Bloggen, hjälp mig!

Just nu håller vi på att måla, måla, måla. Och tapetsera. Jag har tapetserat hallen i den här tapeten idag. Det är småhysteriskt och glatt och blev fint. Men fortfarande har vi inte bestämt oss vad vi ska måla för färg i vår nya farstu, den som kommer före hallen med den färgsprakande tapeten. Vi har varken golv eller väggar där ännu. Eller alltså det är klart vi har golv och väggar, men vi har inget PÅ golvet och väggarna. Eftersom man kan se tapeten jag länkade till ovan samtidigt som man ser golvet och väggarna i farstun behöver de passa ihop. Vitt är inget alternativ eftersom det kommer bli ursmutsigt så fort. Och vi måste göra något åt väggarna i morgon eftersom elektrikern kommer på måndag och han gärna ville att ytorna skulle vara klara.

Snälla bloggläsare, hjälp mig! Kom med era bästa idéer före i morgon klockan tolv då prisma öppnar. För då måste vi köpa färg.

En kakelugn i guld

Har ni julstämning? Inte jag. Igår, när vi var på glögg hos trevliga vänner och såg att de hade en julstjärna som lyste blev jag riktigt förvånad. Jag har på något sätt inte alls dykt in i advent på samma sätt som jag brukar.

Hela vårt hus ser nämligen ut som en motorväg i snöstorm, jag övervägde faktiskt att fotografera kaoset idag och lägga ut bilderna på nätet. Någon stressad december-stressare kunde kanske få tröst. Men det är ju klart att jag inte hann med det heller, vi hade nämligen ett innertak som skulle målas, en glasruta som skulle bytas ut, en middag som behövde tillredas och en veckohandling som behövde planeras och verkställas.

Jag brukar vara en julmysare av stora mått. Jag kokar julgodis och lyssnar på musik och njuter. Och även om jag fortfarande inte på långt när har julstämning tänker jag mig att det kanske blir extrabra sen, när (okej OM) vi hinner renovera klart till julafton. Så jag stretar på och märker faktiskt nästan inte ens att jag missar något.

Vi ska hyra en golvslipningsmaskin på måndag, har vi tänkt. Vi får också besök av sotaren. Mellanväggen i barnens nya rum ska byggas nästa vecka, fönstren kommer den 21:a och kakelugnen är klar. Tapeterna till hallen och en av vardagsrumsväggarna har kommit så långt som till Åbo. Vi har ny spis och ugn till köket som är färdiga att installeras, vår platsbyggda köksbänk kommer förhoppningsvis inom en vecka, och vi vet (så där vagt i alla fall) vad vi vill ha för väggar i Iduns rum. Idag önskade hon sig en gyllene kakelugn, och det tror jag faktiskt skulle bli snyggt (den befintliga färgen måste ändå målas över), så det ska vi också hinna med. (Men kanske inte före julafton. Nån måtta får det ändå vara.) Så det blir bättre hela tiden, det här renoverandet. Men det är långt ifrån klart.

Tips om en rolig julkalender

Nej nej, ingenting har hänt. Jag orkar bara inte blogga. Det är just därför jag inte bloggar.

Igår fyllde jag 36 till exempel. Största delen av dagen tillbringade jag i framsätet i vår bil, eftersom vi förflyttade oss från Borgå till Jakobstad. Det är en evighetsresa. Varje gång, i december, när vi kör den här sträckan, håller vi på att gå av av tristess. Vi är ingen bra bilfamilj, särskilt inte i decembergrått ösregnsdunkel. När vi var vid Parkano, ungefär, började vi sjunga julsånger. Och annat. Vi sjöng "till Österland vill jag fara" säkert femton gånger. Det var roligt, men sen blev det tråkigt igen. Det är så mörkt och det finns ingenting att göra. Vi har lekt upp alla billekar för länge sedan.

Hem kom vi i alla fall, till sist. Och nu är vi här. Här är lika skitigt och eländigt som vanligt. Det är lönlöst att städa, för fint blir det inte med en megaleverans golv- och takbräder som fyller det enda rum vi potentiellt skulle kunna börja vistas i så småningom. Men det blir värre av att inte städa, så lite måste man fast ingen vill. Så oinspirerande. Bah.

I väntan på att min blogg ska bli lite intressantare kan ni gärna följa med i Fibuls julkalender. En drös barnboksförfattare som komponerar en kedjeberättelse nu i december. Varje dag får den nya skribenten nya anvisningar. Det är roligt. Och svårt, det går nämligen inte att gå tillbaka och redigera när man en gång har lämnat ifrån sig sin text. På Fibuls blogg hittas julkalendern.

Alla dessa beslut

Tips till alla som ska renovera: tänk igenom varenda liten detalj innan ni börjar. Och beställ ALLT  material (till exempel dörrar, golvkakel och tapeter) på förhand, så ni har.

hälsningar från två som inte gjorde så.

I min hjärna

Just svepte jag till med armen så skålen med socker-kanel-blandning flög i golvet och gick sönder. Så här tänkte jag.

1. Äh.
2. YES, det var inte en av de fina arabiaskålarna utan en värdelös ikeaskål.
3. Tur att vi har en massa annat som ska till soptippen, nu kan jag sätta det krossade porslinet direkt med det avfallet istället för att lägga det i en plastpåse i skåpet på obestämd tid.
4. Hurra, ingen har städat undan dammsugaren, och den ligger mitt på köksgolvet. Nu är det ju bara att trycka igång den och suga upp spillet.

Där hade jag allt tur.

Brunt är tydligen det nya röda

Så var det äntligen dags för det årliga julpysslet. Varje år i slutet av november brukar Aja, Maria, Linda och jag träffas och pyssla tillsammans. I år var det tydligen brunt som var temafärg för alla utom för mig, som ju ändå aldrig lyckas bonga trender. Helt okej! Maria snurrade ihop en stilig stjärna av kvistar som ska hända utomhus (brun), Aja tog sig an en gammal, stor julstjärna som skulle skrapas ren från lim och tyg (den var delvis brun) och Linda broderade en tavla med en vit gran och bruna barr som gjorde att gransilhuetten framträdde. Vad jag gjorde kan jag inte berätta pga julhemlisar men det involverade symaskin och gick inte i brunt. Fast förresten, chokladpajen med kolasås jag bakade var ju rätt färg. Räknas det?

Vi har alltid lika trevligt. Sen körde jag hem och skyfflade 16 sopsäckar fulla med över 3000 liter ekovilla, medan Caj ordnade upp i den enorma högen med rivet byggmaterial som våra byggare har kastat ut från vinden.

Fy vad jag är trött nu!

Kulturen skulle kunna rädda världen

I morgon ska jag på julpyssel till Maria tillsammans med Maria själv, Aja och Linda. Det här är tionde året vi pysslar tillsammans, jag missade i och för sig förra gången eftersom vi bodde på Åland då, men nu är det dags igen. Just nu håller jag på att baka en paj, den andra för kvällen eftersom jag brände den första så illa att jag inte ens täcks ge den åt hönsen. Medan jag bakar tänker jag på världen och på eländet och på hur inget är logiskt fast allt hänger ihop (därav den brända pajen).

Dagens världsekonomi är uppbyggd på konsumtion. På ett personligt plan uppmanas vi inte spara oss ur kriser, vi ska konsumera mera, sägs det, för att ekonomin ska komma på fötter igen. Å andra sidan går en stor del av konsumtionen ut på att köpa varor av olika slag, varor vars produktion förstör miljön och hälsan för miljontals människor.

Kunde man inte satsa på att folk ska konsumera kultur istället? Naturligtvis försvinner inte vårt ekologiska spår på det sättet, men jag är ganska säker på att det skulle minska rejält. Tänk om hela samhället gemensamt skulle satsa på att alla, från barnsben, skulle erbjudas högklassiga  och mångsidiga kulturupplevelser; teater, musik, skådespel, litteratur, som man sedan som vuxen gärna skulle betala för. Jag tror ju nämligen att vi måste lära oss allt, vi har lärt oss att shoppa och göda ett materiellt begär, skulle vi inte kunna lära oss att längta efter något annat istället, som både skulle gynna sysselsättningen och själen.

Visst är det en naiv och lite utopisk idé som jag helt säkert inte är den första om att kläcka, men för en sekund där kändes det som om jag närmade mig en lösning. Det var en fin sekund.

Så länge slapp vi undan

I måndags när vi skulle handla färg till vårt nya köksskåp (det där som har inneburit cirka tusen gånger mer arbete än vi föreställt oss, ni vet. Just nu är det t.ex. blått - inte för att vi skulle ha målat det den färgen, utan för att det blåa kom fram under en massa lager med annan färg) och var inne på Lenas shop fick Edda ett utbrott. Ett sånt där det inte går att prata eller resonera eller trösta, utan där kroppen (obs, Eddas, inte min) böjer sig i en båge och skriket är så högt att man borde ha dubbla Peltor-skydd för att inte få omedelbar tinnitus. Orsak? Hon fick inte ordna om bland målfärgsburkarna så mycket som hon hade lust med. Hon fick heller inte dra i penslarna eller flytta på färgkartorna. Med nejet kom skriket. Och med skriket kom uttåget.

Men insikten alltså. Att vi har klarat oss i nästan NIO OCH ETT HALVT ÅR utan sådana här vansinnesutbrott i butiksmiljö (hemma är det en helt annan sak). Jag har inte ens tänkt på hur förskonade vi har varit. Det var inte mer än rättvist att det drabbade oss nu. Det är i själva verket nästan orättvist att det inte har drabbat oss tidigare. För varken jag eller Caj tog särskilt mycket stress över situationen, det hade vi kanske gjort om vi inte hade haft barn ett tag redan. Vi tog Edda under armen, gick ut, satt oss i bilen, körde till musikhuset för att hämta Idun från violinlektionen, åkte tillbaka, frågade om Idun hade lust att sitta i bilen och underhålla Edda medan vi köpte färg, fick ett jakande svar, gick in, did our thing och var klara. Nu vet jag således hur det känns när ens barn släpper nerverna i en butik. Inte så farligt, faktiskt.

Broiler och Kaliselott

På söndag åkte Caj och jag först till Pörtom och hämtade ett skåp som sedermera visade sig vara i ett uslare skick än vi hade bedömt. Vi betalade rätt mycket för det, men med gemensamma krafter ska vi väl nog få fason på det, hoppas jag. Vi hämtade också hem två nya maran-höns, som vi har suktat efter i flera år (de lägger mörkmörkbruna ägg). Vi bestämde att barnen får ge namn åt ena hönan och vi namnger den andra. Så nu heter de Broiler (barnens förslag, vi höll på att fnissa oss fördärvade) och Kaliselott (vårt). Välkomna! Nu har vi fyra höns. Sex eller sju tror jag skulle vara optimalt för vintern.

Och på tal om vinter: i morse när jag cyklade iväg till jobbet såg det ut så här.

Jag har en rätt intensiv vecka framför mig, jag har tänkt skriva klart första versionen av Patrikboken (obs första versionen), vår kakelugn, som blivit gruvligt försenad på grund av en massa orsaker borde äntligen bli klart på onsdag, i morgon kommer Evalis hit och mäter upp vårt kök för att kunna bygga vår nya köksinredning, det nya skåpet ska fixas klart (Caj har hållit på hela dagen och justerat gångjärn och annat och jag har provmålar två ställen men det blir nog grått fast vi hade tänkt hitta på något spännande) och så är jag mitt inne i att skrapa pardörrarna som visade sig vara jättefina under den gamla målfärgen. Och på torsdag är det dags för det traditionella julpysslet. Vad sjutton ska jag hitta på? Har nån ett roligt tips tas det gärna emot! Och jag vet, om något, om möjligt, är tråkigare än att höra vad folk har gjort, så är det att höra vad folk tänker göra. Bäst att sluta nu. Heh.

Galan 2015

I förmiddags skrev jag ett långt och utförligt inlägg om galan i lördags och sen fick webbläsaren fnatt och så försvann hela texten, med länkar, foton och allt! Fatta hur irriterande! Jag föreställer mig att inlägget hade allt man kan begära av ett riktigt bra blogginlägg. Dessvärre är det för evigt försvunnet. Så här kommer en kortare och betydligt sämre version. Ack, ack.

Galan var i alla fall jättefint ordnad. Vasa stadshus är ett festligt och fint ställe att hålla gala på och arrangemangen löpte mycket fint, med proffsiga programledare (Anne och Hannah), skickliga musiker och värdiga vinnare.

Själv vann jag inte den här gången, årets författare blev ingen mindre än Kaj Korkea-aho. Välförtjänt, tycker jag! I alla kategorier som jag hade röstat var det mina kandidater som drog hem segern, så jag kände mig glad och nöjd ändå. Och så var det så fint att Caj var med på galan (vi hade så trevligt på Island att vi verkligen tycker att galor är vår grej just nu, haha) och att jag, trots att jag inte kände största delen av gästerna, fick umgås med idel fina typer.

Där fanns årets mest inspirerande Amanda, årets företagare Eva, årets mediapersonlighet Linn, Nadia, Anna-Lena och Anna. Christina skymtade jag och Linda som vann pris för årets mest kreativa blogg hann jag säga hej och grattis åt. Och en massa massa andra, så klart.

Till exempel humorgruppen Kaj, som också vann pris. Denna bild är främst tagen för att Caj och jag skulle kunna imponera på våra barn. Vi visste vad vi gjorde, de blev alldeles till sig av fröjd.

Amanda, jag och Eva. Caj och jag hängde med dem i pauserna och efteråt gick vi till Fondis på mat, vi  hade visserligen kunnat fortsätta på efterfest till Plan B, men vi ville kunna höra vad vi pratade om, och slippa köa. Dessutom kom Amandas superduktiga och trevliga syster Fanny med oss, hon hade kompat Ella Sanoo (en av kvällens artister) på piano. Att gå ut och äta med trevliga människor = kan det bli bättre? Nä.

 

Fanny, Amanda och Eva (och mina matrester).

Så där sammanfattningsvis kan jag konstatera att jag verkligen hör till det gamla gardet av bloggare nu. Och det känns ju helt rätt. Det är så skönt att ha osäkerheten, ångesten, komplexen och ovissheten inför framtiden bakom sig. Om två veckor fyller jag 36, och jag känner mig så också. Skönt!

Tack för en fin gala!

Galakväll

Ikväll är det gala! Om mindre än två timmar ska vi starta från Jakobstad (Caj kommer också med, hurra!) för att hinna via barnvakten med barnen. Och här går jag fortfarande omkring i pyjamas! Men jag tror vi hinner. Bara jag skulle sluta göra annat och koncentrera mig lite på vad jag ska ha på och med mig. För hur klär man sig egentligen vettigt när det är snöyra ute, man ska sitta i bil i nästan en och en halv timme och sen åker direkt på fest. Guldkantad halare? (Jag har förresten inget guldigt att klä på mig, måste kanske lacka naglarna för att passa in!)

Ses ikväll!

Svisch!

Det går så otroligt bra det här byggandet nu! Alla historier om långsamma byggare som inte dyker upp kan slänga sig i väggen, vi har inte sett röken av sådana. Innan vi började uppskattade de att jobbet skulle ta ungefär fyra veckor. Och det här går så snabbt, att det verkar faktiskt vara sannolikt.

Förra veckans onsdag dök de upp, en halv dag tidigare än de trodde att de skulle kunna komma, och sen har de bara byggt. Som om det var världens lättaste grej.

Så där förenklat: första dagen byggde de upp plastväggar och rev en stockvägg mellan kök och vardagsrum. Andra dagen byggde de om golvet och kanterna runt väggen. Tredje dagen gjöt de en sockel för den nya kvisten. Fjärde dagen spirade de upp den, med tak och allt. Och idag har de byggt väggar och flyttat ytterdörren till sitt nya ställe. Svisch, svisch säger det bara. Jag är gravt imponerad av Roger och Jonas på Byggakuten.

Vi har fått offerter på köksinredning och bestämt oss för att följa Linns fotspår och anlita Elsa möbel i Kronoby. Vi har hittat ett gammalt köksskåp på Findit som vi ska hämta i helgen. Vi kollar på golvkakel till tamburen (svårt, det mesta är lite tråkigt och allt som är roligt har jättelång leveranstid). Och så letar vi efter firmor som kan bygga fönster snabbt och smidigt, vi har hittat några och väntar på offert, men de är inte lika snabba som våra byggare (för det är omöjligt).

Har du några tips på firmor som bygger fönster, ge dem pronto! Jag tar emot dem med glädje och tacksamhet. Samma sak om du har tips på firmor som säljer snygga golvkakel. Jag lyssnar andäktigt.

En annorlunda julkalender

Idag kom jag på en helt ny adventskalender- idé, och det är så synd att jag inte har kommit på den tidigare, för numera läser vi oftast kapitelböcker till godnattsaga, vilket gör att vi aldrig hinner med en hel bok på en kväll. För Eddas del kunde vi i och för sig köra den här. Jag ska se hur vi gör.

Nåja. Jag såg en bild på Pinterest.

Den var tydligen härifrån

Och tänkte att det allra enklaste skulle vara att göra så här:

1. Gå till biblioteket
2. Låna 24 bilderböcker
3. Skriv ner titlarna på lappar
4. Gör julkalendern och stoppa in en lapp i varje toarulle
5. Visa inte böckerna åt barnen, tryck in dem i en skrubb eller nåt sånt (bastun?)
6. Låt dem öppna en lucka per dag, titeln som finns inne i rullen får bli den kvällens godnattsaga.

Nu då jag ser min idé inser jag förstås att den inte är helt revolutionerande, men lite bra är den väl ändå?

#döden

Det är sällan jag inte hinner läsa, men just nu är jag faktiskt inne i en sån period. Om kvällarna är jag för trött och den övriga tiden har jag för bråttom (jobb, renovering, volontärarbete, familj). I alla fall trotsade jag min ständiga tidsbrist och började läsa Sara Jungerstens bok #döden för några dagar sedan. Det går långsamt eftersom jag aldrig hinner läsa långa stunder i taget, men redan nu kan jag rekommendera den å det varmaste. 

Jag har redan fått läsa delar av den innan den kom ut (ja, jag skryter helt ogenerat här över att jag förärats den ynnesten), och det är fantastiskt att se hur den är som färdig. Men min förtjusning har egentligen inte särskilt mycket med att jag känner mig känslomässigt knuten till boken på grund av vårt förflutna, utan snarare på grund av detta:

1) Sara skriver SÅ bra. Så exakt, så snyggt och så medryckande. Hon formulerar sig som en prins.

2) Boken är rolig. Jätterolig. Alltså inte så att den är skriven som en humorbok, men det finns en massa situationer som får mig att dra på munnen av igenkänning/fasa.

3) Igår skulle jag bara läsa lite av boken högt för Caj, men det slutade med att jag läste över två sidor fast vi hade bråttom och skulle iväg. Även han, som trots allt är en ganska krävande läsare, tyckte det var mycket underhållande (inte så där skratt-underhållande, som en clownshow, utan snarare så att han gärna lyssnade.)

Och nu, fast jag egentligen inte ens brukar recensera halvlästa böcker, blev jag så inspirerad av mitt brandtal att jag måste gå och lägga mig bums, så jag hinner läsa lite innan jag somnar.

Dagens boktips, alltså: #döden av Jungerstens Sara.

Over and out.

Byggrapport

Det är rätt tyst här på bloggen eftersom jag har så mycket annat att göra. Utöver att jobba, ringer jag runt och ber om offerter på olika saker, som köksinredningar och fönster. Och så städar jag, dammsuger upp sågspån och skurar ställen i köket som inte har blivit blottade på länge.

Väggen mellan matrummet och köket är redan riven, golvet är lappat där väggen har suttit och strömbrytarna och eluttagen är flyttade. Caj håller på och river vår gamla trappa så att byggarna ska kunna börja fixa den nya kvisten i morgon. Och i helgen måste vi flytta sovarrangemangen tightare, för på måndag börjar de bygga om på vinden. Vi ska alltså ha inklämt alla möbler från vårt sovrum i barnens rum. Men vi har gjort liknande, tillfälliga, ytterst trånga lösningar förr. Det kommer att gå braaaa. (Intalar jag mig.)

Snart börjar vi renovera!

Nästa vecka kommer byggarna! Vårt bygglov har gått igenom (åtminstone tolkar jag det att vi fick en räkning på det så), kakelugnen är inburen men omonterad och jag håller på att tömma köksskåpen eftersom vi också ska renovera i köket. Det kommer att vara rätt fruktansvärt att bo här under tiden, men enligt beräkningarna ska byggandet bara ta fyra veckor, så kanske vi är klara till ... jul.

Det är hursomhelst hemskt spännande. Barnen och jag satt i nästan en timme i dag och tittade på inspirationsbilder till deras rum, det finns så mycket fint i tapetväg just nu. Jag håller som sagt på att förbereda köket för att en hel vägg ska rivas ner. Vi ska förstås använda köket fram tills att de börjar, men en hel avdelning ska förnyas och den måste tömmas. Trots att vi både packade ner och upp köket för bara några månader sedan känns det förvånansvärt otraumatiskt att göra det igen. Det här blir nog fint när det blir klart, tror jag.

Goda nyheter, igen!

Just innan jag hoppade på cykeln för att ta mig hem från jobbet fick jag ett mail som gjorde mig så glad, så glad. Också andra upplagan av Alberta Ensten (på svenska) har tagit slut och förlaget har bestämt sig för att trycka upp en tredje. Det känns alldeles fantastiskt!

Dessutom har jag jobbat på flitigt med skrivandet sedan jag tog mig i kragen. Inte för att jag inbillar mig att jag ska kunna hålla samma höga takt hela november, men fortsätter det ens hälften så bra som det har börjat kommer jag att ha kommit långt innan månaden är slut.

Det är roligt att skriva!

Kan du skriva skrivstil?

Jag skriver ganska sällan för hand numera. Listor, javisst, och korta anteckningar, gärna. Men längre texter skriver jag så gott som alltid på dator.

Idag på kaffepausen (älskar att ha en arbetsplats där man får ta paus och vara social!) började vi prata om skrivstil och handstil och lettering workshops, som blir allt populärare.

Min årgång (1979) var den sista som fick lära sig den gamla skrivstilen. Man fortsatte visserligen med skrivstil, men den nya varianten var mycket mindre dekorativ än den vi hade lärt oss. För några månader sedan provade Caj och jag (han är också -79) om vi fortfarande kommer ihåg alla versaler i skrivstilsalfabetet. Med gemensamma krafter lyckades vi skriva ner alltihop. Och det är ju faktiskt ett rätt vackert alfabet, med alla krokar och slängar.

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om att man inte längre får lära sig den i skolan. Kanske man kunde ha den på bildkonst, eller som tillval eller något? Det handlar ju uttryckligen om dekorativ skönskrivning. Och med tanke på trenden med lettering workshops som dyker upp överallt kan man ju anta att intresset för att skriva vackert inte alls har försvunnit någonstans.

Men det finns en praktisk aspekt också: jag har till exempel märkt att mina barn inte kan läsa sånt som min farmor har skrivit, eftersom de aldrig har lärt sig skrivstil. Snart måste man alltså vara en aktiv bokstavsentusiast för att kunna tyda det som skrivits bara tre generationer bakåt.

Förr, när man inte skrev allt på dator, var det förresten en egen grej med handstil. Jag minns i högstadiet, hur jag plötsligt kunde få för mig att byta handstil, börja skriva bokstaven g eller a på ett annat sätt, experimentera med lutningen, eller så. Växla mellan skrivstil och tryckbokstäver, eller versaler. Jag undrar om man gör sånt numera när man inte skriver lika långa texter för hand längre.

Vårt samtal under kaffepausen (jag drack te, för alla som undrar) fick mig också att tänka på att det behov dagens lettering workshops fyller kanske skötte sig själv förr, när man skrev mera för hand. Lite på samma sätt som att man förr bakade surdegsbröd eftersom man behövde bröd att äta, medan det nu är en uttalad hobby.

En annan sak jag undrar över är vad som händer med hjärnan när man (ja, jag också) alltid skriver på tangentbord. Ett klassiskt skrivknep om man har fastnat är ju att man skriver för hand, det är som om det motoriska skrivandet, rörelserna i handleden, skulle öppna låsningarna i hjärnan. Blir man dummare av att bara knattra fram texter på tangentbord?

När jag pluggade till studenten minns jag att jag skrev av alla grammatikkompendier vi hade fått, för hand, i en liten bok. Jag har för mig att jag hade ganska bra koll på grammatiken just runt den tiden. Vet inte om det hade något att göra med handskriften, men det är väl en erkänd studieteknik, att för hand skriva av det man ska lära sig?

På sista tiden har jag märkt att jag ganska ofta skriver med versaler. Det är inte alltid supersnygga, men det gör åtminstone att jag kan läsa vad jag har skrivit, min handskrift har blivit gräslig under de senaste åren. Kanske jag borde öva mer?

Hur skriver du?

Författare från morgon till kväll

Idag har varit en lång dag. Lång och rolig.

Först gjorde jag ett skolbesök i Kyrkostrands-Jungmans skola. Mellan passen kom TV-nytt och gjorde ett reportage om nya läsebok en, Smygfarfar. Fantastiskt att det finns ett intresse för den redan ett år innan den kommer ut! Sen körde vi workshops för hela slanten, barnen fick uppfinna betydelsen för ord som luktlåda, bokgran, rosenkrok och trollborste, och förklaringarna de kom med var påhittiga och finurliga.

Därefter cyklade jag hem en sväng, åt lite och förberedde mig för libristkvällen på Sets i Vasa, där Kaj Korkea-aho, Sara Jungersten, Joanna Vikström Eklöv och jag pratade om våra böcker.

Joanna och jag susade iväg till Vasa, hämtade en begagnad emma-fåtölj från ett ställe och ett par kassar ärvda kusinkläder åt Edda från Jonas och Saija, och sedan for vi till förlaget.

Libristkvällen blev rolig och intressant. Dessutom fick jag äntligen både Saras och Kajs böcker, med fina dedikationer, och nu vill jag bara läsa och läsa men istället måste jag sova och sova för Idun börjar åtta imorgon och jag är trött.

(min idealiska semester skulle förresten gå ut på att läsa ca 10h per dag på nåt ställe där det är varmt skuggan, och däremellan skulle jag äta goda måltider. När ska det hända? Snart, hoppas jag!)

Ett nytt sätt att jobba

Ett obehagligt drag hos mig är inställningen att jag ska göra undan det tråkiga innan jag får börja med det roliga. Ibland är det förstås bra, men jag måste träna bort det där, jag har nämligen insett att det bara är till nackdel när det gäller mitt jobbande.

Förra året, när vi pusslade utav bara sjutton för att hinna med allt, då var jag minsann effektiv. När jag en gång skrev, skrev jag verkligen. Bara. (Ja ja, nästan bara, ibland var jag på Facebook också.) Och jag producerade en massa text, manus och texter till litterärt skapande. Men nu, när jag har ett riktigt kontor och allt, så låter jag fixandet och ordnandet ta mycket mer tid, ja så mycket tid att jag inte alls hinner komma in i skrivflödet på det sätt jag vill. Jag skrev om det här i förra inlägget.

Igår och idag har jag svängt på ordningen. Jag har börjat med att skriva, och först sen, när eftermiddagskoman slår till, har jag tagit itu med planering av olika föredrag, reseräkningsskrivande, momsdeklaration och mailande. Och åtminstone efter två dagar tycker jag det verkar fungera alldeles utmärkt. Jag har börjat på ett nytt manus (fast jag inte skulle). November och NaNoWriMo manar nämligen till det. Det är jätteroligt. (På ett sätt borde jag verkligen inte börja på nåt nytt nu, jag har ett manus som är ganska färdigt och som jag gärna skulle skicka in så småningom, men bara för att känna att jag inte segar omkring i samma soppa som jag har hållit på med ända sedan februari lät jag mig sväva ut på ett helt nytt spår och börja skriva smått på nästa bok om Patrik. Just nu är det bara roligt.) Något av det tveklöst bästa med att vara författare just nu, för mig är att jag får bestämma i vilken ordning jag gör saker och ting. Jag har världens bästa jobb.

Karamellpopcorn

Jag testade popcornen igår. Det blev SÅ gott! Här kommer receptet:

Värm upp 1,5 dl grädde i en kastrull. Det ska inte koka.

Mät upp 2,5 dl socker i en kastrull. Låt smälta. Rör hela tiden. Det är klart när allt socker har löst upp sig och blivit ljusbrunt (akta dig, det är fruktansvärt hett!). Klicka i totalt 100 lite kallt smör och låt smälta. Häll i grädden och rör om. Ha i 1/4 tsk salt och 1/2 tsk soda. Häll upp karamellsåsen i en glasburk och låt svalna till rumstemperatur. Du kan t.ex. ställa ut den på trappan så går det snabbare.

Poppa 5-6 liter kastrullpopcorn. Salta.

Värm ugnen till 150 grader. Förbered tre plåtar med bakplåtspapper på.

Häll upp popcornen i en stor skål, slå över såsen och blanda ordentligt tills alla popcorn har fått ett tunt lager karamellsås över sig. Bred ut popcornen på plåtarna och ställ in i ugnen i ca 10-20 minuter. Ta ut och låt svalna. Om popcornen sitter fast i varandra går det lätt att bryta loss dem.

Förvara karamellpopcornen i en glasburk med lufttätt lock. (Fast det är egentligen helt lönlöst att förvara dem, de tar ändå slut på en gång.)

Administrativa våndor

Jag är förstås fortfarande dödstrött efter att ha farit omkring åtta dagar (jag består inte av ungdomsmaterial längre), men var ändå tvungen att åka in till stan igår för att jobba undan lite. Jag har några skolbesök de närmaste veckorna som måste planeras, och så hade jag fått en hel massa mail medan jag var borta.

Och det fick mig att tänka på (det här är helt säkert ingen originell tanke, men ändå känner jag mig manad att dela den) hur obehagligt mycket arbetstid jag sätter på att administrera mitt författarskap. Jag vill ju helst bara skriva. Men när ska jag hinna det, när telefonen ringer stup i kvarten och jag får mail som måste besvaras och datorn har fnatt. Jag måste helt enkelt uppfinna något system som gör att jag inte låter mig avbrytas av minsta lilla distraktion från omvärlden.

Bloggalan 2015!

Mitt i allt annat roligt som hände förra veckan i bokmässovimlet och på Island (eller när det nu var, jag är alldeles vilsen på grund av tidsskillnader, helguppdrag och annat, hälften av detta hände den här veckan, förresten), fick jag veta att jag är nominerad i kategorin årets författare på den fina bloggalan som ordnas 21.11 i Vasa. Jag är supersmickrad och hoppas skamlöst mycket på att vinna. Kaj Korkea-aho, Malin Båtmästar och jag kammade hem flest röster i första omgången (bara det! bara det!), det känns som ett ärofyllt gäng att få ingå i, så oavsett vem av oss som vinner är det bra (men jag sticker inte under stol med att jag hoppas, hoppas, hoppas på att vinna). Och jag får gå på gala igen! Hurra! Jag älskar fina fester, både för att det är roligt att göra sig tjusig, för att jag faktiskt gillar att mingla och för att det är så skönt att sätta på sig pyjamas efteråt.

Så ja, nu tänker jag tigga om era röster. Snälla, gå in och rösta på mig (och på Den falska Bernice)! (Jag lät själv bli att rösta i de kategorier jag inte kände till, det gick helt utmärkt. Eftersom jag hittade flera av mina favoriter i de kategorier jag känner till, röstade jag hejvilt där istället.)

Klicka här, så kommer du till röstningssidan!

Nordiska rådets prisceremoni

Nu går det bättre med datorn igen. Åtminstone för en stund.

Ja oj vilka dagar jag har haft. Caj kom till Vanda på söndag kväll, vi sov på hotell för att flyga till Island tidigt följande morgon.

Redan utanför biljettkontrollen mötte vi Maria och hennes man. Hela halva söndagen hade gått åt till att reda upp resebyråns strul, istället för att boka Marias man och Caj på samma returflyg som oss, hade de bokat dem till Köpenhamn. (Detta var varken första eller sista gången något med arrangemangen kring hela prisutdelningen strulade, det blev fånigare för varje grej som dök upp: nominerade författare som inte hade nånstans att sitta under ceremonin, illustratörer som inte blivit inbjudna trots att också de var nominerade, författare som förväntades delta i paneldiskussioner, men inte meddelats om saken, jätteviktiga avfärdstider som meddelats i fyra olika varianter ... ja listan kunde göras hur lång som helst.) Också Peter Sandström och hans fru Ann-Katrin dök upp och i Oslo anslöt sig Karin och Fredrik Erlandsson till oss. Vi var muntra och uppspelta och jag insåg först senare hur märkliga vi måste framstå för de andra nominerade, som om vi var på en liten finlandssvensk gruppresa istället för en nervkittlande prisutdelning.

Det här är södra delen av Vatnajökull. Så häftig att få flyga över.

Jag åt fisk på Island, fast jag oftast väljer bort det. Gott.

Pippi Långstrump på isländska.

På måndag hann vi se oss runt i stan lite, vi tittade på garn, ylletröjor och souvenirer och njöt av den underbara utsikten. Vi åt gott i två omgångar och hade hemskt trevligt.

På tisdag delade vi upp oss, Maria och jag hade våra seminarier att delta i, en trerätterslunch att bli bjudna på och en utflykt till nobelpristagaren Halldór Laxness hem, vilket var riktigt intressant. Hans dotterdotter, som också är författare, kom dit och berättade om sin speciella författarmorfar. Utsikten var alldeles makalös.

Vinnaren Jakob Wegelius och Maria utanför Halldór Laxness hem.

Maria och jag utanför samma hem.

Sen åkte vi tillbaka till stan. Jag hoppade av vid Harpa (Reykjaviks otroligt fina kulturhus) för att kolla var vi skulle sitta, upptäckte att man glömt peta in alla våra respektive, fixade saken och trodde att jag var lugn inför kvällen. Men sen blev det ändå pirrigt, för det är ju så fint och stort att få gå på gala.

Jag hade nog inte fattat vilket jätteevenemang det var. Harpa var fyllt av festklädda människor.

