Halvvägs

Idag, mina vänner, har jag nått halvvägs in i graviditeten, också enligt de mest pessimistiska prognoserna. På ultraljudet för ett par veckor sedan sköts nämligen det beräknade datumet fram med en vecka, vilket innebär att bebin väntas komma ut ungefär samtidigt som BB här i Jakobstad stänger inför sommaren. Hm.

Jag brukar föda barn på samma sätt som jag pratar. Snabbt. Lovis föddes på dryga fyra timmar, räknat från att jag vaknade av att vattnet gick. När Idun skulle ut sov jag fortfarande gott i min egen säng ett par timmar innan hon låg i mina armar. Om tiden fortsätter halveras kommer den här krabaten att vara ute på en timme. Fast så snabbt går det kanske ändå inte.

När BB i Jakobstad stänger inför sommaren förväntas man åka norrut, till Kokkola. Men jag vet inte om vi hinner ringa barnvakten, vänta på att hen dyker upp och köra de 40 kilometer som ligger mellan oss och sjukhuset tillräckligt snabbt. Och jag vill inte föda barn i ett dike i Öja.

Det vore smidigast att föda här i staden. Fast om det inte blir så har vi har ett bra alternativ. Om bebin fortfarande ligger i min mage när BB stänger flyttar vi in hos Jonas och Saija och föder barn i Vasa istället. Förmodligen kommer vi att ha jättetrevligt, dessutom behöver vi inte ordna barnvakt när vi åker till förlossningen. (Se där, ännu en bra anledning till att få många barn (om man nu har lyxen att välja en sån sak): de kan bo hos varandra när det behövs.)

Sara Jungersten har ordet

Som jag berättade igår har bloggen idag äran att gästas av the one and only Sara Jungersten, som just nu är aktuell med sin nya roman Lika delar liv och luft. Sara gör en bloggturné den här veckan. Sedan i måndags har hon gästat allas vår Linn (måndag) och Malenami (tisdag), i morgon hälsar hon på hos Malin Granberg, på fredag hos påhittiga Hanna och på lördag hos den semestrande och ständigt lika fantastiska Anne Hietanen. Kolla gärna in Saras andra inlägg. Och läs boken, så klart!

Varsågod Sara, ordet är ditt:
***

Malins beställning såg ut såhär:

Helst av allt vill jag att du berättar om hur man gör för att våga skriva om en person som befinner sig i samma trakt/ålder/livssituation som en själv TROTS att man vet att alla kommer att tro att det är sig själv man beskriver. Var drar man gränsen? Hur gör man för att strunta i alla antydningar om att allt är självupplevt. Egentligen. Och vågar man alls använda något ur sitt eget liv?

Sen får du också gärna berätta om skrivprocessen, du skrev väl den här boken snabbt och effektivt, eller hur? Jämför gärna denna skrivprocess med förra och lista lite för- och nackdelar.

Jag tänker så här: att skriva är att våga.

Att hela tiden censurera sig, att tänka i banor av ”men tänk om dom tror …”, ”men tänk om dom tänker …” är inte att skriva. Vågar man inte följa med dit berättelsen själv vill, så kan man nog inte skriva överhuvudtaget.  En berättelse måste få vara ärlig mot sig själv. Den blir som den blir, den tar den riktning  den tar. Den tar ingen hänsyn till mej som författare, och den skiter blankt i vad folk eventuellt tycker och tror.

Jag läste någonstans att människor är benägna att tro att kvinnors fiktion i själva verket är mera självbiografisk, medan mäns uttalade självbiografier ändå lutar mot det fiktiva. Knasigt, eller?

Aja. Känner man mej, så ser man nog snabbt att det inte handlar om mej och mitt liv. Jag skriver om sånt som jag tycker att är intressant, sånt som jag undrar och funderar över. Genom att själv konstruera ett skeende, en hel kronologisk berättelse, så kan jag försöka förstå hur det skulle vara att uppleva allt det.  Självklart använder jag mej av mej själv i den processen: hur skulle JAG reagera? Var skulle det göra ont? Vad skulle jag säga för att kamouflera det jag egentligen känner? Så på det viset är väl en fiktiv text ändå en smula transparent.

