Danielle och jag

När jag var yngre (i tidiga tonåren) tyckte jag om Danielle Steel. Allt hon skrev var ju så romantiskt. Kärleken mellan huvudpersonerna var så oövervinnerlig. Och alla var så snygga. Efter en tid hittade jag nya litterära marker att bryta och Danielle föll i glömska.

Ända tills för en tid sedan då Amanda och jag kom in på ämnet Danielle Steel och beslöt oss för att undersöka om vår ungdomliga förtjusning i denna kulspruteproducent till författare fortfarande fanns inom oss. Jag lånade romanen Solnedgång över Saint-Tropez (mitt val av bok kunde kanske ha baserat sig på något annat än att det råkade vara den tunnaste Danielle Steel-boken som fanns inne på bibban just då) och läste den förra veckan.

Innan jag berättar mera om boken måste jag lyfta fram hur oerhört produktiv Danielle Steel faktiskt är. Hon har till dags dato, baserat på Wikipedias information, skrivit 86 romaner, 15 barnböcker och 3 faktaböcker. Inte mindre än 25 av hennes romaner har filmatiserats.

Dessvärre fick jag redan på första sidan konstatera att min personliga utveckling se senaste 18 åren har gått i en annan riktning än Danielles. Låt mig citera:
"Han var sextio år, en stilig man som såg yngre ut än han var, och året dessförinnan hade han övertalat Diana (alltså frun, min anm.) att låta operera sina ögonlock. Han visste att hon skulle känna sig bättre till mods om hon gjorde det. Och han hade haft rätt."
Trots att jag inte visste om jag skulle skratta eller få kväljningar av just den här passagen kämpade jag vidare.

Boken handlar om tre par i sextioårsålden som har varit vänner i många decennier och som beslutar sig för att göra en gemensam resa till Frankrike. Men innan de kommer sig iväg dör ena kvinnan i en plötslig hjärtattack (hon var anmärkningsvärt nog den som var fulast av de tre damerna. Eller som Danielle valde att uttrycka det: hon hade kraftig benstomme och var ingen klassisk skönhet. Däremot hade hon förstås andra drag som gjorde henne nästan lika värdefull som de övriga. Fast inte så värdefull att hon fick leva boken igenom), hennes man blir förtvivlad men träffar nästan omedelbart en 18 år yngre kvinnlig skådespelare (underskön, förstås) som de övriga kvinnorna i sällskapet har väldigt svårt att acceptera eftersom de tror att hon är en lycksökerska. Hon visar sig emellertid vara fullkomlig och fungerar som katalysator för att lösa alla de andras problem. Hon gör till och med en Heimlich-manöver på en av gubbarna när han har fått en korvbit i halsen och räddar livet på honom.

Snubben som gillade unga ögonlock (han är för övrigt förlossningsläkare) inleder och avslutar en affär med en trettio år yngre kvinna och hans fru har svårt att komma över det, men som i ett trollslag löser sig också detta när de kommer till Saint Tropez. Inte direkt, men innan boken tar slut kan de "skratta tillsammans som förr."

Den tredje frun i sällskapet (hon som varken är död eller bedragen) är fransyska. Hon är allt som man som fransk kvinna förväntas vara. En vandrande kliché. Liten till växten, mörkhårig, före detta ballerina, oerhört eldigt och passionerat temperament har hon och när hon skall gå och handla bröd kommer hon tillbaka med en baguette under armen (HAHA!). Hennes enda, stora motgång i livet, utöver att få sin likaså eldiga mor att komma överens med sin make (alla i den familjen grälar konstant, men tycker om varandra innerst inne. Väldigt långt inne, tror jag, deras beteende vittnar inte om att de skulle gilla varann särskilt) är att hon inte har kunnat bli gravid, trots att hon längtar efter barn. Hennes man vill inte adoptera. Men genom att åka till Saint-Tropez blir hon slutligen havande, vid en ålder av 48 år.




Ja, allt slutar lyckligt. För lyckligt. Det finns inte en enda lös tråd kvar i slutet av boken. Det känns tyvärr för konstruerat för att övertyga mig.

Så där tekniskt sett är jag överraskad över att en som har skrivit 84 romaner inte är bättre på det än hon är. Hennes beskrivningar, som är väldigt långa och repetitiva, avslutas ofta med ett par meningar som sammanfattar och förklarar det hon just har beskrivit. Det gör med andra ord inget om man inte är väldigt koncentrerad hela tiden. Man missar inget eftersom det både gestaltas och skrivs rakt ut.

Sedan är jag också negativt överraskad över hur stort fokus som ligger på utseendet. I en bok har man ju alla möjligheter att laborera med alla möjliga personlighetsdrag, just för att texten inte är en visuell upplevelse i första hand. Men texten svämmar ändå över av detaljerade beskrivningar av superlativt vackra människor som nästan verkar osannolika. Alla som är äldre än trettio ser unga ut för sin ålder (anar jag en ålderskris, Danielle?) och är slanka med klassiska, vackra drag. Männen är stiliga, kvinnorna undersköna. Det finns inget intressant där, tycker jag.

Okej. Nu tröttnar till och med jag på att det här blogginlägget blev så långt. Men till den som hävdar att alla romantiska böcker är lika usla kan jag bara säga att det inte är sant. Det är stor skillnad på kvaliteten i böcker med kärlekstema. Jag anser mig fortfarande gilla en hel del chick lit och romantiska böcker. Men Danielle Steel kommer jag knappast att läsa igen.