Under ceremonin satt Caj bredvid mig, sen Maria, sen hennes man (men han syns inte här)

... och framför oss satt Karin och Fredrik 

samt Peter och Ann-Katrin 

Och vi såg ut så här, just innan ceremonin skulle börja

Det var så fint, alltsammans! Levande musik nästan hela tiden, en rolig komiker, helt fantastiska artister och jättefina bidrag som tävlade. Jag älskade varje sekund! Jag blev också jätteglad över att Jakob Wegelius vann första pris i barn- och ungdomsbokskategorin, min tippning låg 50% på honom och 50% på Marias Maresi (fast jag hade säkert ylat till ännu högre i ren eufori om Maria hade vunnit!).

Sen var det slut och vi minglade vidare. Alla statsministrar och en massa andra ministrar var på plats, jag bongade både Sipilä, Stefan Löfvén med livvakt, Alice Bah Kuhnke, Britt Lundberg och Kalle Haglund. De två sistnämnda gick Caj och jag faktiskt och presenterade oss för (en ålänning och en finlandssvensk, det var ju klart vi måste hälsa). Och så hängde vi rätt länge med Frida Nilssons förläggare Johanna från Natur och Kultur, samt den norska författaren Simon Stranger, som var glad, rolig och snäll. Bokbranschen är full av sympatiska individer, så är det bara. Vi pratade också med Niillas Holmberg som var nominerad för litteraturpriset och fick höra att när han hade kommit hem till sin pappa en dag för att berätta om nomineringen, hade pappan bara svarat "jaha, det är väl inget, jag är också nominerad" (Niillas pappa heter Veikko och var nominerad i samma kategori som Maria och jag). Så om vi i svenskfinland sköter nordiska rådets kulturprisnomineringar inom bekantskapskretsen, sköter man det inom familjen i det samiska språkområdet. Haha.

Anmärkningsvärt är också förstås att man, bland de nominerade för svenskfinland och Åland, hittar inte mindre än tre författare som har vuxit upp i Nykarleby (Karin, Peter och jag, alltså). Väldigt spännande med tanke på hur pytteliten stad Nykarleby är.

Ja, sen gick Caj och jag hem till vårt lyxiga hotell och kände att vi verkligen hade tagit ut allt av kvällen.

På onsdag åkte vi hem igen. Den största behållningen från hemresan var kanske att Maria upptäckte världens godaste karamellpopcorn på flygplatsen, och att jag sedermera har hittat ett recept på dem. Ska testas. Återkommer med rapport ifall det lyckas.

De sista andetagen

Nu är vi hemma igen, Caj och jag! Jag hade tänkt avlägga en utförlig rapport med bilder och beskrivningar men det verkar som om min dator flämtar på sina sista andetag (jag hoppas jag har fel och det bästa är nån programuppdatering som ... saknas), så jag gör det per telefon istället, vilket innebär en mycket mer kortfattad rapport. Får återkomma med detaljer senare.

Summa summarum: jag har haft det fantastiskt de senaste dagarna. Fantastiskt trevligt, roligt, frustrerande, utmattande och gala-lyxigt. Jag har minglat med världsberömda författare och illustratörer, med goda vänner och med ministrar. Jag har ätit god och mindre god hotellfrukost. Jag har känt doften av fiskar och svavel. Jag har räddat livet på en vän och gråtit uppgivna tårar inför konduktören på tåget. Och fast den här resan har innehållit det mesta är det jätteskönt att vara hemma igen. (Fy så jag saknade mina barn där på slutet.)

Island!

Tidigt i morgon bitti åker Caj och jag till Island. Vi borde ha somnat för en timme sedan för att hinna sova en hel natt innan väckarklockan ringer klockan fem. Men det är så mycket att packa och fixa och ställa att vi inte hinner med.

Jag skjutsades till hotellet klockan fem i eftermiddags och satt sen surfade på nätet och försökte se på två Netflix-filmer, men jag var för trött för att koncentrera mig. Mest satt jag bara och stirrade. Och sen kom Caj och vi gick till grannhotellet och åt kvällsmat och vi har båda (särskilt jag, jag tycker ju om att tala) avgett detaljerade rapporter på vad som har hänt de senaste dagarna. Fast vi har pratat i telefon varje dag är det helt annat än hemma, där vi kan kommentera och berätta allt i realtid. Skönt att vara tillsammans igen.

Jag har aldrig förr varit borta från barnen så här många dagar och nätter på raken, det är fyra nätter kvar nu och jag längtar efter dem. Särskilt tänker jag på Edda, som inte riktigt har koll på dagar och sånt.

Jakten på Minna

Jag älskar att vara på bokmässan. Joanna och jag kom till Böle lite före elva och fick till vår förvåning tillgång till hotellrummet direkt (att teven inte går att styra och att telefonen till receptionen bara har en ton och inte slutar tuta ut den tonen fast man lägger på luren kan eventuellt ha något med saken att göra - ingen annan ville ha det här rummet, kanske?). Vi lämpade av våra väskor och gick sedan raskt till mässan, jag hade siktat in mig på att gå och säga hej åt min idol Minna Lindeberg som skulle läsa högt ur sin och Linda Bondestams senaste bok Boggan och Kyösti Kekkonen, men ve och fasa, vi hann inte fram innan hon var klar och borta. Och eftersom jag i min dumhet inte hade stämt träff gick jag miste om att träffa henne. Blä.

Sen insåg vi snabbt att vi skulle förgås av hunger, så vi gick för att äta och därefter hade vi plats på scen. Så här blev det.

Halv fem hade jag ett uppträdande till, på HBL:s scen, om bloggskrivande och fiktivt skrivande, tillsammans med Nanó Wallenius, Satu Laukkanen och Julia Wickholm, för Ratatas del. Det blev en intressant diskussion, det är länge sedan jag har pratat om bloggrelaterade ämnen och det är nog nyttigt att fundera på motiv, avsikter och system ibland, inser jag. (Dessutom drog jag mig plötsligt till minnes min första blogg som jag startade 2005, den hette Von Malin och innehåll korta, lite fåniga texter som inte hade något alls med mig att göra.) Den diskussionen fortsätter på lördag klockan 11. Välkommen!

Höstens intensivaste vecka är här

Jag har lånat en resväska av min moster. Jag har tvättat mina kläder, jag kommer att behöva nästan alla kläder jag brukar använda. Jag har packat. Jag har färgat om håret. Jag har skaffat en ny hårddisk och gjort en extra backup på datorn. Jag har mailat med olika människor. Jag har inte förberett mig tillräckligt, men lite tid finns ännu i morgon på tåget, tack och lov. Tåget som går 06.15. Joanna och jag har bestämt att vi ska ha smörgåsar med. För i morgon åker vi på bokmässan, tjoho!

Så här ser mitt program ut:

bild ur bokmässokatalogen, var för trött för att skriva av

bild ur bokmässokatalogen

screenshot från ratatas hemsida

Kom, kom! Och säg för allt i världen hej till mig! Hoppas vi ses!

(Sen, på måndag morgon, tidigt, tidigt, åker Caj, jag, Maria, Travis, Karin och Fredrik och en massa andra till Island för att få vara med på Nordiska rådets utdelningsceremoni i Harpa. Det kan jag berätta mer om sen när jag har bokmässat klart. Nu måste jag packa färdigt, (väckning i morgon 05.10).)

Fibul* på bokmässan

På lördag för en och en halv vecka sedan kom min vän och barnbokskollega Joanna hem till mig. På agendan stod en träff med ett annat text-och-bild-par: Hanna Lundström och Maija Hurme, samt vår Fibulkollega Haje Abrahamsson.

Eftersom Joanna och jag bor i Österbotten och Maija, Hanna och Haje bor i huvudstadsregionen hade vi bestämt oss för att träffas via Skype. Det fungerade utmärkt (när vi väl fick fart på mikrofonerna), i över en timme pratade vi intensivt om hur det egentligen går till när man skriver och illustrerar barnböcker. Vem bestämmer vad och i vilken ordning görs de olika momenten? Hur skapar man karaktärer? Kommer berättelsen eller bilderna först? Hur har barnböckerna förändrats de senaste åren? Vi hade säkert kunnat prata hur länge som helst och till all lycka får vi fortsätta samtalet i morgon, torsdag, på Helsingfors bokmässa, där vi har den stora äran att representera Fibul.

Hanna och Maija har kommit ut med den ljuvliga poesiboken Rassel prassel puss, och Joanna och jag är i år aktuella med den tredje boken i serien om Patrik och Pensionärsmakten, Den falska Bernice. Kom och lyssna på oss på Edith Södergran-scenen klockan 14, eller följ med i diskussionen i realtid via arenan.yle.fi.

* Fibul är en förkortning av "författare och illustratörer av barn- och ungdomslitteratur" och är en förening som funnits i ett år, ungefär. Det är helt fantastiskt att ha ett nätverk där vi kan diskutera och jämföra våra arbetserfarenheter, plus att det är mycket lättare att jobba med att höja barnböckernas status och synlighet om man gör det tillsammans. Den här månaden är jag månadsbloggare på fibul. Besök gärna hemsidan och bloggen så kan du enkelt hänga med i den finlandssvenska barn- och ungdomslitteraturen!

