12 november 2012

Energitjuvar

Ett inlägg av Maggie fick mig att återigen fundera på ett begrepp som jag för första gången träffade på i Ernsts julbok för några år sedan, nämligen energitjuvar. Energitjuvar kan vara en massa olika saker, inte bara människor utan också att slötitta på teve, sitta för länge framför datorn och annat som bara tar energi av en utan att ge något tillbaka.

När det handlar om tid framför datorn och för långa arbetsdagar kan jag förstå att man ibland behöver se över sina vanor. Men när det gäller människor är det en helt annan sak. Här och var uppmanas vi nämligen också att inte umgås med människor som tar mer energi än de ger.

Jag ogillar att man hela tiden skall utgå från sin egen vinning. Det är klart att det knappast får en att må bra om man ständigt omger sig med människor som ser väldigt mörkt på tillvaron. Tyvärr är det svårare att få nån på gott humör än på dåligt. Men samtidigt tycker jag det är oerhört själviskt att välja bort relationer som tar något av en. Kan man inte istället försöka balansera upp sina relationer, så att man träffar lika mycket folk som ger något, som folk som tar för mycket av en? På det sättet har man ju själv möjlighet att ge något till nån som kanske inte mår så bra. Som Karin skrev häromveckan: allt är faktiskt inte bara roligt hela tiden.

För jag tror inte att att optimism enbart är en fråga om inställning, det är inte något som man bara kan välja. Det är så mycket som spelar in, ens erfarenheter, ens uppväxt, ens relationer och ens livssituation. Ens temperament, ens personlighet och ens känslighet. Det är fräckt att tro att folk bara kan trycka på en knapp och börja se positivt på tillvaron. När de har lust. För att bli behagligare och lättare att umgås med. För att inte TA något av en medmänniska. För att förtjäna en vänskap.

För vad händer sedan om man själv är med om något förfärligt som totalt slår benen under en? Jo då står man där utan en enda vän. Eftersom man just där och då inte har något att ge utan kanske behöver få något istället. Nån som lyssnar på ens misär och som stöttar en fast allt är skit. Men det har folk inte tid med eftersom man uppmanas välja bort det som ger en annat än glada känslor.

Nej, riktig vänskap innebär att man delar både jobbiga och goda perioder. Ibland kan de jobbiga perioderna vara långa. Men de goda stunderna kommer nog. Och snabbare om man har vänner som hjälper en vidare.

24 kommentarer:

  1. Bra skrivet. Jag håller med dig om att man måste kunna ge och ta, annars är det nog ingen riktig vänskap. Det är ju en härlig känsla när man kan ställa upp för någon och känna att någon annan ställer upp för en själv när man har det tungt. Jag tänker snarare på de där människorna som trycker ner en, behandlar en dåligt eller är oärliga och inte kan ändra sitt beteende trots att man försökt prata om det. Eller med bekanta/kolleger börjar jag kanske inte diskutera sånt, utan försöker istället minimera tiden med dem om jag inte vågar/vill (skapa drama genom att) stå upp och säga ifrån. Man måste få ha dåliga dagar, vara på dåligt humör, få gnälla och allt det där. Men jag vill helst undvika sådana som tjuva energi med t.ex. spela fula sociala spel.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo fula sociala spel är ju inget vidare. Men då tycker jag att det är modigare och ärligare att, som du säger, säga ifrån. Istället för att bara kapa banden så där direkt.

      Radera
    2. Ja, jag hoppas att kapandet av banden inte sker lättvindigt för någon. I alla fall för mig krävs det mycket funderande, våndande och framförallt ett försök att reda ut det före man så att säga går vidare. Vad skönt att du inte har hamnat ut för relationer där sådana beslut måste tas.

      Radera
    3. Jo, jätteskönt. Det får mig förstås att fundera om jag ändå är en så hård typ att jag aldrig ger mig in i sådana relationer i första taget, och då är det ju lätt för mig att sitta här och predika. Men jag skulle gärna vilja bli bättre på att tänka på andras behov framom mina egna.

      Vi är så indoktrinerade med uppmaningar att tänka på oss själva först att vi inte behöver fler dylika, det är också något som gör att jag fäller ut taggarna...

      Radera
    4. Människor kan ändra under åren och den relation man gav sig in i ser inte alltid ut likadan om 10-15 år, någonting kan gå snett. Absolut, det finns en hel del själviskhet och många onödiga uppmaningar till det också. Jag förstår din poäng och det var jättebra att du tog upp den själviska aspekten av resonemanget. Det hade jag ju inte direkt reflekterat desto vidare på. Jag å andra sidan kan tycka att man uppmuntras till att vara snäll, snäll, snäll, till den milda grad att man låter andra människor behandla en dåligt, för att man måste ju vara snäll med stackaren. Lite "duktig flicka"-syndromet. Alltså det som HannasVirrvarr var inne på. Men joo, jag förstår din irritation över att det är egots årtionde vi lever i för tillfället.

      Radera
  2. I hear you. Och jag tycker att du har en mycket bra point som jag dels håller med om. Jag ska ändå ta en story ur mitt liv: Jag har en väninna som jag varit bekant med i drygt 15 år. Vi var ett gäng på sej-sju flicks som delade ljuvt och lett i både högstadiet och gymnasiet och hon var en av oss. Vi splittrades efter studenten allihop men höll kontakten. Redan som tonåring hade hon ett delvis påfrestande beteende, var oftast mer än lovligt negativ och sarkastisk men hey, hon var accepterad. Men nu när jag är vuxen vill jag faktiskt inte ta det längre, vi är på intet sätt grälande men jag har valt att inte ha kontakt med denna kvinna mer. För när vi träffas är hon alltid den som klagar, klankar och jämrar sig och jag blir så trött på att lyssna på. En gång frågade hon med uns av förtvivlan i rösten av mig hur hon ska någonsin kunna bli förnöjd med livet, och det enda svar jag kunde ge var att man måste se att det man har är viktigt och värdefullt. Alltså vill hon hitta lycka och förnöjsamhet och jag vet att jag "borde" finnas där för henne. Men hon gör mig så trött och missmodig. Och så vill jag inte känna mig.

    Ida

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hur har hon reagerat på att ni inte träffas längre?

      Radera
    2. Vi är som sagt inte trätand, inga hårda ord har utväxlats. Men visst har hon märkt att jag håller henne på avstånd och jag vet också att hon har tagit illa vid. Och en del av mig undrar om jag borde ha varit ärlig med henne, sagt rakt ut att såhär känner jag och gett henne chansen att replikera. Men vi träffas ändå i andra sammanhang och jag är illa rädd att hon skulle aldrig ens hälsa på mig ifall jag gjorde eller sa något drastiskt.

      Radera
  3. Jag har samma erfarenhet som Ida, en vän som bara suger musten ur mig. Jag orkar inte höra mer så vi träffas rätt sälllan. Plus att jag tycker det lätt blir rätt ojämlikt i en sån relatin där den ena bara får och får (suger) och den andra bara ger och ger. Jag kände till slut att vänskapen hade blivit ett välgörenhetsprojekt och inte längre var uppriktig vänskap från min sida.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men det är väl inte fel med lite välgörenhet? Så länge det inte dränerar en helt?

      Radera
  4. Bra skrivet, jag hör dig! Och får själv nippor av dylika råd och "10 steg till ett lyckligare, ännu mera egoistiskt liv". Ja, jag vet att det är otrevligt med människor som är missnöjda hela tiden och dem undviker jag skälv säkert mer eller mindre omedvetet, men det är filosofin "så-länge-jag-har-det-bra" som stör.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja jag tror att det är precis det som skorrar i mina öron också. Det där med att man hela tiden skall utgå från sin egen totala lycka och inte tänka på andra.

      Radera
  5. Visst, relationer ska inte bara gå ut på att fundera över vad man får ut av dem - den formen av egoism är ganska tråkig och ganska långt ifrån hur jag förstår vänskap. Jag ser dock inte alls begreppet "energitjuv" som förknippat med den sortens tänk. Jag tänker att energitjuvar är människor som det är jobbigt att umgås med, inte för att de har det jobbigt eller behöver en, utan för att relationen konstant gör en ledsen eller trött eller irriterad för att den i grunden är obalanserad. Man får inte ut allt ur alla relationer - i vissa relationer kanske man inte alls får lika mycket stort utrymme som i andra - men jag förknippar energitjuvar med relationer där man inte får ut något alls utan bara dräneras på ork och livsglädje. Att försöka identifiera vilka relationer som är på det sättet i ens liv ser jag därför inte som tecken på egoism utan ren självbevarelsedrift.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det var lite så jag tänkte också...

      Radera
    2. Jo, jag förstår er poäng. Men grundtanken känns på något sätt ändå snedvriden, att man bara skall klippa bort sånt som inte passar en. För även om det säkert ofta handlar om ytliga kontakter tror jag att det här sättet att tänka i förlängningen gör att man glömmer bort att fundera på varför en annan människa handlar som hon gör. Åtminstone kanske man först borde förklara för den som skall klippas bort hur man tänker så att hen förstår vad som är orsaken.

      Radera
  6. Tack för tankeställaren! Du formulerade det som jag känt på mig att inte är riktigt ok, en tanke som jag inte tänkt till slut.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har kanske inte heller tänkt tanken klart, men kunde inte hålla mig från att blogga om det.

      Radera
  7. Fast de där tipsen om att "säga upp bekantskapen" med människor som är energitjuvar tror jag inte riktigt att det menas att man ska lämna sina vänner i sticket om de har en jobbigare period.

    Jag tänker mig att det finns ganska många (kvinnor) som är alltför bra på att finnas till för andra och tänka på sig själva i sista hand. Och då tycker jag det kan vara på sin plats att påminnas om att man inte behöver finnas till för alla. Sen i riktig vänskap föreställer jag mig att det i slutändan blir en balans i givandet och tagandet, och om man sköter om sitt eget välmående har man förhoppningsvis extra energi som man kan "ge" utan att behöva "få tillbaka".

    Fast det var väl ungefär det du menade också. Håller med om att dagens människor generellt är bedrövligt själviska. Men många mår också dåligt, och ett sätt att sköta om sig själv är att se till att man inte "ger ut" mer energi än man har på lager.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det finns säkert många ytliga förhållanden där energitjuvarna inte ens märker att de blir bortklippta, men jag tror att filosofin som genomsyrar hela resonemanget uppmuntrar en till att bli mer självisk, och det är väl det som stör mig mest. Att man återigen uppmanas att tänka främst på sig själv. Utan att alls reflektera över orsakerna till att energitjuvarna är som de är.

      Radera
  8. Jag har också tänkt mycket på det där... det kan ju finnas folk som man inte vill släppa fast de inte är så enkla att umgås med... nära släktskap kan ju vara en sådan orsak. Om man kan balansera upp det övriga livet, och har givande relationer också, tror jag att "de besvärliga" mänskorna kan ha nåt att lära en. Åtminstone får man träna på gåvorna tålamod och mildhet :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är också en poäng: det är inte alltid så lätt att kapa banden. Jag tror som du på balans.

      Radera
  9. Anders E(remit)14 november 2012 15:08

    Håller med dig och dina tankar....jag kan bara inte låta bli att undra att om man ser till djupet av sitt hjärta, är det ändå inte så att man, speciellt när man blir äldre, inte söker sig till så många nya vänner utan man har de man har. Om man ser på sin vardag och helger så är det ju ändå ganska samma människor man umgås med hela tiden, fast det säkert finns hur mycket trevligt folk därute som helst som man missar. Kanske det beror på lathet ibland, men mest tror jag man söker sig till människor man kan relatera till, har nåt gemensamt med, som båda två har utbyte av, oavsett om de är glada typer eller lite mer melankoliska typer. Tror en ny vänskap som är påfrestande eller ointressant oftast rinner ut i sanden...men då sägs det ju också att opposites attract...så vad vet man....kanske vi ger upp för lätt och är för själviska.

    SvaraRadera
    Svar
    1. På ett sätt är det ju lätt för mig att predika om att vara en god medmänniska när jag själv inte alls har några energitjuvar att tampas med. Men kanske det är bra att jag har tänkt de här tankarna ifall jag nån gång hamnar in i en sån relation.

      Radera
  10. mycket bra skrivet, tänk om alla sku följa de här råden, det sku leda till att en massa mänskor som "suger energi" sku sitta ensamma eller tillsammans med varandra och sen sku de väl tillslut begå självmord eller massmord eller nåt liknande. klart att livet ska vara att både ge och ta, dvs. ge åt dom som behöver mer energi och sen få av andra som kanske har så det blir över (och sen mellanformen när man ger varandra mera energi).

    sen är det annat om man vet att man själv bara inte fixar tyngden av nån annans negativitet, då kan det hända att man själv bara är i stort behov av energi att man inte kan ge ut mera, och måste skydda sig själv, men det är annat än att agera av bekvämlighet.

    kommer ihåg i slutet av nittitalet när jari sarasvuo gav ut en bok som visst hette "sisäinen sankari" och vi gav den åt en kompis som födelsedagspresent bara för att skämta och där fanns sidor i slutet där man sku fylla i vilka personer man får nåt positivt av (dem sku man börja umgås mer med) och vem som man får negativ fiilis av (dem sku man sluta umgås med). så det har varit på väg en lång tid redan.

    SvaraRadera