Sen, processen:

Ja, jag skrev med en vidunderlig fart, eftersom jag bestämde mej för att delta i Söderströms intrigromantävling exakt trettio dagar innan tävlingstiden gick ut. Jag hade förvissa en del ytterst löst sammanhängande sidor före det, men ingen riktning, inget mål. Det var kul. Jag kunde inte sova på nätterna, för hjärnan gick på högvarv. Varje dag efter att maken kommit hem från jobbet (jag är hemma med barnen) så sprang jag först igång idéerna några kilometer, sen skrev jag så länge jag orkade. Det känns ungefär som en barettmarsch såhär i efterhand. Nåt jag kommer att berätta om, och långsamt transformera till något väldigt mycket större och tyngre och strapatsrikare och roligare än det i verkligheten var. 
***
 

Lika delar liv och luft

Hurra! Igår när jag kom hem hade jag fått ett paket. Inte vilket paket som helst, utan min kompis Saras nya: Lika delar liv och luft.

Jag gluttade lite och fast jag egentligen har bråttom idag fräste jag igenom första kapitlet och kände att jag vill läsa mera, mera, helst genast. Kan man ta läsledigt från jobbet, måntro? Att boken handlar om en jobbig graviditet gör den ännu mer aktuell för min del, förstås. Men jag tror den är bra, oavsett om man är gravid eller inte eller har barn eller inte. Jag återkommer med en recension när jag har läst ut boken.

Sara har bloggturné just nu och på onsdag, alltså I MORGON, kommer Sara att gästblogga här hos mig. Eftersom Sara (också omnämnd som SpetsfabriksSara av mig eftersom hon tidigare bloggade på Spetsfabriken, en av mina absoluta favoritbloggar genom tiderna) är en fantastisk skribent tror jag ni har ett intressant inlägg att se fram emot. Stay tuned!

Astrid och jag

Jag började läsa Bröderna Lejonhjärta för barnen på eftermiddagen. Innan vi hunnit läsa klart första kapitlet hade jag redan hunnit avbryta mig två gånger eftersom jag grät så mycket. Det är ju världens sorgligaste bok. Jag har inget minne av just den detaljen från min barndom. Där var det nog mer spänningen som satte spår. Katla, Orvar, Veder och Kader.

Vi fortsatte läsningen nu på kvällen. Idun avbröt mig med jämna mellanrum för att kolla om jag grät, vilket jag inte gjorde. Förrän jag kom till slutet av andra kapitlet, där Skorpan lämnar en lapp till sin mamma.  

Gråt inte mamma, vi ses i Nangijala.

Då fick jag ta en paus till. Alltså det är ju så synd om den där mamman. Att förlora BÅDA sina barn inom några månader. Mitt inre sprack en smula.

Jag har dock en känsla av att mina barn är mer fascinerade över hur förfärligt sorgligt jag tycker det är, än över den fantastiska berättelsen.

Idun: Mamma. Vet du vem som är mina favoritförfattare? Du. Och Astrid Lindgren.
Lovis: Mamma du är min favoritförfattare också. Fast dina böcker är inte så spännande. Det är ju bra för då kan småbarn också läsa dem. Fast det är klart, småbarn skulle nog inte fatta nånting av vad de läser.

Hahaha. Det var i alla fall ett fint försök att göra mig glad (och att nämnas i samma mening som Astrid Lindgren, även om det är av min synnerligen partiska avkomma, är ju en liten seger i sig).

Helgkoma

Tredje helgen i rad som jag inte gör något. Det är självvalt och underbart. Jag tittar på film med Caj, vi lagar mat och äter den, pratar med barnen och ligger på sängen och läser. Igår hade vi två av mina kusinbarn på besök på kvällen. De leker med Lovis och Idun i olika konstellationer varje gång och har lika kul som jag hade med mina kusiner när jag var barn. Det är härligt att se hur något som började med mina föräldrar och deras syskon lever vidare två generationer senare.