Campus Aid

Jakobstad är en bra stad att bo i på många sätt. Förutom trevliga människor, vettiga levnadskostnader och bra skolor ordnas ofta roliga evenemang man kan delta i om man är hågad.

I morgon till exempel ordnas en välgörenhetskonsert på Campus Allegro. Artisterna Malin Kojola, Erik Sjöholm, Mikael Svarvar, Dennis Rönngård, Heidi Takanerva, Johannes Ahlvik, Christine Sten, Nisse Nybäck, Carl-Johan Hultgren, Rickard Slotte och Benny Ojala bjuder på en 1,5h lång show i Schaumansalen till det facila priset av 15€ per person (10€ för barn under 12 år). Intäkterna går oavkortat till Nada-Nords lokala flyktingarbete i Jakobstadsregionen, samt till Kyrkans utlandshjälp, genom diakonin i Jakobstads svenska församling.

Kom! Kom! Det kommer bli fantastiskt!

Och ifall du inte har möjlighet att vara där kan du bidra ändå, genom att betala in ett valfritt bidrag till Nada-Nord: FI97 5567 0720 1098 53, ange referensen 3010 så kommer pengarna rätt.

Söndagslistan

Min kompis Sara hade en lista på sin blogg. Jag snodde den.

Vad behöver du mest just nu? Gå längre bort från kakelugnen, jag håller på att svettas ihjäl. Samt städa undan efter mig i vardagsrummet, Idun ska ha kalas i morgon och jag har sytt ett par byxor (åt Edda).

Vad tror folk om dig? Vilken underlig fråga. När Caj träffade mig trodde han att jag var mycket tuffare och häftigare än jag är. Haha. Men det var i min ungdom (nä nu MÅSTE jag flytta på mig, det är så himla varmt här). (Så där.) Kanske folk tror att jag är ganska präktig. Det är jag, på vissa punkter. På andra inte. Jag minns en gång när jag träffade en halvbekant i butiken och hen var helt chockad över mängden godis i min kärra.

Vad får du oftast komplimanger för? Kanske för det jag skriver. Jag tycker folk är generösa med komplimanger för det mesta, utan att för dens skull verka insmickrande. Jag ger också mycket komplimanger själv (tänker att det är därför folk gärna ger komplimanger till mig också). Ifall jag tänker något bra om nån (vilket jag gör rätt ofta) brukar jag anstränga mig för att säga det också, eftersom komplimanger verkligen kan pigga upp en.

Brukar du skratta för dig själv? O ja. Och prata. För mig själv.

Vad står det i ditt senast inkomna SMS? "Joo det funkar nog att ta det klockan 18.00. Vi ses då!" (Lovis första gitarrlektion är på tisdag, jag frågade om det händelsevis gick att flytta den en timme eftersom vi ska på konsert klockan sju. Det gick.

Nästa mål i ditt liv? Att, tillsammans med Caj, lyckas ställa i ordning och hålla födelsedagskalas åt Idun i morgon. Sjutton barn. Två vuxna. En och en halv timme. Jag stålsätter mig och tycker egentligen att det är jättejobbigt, men det går ju rätt snabbt.

Hur svarar du i mobilen? Det beror på vem som ringer. Om det är någon av mina bröder brukar jag (tydligen) svara YO. Om det är nån jag känner lite bara brukar jag svara med mitt namn, för säkerhets skull. Om det är ett okänt nummer svarar jag med hela mitt namn. Om det är någon närstående, som inte är en brorsa, säger jag nog bara hej. Ibland, om jag är riktigt på hugget, börjar jag prata direkt, utan att hälsa först.

Antal timmar sömn inatt? Cirka sju.

Brukar du komma i tid? Jo. Ibland är jag sen (särskilt om hela familjen är inblandad), det stressar mig. Ofta är jag i tid. Men jag är sällan jättetidig, oftast kommer jag väldigt precis när saker och ting ska böra. Hatar att sitta och vänta.

När mår du bra? När huset är städat, maten är handlad, barnen är rena och sover i sina sängar och Caj och jag får titta på nån serie eller en film, då är det gott att leva. Eller när jag har kommit förbi något hinder i en text. Eller när jag har åstadkommit något konkret, som idag när jag sydde ett par byxor och det lyckades (jag vet att jag redan har dragit upp det här en gång i detta inlägg, men eftersom det ingalunda hör till vanligheterna att jag syr byxor måste jag belysa det extra starkt, nu när jag har chansen). 

Vanligaste färgen på dina kläder? Svart.

Favoritdryck på morgonen? Te. Jag dricker väldigt sällan kaffe och juice.

När brukar du oftast gå och lägga dig? Mellan tio och tolv.

Är du blyg? Nej, inte särskilt. Jag kan visserligen vara nervös och pirrig inför olika nya, okända situationer, men blyg? Nä. (När jag var i lägre lågstadieåldern lär jag t.ex. ha gått fram till en okänd dam, pekat på hennes fötter och sagt "hej jag heter Malin Klingenberg och VARFÖR har du gröna tånaglar?" Det visade sig att hon alltid målade dem gröna när det blev vår. Jag minns alltså inte detta själv, men har fått det berättat för mig.)

Annat hon snappat upp

Edda: kan du hjälpa mig?
Caj: ja.
Edda: du ba: "ja"

Tyvärr

Jag: Edda nu får du föra skidstaven till skjulet.
Edda: jag vill int!
Jag: men du måst
Edda: då ska jag kasta den på marken.
Jag: Edda sluta, för bort den nu.
(Edda kastar skidstaven. Ser oberörd ut.)
Edda: TYVÄLL.

De skönaste dagarna

Barnen har höstlov, och jag med. Hela familjen är alltså hemma och softar, hela veckan. Och vet ni, jag tycker det är så skönt. Så oerhört skönt att bara vara hemma, inte ställa till med en massa program utan istället räfsa några löv, plocka undan utemöblemanget, läsa, läsa, läsa, laga god mat, ligga på soffan, elda, ligga på sängen, sitta i köket, göra inget särskilt. Det är så nyttigt att inte göra nytta, utan bara existera.

Jag inser nu att det inte bara är den här höstlovsveckan som är toppen, utan den här tiden i livet. Lovis och Idun är så gott som självgående, alltså förstås får vi tjata på dem ibland, men fjärran är de dagar då de inte klarade sig utan hjälp. De hjälper till hemma, ja till och med så de erbjuder sig ibland (i söndags, innan vi skulle ha släktkalas för Idun kom Lovis till exempel och frågade om hon kunde hjälpa mig på något sätt, varpå hon städade badrummet här nere. Jag är fortfarande glad!)

Och morgnarna: jag minns hur vedervärdigt det har varit att vara tvungen att stiga upp med en morgonpigg bebis, eller med två, som det var då stora barnen var i Eddas ålder. Plötsligt är vi förbi den tiden! Edda kan visserligen vakna rätt tidigt, men det gör Lovis och Idun också, och då sätter de igång med en lek, eller går och tar morgonmål åt sig själva och tänker inte ens på att komma och väcka oss. Ibland kan de förstås ha nåt ärende, men morgnarna då ingen av oss behöver stiga upp blir fler hela tiden. I love it! Det här är en bra tid i livet.

Röstfiske, krusiduller och lyckliga slut

Nej men har ni sett så roligt, Linn gissade att jag blir vald till årets författare på bloggprisgalan i Vasa i november. Jag är ytterst smickrad. Man får jättegärna rösta på mig, jag älskar att vinna priser (vem gör inte det?)! Man får också jättegärna rösta på en massa andra bloggare, gå in här och bekanta er med galan och förfarandet, det finns massor med kategorier där ni kan nominera era favoritbloggar.

Det jag insåg när jag skulle börja skriva in mina nomineringar var att mitt bloggläsande verkligen har mattats av enormt mycket. Fy så trist! Det är inte det att jag inte skulle vara intresserad, men under året på Åland hann jag inte alls göra sådant jag vanligen gjorde, typ läsa bloggar (fy vad stressade vi var ifjol), och efter det har jag inte riktigt kommit igen.

Jaja. Den här veckan tar jag det lugnt på jobbfronten, barnen har höstlov, Idun fyllde åtta idag och vi har fullt upp med bygglovspapper, kakelugnsmonteringsföreberedelsearbeten (skåptömning och inplastning av vardagsrum i synnerhet) och höstliga aktiviteter som bakning och eldning.

