Nordiska rådets prisceremoni

Nu går det bättre med datorn igen. Åtminstone för en stund.

Ja oj vilka dagar jag har haft. Caj kom till Vanda på söndag kväll, vi sov på hotell för att flyga till Island tidigt följande morgon.

Redan utanför biljettkontrollen mötte vi Maria och hennes man. Hela halva söndagen hade gått åt till att reda upp resebyråns strul, istället för att boka Marias man och Caj på samma returflyg som oss, hade de bokat dem till Köpenhamn. (Detta var varken första eller sista gången något med arrangemangen kring hela prisutdelningen strulade, det blev fånigare för varje grej som dök upp: nominerade författare som inte hade nånstans att sitta under ceremonin, illustratörer som inte blivit inbjudna trots att också de var nominerade, författare som förväntades delta i paneldiskussioner, men inte meddelats om saken, jätteviktiga avfärdstider som meddelats i fyra olika varianter ... ja listan kunde göras hur lång som helst.) Också Peter Sandström och hans fru Ann-Katrin dök upp och i Oslo anslöt sig Karin och Fredrik Erlandsson till oss. Vi var muntra och uppspelta och jag insåg först senare hur märkliga vi måste framstå för de andra nominerade, som om vi var på en liten finlandssvensk gruppresa istället för en nervkittlande prisutdelning.

Det här är södra delen av Vatnajökull. Så häftig att få flyga över.

Jag åt fisk på Island, fast jag oftast väljer bort det. Gott.

Pippi Långstrump på isländska.

På måndag hann vi se oss runt i stan lite, vi tittade på garn, ylletröjor och souvenirer och njöt av den underbara utsikten. Vi åt gott i två omgångar och hade hemskt trevligt.

På tisdag delade vi upp oss, Maria och jag hade våra seminarier att delta i, en trerätterslunch att bli bjudna på och en utflykt till nobelpristagaren Halldór Laxness hem, vilket var riktigt intressant. Hans dotterdotter, som också är författare, kom dit och berättade om sin speciella författarmorfar. Utsikten var alldeles makalös.

Vinnaren Jakob Wegelius och Maria utanför Halldór Laxness hem.

Maria och jag utanför samma hem.

Sen åkte vi tillbaka till stan. Jag hoppade av vid Harpa (Reykjaviks otroligt fina kulturhus) för att kolla var vi skulle sitta, upptäckte att man glömt peta in alla våra respektive, fixade saken och trodde att jag var lugn inför kvällen. Men sen blev det ändå pirrigt, för det är ju så fint och stort att få gå på gala.

Jag hade nog inte fattat vilket jätteevenemang det var. Harpa var fyllt av festklädda människor.

Under ceremonin satt Caj bredvid mig, sen Maria, sen hennes man (men han syns inte här)

... och framför oss satt Karin och Fredrik 

samt Peter och Ann-Katrin 

Och vi såg ut så här, just innan ceremonin skulle börja

Det var så fint, alltsammans! Levande musik nästan hela tiden, en rolig komiker, helt fantastiska artister och jättefina bidrag som tävlade. Jag älskade varje sekund! Jag blev också jätteglad över att Jakob Wegelius vann första pris i barn- och ungdomsbokskategorin, min tippning låg 50% på honom och 50% på Marias Maresi (fast jag hade säkert ylat till ännu högre i ren eufori om Maria hade vunnit!).

Sen var det slut och vi minglade vidare. Alla statsministrar och en massa andra ministrar var på plats, jag bongade både Sipilä, Stefan Löfvén med livvakt, Alice Bah Kuhnke, Britt Lundberg och Kalle Haglund. De två sistnämnda gick Caj och jag faktiskt och presenterade oss för (en ålänning och en finlandssvensk, det var ju klart vi måste hälsa). Och så hängde vi rätt länge med Frida Nilssons förläggare Johanna från Natur och Kultur, samt den norska författaren Simon Stranger, som var glad, rolig och snäll. Bokbranschen är full av sympatiska individer, så är det bara. Vi pratade också med Niillas Holmberg som var nominerad för litteraturpriset och fick höra att när han hade kommit hem till sin pappa en dag för att berätta om nomineringen, hade pappan bara svarat "jaha, det är väl inget, jag är också nominerad" (Niillas pappa heter Veikko och var nominerad i samma kategori som Maria och jag). Så om vi i svenskfinland sköter nordiska rådets kulturprisnomineringar inom bekantskapskretsen, sköter man det inom familjen i det samiska språkområdet. Haha.

Anmärkningsvärt är också förstås att man, bland de nominerade för svenskfinland och Åland, hittar inte mindre än tre författare som har vuxit upp i Nykarleby (Karin, Peter och jag, alltså). Väldigt spännande med tanke på hur pytteliten stad Nykarleby är.

Ja, sen gick Caj och jag hem till vårt lyxiga hotell och kände att vi verkligen hade tagit ut allt av kvällen.

På onsdag åkte vi hem igen. Den största behållningen från hemresan var kanske att Maria upptäckte världens godaste karamellpopcorn på flygplatsen, och att jag sedermera har hittat ett recept på dem. Ska testas. Återkommer med rapport ifall det lyckas.