Idag har vi faktiskt planer på att lämna hemmanet. Klockan fyra blir det innebandymatch, en mycket nervkittlande sådan då min brors lag Blue Fox, som ligger etta i tabellen just nu, skall spela mot det lag som ligger tvåa. Idun är taggad. Lovis är inte lika säker på att hon vill med. När vi pratade om saken vid frukosten (som intogs 11.30, bör tilläggas. Sa jag att jag älskar helger?) suckade hon slutligen och sa "nåja jag kommer väl med då, men jag tar med hörselskydd och min bok och en tuschpenna så kan jag sitta och skriva dikter under tiden".

43

Jag anfölls just av ett överraskande vemod när jag öppnade två brev, det ena innehållande ett meddelande om att Lovis börjar ettan i höst, det andra en förskoleverksamhetsanmälningsblankett till Idun.

Det är tur att vi får en bebis. Våra andra barn har ju blivit så stora! (om tio år när jag läser det här kommer jag förmodligen att skratta rått åt att jag tyckte de var stora nu. Men det gör jag verkligen.)

Lovis har för övrigt drabbats av diktfeber. Hon fick en anteckningsbok av sin gudfar i torsdags och har skaldat flitigt sedan dess. Vi räknade alstren i morse. 43 stycken hade hon hunnit med då, och fler har det blivit sedan dess. Idun håller sig till att läsa dikter från en bok (Andas, finnas, leva livet heter den) som vi har lånat och lånat om från bibban i tre omgångar vid det här laget. Hon har (vilket sammanträffande!) stavat sig igenom alla dikter fram till sidan 43.

Vilket tal var det som var svaret på frågan om livets mening nu igen? Jag minns inte, faktiskt. Men om det var 43 blir jag nästan lite hänförd.

Sleepless in Staffansnäs

Klockan är 06.08. För vissa kanske det här är tidigt. Själv har jag (igen!) varit vaken sedan 02.30. Jag är dödstrött, ögonen rinner, och jag har provat med allt: ligga tyst och stilla i sängen, krama Caj, ligga på spikmatta, sätta i öronproppar och läsa bok. Nu är det nog för sent, om en halvtimme ringer väckarklockan.

Snabbfixat

Idag hade jag på mig en klänning med trekvartsärm. Och en kofta med trekvartsärm. Det var lite väl svalt för min frusna lekamen.

Så jag tog ett par randiga strumpor med hål på tårna, klippte av fötterna på dem och trädde skaften över handlederna. Det fungerade utmärkt som pulsvärmare. Min temperatur har varit tillfredsställande hela dagen. Mycket bra tips för er som fryser.

Jag har varit i Larsmo idag och berättat om att skriva barnböcker. Och lite om att blogga. Båda grupperna åttor satt stilla (i sjuttio minuter per grupp) och hörde uppmärksamt på vad jag hade att förtälja. Jag blir alltid imponerad och glad när nån orkar lyssna på mig. Men jag blir trött på att höra på mig själv. Och till sist vet jag inte vad jag har sagt till vilken grupp. Men alla som sa nåt verkade nöjda. Och det känns bra, för jag var lite nervös för att prata inför stora grupper med tonåringar, när jag är van med små grupper med barn.

På torsdag och fredag kommer jag att åka till Vasa för att hålla diktverkstad med Hanna åt hundra ettor och tvåor.  Sedan har jag tre författarbesök kvar innan jag helhjärtat skall ägna mig åt mitt nya jobb.

Han, hon, hen, man, en

Senaste språkflugan är att byta ut alla "man" mot "en". Jag har tidigare skrivit vad jag tycker om ordet hen.

I korthet: 'hen' tycker jag kompletterar svenska språket där det finns en brist. Det tar inte bort gamla ord som han och hon utan gör att det går att uttrycka sig mer specifikt och smidigt där man inte behöver, vill eller ens kan välja att använda antingen 'han' eller 'hon'.

Att byta ut man mot en på genusrättvisegrunder tycker jag däremot är att försöka genomföra en reform där det inte egentligen behövs. Jag ser nämligen inte att ordet 'man' i opersonlig mening idag har särskilt mycket att göra med ordet 'man' i betydelsen maskulin livsform. Ursprungligen kommer det säkert från att mannen har varit normen, men så är det inte längre. 

Ordet 'man' används dessutom, enligt min mening, alldeles för ofta (när man pratar om sig själv till exempel och på något sätt ändå vill hålla sig i bakgrunden) och slarvigt (jag tycker det är slarvigt att inte våga stå för att man menar sig själv utan att man kallar sig för 'man' istället). Men när det faktiskt handlar om opersonliga uttryck, när man vill förklara ett allmänt fenomen (som jag har gjort i meningarna här ovan där jag mycket medvetet har valt att använda ordet 'man') har jag aldrig känt mig förtryckt av att ordet används.

Igår när jag och Caj låg och diskuterade det här fenomenet började han på pin kiv peta in "en" på alla ställen där han annars kunde ha sagt "man". "Du får inte retas" sa jag, fejkat förnärmad. "FÅR?" svarade han. "Jag tycker det borde heta 'du DJUR inte retas'. Vad är det för särbehandling av får? T.ex. älgar är väl precis lika mycket värda". Och det är nästan på den nivån jag spontant tycker att en-istället-för-man-av-jämställdhetsskäl-diskussionen befinner sig i det här läget. Det finns får och det finns får. Och det finns man och man. Lika som det finns andra ord som låter lika men som betyder helt skilda saker.

Det kommer med andra ord att ta ett bra tag innan jag anammar den här trenden. I synnerhet som jag själv ogärna använder ordet man till att börja med. Men man/en/jag vet aldrig. Jag kan ändra mig. Det har hänt förr.

Visdomsord

Idun vrålar frustrerat till när rosetten hon knyter inte blir som hon vill.
Lovis: Om man bara är lugn och inte blir arg och förtvivlad så går det!

(Bör påpekas att av de två systrarna är det definitivt Lovis tålamod som brukar ta slut först när det gäller saker som inte går som hon planerat. Haha. Och ordvalet. "Förtvivlad". Fniss.)

Mönster

Jag börjar ana ett mönster. Jag somnade när jag kom hem från jobbet igår, sov två timmar, och några timmar senare gick jag och lade mig klockan tolv och sov till nio i morse. Elva timmar på ett dygn alltså. Det är så himmelskt skönt.

Jag hade noga instruerat Lovis igår om att hon inte skall väcka oss andra när hon vaknar, utan att hon själv kan gå och fixa frukost åt sig om hon blir hungrig. När jag vaknade berättade hon glatt att hon ätit smörgåsar. Fem stycken. Haha. Underbart. Hoppas det här med att fixa helgfrukost på egen hand också blir ett mönster.

Kommentarssvar

Jag har varit alldeles övermåttan usel på att svara på kommentarer på sista tiden. Jag sitter så lite vid datorn. Men nu gjorde jag det! Svarade på de 24 senaste. Ibland hinner jag inte med, fast jag försöker svara på alla.

Hur man blir lycklig

Amanda skriver om något som jag har tänkt på alldeles just. Linn skriver om samma fenomen. Eva har en bra lista på enkla åtgärder för att mota en fuldag. Och jag tror att vi (jag räknar mig djärvt in i de visas gäng här eftersom jag har bloggat om det här tidigare i olika varianter) är den Stora Sanningen på spåren.

Tänk vilken lycka att kunna bli glad av lite ...som man blir när vissa saker inte är lika självklara som de en gång har varit. En hel natts sömn (jag hoppas på att lyckas erövra sömnen i natt, förra natten vakade jag mellan 02.30 och 06.30 av nån anledning. Kunde bara inte sova, provade alla knep jag hade, men nix. Så jag kommer att vara överlycklig i morgon om jag har fått sova gott.) En överraskande lugn stund. Ett bad. En bra bok, en syster och en chokladplatta i sängen medan barnen ser på teve, som Amanda fick uppleva. En stund för sig själv, hemma, i ett tomt hus, som Linn fick uppleva. Eller som här hos oss tidigare idag: en delikat måltid som Caj svepte ihop medan jag låg och vilade, och en stund senare: mamma och pappa som oväntat stack sig in, oberoende av varandra.
När ens barn visar att de tycker om varandra. När det känns lika fantastiskt att få krypa ner i soffan bredvid Caj för att se på ännu ett avsnitt (det sextonde i ordningen tror jag) av Downton Abbey. Trots att vi sett så många. Och en så vanlig sak som att en torsdag- eller fredagkväll få uppleva att huset är någorlunda städat, skåpen fyllda och tillvaron kravlös. Underbart.

