Barnen har höstlov, och jag med. Hela familjen är alltså hemma och softar, hela veckan. Och vet ni, jag tycker det är så skönt. Så oerhört skönt att bara vara hemma, inte ställa till med en massa program utan istället räfsa några löv, plocka undan utemöblemanget, läsa, läsa, läsa, laga god mat, ligga på soffan, elda, ligga på sängen, sitta i köket, göra inget särskilt. Det är så nyttigt att inte göra nytta, utan bara existera.
Jag inser nu att det inte bara är den här höstlovsveckan som är toppen, utan den här tiden i livet. Lovis och Idun är så gott som självgående, alltså förstås får vi tjata på dem ibland, men fjärran är de dagar då de inte klarade sig utan hjälp. De hjälper till hemma, ja till och med så de erbjuder sig ibland (i söndags, innan vi skulle ha släktkalas för Idun kom Lovis till exempel och frågade om hon kunde hjälpa mig på något sätt, varpå hon städade badrummet här nere. Jag är fortfarande glad!)
Och morgnarna: jag minns hur vedervärdigt det har varit att vara tvungen att stiga upp med en morgonpigg bebis, eller med två, som det var då stora barnen var i Eddas ålder. Plötsligt är vi förbi den tiden! Edda kan visserligen vakna rätt tidigt, men det gör Lovis och Idun också, och då sätter de igång med en lek, eller går och tar morgonmål åt sig själva och tänker inte ens på att komma och väcka oss. Ibland kan de förstås ha nåt ärende, men morgnarna då ingen av oss behöver stiga upp blir fler hela tiden. I love it! Det här är en bra tid i livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar