Jag började läsa Bröderna Lejonhjärta för barnen på eftermiddagen. Innan vi hunnit läsa klart första kapitlet hade jag
redan hunnit avbryta mig två gånger eftersom jag grät så mycket. Det är
ju världens sorgligaste bok. Jag har inget minne av just den detaljen från min barndom. Där var det nog mer spänningen som satte spår. Katla, Orvar, Veder och Kader.
Vi fortsatte läsningen nu på kvällen. Idun
avbröt mig med jämna mellanrum för att kolla om jag grät, vilket jag
inte gjorde. Förrän jag kom till slutet av andra kapitlet, där Skorpan
lämnar en lapp till sin mamma.
Gråt inte mamma, vi ses i Nangijala.
Då fick jag ta en paus till. Alltså det är ju så synd om den där mamman. Att förlora BÅDA sina barn inom några månader. Mitt inre sprack en smula.
Jag har dock en känsla av att mina barn är mer fascinerade över hur förfärligt sorgligt jag tycker det är, än över den fantastiska berättelsen.
Idun: Mamma. Vet du vem som är mina favoritförfattare? Du. Och Astrid Lindgren.
Lovis: Mamma du är min favoritförfattare också. Fast dina böcker är inte så spännande. Det är ju bra för då kan småbarn också läsa dem. Fast det är klart, småbarn skulle nog inte fatta nånting av vad de läser.
Hahaha. Det var i alla fall ett fint försök att göra mig glad (och att nämnas i samma mening som Astrid Lindgren, även om det är av min synnerligen partiska avkomma, är ju en liten seger i sig).
Jag är inte mamma (ännu), men lärare och tycker att "Mio min Mio" är en lättare bok att börja med om man vill ha spänningen. Jag tänker att Lejonhjärta har många bottnar med frågan om vem som är förrädare osv. Ganska mycket att hålla reda på. Menar ju för den skull inte att ni ska byta bok ;) Mitt starkaste barndomsminne av Bröderna L är att den gick som radioföljetong med Astrid själv som uppläsare och vi hade bandat in den på kassetter och hörde den flera gånger. Men det var på den tiden då vi bara hade stereo i vardagsrummet så alltför ofta blev det inte.
SvaraRaderaLovis har redan hört på Mio min Mio på cd, många gånger, så nästa naturliga steg var väl Bröderna L. Men vi kom av oss lite efter mina gråtattacker och har inte tagit upp tråden igen. Än. Fast nu är det helg, så nu finns alla möjligheter.
RaderaKommer aldrig att kunna läsa Bröderna Lejonhjärta som högläsning om jag inte tillåts gråta mellan varven. Grät redan som lite både åt den, åt Ronja, åt Z. Topelius saga om hunden Musti, åt Disneyfilmerna Bambi och Dumbo, ja, har nog alltid varit en sådan som gråtit åt böcker och filmer. Jag minns att jag till och med grät i Pippi då hon inte kunde välja både sin pappa och Tommi och Annika. Om det nu är så farligt?
SvaraRaderaNä, jag tror absolut inte det är farligt. Inlevelse är bra. Så länge man inte skrämmer vettet ur sina barn förstås :)
RaderaAlltså, det där händer mig också ibland. Alltså gråt i samband med högläsning för barnen. Vet inte riktigt hur jag ska tackla det, brukar hicka fram " jag tycker det är sorgligt" eller liknande som en förklaring till de stackars små liven.
SvaraRaderaDe kan ju inte klaga på bristande inlevelse i alla fall.
Precis. Det är väl bra att man kan leva sig in i det men läser? Haha. Skönt att höra att vi är fler som bölar!
RaderaJag minns att min mamma också grät när hon läste boken för min syster och mig. Vi väntade (någorlunda) tålmodigt på att mamma skulle snyfta färdigt och fann det mer spännande än sorgligt.
SvaraRaderaJa men där ser man!
RaderaJa, dessa tårar. Igår grät jag när jag för min tonårsdotter skulle berätta varför Eric Clapton skrev 'Tears in heaven'
SvaraRaderaExakt samma erfarenet har jag gjort.
RaderaBröderna Lejonhjärta kan man inte läsa högt.
Att yla och lipa så allt blir vått är besvärligt.
Gro Dahles "Arg" är likadan.
Den är så fruktansvärt hemsk att nej nej nej.
(Men jätte, jätte bra och har ett underbart slut)
Åh, "Arg" är så hemsk. Gro Dahle läste högt ur den på Bokmässan och det var verkligen starkt.
RaderaArg har jag aldrig hört om tidigare. Den måste jag läsa. Vilken åldersgrupp vänder den sig till?
RaderaJag började störtgråta en gång när jag läste en bok som hette En stjärna vid namn Ajax, handlade om en liten pojke som föddes till en familj med en hund. Mer än så kan jag inte berätta för då börjar jag gråta igen medan jag skriver. Men ja, Bröderna Lejonhjärta kan jag inte ens försöka mig på. Mandi blev lite illa berörd av min reaktion, och hon vet inte hur hon ska förhålla sig till sin julklappsbok längre :)
SvaraRaderaden boken har jag inte heller läst, men hört att är sorglig. Jag skall nog fortsätta läsa bröderna L fast vi har haft lite paus nu. Storheten i berättelsen överväger mina brutala reaktioner på de sorgsna ställena...
RaderaJag vet inte om jag berättade, men en gång när jag tittade på TV så kom det en låt som rörde mig till tårar. E stod bredvid mig i soffan. När hon märkte att jag grät så började hon klappa mig på huvudet och efter en stund böjde hon sig ner, såg mig i ögonen och sade medkännande: "Lite lädd?"
SvaraRaderaNå, det hade nu inte så mycket med Astrid Lindgren att göra, men tro mig: jag kommer att vara precis likadan om några år när vi börjar läsa om sorgligheter hemma hos oss.
Haha, när det har du inte berättat. Fniss. Vad var det för låt?
RaderaSkulle aldrig läsa Bröderna Lejonhjärta för mina barn. Det är en upplevelse jag inte vill att de ska behöva gå igenom. Inte för bokens innehåll, men för deras ömkliga moders hastiga förfall från helt ok till hulkande i fosterställning. En stjärna vid namn Ajax har vi, men jag misstänker att jag aldrig kommer att klara av att läsa den.
SvaraRaderaJag är alldeles för mycket som hon den där tjejen som börjar gråta så fort hon tänker på att hon inte kan krama alla katter. Läsa böcker där barn dör går fetbort.
Jag blev ju själv lite överrumplad för jag kom inte alls ihåg att bröderna L skulle ha varit så där otroligt tragisk i början. Man ser väl olika saker i olika skeden av livet. Men ja, åh, vad tragiskt det är!
Radera