Det märks på många sätt att jag är äldre den här gången jag är gravid. Sist var jag 27. Nu är jag 33. Jag är mycket oroligare över allt som kan gå snett. Jag har mycket fler krämpor, tidigare i graviditeten än tidigare. Och jag känner mig trött i kroppen på ett annat sätt än jag minns att jag har gjort förr.
Till exempel det här med att känna av bebins rörelser. Med Lovis kände jag de första sparkarna redan i vecka 15, Caj kunde känna hur hon sparkade bara en vecka senare. Med Idun kände jag de första sparkarna i vecka 14. Men med den här typen har det tagit längre. En spark här, en där, men väldigt sporadiskt och så svagt att jag är osäker om jag faktiskt känner rätt. Och jag tänker på alla möjliga saker det skulle kunna bero på, och blir orolig.
Då är det skönt att gå på rådgivningsbesök, som vi gjorde idag. För där får vi lyssna på bebisens hjärtljud. Hjärtat slog fint och jämnt och bebin sparkade till dopplern flera gånger, hårt, och vände och vred på sig så att vår hälsovårdare fick leta upp den igen. Jag kände långt ifrån alla sparkar, men de hördes. Det här barnet ligger kanske annorlunda, så att jag därför känner mindre den här gången. Eller så har jag blivit sämre på att uppfatta sparkarna. Skönt i alla fall att allt verkar okej. Eller vadå skönt. Det är ju underbart!
Oj blir babysjuk. Jag mådde nog bra alla gånger, men den där oron känner jag så väl igen, just från sista graviditeten. Då var jag redan 37 så riskerna hade ju ökat markant sedan de första vid 27 och 29. Och den där känslan att man kanske utmanar ödet. Vilken lättnad att sitta i förlossningssalen och tänka att det är sista gången man måste oroa sig. Sen kom ju ungen ut och man oroar sig förstås ändå.
SvaraRaderaJag visste väl att det hade med erfarenhet och ålder att göra. Och kanske också det att man vet helt konkret vad man riskerar förlora om man förlorar bebisen, eftersom man varit med om att liv med barn, i motsats till första gången man var gravid. Hoppas oron går över när bebisen är ute i alla fall!
RaderaJag har alltid haft dendär saken fram (var det moderkakan?) och då känns sparkarna inte alls lika hårt (har jag förstått) och då känns de första också senare.
SvaraRaderaVoi Gulle Malin.
RaderaDu vet det där tricket med att dricka ananassaft och sen lägga sej ner och vänta en stund, skuffa lite på beibin och han sätter igång!
Jag var 39 när vårt yngsta barn föddes. Allt gick bra. Grannfrun födde just och är 44. Allt gick bra där också.
Dom flesta barn föda fina och friska och det som är vindigt och snett går att fixa. På sätt eller annat.
Oro är så fel.Du vet innerst inne hur det är om du ser genom ljuset och inte genom skuggorna, eller hur?
Michaela: det kan faktiskt hända att moderkakan ligger framåt, jag vet inte, gynekologen sa aldrig när jag var på ultra. Men jag ska fråga när vi går på nytt om ett par veckor.
RaderaMinna: Den har börjat sprattla mera nu! Och det att den sparkar i dopplern hela tiden gör ju att jag blir lugnare. Sånt som är vint och snett är jag inte så rädd för, jag vet ju att de är mina barn ändå, men jag är rädd för att hon eller han skall dö eller vara dödssjuk. Men jag tröstar mig med att jag kunde vara rädd för mycket fler saker. Och att det mesta ordnar sig, alltid. På något sätt.
Jag tänkte också skriva om att ha moderkaka i framväggen. Då lär man känna sparkarna senare. I vilken vecka är du nu? Jag har inte haft moderkaka i framväggen nångång, men rörelser har jag känt sent alla gånger. Med första kanske i v. 19-20, men andra ungefär en vecka tidigare och nu med trean ytterligare en vecka tidigare, alltså typ v. 17, men det är väl på senare sidan. Det har också alltid tagit ganska lång tid förrän sparkarna blivit en daglig företeelse. Men nu i v. 34 så skulle det ibland vara ganska skönt om bebisen inte skulle sparka så hårt åt sidan. Aj!
SvaraRaderaJa, kanske det är moderkakan. Man borde egentligen inte jämföra sina graviditeter sa min mamma, och hon har förstås rätt. Men man kan inte låta bli. Nån nytta (hm, nytta ja) skall man väl ha av sina tidigare graviditetserfarenheter. Om allt går bra kommer jag nog att känna alldeles tillräckligt mycket sparkar så småningom.
RaderaSlant in här idag. Har inte hunnit läsa mer än ditt senaste inlägg ännu. Men jag känner igen mig i vad du skriver. Jag fick vårt tredje barn i oktober och var 34 år. De äldre barnen är redan 9 och 11 så det var en tid sen. Var så orolig nästan hela graviditeten. Sen gick det ju över 12 dagar medan de andra har kommit just innan beräknat. Men nu efter förlossningen är all oro borta. :)Kämpa på!
SvaraRaderaJa! Vad skönt att höra att jag inte är den enda som oroar mig mer med trean. Och jätteskönt att höra att det går om sen. Grattis till er tredje bebis, förresten!
Radera