Sara Jungersten har ordet

Som jag berättade igår har bloggen idag äran att gästas av the one and only Sara Jungersten, som just nu är aktuell med sin nya roman Lika delar liv och luft. Sara gör en bloggturné den här veckan. Sedan i måndags har hon gästat allas vår Linn (måndag) och Malenami (tisdag), i morgon hälsar hon på hos Malin Granberg, på fredag hos påhittiga Hanna och på lördag hos den semestrande och ständigt lika fantastiska Anne Hietanen. Kolla gärna in Saras andra inlägg. Och läs boken, så klart!

Varsågod Sara, ordet är ditt:
***

Malins beställning såg ut såhär:

Helst av allt vill jag att du berättar om hur man gör för att våga skriva om en person som befinner sig i samma trakt/ålder/livssituation som en själv TROTS att man vet att alla kommer att tro att det är sig själv man beskriver. Var drar man gränsen? Hur gör man för att strunta i alla antydningar om att allt är självupplevt. Egentligen. Och vågar man alls använda något ur sitt eget liv?

Sen får du också gärna berätta om skrivprocessen, du skrev väl den här boken snabbt och effektivt, eller hur? Jämför gärna denna skrivprocess med förra och lista lite för- och nackdelar.

Jag tänker så här: att skriva är att våga.

Att hela tiden censurera sig, att tänka i banor av ”men tänk om dom tror …”, ”men tänk om dom tänker …” är inte att skriva. Vågar man inte följa med dit berättelsen själv vill, så kan man nog inte skriva överhuvudtaget.  En berättelse måste få vara ärlig mot sig själv. Den blir som den blir, den tar den riktning  den tar. Den tar ingen hänsyn till mej som författare, och den skiter blankt i vad folk eventuellt tycker och tror.

Jag läste någonstans att människor är benägna att tro att kvinnors fiktion i själva verket är mera självbiografisk, medan mäns uttalade självbiografier ändå lutar mot det fiktiva. Knasigt, eller?

Aja. Känner man mej, så ser man nog snabbt att det inte handlar om mej och mitt liv. Jag skriver om sånt som jag tycker att är intressant, sånt som jag undrar och funderar över. Genom att själv konstruera ett skeende, en hel kronologisk berättelse, så kan jag försöka förstå hur det skulle vara att uppleva allt det.  Självklart använder jag mej av mej själv i den processen: hur skulle JAG reagera? Var skulle det göra ont? Vad skulle jag säga för att kamouflera det jag egentligen känner? Så på det viset är väl en fiktiv text ändå en smula transparent.

Sen, processen:

Ja, jag skrev med en vidunderlig fart, eftersom jag bestämde mej för att delta i Söderströms intrigromantävling exakt trettio dagar innan tävlingstiden gick ut. Jag hade förvissa en del ytterst löst sammanhängande sidor före det, men ingen riktning, inget mål. Det var kul. Jag kunde inte sova på nätterna, för hjärnan gick på högvarv. Varje dag efter att maken kommit hem från jobbet (jag är hemma med barnen) så sprang jag först igång idéerna några kilometer, sen skrev jag så länge jag orkade. Det känns ungefär som en barettmarsch såhär i efterhand. Nåt jag kommer att berätta om, och långsamt transformera till något väldigt mycket större och tyngre och strapatsrikare och roligare än det i verkligheten var. 
***