Vi tillbringade natten i Vasa, igår kväll gick jag och Saija på Ratata-evenemanget på Ritz där den tjusiga kalendern såldes av Karin och hennes entourage (vi köpte varsin). Jag träffade Linn och Hanna och pratade som hastigast med Christina. I morse återvände vi till Ritz med barnen i högsta hugg för att titta på Alfons Åberg-föreställningen, som var helt fullsmockad. Lovis, Idun och Tova var nöjda och glada över att få titta på Alfons, och Lone, som nog var för ung för att riktigt ta till sig berättelserna, passade på att sova sig igenom hela föreställningen.
Innan vi återvände tillbaka till Jakobstad svängde vi in till Hanna och Vicci för att spela ett parti Yatzi. Jag var oengagerad och läste tidningen medan jag spelade och tog hem en solklar vinst, nonchalans är tydligen vägen till toppen.
Lovis har varit väldigt engagerad i allhelgona, hon har tänkt mycket på döden och vi har pratat om sorg och vad som kan tänkas hända efter att ens liv tar slut. Som vi brukar tog vi oss en tur till gravgården nu under kvällen för att tända ljus: på Cajs mammas, min morfars och min bror Markus grav. Markus skulle ha varit äldst i barnaskaran hos oss men föddes med ett hjärtfel och levde bara två dagar. Många gånger har jag undrat hur det skulle vara att ha en storebror.
Idun frågade vad som finns under gravstenarna och jag försökte pedagogiskt och tydligt förklara att när en människa dör så lägger man kroppen i en kista som man lägger ner i jorden, och att Markus kista har förmultnat vid det här laget och blivit till jord som något nytt kan växa i. Sen tillade jag att om något alls finns kvar så är det bara benen.
– ... så om man lyfter på gravstenen så ser man två ben under den, sammanfattade Idun och jag blev så full i skratt mitt i allvaret när jag fattade hur hon tänkte. Att det som försvinner sist på en människa är benen. De man går med alltså.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar