14 december 2017

Kommunikation

Numera drabbas jag ofta av en otrolig matthet inför världen. Det är så mycket missförstånd och så mycket ondska, så mycket förklaringar som aldrig går fram, så mycket som skaver. Jag vet inte om min uppgivenhet är tecken på en begynnande 40-årskris (fyllde 38 för en dryg vecka sedan) eller om det är så att mina skygglappar har blåst iväg i höststormarna och jag plötsligt upptäcker sånt som andra har vetat hur länge som helst. Jag som alltid har sett på mig själv som en obotlig optimist är plötsligt irriterad och cynisk.

Det här med kommunikation till exempel. Hur kan det vara så svårt? Nu menar jag inte att det är fel på alla andra utom mig, utan att det är fel på oss alla. Eller fel och fel, det är ju bara så det är med oss människor, att allt vi tycker, tänker och vill måste igenom så många filter (den egna hjärnan måste först formulera vad det är som känns, uttrycka det med ord som ska transportera via nån annans blick eller hörsel, in i en hjärna, och förstås synkas med alla den personens referensramar, känslor, åsikter och erfarenheter. Ja ni hör ju själv, här finns otaliga ställen det kan slå slint och gå snett. Inte undra på att världen är så knäpp som den är).

Och när jag tänker på kommunikation, framförallt misslyckad kommunikation, så får jag alltid den här låten i huvudet. (Jag tror förresten att Suzanne Vega är den artist jag har lyssnat mest på och gillat mest genom livet.)

Jag tror jag borde hänga lite mindre på FB och instagram och lyssna mera på musik och läsa bra böcker. Ja.

Och för att avsluta det här med en positiv grej (jag har tydligen inte gett upp hoppet ännu!) ska jag tipsa om en bra bok jag läste ut igår: Våra kemiska hjärtan av Krystal Sutherland. Riktigt bra! "John Green möter Rainbow Rowell" stod det på baksidan, och de är ju båda fenomenala författare, så en författare som är som en hybrid av dem båda lät lovande, och höll faktiskt måttet också.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar