Gör som ni vill

Ibland känns det som om det lever kvar nån föreställning om att folk kvinnor tar jättemycket stress över onödigheter inför julen för att vara andra till lags. Gör ni det?

Jag gillar julen, men ställer inte till med julgodistillverkning eller julbak för att någon annan skall tycka att jag är duktig, och jag tror egentligen inte heller att det är särskilt många som funkar så. Eller är det?

Den enda julstressen jag nån gång kan skymta beror på att jag skulle vilja ha det på ett visst sätt, men att jag inte orkar fixa det. Men inte stressar jag för att nån annan skulle skämmas om jag inte skurar listerna eller panerar en skinka eller binder en krans. Eller för att min familj skulle tycka att det på något sätt hänger på mig att det blir jul här i huset. Om jag stressar beror det bara på att min vilja inte sammanfaller med den tid och ork jag har till förfogande. Det beror inte på att jag skulle känna att jag inte duger.

Det är helt okej att fira julen utan pynt och med färdigmat. Eller inte alls. Men det är lika okej att frossa i julförberedelserna, att njuta av julmusiken och pyntet och av att ställa i ordning. Det behöver inte vara något slags duktighetsbevis för omvärlden, utan kan bero på en förkärlek för julmys, helt enkelt. Och det måste ju också få vara okej.

Så mitt tips inför december: Gör som ni vill!

Julpyssel

För en vecka sedan var det dags för det årliga julpysslet. Jag bloggade aldrig om det, men det gjorde Aja. Här får ni se lite bilder.

Jag åstadkom en jättekonstig pappersgrej som Aja hade mönstret till, men inga instruktioner. Den blev så ful att jag tror den hamnade i skräpkorgen sen. Haha. Jag skar också ut fyra väggar med fönster i kartong. Jag hade en liten tanke om att bygga det till något slags hus, men eftersom jag inte hade något fint papper med mig att klä in det i strandade projektet. Därefter övergick jag till att enbart prata och äta, och det var jag mycket bättre på. Pysselmässigt var det alltså en flopp för min del, men socialt en stor framgång, för som vanligt hade vi väldigt trevligt.

Imorgon är det lillajul. Mamma och pappa skall komma hit på mat. Jag har tänkt att vi skall pynta lite ännu idag. Vi brukar inte ha särskilt mycket pynt, men ett par stjärnor brukar vi i alla fall hänga upp så här till första advent. Och sen när julgranen kommer på plats om några veckor, då blir det julstämning.

Så här såg det ut förra julen

Kläder en annan dag

Jag har varit inne precis hela dagen. Jag har skrivit två kapitel och sytt tre dynvar. Jag har bakat paj och kokat gröt och planerat matlista för nästa vecka. Och nu skall vi just börja städa huset.

Men jag har fortfarande pyjamas på mig. Och nu börjar det vara lönlöst att klä på sig. Det är ju en ny dag i morgon. Jag satsar på kläder då istället.

Jag skriver för barn

Via Christas blogg kom jag in på den här sidan, där man kan testa läsbarhetsindexet i sina texter. Alltså hur invecklat man skriver. "LIX är baserat på medeltalet ord per mening och andelen långa ord (ord med fler än 6 bokstäver) uttryckt i procent" står det på sidan.

Jag provkörde både min blogg och mitt pågående manus. Svaret? "Textens läsbarhetsindex är 27, vilket innebär att den klassificeras som mycket lättläst, barnböcker"

Beträffande manuset är jag glad och lättad, det är nämligen en barnbok jag skriver, och jag har varit orolig för att jag skriver för invecklat. I det tidigare fallet är jag dock något konfunderad. Skriver jag alltid för barn, egentligen?

Är ni bekanta med det här?

Våra tuppar

Caj gjorde ett litet fotocollage över en av våra fyra tuppars utveckling sedan kläckningen. Ganska intressant att se hur snabbt det går. (Klicka på bilden så ser ni tydligt!)

Från kyckling till tupp

Lilla Grisen är vår största, men inte mäktigaste, tupp. De andra tupparna i vår flock heter Kvack (han är liten och ettrig och gal tyvärr ganska desperat och fult), Isak (han går också under namnet "hunden" eftersom han har ett mycket märkligt galande) samt Lodun, som just har stigit ur kycklinggarderoben och avslöjat sig som tupp genom att... just det. Gala. De slåss lyckligtvis inte, men gal i kapp för att visa att de minsann är stora och mäktiga, och småningom kommer vi att bli tvungna att göra oss av med några av dem eftersom vi har för många. Vi har inte valt vilken av dem som skall få bli kvar i hönsgården. Alla har sina fördelar. Lilla Grisen är stor och snygg, Isak hör till en ras som lägger gröna ägg, det gör att hans presumtiva kycklingar kan bli grönvärpare (vilket jag gillar, vi får bara bruna ägg för tillfället eftersom Prillan och Malin ruggar), Kvack är redan mäktigast i hönshuset. Loduns tuppegenskaper vet vi inte så mycket om än eftersom han är så ung, men säkert har han något som talar för honom, han också. Svåra, men nödvändiga val.

April, april

Hemligheten bakom att komma vidare i ett manus är uppenbarligen att gå tillbaka och radera. Ju mer som stryks, desto bättre. (Eller i mitt fall: flytta textmassorna till "bortklippt"-foldern. Förstöra helt vågar jag inte ifall jag behöver använda mig av någon detalj.) Det borde jag ha lärt mig efter förra gången.

Idag har jag således kapat sex kapitel, plockat in en ondsint karaktär och kom därefter igång igen. Hoppas det håller i sig. Åtminstone blev boken intressantare för mig att skriva.


För en tid sedan fick jag förresten veta att min och Joannas nya bok (inte den här alltså, utan fortsättningen på Patrik och Pensionärsmakten) utkommer i april. Det känns som om det är länge tills. Men jag vet att det kommer att gå snabbt. Det brukar göra det vid min ålder.

Payday del 2

Lovis är besatt av städerskor. Både hon och Idun har byggt om sina dockvagnar till städvagnar, fyllt dem med trasor och tvålar och wcpapper och traskar omkring här hemma och ordnar olika saker. En av städerskorna på skolan är Lovis största idol, i några dagar nu har hon gett rapporter på vad städerskan i fråga har gjort. (M är jättesnäll! Idag fick vi till och med känna på ett tvålpaket i hennes städvagn!)

När Idun och jag kom hem från Iduns dans ikväll hade Lovis diskat allt jobbigt i hela köket (sånt där som andra antagligen diskar undan direkt, men som i vår sunk-odling ofta kan ligga i flera dagar innan det försvinner). ALLT jobbigt hade hon diskat undan. Och jag kan plötsligt förstå hennes indignation över att jag ibland antyder att hennes städerskeroll bara är en lek. Det är det bevisligen inte. Inte när Caj och jag slipper diska i verkligheten.

Den försummade antagonisten

Maria har gjort det, Jenny och Mia likaså. Deltagit i NaNoWriMo, National Novel Writing Month. Och de har bara sprutat ur sig text. Så otroligt produktiva har de varit. Jag är imponerad och vill inte känna avund, men lite avundsjuk är jag tyvärr på deras självdisciplin och ord. Jag vill också vara så där bra!

Själv har jag nämligen inte skrivit nästan alls. Jag som hade så god fart i oktober. Jag vet precis vilket problemet är. Det är så att jag nu, 19 kapitel in i berättelsen, har insett att jag saknar antagonist. Det finns visserligen några bifigurer som rör om i händelseförloppet, men de är alldeles för svaga och ointressanta för att göra berättelsen tillräckligt spännande. Det här betyder att jag borde ändra handlingen rätt mycket, skriva in en mycket farligare antagonist och skriva om en massa text... och det är så grått ute och jag orkar bara inte. I stället skjuter jag upp problemet och gör annat, jag läser, jag latar mig och tänker på annat. Jag spelar Wordfeud och sover. Jag skriver inte alls.

För att ytterligare förhala min litterära produktion städade jag av tryckbordet idag och tryckte lite grejer till julförsäljningen. Det var ju bra på sitt sätt. Men nån bok blir det inte av att trycka tyg.

Drömmen om att ta plats

När jag vaknade första gången i morse (innan överraskningsfrukosten) var det mitt i en dröm:

Jag stod och pratade högljutt med en kompis i en allmän toalett och fick en tillrättavisande blick av en okänd tant.
Hon: du kunde kanske ta och sänka volymen lite (varpå hon drog sig bakåt, in mot väggen, som om hon skämdes för att hon yttrat sig)
Jag: Man skall ta plats! Annars vet man inte att man finns. Alla får ta plats. Också du.
Och tanten såg så rädd ut. Så rädd för att bli sedd.

Jag vet inte vad drömmen betyder, antagligen ingenting, men den var mycket intressant. Speciellt för att jag sällan brukar uppmana rädda tanter att ta plats. Kanske jag borde börja?

Payday

När barnen var små och vi var trötta kändes det ofta ganska arbetsamt att ha familj. Även om vi älskade våra barn hutlöst mycket höll allt servande på att ta knäcken på oss. Det är bara ett år och fyra månader mellan Lovis och Idun, så de var små och hjälplösa samtidigt. Dessutom flyttade vi in i vårt första, egna hus strax före Idun kom ut, så vi var minst sagt slutkörda.

Men vet ni, det vände. Numera kan vi ta en tupplur vid behov trots att barnen är hemma, jag kan läsa i många timmar utan att nån klagar (antagligen blir jag avbruten med jämna mellanrum, men det är småpotatis jämfört med att hela tiden vara tvungen att vakta två små människor). Barnen stiger inte  upp i ottan varje morgon, och om gör de det kan vi ofta sova vidare. Livet med en fem- och en sexåring innehåller visserligen en del duster och hetsiga diskussioner, men på det hela taget är livet verkligen markant lättare än det var för fem år sedan.

Idag kom ytterligare en vändpunkt. Barnen steg upp på egen hand, klädde på sig, lekte snällt och gick sedan ner för att ställa till med en överraskning medan vi aningslöst slumrade vidare i vår sköna säng. Strax efter klockan nio kom de varsamt vandrande tillbaka uppför trappan, stolta som tuppar, bärande på en dukad frukostbricka och sjöng "Har den äran" för oss. "Vi tänkte att ni skulle kunna äta i sängen så orkar ni sova lite till", sa Lovis, som hade skurit bröd åt oss. Idun hade blandat oboy i våra fina, engelska koppar. Jag fick alltså börja dagen med att bli överraskad och överlycklig. Och eftersom jag hade telefonen bredvid sängen fotade jag dem så klart. Se vad stolta de är!

Så till alla trötta föräldrar med småbarn: Det vänder. Det blir till och med ultralyxigt ibland. Och kärleken i att få frukost på säng av sina egna barn gör att det smakar hundra gånger bättre än vilken hotellfrukost som helst.

Världens bästa barn

Kreativitet

I morse kom barnen på den fina idén att tillverka nya tossor åt sig av pappret från en gammal telefonkatalog medan de väntade på att vi skulle orka masa oss ur sängen.

Saker jag inte begriper

• Varför vissa firmor (och presidentkandidater) numera försöker skaffa nya kunder genom att påpeka hur dåliga andra är istället för hur bra de själva är.
• Varför Amanda inte är nominerad i kategorin årets bäst skrivna blogg. Eller varför hon är nominerad i den ännu icke uppfunna kategorin årets visaste blogg.
• Sambandet mellan hög levnadsstandard och eländigt klimat. Är det förstnämnda en muta för att vi skall stå ut med det sistnämnda? Jag tror det.
• Varför jag varje år ser lika mycket fram emot vårt årliga julpyssel utan att ändå någonsin på förhand ha en endaste idé till vad jag skall pyssla med. (Jag längtar till fredag! Och tills jag kommer på en idé!)
• Varför barnens insomnande nästan alltid sammanfaller med ett sötsug. Så här har det varit de senaste 6,5 åren.

Vad finns det som du inte begriper?

Hon vet vad vi tycker

Lovis: Mamma, jag VET en sak som ni tycker.
Jag: Vadå? (stålsätter mig för att hon har kommit på någon illa dold och icke önskvärd värdering som vi går och bär på)
Lovis: Ni tycker att jag inte behöver ändra på mig för att ni skall tycka om mig. Jag vet att ni tycker det.


Gissa om jag blev lättad. Och lycklig över att hon fattat det. Skön känsla.

Wordfeud

Wordfeud. Vissa motståndare blir jag helt matt av för att de är så fruktansvärt skickliga. Och vissa ger mig utmaningar jag inte sett maken till tidigare. Jonna råkade (eller "råkade"?) bjuda in mig till en match... på tyska. Jag läste visserligen tyska i gymnasiet, men för mig innebär inte vår duell en intellektuell utmaning utan är snarare en serie desperata försök att få ut bokstäverna, vilka som helst, vart som helst, och jag har ingen aning om vad orden jag slutligen lyckas få igenom  betyder. Till all lycka är min trevliga motståndares senaste tyskaerfarenhet en grundkurs på ÅA för tio år sedan, jag tror vi är lika desperata båda två.

Jag är lättad varje gång det blir Jonnas tur igen. Jag är också lättad över att hon inte valde ryska.

Ovanligt mycket tid

Jag somnade först halv två i natt och var rätt mör i morse när barnen skulle till dagis, men Caj skötte det mesta och jag gick och lade mig igen och sov tills Lovis kom hem från förskolan vid tolv. Sicken lyx!

Idun och jag åkte till sjukhuset för att ta blodprov, hon var fruktansvärt duktig och satt blickstilla trots att hon var rädd. Sen fick hon ett fint plåster som hon helst vill ha på i tre dagar. Och det får hon. Och sen bakade vi semlor och åt och jag kände mig som hemma igen eftersom jag är det. Jag har fortfarande inte packat upp, men det gör inget, för just nu har jag ovanligt mycket tid eftersom alla deadlines infaller först om flera veckor. Då blir det kanske bråttom. Då, men inte än.

Just nu i London

Lunch på Ray's jazz café och en 70% säkerhet (helt subjektiv) att jag får sova i min egen säng i natt. Har checkat in online och skrivit ut mitt boardingkort så allt känns rätt lugnt.

Konkursrisk och afternoon tea

Den här dagen har varit riktigt, riktigt bra. Vi har gått nästan överallt, London är förvånansvärt tillgängligt också till fots. Det känns i benen att vi har tillryggalagt många kilometer, men vi har sett massor.

Vi började med att promenera i Regent's Park. Solen sken och en massa rosor blommade fortfarande. Det är lätt att begripa varför Londons parker är så berömda och jag kan inte låta bli att tänka på hur härligt det skulle vara om jag fick komma tillbaka under varmare och grönare omständigheter. Vi råkade promenera rakt in i en löptävling, det var lustigt. Jag blev helt utmattad av farten och mängden människor som svepte förbi oss på den lilla stigen trots att jag själv vandrade i maklig takt.

Regent's Park

Därefter blev det dags för Primrose Hill, som bjöd på ännu mer sol, en del fransmän, en hel hög skällande hundar och en fin utsikt över London.

Primrose Hill

Vi gick vidare via en rolig kanal, åt lunch på Camden Lock Market och tog sedan bussen ner till China Town och Leicester Square för att gå på bio. Och ÅH vad jag är nöjd att vi gick! Dels var stolarna oerhört sköna (bara det!) och filmen, the Perks och Being a Wallflower, var suverän. Ibland fungerar inte filmatiseringar av bra böcker, men den här gången gick det över förväntan. Skådespelarna var så rätt för sina roller och eftersom den handlade om ett av mina (och Cajs) favoritteman: udda vänskaper, var den perfekt.

En av portarna in till China Town. Röd och fin.

Klockan fem hade vi stämt träff med Jonna och Johan för att dricka afternoon tea på Bea's of Bloomsbury och oj vilken fest. Fantastiskt. Små baguetter, scones med sylt och clotted cream, cupcakes, brownies, blondies och maränger. Jag är fortfarande mätt.

Jag kom bara nästan ihåg att fota bakverken. De flesta hade vi redan slukat.

Jag, Johan och Jonna på afternoon tea (Johanna fotograferade oss)

Vi tillbringade ett par synnerligen trevliga timmar på caféet och eftersom vi råkar bo på ett hotell som bara ligger ett par hundra meter från J&Js hem kikade vi in där på hemvägen och fick se hur fint de bodde. (Nina: Jonna hälsar tillbaka!)



Sedan över till en sämre nyhet beträffande min hemresa:
SAS, som jag borde flyga hem med i morgon, håller på med avgörande förhandlingsmöten och kommer eventuellt att gå i konkurs ännu i dag. Och då vet jag inte hur och när jag skall ta mig hem. Jag kan ju inte påverka hur det går så jag försöker hålla mig lugn och tänker att det nog slutar väl hur det än går, men eftersom jag är inställd på att få återförenas med min fina familj i morgon vill jag ogärna leva i spänning. Håll tummarna för att jag får komma hem i morgon som planerat!

Status: bentrött

Vi började dagen med att äta hotellets English Breakfast. Bönor i tomatsås, ägg, stekt skinka och en konstig korv. Läcker apelsinjuice, rostat bröd med marmelad och smör, kaffe eller te.

Att ta fotografier när jag är på resa är sällan lyckat. Det jag upplever och ser känns oftast platt och meningslöst på bild, och att fota intressanta människor, som jag kanske helst tittar på, känns aningen påfluget. Vi har sett en massa intressant idag och jag har inte bild på nästan någonting. Haha.

Ett fint träd i tre färger. Men hur intressant är det att se på bild?

Idag har vi gått. Gått och gått. Vi har besökt en hel del butiker, och jag har återigen konstaterat att mitt intresse för att skaffa mig flera saker blir mindre för varje år. Och när jag möter människor fullastade med kassar och väskor från olika klädkedjor tänker jag igen på fabrikerna som spottar ut nya saker dygnet runt, och så mår jag lite dåligt över konsumtionens själlöshet. Samtidigt är det skönt att gå omkring på Oxford street där shoppinghysterin pulserar i varje hörn och inse att jag inte längtar efter att shoppa. Jag känner inte att jag behöver en massa saker fast jag ser dem. Hoppas det håller i sig, det är lättare att inte påverkas när man inte ständigt utsätts för shoppingrelaterade impulser.

