I korthet: 'hen' tycker jag kompletterar svenska språket där det finns en brist. Det tar inte bort gamla ord som han och hon utan gör att det går att uttrycka sig mer specifikt och smidigt där man inte behöver, vill eller ens kan välja att använda antingen 'han' eller 'hon'.
Att byta ut man
mot en på genusrättvisegrunder tycker jag däremot är att försöka genomföra en reform där det inte egentligen behövs. Jag ser nämligen inte att ordet 'man' i opersonlig mening idag har särskilt mycket att göra med ordet 'man' i betydelsen maskulin livsform. Ursprungligen kommer det säkert från att mannen har varit normen, men så är det inte längre.
Ordet 'man' används dessutom, enligt min mening, alldeles för ofta (när man pratar om sig själv till exempel och på något sätt ändå vill hålla sig i bakgrunden) och slarvigt (jag tycker det är slarvigt att inte våga stå för att man menar sig själv utan att man kallar sig för 'man' istället). Men när det faktiskt handlar om opersonliga uttryck, när man vill förklara ett allmänt fenomen (som jag har gjort i meningarna här ovan där jag mycket medvetet har valt att använda ordet 'man') har jag aldrig känt mig förtryckt av att ordet används.
Igår när jag och Caj
låg och diskuterade det här fenomenet började han på pin kiv peta in
"en" på alla ställen där han annars kunde ha sagt "man".
"Du får inte retas" sa jag, fejkat förnärmad. "FÅR?" svarade han. "Jag tycker det
borde heta 'du DJUR inte retas'. Vad är det för särbehandling av får? T.ex.
älgar är väl precis lika mycket värda". Och det är nästan på den
nivån jag spontant tycker att
en-istället-för-man-av-jämställdhetsskäl-diskussionen befinner sig i det här läget. Det finns får och det finns får. Och det finns man och man. Lika som det finns andra ord som låter lika men som betyder helt skilda saker.
Det kommer med andra ord att ta ett bra tag innan jag anammar den här
trenden. I synnerhet som jag själv ogärna använder ordet man till att
börja med. Men man/en/jag vet
aldrig. Jag kan ändra mig. Det har hänt förr.
Tycker man kan slopa hela man/en-användningen. Säg som det äääär, liksom. JAG!
SvaraRaderaHear hear. Just det.
RaderaJa, den var bra. Jag om du menar jag, du om du menar du, han eller hon osv. Hen är bara ett löjligt försök att sudda ut ojämlikheter. Så länge ojämlikhet finns annars hjälper inget hen.
RaderaJa, den var bra. Jag om du menar jag, du om du menar du, han eller hon osv. Hen är bara ett löjligt försök att sudda ut ojämlikheter. Så länge ojämlikhet finns annars hjälper inget hen.
RaderaFast hen tycker jag ju att fyller ett viktigt syfte! Det är allt oftare jag inser hur smidigt det är jämfört med att säga "han eller hon" då man inte pratar om nån specifik person. Men jag om man menar jag och du och man menar du, det håller jag med om!
RaderaJag vill tvärtom träda fram för "man"s bevarande. Eller som jag vill uttrycka det: Man med förnuft!
SvaraRaderaVisst, man ska inte använda det i exempelvis akademisk skrift för det blir lite luddigt vem som egentligen åsyftas. Men man vinner alla gånger över det moderna bruket att på engelskt manér använda "du" i betydelsen tredje person.
Visst, det är en avvägning. Om man lämnar en vägbeskrivning kan det ju vara relevant att säga "om du svänger vänster efter torget kommer du till ett trevligt konditori."
Men det är inte det jag syftar på. Vår utrikesminister - som gör så gott han kan för att spela på det internationella anseende som här i Sverige anses vara mycket gott - lär gilla meningar av typen "du kan inte starta ett krig utan att räkna med vissa förluster" - utan att givetvis för ett ögonblick tro att tv-tittarna ska starta krig.
Eller som när min fru säger till mig vid frukostbordet:
"Om du kommer in i ett rum med djup urringning och höga klackar kan du räkna med att få lite extra uppmärksamhet."
Och jag skulle få en himla massa uppmärksamhet om jag kom in i ett rum klädd så men inte på det sättet hon menar.
Kort sagt: Säg inte du om du inte menar du.
Du-reform med förnuft!
U.J.
En katt (utbytt mot får i jämställshetens namn) gör' som den vill.
RaderaAtt byta ut man mot du tycker jag inte ens är ett alternativ. Och att byta ut man mot en låter, speciellt för en finlandssvensk som jag, som om jag försökte härma någon svensk dialekt.
RaderaMinna. Djur. I rättvisans namn.
Och likväl görs det allt oftare.
RaderaOch jag är emot en av just dialektskäl. För mig ger det intryck av slarv och talspråk när man skriver "en får tacka". (hm.. där fick jag med två djur av bara farten. Och ett litet vasst träd.) Som västgöte har jag annars alls inget emot att säga det men i skrift får det nog på sin höjd vara med i kåserier.
U.J.
Haha, det låter som när vi diskuterar :) Och jag läste nyligen en text där alla man bytts ut mot dam, för att vända på det hela...
SvaraRaderaJag har länkat till dig idag :) Kram!
http://queenofkammebornia.se/2013/january/gosa-med-tuppar-i-januarisol.html
Kan det ha varit den fenomenala boken Egalias döttrar du har läst? Härligt att du använder mössan, jag blir glad varje gång jag ser det. KRAM!
RaderaEgalias döttrar borde vi nog prata om lite oftare.
RaderaJättebra bok åtminstone hälften av vägen. Sedan lever nog tyvärr inte intrigen upp riktigt till världsbyggandet så att säga. Och vridandet på språket hör till det bra även om exemplet med dam verkligen inte gör mig sugen på några reformer av tredje person singular.
U.J.
Det här är kanske lite vid sidan av diskussionen, men jag har också noterat trenden och undrat var det här "en" kommer ifrån. Jag har för mig att det finns i vissa svenska dialekter, och i så fall har jag lättare för att godkänna det än om det är något man(!) bara hittat på eller snott från engelskan.
SvaraRaderaFör övrigt håller jag helt med om att det är en fullständigt onödig "reform".
Ja, precis som du tycker jag också att det låter som ett inslag från nån svensk dialekt, men som jag skrev här ovan är det inte en bra sak för mig då jag inte har något intresse av att börja anamma ett rikssvenskt dialektbruk.
SvaraRadera