Payday

När barnen var små och vi var trötta kändes det ofta ganska arbetsamt att ha familj. Även om vi älskade våra barn hutlöst mycket höll allt servande på att ta knäcken på oss. Det är bara ett år och fyra månader mellan Lovis och Idun, så de var små och hjälplösa samtidigt. Dessutom flyttade vi in i vårt första, egna hus strax före Idun kom ut, så vi var minst sagt slutkörda.

Men vet ni, det vände. Numera kan vi ta en tupplur vid behov trots att barnen är hemma, jag kan läsa i många timmar utan att nån klagar (antagligen blir jag avbruten med jämna mellanrum, men det är småpotatis jämfört med att hela tiden vara tvungen att vakta två små människor). Barnen stiger inte  upp i ottan varje morgon, och om gör de det kan vi ofta sova vidare. Livet med en fem- och en sexåring innehåller visserligen en del duster och hetsiga diskussioner, men på det hela taget är livet verkligen markant lättare än det var för fem år sedan.

Idag kom ytterligare en vändpunkt. Barnen steg upp på egen hand, klädde på sig, lekte snällt och gick sedan ner för att ställa till med en överraskning medan vi aningslöst slumrade vidare i vår sköna säng. Strax efter klockan nio kom de varsamt vandrande tillbaka uppför trappan, stolta som tuppar, bärande på en dukad frukostbricka och sjöng "Har den äran" för oss. "Vi tänkte att ni skulle kunna äta i sängen så orkar ni sova lite till", sa Lovis, som hade skurit bröd åt oss. Idun hade blandat oboy i våra fina, engelska koppar. Jag fick alltså börja dagen med att bli överraskad och överlycklig. Och eftersom jag hade telefonen bredvid sängen fotade jag dem så klart. Se vad stolta de är!

Så till alla trötta föräldrar med småbarn: Det vänder. Det blir till och med ultralyxigt ibland. Och kärleken i att få frukost på säng av sina egna barn gör att det smakar hundra gånger bättre än vilken hotellfrukost som helst.

Världens bästa barn