En fullpackad Oxford Street

Bäst har jag gillat att åka buss och gå omkring på ställen som inte är helt fulla med folk. Vi skaffade var sitt Oyster Card som gjort att vi har åkt massor med buss, bland annat till Notting Hill för att luncha på Books for Cooks, där vi satt länge och njöt av maten och de urläckra bakverken som vi beställde. Jag hittade några intressanta kokböcker som var roliga att bläddra i. Av misstag gick vi in på Portobello Road, och det var hemskt bara för att det var så fruktansvärt fullpackat med folk. Vi försökte nästla oss ut därifrån så fort vi bara kunde. Det gick långsamt.

Sedan promenerade vi igenom Hyde Park, såg några nyfikna ekorrar och försökte föreviga oss framför vattendraget som flöt igenom där. (På två av bilderna Johanna tog av mig såg jag mycket stel och fånig ut, på den tredje skrattar jag skamset över mitt tillrättalagda leende på de tidigare bilderna.)

Jag och Hyde Park. En romantisk komedi i tre delar.

I morgon skall vi besöka Camden Town samt träffa min gamla kör- och Eckerölinjenkollega Jonna som bor i London numera. Det blir roligt. Om vi orkar och hinner skall vi också gå på bio på kvällen och titta på the Perks of Being a Wallflower, jag läste boken tidigare i år och gillade den massor.

Kort rapport

Vi är i framme. Resan gick bra men jag är så trött att jag bara orkar meddela att vi är på plats och har skoj och har ätit läcker mat och besökt Tate modern och åkt dubbeldäckare. Jag återkommer en annan dag när jag inte har varit vaken över 20h på raken!

I morgon flyger jag!

Idag började jag förbereda resan till London. Jag åker i morgon. Jag är kanske inte ute i jättegod, men tillräckligt god tid. Mina förberedelser har gått smidigt, bortsett från att jag just insåg att jag inte har någon kamera att ta med mig. Familjens nuvarande kamera tar utmärkta bilder men är jättestor, tung, åbäkig och värdefull (jag använder den när jag jobbar) så den ids jag inte ta med, och vår lilla digikamera gav upp strax efter Martiniqueresan (tur att den höll till slutet där, i alla fall!). Det är ingen vits att ta med en kamera som inte kan fokusera. Och att snabbshoppa en kamera känns verkligen inte klokt. Så jag kanske får förlita mig på min iPhone. Upplevelsen av resan är ändå mycket viktigare än att dokumentera den.

Jag har bokat taxi till och från flygplatsen, printat ut alla era utmärkta tips som ni gav i september och kollat hur långa mellanlandningar jag har i Stockholm. Jag har också funderat på att åka till banken och växla lite pengar, det lär ju behövas. Men hur mycket? Och hur varma kläder skall jag ta med? Jag är en frusen typ. Och den stora frågan: skall jag ta med datorn eller inte? Jag hade tänkt lämna den hemma, men eftersom mitt kära ressällskap Johanna landar på Heathrow 2,5h efter mig och vi ändå inte får checka in till hotellet förrän på eftermiddagen tror jag att jag väntar på henne på flygplatsen. Och då kunde jag ju passa på att skriva lite under tiden. Några kapitel eller så (jag skrev faktiskt den där dagen då jag var så bestämd med att jag skulle göra det, men sedan slutspurtade vi med tidningen och jag kom av mig igen.)

Ja och mitt förnyade pass har jag hämtat också. För sist jag flög (hem från Stockholm med Idun) meddelade passkontrollanten att det hade gått ut. Hoppsan. Tur att jag hade körkortet med mig och att det bara var från Sverige, annars hade jag fastnat.

Energitjuvar

Ett inlägg av Maggie fick mig att återigen fundera på ett begrepp som jag för första gången träffade på i Ernsts julbok för några år sedan, nämligen energitjuvar. Energitjuvar kan vara en massa olika saker, inte bara människor utan också att slötitta på teve, sitta för länge framför datorn och annat som bara tar energi av en utan att ge något tillbaka.

När det handlar om tid framför datorn och för långa arbetsdagar kan jag förstå att man ibland behöver se över sina vanor. Men när det gäller människor är det en helt annan sak. Här och var uppmanas vi nämligen också att inte umgås med människor som tar mer energi än de ger.

Jag ogillar att man hela tiden skall utgå från sin egen vinning. Det är klart att det knappast får en att må bra om man ständigt omger sig med människor som ser väldigt mörkt på tillvaron. Tyvärr är det svårare att få nån på gott humör än på dåligt. Men samtidigt tycker jag det är oerhört själviskt att välja bort relationer som tar något av en. Kan man inte istället försöka balansera upp sina relationer, så att man träffar lika mycket folk som ger något, som folk som tar för mycket av en? På det sättet har man ju själv möjlighet att ge något till nån som kanske inte mår så bra. Som Karin skrev häromveckan: allt är faktiskt inte bara roligt hela tiden.

För jag tror inte att att optimism enbart är en fråga om inställning, det är inte något som man bara kan välja. Det är så mycket som spelar in, ens erfarenheter, ens uppväxt, ens relationer och ens livssituation. Ens temperament, ens personlighet och ens känslighet. Det är fräckt att tro att folk bara kan trycka på en knapp och börja se positivt på tillvaron. När de har lust. För att bli behagligare och lättare att umgås med. För att inte TA något av en medmänniska. För att förtjäna en vänskap.

För vad händer sedan om man själv är med om något förfärligt som totalt slår benen under en? Jo då står man där utan en enda vän. Eftersom man just där och då inte har något att ge utan kanske behöver få något istället. Nån som lyssnar på ens misär och som stöttar en fast allt är skit. Men det har folk inte tid med eftersom man uppmanas välja bort det som ger en annat än glada känslor.

Nej, riktig vänskap innebär att man delar både jobbiga och goda perioder. Ibland kan de jobbiga perioderna vara långa. Men de goda stunderna kommer nog. Och snabbare om man har vänner som hjälper en vidare.

Uniformen

För ett år sedan fick jag en grå, mjuk yllekofta av min man. Jag har haft den nästan varenda dag sedan dess. Den här helt otroligt skön, passar med det mesta, är varm och tunn och har inte blivit (jätte)noppig trots mitt intensiva användande. Jag vet inte vad jag skall ta mig till den dagen den ger upp. Förhoppningsvis är det länge tills.

