Hur man blir lycklig

Amanda skriver om något som jag har tänkt på alldeles just. Linn skriver om samma fenomen. Eva har en bra lista på enkla åtgärder för att mota en fuldag. Och jag tror att vi (jag räknar mig djärvt in i de visas gäng här eftersom jag har bloggat om det här tidigare i olika varianter) är den Stora Sanningen på spåren.

Tänk vilken lycka att kunna bli glad av lite ...som man blir när vissa saker inte är lika självklara som de en gång har varit. En hel natts sömn (jag hoppas på att lyckas erövra sömnen i natt, förra natten vakade jag mellan 02.30 och 06.30 av nån anledning. Kunde bara inte sova, provade alla knep jag hade, men nix. Så jag kommer att vara överlycklig i morgon om jag har fått sova gott.) En överraskande lugn stund. Ett bad. En bra bok, en syster och en chokladplatta i sängen medan barnen ser på teve, som Amanda fick uppleva. En stund för sig själv, hemma, i ett tomt hus, som Linn fick uppleva. Eller som här hos oss tidigare idag: en delikat måltid som Caj svepte ihop medan jag låg och vilade, och en stund senare: mamma och pappa som oväntat stack sig in, oberoende av varandra.
När ens barn visar att de tycker om varandra. När det känns lika fantastiskt att få krypa ner i soffan bredvid Caj för att se på ännu ett avsnitt (det sextonde i ordningen tror jag) av Downton Abbey. Trots att vi sett så många. Och en så vanlig sak som att en torsdag- eller fredagkväll få uppleva att huset är någorlunda städat, skåpen fyllda och tillvaron kravlös. Underbart.

Det är att låta sig bli euforisk över de små sakerna som gör en vardagslycklig, tror jag. Att träna upp förmågan att uppskatta det lilla ger en ett ganska jämnt lyckoflöde, i motsats till när man jagar stora kickar och tiden mellan kickarna bara går åt till att invänta nästa exotiska händelse. Man missar så många små och fina stunder om man bara fokuserar på de stora, utstickande upplevelserna.

För det är ju inte så att man skulle njuta mindre av de STORA sakerna bara för att njuter av de små också, eller hur?