Korist Klingenberg är närvarande

I kväll återupptog jag min karriär som korist. Kören min mamma sjunger med i skall framföra Faurés Requiem, Stabat Mater och eventuellt ännu ett stycke på långfredagen och löst folk som jag och andra var välkomna med i kören enkom för detta tillfälle. Jag var lite osäker på alla höga toner vi förväntas klämma fram, men eftersom jag sitter bredvid min ungdoms sånglärare känns det ganska tryggt och trevligt.

Och vilken effektivitet. På två och en halv timme hann vi köra igenom hela Stabat Mater, som tar ca 14 minuter att framföra. Det är klart att det skall övas väldigt mycket på den ännu, men alla som har sjungit i kör vet hur länge det kan ta att nöta in ett nytt stycke. Det känns förvisso som om jag har haft korsdrag i hjärnan. Men roligt är det att sjunga igen. Nästa gång kanske jag hinner med text och takt också, och inte bara med (varannan) ton.

Kuriosa: jag har medverkat en gång tidigare när Faurés requiem framfördes, nämligen i Åbo 2001, tillsammans med Florakören, Brahe Djäknar och Moskvas symfoniorkester. Och på festen efteråt var det ingen mindre än Caj som var min bordsherre. Caj, som jag aldrig tidigare hade pratat med. I dag, tolv år senare, är vi gifta, har nästan tre barn, ett hus, tjugo hönor och två kaniner. Jag är tämligen övertygad om att den här requiem-erfarenheten inte kommer att bära likadana resultat. Jag behöver nämligen inte två män, sex barn, två hus, fyrtio hönor och fyra kaniner. Jag är så nöjd och glad över det jag har. Tack tack.