Har du också en uniform?

I morgon!

Nu måste jag verkligen skärpa mig. Eller inte nu men i morgon. Varje dag ser jag duktiga kollegor (jag får väl kalla er så?) som producerar text inför NaNoWriMo och själv gör jag inte ett dugg. Eller jo, jag skriver ju annat, men jag har helt kommit av mig med mitt barnboksmanus. Nu (eller alltså i morgon) måste jag rycka upp mig. Jag bör skriva minst ett kapitel, helst två. Ta mig ur den här svackan. Som beror på att jag inte vet vad huvudpersonerna skall göra, vart de riktigt är på väg. Och varje dag begår jag samma misstag och sitter och väntar på att jag skall komma på det trots att jag vet att jag inte funkar så. Jag kan inte tänka först och skriva sedan. Jag måste skriva tills jag kommer på vad som fungerar.

Men än så länge är det farsdag. (Min egen pappa är på vift, så honom fick vi tyvärr inte träffa, och min svärfar bor i andra ändan av landet, så honom kunde vi bara gratta per telefon, och jag hann inte hälsa, så nu gör jag det här istället: Grattis Jan på farsdagen!)Än så länge är det födelsedag (Cajs). Än så länge är köket fullt av disk och klockan är för mycket för att jag skall orka pressa mig igenom mitt motstånd.

Så: i morgon. (Eftersom jag har skrivit om mina planer på bloggen hoppas jag på att jag inte täcks göra annat än skriva i morgon.)

Vi var förresten på farsdagslunch till det här stället. Gourmet Garage. Alldeles fantastiskt. Så god mat. Så fina utrymmen. Där finns plats för 37 gäster, och trots att vi bara bokat bord till oss fyra var stället fullsatt och vi kände alla andra som var där. Haha. Sånt händer bara på små ställen som Jakobstad. Sedan åkte vi hem, tittade på halva Kalle och Chokladfabriken, bakade pizza, tog fram chokladtårtan som barnen och jag bakade igår och fick gäster.

Hemligheter

I morgon är det farsdag. Caj fyller dessutom 33 på samma dag. Barnen har känt till det här i en dryg vecka och har gjort rigorösa mentala och konkreta förberedelser. Lovis har förberett sig, hon har varit sansad och diskret. Idun har tillverkat presenter och små kort som hon har gömt under en pall i vardagsrummet. Hon är inte lika sansad. Och definitivt inte lika diskret.

För Idun har så oerhört svårt att hålla hemligheter. Hon försöker, men sen måste hon bara berätta lite. Och kanske ge en och annan liten present i förskott. Eller kanske ett litet kort.

För några dagar såg jag en present ligga på bordet, öppet och synligt. Jag visste att hon hade tillverkat den, gömt den under pallen i sedvanlig ordning och tänkt ge den på söndagen. Men Caj berättade hon i en svag stund hade vikt sig för sin iver och överräckt den. Det var en yttepytteliten mikrofon i papper.

Mikrofonen i närbild

Mikrofonen i användning

Igår bestämde vi oss för att vi skulle baka en chokladtårta idag på förmiddagen medan Caj är och klättrar. Jag instruerade Idun noga att hon inte fick berätta det för Caj. Vi var helt överens.

Hon sprang genast ner en sväng och kom upp igen och berättade att hon hade hållit sig, hon hade bara berättat för honom att vi skulle baka en överraskning åt honom, och att det var något med choklad.

Åh, dessa femåringar. Så ljuvliga. Så genomskinliga.

Smarta barn

Igår fick jag vara med på ett hörn på Vasa Littfest när jag besökte Haga skola. Trots tre stora grupper fungerade det väldigt bra eftersom så gott som alla barn var uppmärksamma och intresserade. Speciellt imponerad var jag av femmorna och sexorna. Vilka smarta barn. De kunde analysera både sitt eget läsande och hur böcker i allmänhet är uppbyggda. Det kunde nog inte jag i deras ålder (och  det var inget jag ens frågade dem om, utan de förklarade helt självmant.)

Och treorna och fyrorna trodde att jag var en kändis och jag fick skriva autografer tills handen värkte. Haha. Det var nytt.

Husmorsknep

Pia skriver om husmorsknep hon läst om i en gammal bok. Hur man botar sanslöshet och skendöd och annat. Jag skulle bli överförtjust om jag sprang på den boken någonstans!

I brist på annat delar jag med mig av min senaste upptäckt. Om alla dina sockor har hål på sig och du har kallt om fötterna går det bra att trä tumvantar över dina tassar istället. Se bara! Elegant, exotiskt (as in från en annan planet) och smidigt. Lättjan är vissa uppfinningars moder.

Beskåda och låt er imponeras. Plaggen är t.o.m. på vippen att vara ton i ton.

Shopparen

Idag började vi göra om innerfönstren till Iduns rum, med den påföljd att det är så kallt där att hon måste sova i vår säng i natt. "Måste". Hon älskar att sova med oss. Så till den milda grad att hon redan nu, kvart före sju, är helt klar att gå och lägga sig, med pyjamas och borstade tänder och hela baletten. Lyckligt leende ligger hon under Cajs täcke och väntar på oss. (Det som är spännande just ikväll är att hon kommer att somna med oss, att hon sover med oss är inget nytt eftersom hon kommer till vår säng i något skede, tre nätter av fyra.. eller fem.)

Ingen gillar att gosa så mycket som Idun. Och jag.

De som är vänner med mig på Facebook har kanske redan sett diskussionen vi hade för några veckor sedan.

Jag: Idun, hur länge tror du att du kommer att tycka om att krama mig?
Idun: Tills jag blir sjutton.
Jag: Vad skall du göra sen då?
Idun: Shoppa!

(Jag blev oerhört överraskad. Hon har aldrig visat ett intresse för shopping förr. Men vad vet jag om hennes inre, gömda djup? Vad vet jag?)

Tandlös

Lovis drog just ut som fjärde lösa tand. Gluggen håller på att bli oroväckande stor. Den andra framtanden är också lös, nämligen. Tur att hon kan tugga med kindtänderna!

