på samma sätt.

Jag har ett boktips: en bok av Dorte Nielsen, som heter Idéer. Jag läste den då jag skrev mitt slutarbete, den handlar om kreativitet, flow och hur man kan boosta sitt skapande. MEN det dumma är att den är slut överallt. Kanske det går att få tag i den på nån bibba? Den är i alla fall väldigt inspirerande och rolig. Och användbar om man har fastnat i en process, tror jag.