Efter att vi firat Idun på Maxifun stack vi oss in till en nyöppnad butik som låg alldeles intill för att titta på golvkakel till vår nya farstu. Det fanns en massa snyggt och krusidulligt. Dessutom hittade vi en tapetbok från Pip-studio, samma företag som har gjort våra vardagsrumstapeter och tapeterna i tamburen. Vi var alla fem överens om det stiliga med den nya röd-rosa med påfåglar som vi hittade, hoppas vi kan klämma in den nånstans i huset.

Åh. Färger. Vintern i Finland är grå och färglös, så när jag får välja vilka färger jag omger mig med inomhus tar jag helst nåt som piggar upp. Det är samma sak när jag skriver: när jag nu en gång får hitta på det som händer i en berättelse är det väl ingen vits att skapa ännu mer eländiga slut, det finns minsann så det räcker till här i verkligheten av den varan, jag föredrar sannerligen lösningar istället för elände, död och evighetsproblem. (I mitten kan det däremot vara eländigt. Men det måste reda upp sig!)

Små tips

• Jag testade ett recept på äggfria maränger idag. Inte för att vi inte skulle gilla ägg, men det är ju intressant att testa alternativ, då vi ändå ibland får gäster som inte kan äta t.ex. ägg. 

Vispa 3/4 dl spad från konserverade kikärter med lite vinsyra (vi hade ingen, så jag satt i en skvätt rödvinsvinäger) tills det blir alldeles vitt och fluffigt. Häll i en deciliter socker, matskedsvis. Spritsa ut på plåt, grädda i 100° i en timme. Det blev gott och rätt intressant i och med att det är lite salt i konservvattnet. Helt klart godkänt (trots att jag gräddade andra plåten lite för intensivt, så den satsen fick slängas.)

• Jag började lyssna på Peppes, ursäkta, Öhmans och Jihdes nya pod som handlar om läsning. Jag har hört på ett och ett halvt avsnitt hittills. Verkar mycket lovande. Kan hittas här. 
• I går gick jag på sh'bam med min vän Ulrica. Ett svettigt och roligt danspass på studio z är det perfekta sättet att inleda helgen på, fattar inte hur jag har kunnat glömma det. Jag var mycket glad när jag kom hem.
• Jag läser för tillfället The Darkest Minds-serien av Alexandra Bracken. Mycket spännande!
• Om det är lördag (och man är jag) kan man exempelvis äta popcorn och se på Game of Thrones med Caj.

(obs, detta är inte ett reklaminlägg på något sätt, ifall nån undrar.)

Håret, håret

Lika intressant som Amandas hår kommer mitt aldrig att bli, förstås, men jag kan ändå inte låta bli att blogga om det. Jag undrar nämligen vad som riktigt håller på att hända med mig. Är det en begynnande ålderskris, det här med att jag vill ha förändring, något som känns uppfriskande och häftigt, men att det bara blir platt fall. Eller är jag dålig på att förklara vad jag är ute efter? Ingen aning. (Eventuella psykoanalyser får gärna levereras som kommentar till inlägget.)

Under flera år (tror jag) har jag främst färgat håret med ekologiska färger, klippt så lite som möjligt eftersom jag har velat ta reda på hur långt hår jag kan får. Det visade sig vara ganska långt. I somras, just innan min kusins bröllop, kapade jag ca 15 centimeter av håret och färgade det rött, med helt vanliga frissafärger. Lite lite eko var de väl, färgerna, men antagligen minsta möjliga. Jag var inte alls nöjd med nyansen, det blev nästan lila, det berodde antagligen på dålig kommunikation i kombination med att färgen reagerade annorlunda än tänkt på mitt hår. Två veckor senare färgade jag om det och blev nöjd ... are. Den här gången var det lite för brunt. Men helt okej. Lite tråkigt. Men helt okej. Och sen fortsatte mitt hår att växa ut i sin vanliga färg, så klart (nä jag hade inte väntat mig nåt annat heller).

Om några veckor är det bokmässa och Islandsresa, och eftersom mina bruna rötter började se rätt fula ut bokade jag in en tid hos min favoritfrissa, som ofta vet precis vad som passar mig.
"Jag vill ha som jag har det, men rödare. Jättemycket rödare", sa jag.
"Då vet jag precis vilken färg vi ska sätta. Den här!", sa hon och fiskade upp ett färgprov. Ett rött. Ett jätterött.
"Japp", sa jag, tyckte färgen såg bra ut. Vi körde på den.

När håret var färgat och torkat visste jag nästan inte vad jag skulle säga. Jag hatar verkligen att klaga hos frissan, men berättade nog om mina tvivel. Färgen hade blivit mycket kallare och onaturligare än jag hade föreställt mig. Jag passar helt bra i den, men det är väldigt rött. Alltså inte så där snyggt, naturligt, irländskt orangerött, utan nästan neonrött. Jag vet inte om jag tycker att det är snyggt eller om jag tycker att jag bär en livskris på mitt huvud. Nå, jag ska prova några dagar och om jag inte står ut får jag gå tillbaka. Mina håraffärer håller på att bli en oproportionerligt dyr historia.

Ytterligheter

Å ena sidan dog vår vackra hortensia av nattfrosten. Blev brun, ful och eländig (den står i en kruka - kan man rädda den på nåt sätt?)

Å andra sidan har vi en stor, fet sommarfluga som yrar omkring i huset. (Jag hoppas den svimmar av yrsel snart.)

En ovälkommen gäst

I tonåren led jag ofta av migrän. De senaste femton åren har anfallen lugnat ner sig så mycket att jag sällan tänker på dem, ibland har går flera år mellan gångerna. Men idag, när jag satt och jobbade och hade massor att skriva och fixa, skymtade jag plötsligt den där otrevliga lilla fläcken som täckte igen en del av synfältet. Och visst fick jag migrän. Det var bara att ringa efter Caj och be honom hämta mig (jag vågar inte ge mig ut i trafiken, cyklande, när jag nästan inte ser någonting).

Efter att flimret växer och växer tills det täcker nästan hela synfältet, försvinner det, eftersom det då är huvudvärkens tur att göra entré. Den sitter i i ett dygn ungefär. Varje gång jag böjer mig ner får jag resa mig långsamt, eftersom det känns som om hjärnan skvalpar omkring fritt i huvudet. Så idag har jag mest legat i sängen och blundat. Hoppas det går några år igen nu då, tills nästa gång.

Parenteser i parenteser

I dag har jag varit i Vasa och träffat delar av vår grupp från litterärt skapande. Älskar att vi redan är inne på vår andra träff efter att vi avslutade kursen i maj. Vi har skrivit, vi har pratat om skrivande, om poesi och om våra liv. Vi fick hemligt besök av Petter Sandelin. Vi fortsätter i morgon, men jag kommer inte att åka eftersom jag fortfarande är halvsjuk och känner att jag måste ta en programfri dag så jag orkar med arbetsveckan sen.

Den här bilden knäppte Ida-Lina av oss, jag knyckte den.

Dagens bästa övning var att skala ner handlingen i våra pågående projekt till några meningar. Det var inte lätt, men funkade förvånansvärt bra. Jag borde finslipa mitt sammandrag och lära mig det utantill så jag kan pitcha min pågående bok närsomhelst. (När somhelst? När som helst? Jag har drabbats av skrivtvivel: efter att jag upprepade gånger har samskrivit idag (det ska tydligen skrivas i dag) (nej men nu när jag kollar kan man visst samskriva det!) har det börjat slå över på andra områden också, jag blir tillfälligt osäker på om ibland ska skrivas i bland, och ifall i fall ... trots att jag vet. Men det är hemskt att börja tvivla på självklarheter.) (Parenteser i parenteser är säkert också regelvidrigt, men hur ska man annars få spinna ut i ett sidospår när man redan befinner sig i ett sidospår? Va?)

Jag, ett väggord

Jag höll just en lång monolog åt Caj om vikten av att tillåta sig att njuta av det som är gott i livet också fast man nästan vet att världen håller på att gå under, om man tar ut världens undergång i förskott är det ju ingen vits alls att man har det bra på många sätt och så vidare, bla, bla, bla. Medan jag pratade insåg jag att jag lät som en sammanfattning av alla väggord i världen, körda i en blender, kryddade med en nypa "the secret", så jag kunde inte låta bli att övergå till "men alltså fast man vet att världen går under i morgon ... så ska man ändå plantera ett äppelträd idag" (vid det här laget hade min monolog spårat ur så totalt att jag inte tog mig själv på allvar längre utan började gapskratta. Det hade varit mycket roligare om jag kunnat behålla mitt pokerfejs en liten stund till). Varpå Caj också började skratta och sa att det där ju är det onödigaste som finns. Man kan ju inte tillbringa jordens sista dag nånsin med att göra något så onödigt som att plantera ett träd, det är ju helt bortkastad tid. Samtidigt kom jag på att jag inte alls återgett ordspråket rätt ... är det meningen att man ska plantera ett träd fast man vet att man själv ska dö i morgon? Eller hur är det riktigt? Orkar inte googla.