Själv

Jag varnade er. Jag kan inte låta bli att hålla tyst om ordet själv längre, denna styggelse till ord som plötsligt har fått en ny betydelse utan att den gamla betydelsen har ersatts av något likvärdigt. Och trots att det nya ordet själv redan har ett eget, och mycket bättre ord, nämligen ensam.

Själv.

Själv betyder inte samma sak som ensam. Själv betyder på egen hand, utan hjälp, utan assistans. Inte ensam. Man kan inte säga att man är själv. Inte i min värld. Man kan säga att man är ensam, eller att man är för sig själv, men säger man att man är själv betyder det något annat. Det betyder att man existerar utan hjälp från någon annan. Att man är vid liv uttryckligen på egen hand. Och det är ett ganska konstigt påstående i de flesta fall. Säger en vuxen människa att hon äter själv borde man spontant tänka "vad är det med det? Den konsten behärskar väl de flesta vuxna?" Dessvärre har det blivit så vanligt att använda ordet själv när man menar ensam att alla blir förvirrade. Ibland behöver språk utvecklas. Men i det här fallet tycker jag det är helt onödigt.

Karin skrev ett insiktsfullt inlägg där ordet själv var på tapeten. Jag tror som hon, att ordet "själv" har ersatt ordet "ensam" eftersom ensam har fått en stämpel på sig. Det är inte fint att vara ensam. Det är inte självvalt. Att vara "själv" däremot är mycket mer självständigt och tufft.

Och nu skall jag, med ett exempel ur levande livet belysa varför det är viktigt att skilja orden åt.

När Caj var i Australien för många år sedan berättade han vid ett tillfälle för sin svenska kompis M att det var dags att hämta ut flygbiljetterna till Finland från en resebyrå i stan.
M: Åker du själv?
C: Japp. Laurie kommer också med.
Varpå M såg ut som ett levande frågetecken. Han tyckte att Caj just hade talat emot sig själv.

Hade M frågat "åker du ensam" hade svaret varit nej, eftersom Laurie ju skulle göra Caj sällskap. Men eftersom han frågade "åker du själv" tänkte Caj att M undrade om Caj själv skulle åka, eller om någon annan skulle hämta ut biljetterna åt honom.

Det säger väl sig själv att jag tycker Cajs tolkning av dialogen var den korrekta?

Jag kan tänka mig att många tycker det är överdrivet att bli så till sig över språkmissbruk (okej, jag medger att ordet missbruk kanske är att ta i). Men det är så viktigt att ord faktiskt har en överenskommen betydelse. Och även om ordet själv i betydelsen ensam blir alltmer vanligt kan jag inte tänka mig att använda det så, så länge det inte finns något nytt ord som ersätter ordet självs ursprungliga betydelse. Det blir ju bara fel då.

Författarbesök

Jag vaknade 03.30 i morse och kunde inte somna om. Jag prövade allt. Jag låg stilla i mörkret. Pluppade i öronproppar. Låg på spikmatta. Läste slutligen ganska länge, åt två rågbrödssmörgåsar, drack en kopp te och tittade på ett avsnitt Grey's Anatomy. Och sen var det dags att stiga upp.

Jag har gjort två författarbesök idag, har tre till på fredag och sedan har jag inga fler inbokade i höst. Det är konstigt hur olika det kan vara att berätta samma sak beroende på åhörarna. Det säger verkligen något om hur viktigt det är med en intresserad publik. För jag säger nästan exakt samma sak åt dem alla. I vissa grupper har barnen läst boken, kan den detaljerat och har massor med frågor. Tiden bara flyger förbi och det känns fint och bra och enkelt. I andra grupper är boken helt obekant för barnen. Jag vet inte om de har en aning om vad jag pratar om. Det är mycket svårare att bedöma vad en tyst publik tänker.

Dynamiken i klasserna är också väldigt olika. Man märker rätt fort om det är en tyst klass, en pratsam klass, en balanserad klass eller en stökig en.

Det är roligt att få träffa dem som läst mina böcker. Allra roligast är att märka att de har fattat humorn, att de lagt märke till bilderna och att de vill läsa mera. För då vill jag skriva mera. Ännu mera.

Nu skall jag lägga mig ner och vila i tjugo minuter. Och sedan måste jag fortsätta jobba fast jag är så trött att jag helst av allt skulle sova. Om man skall vakna halv fyra borde man gå och lägga sig halv åtta. Det gjorde jag inte igår.

ps. Om du är lågstadielärare och vill ha författarbesök av mig i din klass kan du boka mig via läscentrum. Jag kommer gärna. Allra bäst går mitt författarprat hem i trean-fyran. Men det fungerar i andra klasser också.

Ett eget rum

Lovis och Idun delade rum -och under över ett år också säng- ända tills förra månaden. Vi har haft en liten, kallvind på sex kvadratmeter här på övre våningen som isolerades i somras, och inför Iduns födelsedag försökte vi färdigställa den så pass att hon skulle kunna flytta in.

Vi hann inte riktigt till kalaset, men nästan. Tre dagar efter att hon fyllt fem fick hon ett eget rum att rå om. Och hennes engagemang visste inga gränser. Det var så oerhört sött. Hon hittade ett utrymme bakom sängen som passade perfekt för ett gammalt, urtvättat tropicanajuicepaket som hon hade sparat. Lådorna som hennes bästa present discolampan levererades i fick nytt liv: på den ena skrev hon KLEDER, på den andra PJAMAS och de fungerar som förvaring av nämnda persedlar när hon inte använder dem. I en glasburk ovanpå sänglampan tryckte hon ner tre par rena underbyxor för att kunna ta av när det behövs. Och i ett litet, litet kvisthål i väggen stack hon in en tops. Det är hennes mikrofon. I den vill hon helst läsa aftonbönen när tillfälle ges.

Iduns eget rum

Det var så ljuvligt att se den där ivern över att få ha en egen plats där hon får bestämma alldeles själv. (En annan sak som hon bestämde själv var golvfärgen. Tjusigt, eller hur?)

Bloggpriset 2012

Nu har de nominerade för bloggpriset avslöjats! Gå in och rösta här, det har jag gjort.

Sociala studier i hönshuset

Detta inlägg är tillägnat Melli, som för ett tag sedan önskade att jag skulle skriva något hönsrelaterat.
 
