Orwell, jag och internet

Jag minns när jag läste Georg Orwells 1984 för länge sedan. Jag borde läsa den igen, det känns som om den inte längre skulle verka särskilt absurd.

Ibland kan jag känna att vi är där nu. 

Jag skrev dagbok under många år. För hand, givetvis. Jag har en hel bananlåda med dagböcker: sida upp och ner med meningslöst, pinsamt pladder, inte ens jag orkar läsa det mesta. Det är banalt, inte alls så där roligt som de där utdragen ur Mortified Nation, utan mest bara en ointressant tankesvada med upprepningar, tråkigheter, inget särskilt. Så där som tankarna går i ens (eller åtminstone mitt) huvud, ofiltrerat, oredigerat, fult och fånigt.

Efter många års paus har jag återupptagit dagboksskrivandet igen. Till en början för hand, men min handstil är hopplös, och jag har blivit vanare att skriva på tangentbord, det går snabbare och är betydligt mer lätthanterligt, så nu har jag övergått till att föra dagbok i ett helt vanligt skrivdokument på datorn istället.

Att erkänna det här på INTERNET känns dumt, förstås. Nästan som att bjuda på en hackningsmöjlighet. Stig på, stig på, bryt dig in och avslöja allt! Inte för att det är några snaskiga avslöjanden från Svenskfinlands kulturliv som finns här, nej, det är samma eländiga dravel som jag alltid har skrivit när det handlar om dagboksskrivande, den enda skillnaden är att det inte längre är skyddat av min horribla handstil, och att det finns en reell länk till världen eftersom internet finns på samma dator som min dagbok.

I alla fall inser jag att dagens ständiga uppkoppling gör att jag känner att jag potentiellt är iakttagen hela tiden. De mest hemliga tankarna raderar jag därmed direkt efter att jag har skrivit ner dem. För att ingen någonsin ska veta att jag har tänkt dem. För att jag har en känsla av att storebror kan se mig om han råkar titta hitåt.

Trots att jag raderar de hemligaste tankarna känner jag att det finns en poäng i att formulera dem först, att skriva ner dem. Det gör att jag under några minuter får syn på dem och förstår mig själv lite bättre. Allt jag tänker är ju inte sant. Men vissa saker jag skriver förstår jag inte förrän jag ser orden framför mig. Aha, det är sån jag är. Det är så här jag tänker.

För det är ju den funktionen skrivandet har för mig. Jag inser vad som är sant och viktigt, och vad som verkligen är löjligt, banalt, bara en flyktig känsla.