Det är typiskt mig att koka te, springa upp på vinden för att göra något medan det svalnar och komma på det en halvtimme senare. När teet är väldigt, väldigt svalt. Eller som just nu, ha gjort en stor tallrik havregrynsgröt, för att sedan springa upp på vinden för att uträtta olika saker och först efter en lång stund komma ihåg gröten.
Jag är å andra sidan ganska bra på att dricka kallt te. Och på att äta kall gröt.
Det där är en bekant talang. Utom att jag är usel på att äta kall gröt.
SvaraRadera... och sen undrar man som en detektiv. "Vems kopp?"
RaderaMia: man vänjer sig.
RaderaMinna: jag är den enda som lämnar FULLA tekoppar efter mig, så just där behövs inget detektivarbete. Tror jag. Andras matrester kan jag glatt glufsa i mig, dock. Om de inte är alltför äckliga.
Åh, vad jag känner igen mig. Jag kan även sätta på tevatten och senare undra varför det är så immigt i köket när det har kokat torrt... behöver kanske en sådan där pensionärstimer...
SvaraRaderaJa oj, varje gång jag kokar sylt får jag skura efteråt eftersom jag vrider på plattan, går iväg och gör något annat medan det kommer igång... och minns vad jag håller på med först när det hörs ett pysande från köket och en massa färgad bärsaft har vällt över kastrullkanten och ut hela spisen och ibland ända ner på golvet. Fast jag har upptäckt att det är ett bra sätt att färga trasor på. Svartvinbärsfärgen går till exempel inte bort.
RaderaAj lööv it! Låter precis på pricken som jag och det är, faktiskt, lite skönt att höra. Trots att jag inte alls lider av det desto mer. Men min man fattar det inte alls och då kan jag tycka det är lite fint med en själsfrände :) Särskilt i någon som du!
SvaraRaderaHärligt Maria! Och det är inget fel på kallt eller ljummet te. Riktigt hett däremot, det bränner man ju sig bara på.
Radera