Det är intressant att iaktta hur Prippi (en av våra mäktigaste hönor) beskyddar sina kycklingar till hundra procent, ända tills de kommer upp i en viss ålder. Då skjuter hon dem vänligt men bestämt ifrån sig. Och vid det laget är de alltid redo att klara sig själva.

Alla hennes kycklingar befinner sig högt i rang, bara för att hon själv besitter en sådan självklar makt. Och det här är inte alls genetiskt eller rasmässigt betingat, för varje kull hon har ruvat fram har varit ett hopplock av ägg från andra hönor blandat med hennes egna ägg. Det är så uppenbart hur viktig uppväxtmiljön är, hur viktigt det är med goda förebilder och hur mycket man får gratis om man känner sig trygg med sina föräldrar/sin förälder. Självkänsla och trygghet har inget med gener att göra.

Caj berättade hur han häromkvällen gick in i hönshuset efter att det hade blivit mörkt, bara för att kolla att alla höns var på plats så han kunde stänga dörren. Visst fanns de där, som de brukar. Prippi satt på en av pinnarna med sina fyra senaste kycklingar prydligt uppradade bredvid sig. Så fort ljusstrålen från Cajs pannlampa träffade dem sköt Prippis ena vinge ut i sidled och täckte över kycklingarna. Alla fyra. Sedan satt de där och kikade på Caj genom fjädrarna.

Prippi i somras

Vad jag gör

Vad jag borde göra:

• Förbereda morgondagens skolbesök
• Städa på mitt arbetsbord (nej det är fortfarande inte gjort)
• Reda upp i köket
• Bädda sängen, fast klockan är så mycket att det inte lönar sig mera
• Starta en maskin tvätt
• Plocka undan här i största allmänhet

 Vad jag gör:

• Äter en riskaka
• Slösurfar på nätet
• Läser Ender's game. Jag brukar inte läsa sci-fi, men den här är jättebra!
• Tänker på hur mörkt det är utomhus
• Beställer böcker från adLibris
• Försöker visualisera hur vårt hus skulle se ut om vi byggde om det

Dagens stora seger är att Caj och jag just städade ur vårt växthus med gemensamma krafter. Skörden blev allt annat än lukrativ i år, två gurkor och några tomater. Men efter städningen kände jag mig för en sekund riktigt taggad inför nästa säsong trots att det är väldigt länge tills den kör igång.

Just nu, hos oss

Barnen ligger och läser i väntan på att badvattnet tappas upp åt dem. De har ett skönt liv.

Ben och ben

Vi tillbringade natten i Vasa, igår kväll gick jag och Saija på Ratata-evenemanget på Ritz där den tjusiga kalendern såldes av Karin och hennes entourage (vi köpte varsin). Jag träffade Linn och Hanna och pratade som hastigast med Christina. I morse återvände vi till Ritz med barnen i högsta hugg för att titta på Alfons Åberg-föreställningen, som var helt fullsmockad. Lovis, Idun och Tova var nöjda och glada över att få titta på Alfons, och Lone, som nog var för ung för att riktigt ta till sig berättelserna, passade på att sova sig igenom hela föreställningen.

Innan vi återvände tillbaka till Jakobstad svängde vi in till Hanna och Vicci för att spela ett parti Yatzi. Jag var oengagerad och läste tidningen medan jag spelade och tog hem en solklar vinst, nonchalans är tydligen vägen till toppen.

Lovis har varit väldigt engagerad i allhelgona, hon har tänkt mycket på döden och vi har pratat om sorg och vad som kan tänkas hända efter att ens liv tar slut. Som vi brukar tog vi oss en tur till gravgården nu under kvällen för att tända ljus: på Cajs mammas, min morfars och min bror Markus grav. Markus skulle ha varit äldst i barnaskaran hos oss men föddes med ett hjärtfel och levde bara två dagar. Många gånger har jag undrat hur det skulle vara att ha en storebror.

Idun frågade vad som finns under gravstenarna och jag försökte pedagogiskt och tydligt förklara att när en människa dör så lägger man kroppen i en kista som man lägger ner i jorden, och att Markus kista har förmultnat vid det här laget och blivit till jord som något nytt kan växa i. Sen tillade jag att om något alls finns kvar så är det bara benen.
– ... så om man lyfter på gravstenen så ser man två ben under den, sammanfattade Idun och jag blev så full i skratt mitt i allvaret när jag fattade hur hon tänkte. Att det som försvinner sist på en människa är benen. De man går med alltså.

En dold talang

Det är typiskt mig att koka te, springa upp på vinden för att göra något medan det svalnar och komma på det en halvtimme senare. När teet är väldigt, väldigt svalt. Eller som just nu, ha gjort en stor tallrik havregrynsgröt, för att sedan springa upp på vinden för att uträtta olika saker och först efter en lång stund komma ihåg gröten.

Jag är å andra sidan ganska bra på att dricka kallt te. Och på att äta kall gröt.

Bra liv

Jag vaknar ibland mitt i natten och kan inte somna om. Då ligger jag och funderar, läser kanske lite, gör några drag i wordfeud och borrar in näsan i nacken på den som råkar ligga bredvid mig. (Oftast Idun.)

I natt var jag vaken mellan halv fyra och fem. Jag ägnade en del av den tiden åt att läsa ut Angelfall av Susan Ee. Den var bra. Jag har läst rätt mycket postapokalyptik under det senaste året, och det blir allt svårare att imponera på mig, men den här kändes ovanligt fräsch och intressant. Jag ser fram emot fortsättningen som skall ges ut under nästa år. En annan bra postapokalyptisk (hujeda mig sånt svårt ord att skriva) bok var Poison Princess av Kresley Cole.

Under oktober månad läste jag bland annat tre böcker som jag förknippar med bokmässan för en månad sedan: Anaché (Maria Turtschaninoff), Gräset är mörkare på andra sidan (Kaj Korkea-aho) och Torka aldrig tårar utan handskar (Jonas Gardell). Alla var bra. I Marias bok beundrade jag främst storyns oväntade vändningar, den genomtänkta världen och de trovärdiga karaktärerna, i Kajs bok var det språket och hans förmåga att kombinera övernaturligheter med vardagliga österbottningar som imponerade på mig och Gardells bok sögs jag helt enkelt in i och sträckläste, jag hade glömt att jag gillar hans böcker så där mycket. Trots tragiken. Eller på grund av? Läs böckerna! Alla tre!