I alla fall var det (helt seriöst) dagens insikt: man får akta sig för att ta ut alla världens förluster i förväg. Jag brukar inte göra det, men kombinationen av Finlands utrikespolitik, det stundom riktigt, riktigt urusla mottagandet av folk i nöd och budskapet i filmen Cowspiracy har fått min annars så pigga anda att dala. Och det var faktiskt något av en aha-upplevelse när jag tänkte på att jag redan gör rätt mycket – kanske till och med tillräckligt (jag är ju bara en person) – och att det faktiskt är riktigt bra om jag ändå klarar av att njuta av det som är bra i livet. Som att elda i spisen, som att vi har tak över huvudet, att vi har råd att köpa mat, att Jakobstadsborna är oerhört välkomnande och hjälpsamma gentemot de asylsökande, att jag älskar min familj (både den jag har fått och den jag kom från), att det finns bra böcker att läsa, att jag verkligen, verkligen gillar mitt jobb och så vidare.

Äh. Ni fattar nog vad jag menar. Snart spårar det här inlägget också ur. Nu går jag och lägger mig.

Smygfarfar

Mina senaste besök i huvudstaden har varit korta och extremt effektiva. I dag gick tiden så fort att jag inte trodde mina ögon när jag tittade på klockan. Jag trodde att vi suttit och diskuterat i ungefär en och en halv timme när det hade gått fyra. Och så är det väl när man har trevligt. Sen åt vi lunch, nu är jag redan på väg hem igen.

Orsaken till mitt huvudstadsbesök den här gången var ett möte kring den nya läseboken för ettan, som jag har äran att få vara med och skriva. Läromedel, alltså. Först var jag tveksam till projektet, jag har ju så mycket annat på gång, men jag kunde inte riktigt motstå chansen att jobba med min vän Ida-Lina, som jobbar som läromedelsredaktör, och med min medförfattare Pia af Hällström, som är lärare. Och vet ni: det är så otroligt roligt! Det har visat sig att jag verkligen gillar att skriva läseböcker (också). Vi har redan hittat helt rätt illustratör för jobbet, och har dessutom förmånen att få jobba med en supertrevlig ombrytare, som jag träffade för första gången idag. Samarbetet i arbetsgruppen fungerar jättebra och eftersom vi är bra på lite olika saker är det nästan alltid någon som vet svaret på de frågor som uppstår.

Vi jobbar på i flitig takt och idag bestämde vi titeln på den nya läseboken. Den ska heta Smygfarfar. Världens bästa namn. (I vanlig ordning har jag lyckats klämma in en pensionär i berättelsen.)

Målet (som i nuläget inte verkar vara några problem alls att nå), är att boken ska komma ut lagom till nästa höst, samtidigt som den nya läroplanen för grundskolan tas i bruk. Så om du är lärare: passa på att skaffa den nya läseboken. Jag tror den kommer att bli jätterolig!

Detta är bara en uppräkning i racerfart på vad jag har gjort idag, så spretigt men roligt ser mitt liv ut för det mesta.

Denna dag har innehållit det mesta. Vanligt kontorspyssel med texter och stipendieutredningar (som tar oproportionerligt mycket tid just nu), leverans av femtio påslakan och en arabisk/finsk/svensk parlör till Retro (ett av många ställen i Jakobstad som med volontärkraft gör en jätteinsats för flyktingarna), inmundigande av uppvärmda matrester, samtal till potentiella byggfirmor, puss på en snorig dotter, två friska och en gullig man, en tågtur där jag ömsom tittade på film om prostitution i Iran, ömsom läste en bok och skrev ner idéer till ett par andra, ett besök hos min kusin Emma och nu, pyjamas och urladdade fötter i en säng på hotell Helka i Helsingfors.

Det är inte så konstigt att jag är trött.

Uppdatering på husfronten (i dubbel bemärkelse, I'm so witty)

Förra veckan kom Annemo, som ritar om vårt hus, hem till oss och presenterade de senaste ritningarna. Det blir så bra!

Vi kommer bygga ut huset! Hela TVÅ OCH EN HALV kvadratmeter, haha. Men den lilla utbyggnaden (det blir en ny farstu) löser allt trassel där man kommer in i huset, vi får en ny stor garderob och en smidigare ingång. Och så delar vi upp det största sovrummet på övre våningen i två och sätter till en dörr och gör två fönster. Vi tar ner en vägg på nedre våningen och piffar till köket litegrann. Målar och tapetserar. Det går knappast i en handvändning (för oss, vi är inte så snabba på att renovera, inte ens när vi inte gör jobbet själva misstänker jag), men det kommer bli så fint! Hurra!

Vi fick nya fasadritningar också. Och när jag tittade på dem insåg jag: varje gång jag ser bilder på vårt hus, eller ritningar av fasaderna, känns det på ett särskilt sätt. Så där som det känns när man ser en bild på nån man verkligen gillar. Jag undrar om det kan bero på att jag bodde i ett hus med liknande fasad som vår när jag var mellan 4 och 12 år. Fast det kan lika gärna ha att göra med att det här är det hus vi har bott i längst. (Är det normalt att vara så förtjust i sitt hem som jag är? Säg ja, snälla!) Här kommer tre (riktigt usla) foton av ritningarna.

Övre våningen

Nedre våningen

Fasad åt två håll

Denna helg

På fredag klockan fyra ringde Jonas och meddelade att de kommer till oss på middag och övernattning, och att de startar om 10 minuter. Yes! Vi åt pasta bolognese (en av våra Mera vego-favoriter) och tittade på Cowspiracy när barnen hade somnat. Cowspiracy var en intressant film, trots att den i princip varslade om att vi har förstört vår jord. Så i ett världsperspektiv känns livet hopplöst, fast vi råkar ha turen att ha det bra.

På lördag åkte de vidare runt lunch, men vid det laget hade vi fått en inbjudan att komma med på skogshäng med en annan familj vi gärna umgås med. Så vi fixade matsäck och körde iväg.

Alla som vistades utomhus i går vet vilket ljuvligt väder det var, åh vad vi njöt! Ni som känner mig vet att jag har lite komplex för att jag gillar att vara inne så mycket, så att verkligen njuta från hjärtat av att vara ute i skogen gjorde det hela dubbelt så bra.

Sen blev det söndag, en seg söndag. Kanske berodde dagens extrema slapphet på att helgens första halva var så suverän? På vädret? Eller på en gryende förkylning? Jag såsade runt i pyjamas till halv ett, har mest läst och försökt få barnen att reda upp sina dispyter utan min inblandning. Och Caj och jag har inte kunnat sluta prata om hur eländigt det är i världen. Vi försökte bekämpa vår nedstämdhet genom att gå ut men efter tio minuter började det ösregna. Kanske helt bra med måndag i morgon.

Volontärnätverket

I helgen, när vi försökte reda ut vem som hade vilken beredskap för de asylsökande som anlände, insåg jag två saker:
1. Det finns mycket, mycket mer beredskap inom tredje sektorn än gemene man känner till.
2. Det blir hemskt jobbigt om alla som vill hjälpa till på något sätt själva måste söka reda på informationen om vilken hjälp som behövs.

Min kompis och Campuskollega Emma hade konstaterat samma sak. Vi hade ett kort möte på måndag morgon, bestämde oss för att på eget bevåg försöka organisera något slags mötesforum för alla som vill engagera sig i våra nyanlända asylsökande. Emma ringde sin kompis Johan, som sammankallade ett gäng från tredje sektorn på möte, och på tisdag morgon klockan tio träffades vi i pingskyrkan.

Vi var över trettio personer! Hjälporganisationer, församlingar, frikyrkor, flyktingförläggningar, mathjälpsnätverk och stadens anställda var representerade. Vi förklarade vad vi hade tänkt och gick igenom alla på plats: vilka resurser som fanns och vilka behov som fanns. Angelica på flyktingförläggningen fick berätta hur situationen ser ut och vad som behövs mest.

Viljan att hjälpa är stor. Min beundran för kyrkan och andra kristna samfund växte ännu mer. De gör så himla mycket vi (som inte behöver hjälpen) inte ser. Vi upptäckte att det till exempel ordnas rätt mycket aktiviteter för kvinnor, men nästan inget för män. Och de flesta flyktingar som anländer just nu är män. Så där finns en hel del att göra.

Vissa behov löste vi tillsammans direkt, vissa saker kommer att ta längre tid att fixa. Men nu har vi i alla fall något att utgå från. Och från och med nu finns den här facebookgruppen, där man redan nu kan bli medlem om man vill veta var ens hjälp behövs. Kanske finns det hur mycket som helst att göra, kanske mindre än vi tror eftersom vi är många som delar på det. Det blir spännande att se!