Nu sitter jag här vid matbordet, fortfarande iklädd pyjamas, med en tom tekopp bredvid mig och författandet av två texter till nästa DT på agendan. På andra sidan bordet sitter Caj vid sin dator med en nybryggd latte framför sig. Barnen är på dagis och i förskolan, elden sprakar i kakelugnen, huset är städat för en gångs skull, maten för nästa vecka är inhandlad och ikväll skall vi åka till Vasa och hänga med Jonas och Saija. Bra liv!

Hen, henom, hens

Jag är hopplöst efter nu, men så blir det när man gör annat i en månad. Jag vill också vara med och tycka till om ordet hen.

Själv inser jag absolut den praktiska nyttan av ordet. Många gånger har jag irriterats när jag skall skriva om ett möjligt scenario och måste skriva saker som ”Det här är något som han eller hon inte vet hur han eller hon skall ställa sig till, men han eller hon försöker hålla sig på lagens sida” (den där meningen är totalt fiktiv och saknar textuell förankring, men ni fattar). Å andra sidan får jag inte hen att sitta riktigt bekvämt i mina textflöden, ännu sämre sitter ordet i min mun. Det känns fortfarande klumpigt, ovant och stolpigt, och det känns som om användandet av ”hen” snabbt kan styra bort fokus från det som texten egentligen handlar om för att övergå till en debatt om ”hens” vara eller inte vara.

Sedan är det förstås det här med grammatiken. Böjningen av ordet hen verkar fortfarande vara godtycklig och görs inte konsekvent, inte ens bland de vanaste skribenterna. Det är förstås svårt att korrekt använda ett ord man inte är van med. Jag vill gärna veta hur det skall användas innan jag använder det.

Jag minns när JT (Jakobstads tidning) övergick till att heta ÖT (Österbottens tidning) och hur det skrevs om det nya namnet. Vid ett tillfälle gick man ut med att tidningen skulle heta Norra tidningen, men på redaktionen hade man redan bestämt vad tidningen skulle kallas i folkmun, nämligen ”Norran”. En tidningsexpert uttalade sig och påstod att det är väldigt fel att lägga slangord i användarens mun, och det är lite det här som är problemet med ordet hen. Hur praktiskt och nödvändigt det än är tror jag ordet skulle upplevas mycket mer naturligt om det smög sig in i form av slang, det skulle också befästas på ett helt annat sätt än det gör nu. Och det är egentligen på det sättet ett språk lever och utvecklas mest naturligt, tror jag. (Fast det här skall jag återkomma till en annan gång när jag skall gnälla om ordet själv!)

Å andra sidan läste jag på Linns blogg att ordet snippa var precis lika omdiskuterat när det infördes. Och lika konstruerat. Idag är det ett både oladdat och smidigt ord att använda. Ordet är ett bevis på att det går att konstruera ord det finns ett behov av. Så kanske hen kommer att kännas riktigt naturligt om ett par år.

Min slutsats: jag dömer på inga vis ut ordet hen. Men det kommer nog att ta ganska länge innan jag kan använda det utan att vara supermedveten om det.

(Och vilket lamt åsiktsinlägg det här blev. Jag tycker antagligen lika som ungefär 87% av befolkningen. Haha.)

Egot

Två tecken på egocentrering:

1. Att automatiskt skriva Jagkobstad istället för Jakobstad.
2. Att skriva verklingen istället för verkligen om man heter Klingenberg i efternamn.

Har ni flera tecken?

Uppståndelsen

Kära vänner!

Jag slår vad om att ni inte har saknat mig lika mycket som jag har saknat er. Det har varit välgörande på många sätt att ha bloggpaus, framförallt för att jag har fått längta efter att blogga, det har jag inte hunnit göra på länge. Men många gånger har jag kommit på mig själv med att fundera på vad ni skulle anse om vissa saker, vilken respons en tanke jag slås av skulle få, och vilka upprörda med- eller mothugg en del utsagor skulle förorsaka. Så ja, jag har saknat er. Och någon har saknat mig, jag är oerhört smickrad över de flera tusen besök bloggen har fått (ja, jag skryter med den här siffran, även om den är helt oförtjänt, jag har ju inte levererat en enda text.) TROTS att jag håller en uttalad bloggpaus, ni har imponerat på mig så till den milda grad att jag flera gånger nästan har skrivit ett litet, hemligt meddelande bara för er. Men jag har kämpat. Jag har varit ståndaktig. Och jag klarade det. (Nästan, det här inlägget är påbörjat redan 30.10. Men inte publicerat förrän nu.)

Min bloggpaus har gått så där. Jag har helt hållit mig från att blogga själv, men några bloggar har jag ändå inte kunnat låta bli att läsa. Amanda fick ju en bebis och det var så spännande att jag helt enkelt måste kolla. Maricas låsta blogg har jag tittat in i ibland, min vän Ajas blogg kan jag ju inte lämna, Linns blogg är jag smått beroende av och så vidare. Men rätt bra har det gått ändå.

Jag har skrivit inte mindre än sjutton kapitel på en (helt fånig) berättelse. Det har varit väldigt underhållande. För mig. Fast just nu har jag fastnat och vet inte hur jag skall ta mig vidare. Kanske lite bloggande råder bot på den saken? Jag är inte orolig. Än.

I hemmet har det också hänt saker. Vi har efter fem år köpt en duschstång till övre våningens toalett (paus för applåder och allmän eufori). Den är inte uppskruvad än, vi siktar på att göra det innan 2015. Lovis har till min fasa börjat samla på pengar. Idun har fyllt fem och har fått eget rum. Caj har fått testa sina high tech-utebyxor eftersom vi hade en massa snö i några dagar. Jag har skrivit, läst, vilat, eldat, struntat väldigt många gånger i att städa (mitt arbetsbord har varit igengrott hela månaden fast ett projekt var att städa upp det), renoverat barnrum, gjort sex skolbesök, fått se pärmen till min bok som kommer i vår, gått på föreläsning i vegetarisk snabbmat, motionerat och sovit.

Nu är jag tillbaka. Är ni med?