Det är att låta sig bli euforisk över de små sakerna som gör en vardagslycklig, tror jag. Att träna upp förmågan att uppskatta det lilla ger en ett ganska jämnt lyckoflöde, i motsats till när man jagar stora kickar och tiden mellan kickarna bara går åt till att invänta nästa exotiska händelse. Man missar så många små och fina stunder om man bara fokuserar på de stora, utstickande upplevelserna.

För det är ju inte så att man skulle njuta mindre av de STORA sakerna bara för att njuter av de små också, eller hur?

Memma

Just slogs jag av insikten om att det snart blir memmatider. Nu tror ni säkert att jag tycker om memma. Det gör jag inte. Jag ogillar det inte, men tycker inte heller att det är särskilt gott.

Memma. Det är verkligen en konstig efterrätt. Så otroligt tung. Ingenting jag någonsin skulle längta efter.

Jag beklagar att jag inte hade desto mer rafflande tankar att avslöja idag. Nu skall jag gå och skriva dagbok. Det kommer antagligen att handla om samma som vanligt: att jag är trött och tycker om att sova. Det är allt jag orkar komma på.

Ett fynd!

Ni som har läst mig ett tag vet att jag starkt ogillar språkslarv och särskrivningar. Ju fler som slarvar och särskriver, desto fler som avvänjer sina ögon från hur det skall vara på riktigt. Jag snubblade just över något som kanske kan rädda den osäkra skribenten från kval och vånda. Så enkelt, så självklart. En grej? Ett ord!

Ps. jag försöker på inga vis påstå att jag själv är något praktexempel när det gäller rättskrivning. Jag försöker vara noggrann, men har till exempel fått lära mig att stava till terrass här på bloggen, för det kunde jag inte. Bland annat.

Korist Klingenberg är närvarande

I kväll återupptog jag min karriär som korist. Kören min mamma sjunger med i skall framföra Faurés Requiem, Stabat Mater och eventuellt ännu ett stycke på långfredagen och löst folk som jag och andra var välkomna med i kören enkom för detta tillfälle. Jag var lite osäker på alla höga toner vi förväntas klämma fram, men eftersom jag sitter bredvid min ungdoms sånglärare känns det ganska tryggt och trevligt.

Och vilken effektivitet. På två och en halv timme hann vi köra igenom hela Stabat Mater, som tar ca 14 minuter att framföra. Det är klart att det skall övas väldigt mycket på den ännu, men alla som har sjungit i kör vet hur länge det kan ta att nöta in ett nytt stycke. Det känns förvisso som om jag har haft korsdrag i hjärnan. Men roligt är det att sjunga igen. Nästa gång kanske jag hinner med text och takt också, och inte bara med (varannan) ton.

Kuriosa: jag har medverkat en gång tidigare när Faurés requiem framfördes, nämligen i Åbo 2001, tillsammans med Florakören, Brahe Djäknar och Moskvas symfoniorkester. Och på festen efteråt var det ingen mindre än Caj som var min bordsherre. Caj, som jag aldrig tidigare hade pratat med. I dag, tolv år senare, är vi gifta, har nästan tre barn, ett hus, tjugo hönor och två kaniner. Jag är tämligen övertygad om att den här requiem-erfarenheten inte kommer att bära likadana resultat. Jag behöver nämligen inte två män, sex barn, två hus, fyrtio hönor och fyra kaniner. Jag är så nöjd och glad över det jag har. Tack tack.

Ut med julen

Idag är det tjugondag knut och julen skall ut. Vi har börjat plocka ner pynt och tingeltangel och jag känner tydligt hur mörkret sänker sig, både över huset och över mitt sinne som verkligen har njutit av julbelysningen.

ps. jag vet att man inte måste ta ner allting idag, men lådan med julpynt ligger underst bland alla grejer i skrubben, det är lättare att plocka undan rubbet på en gång.

Tjuven! Tjuven?

De senaste dagarna har en bild cirkulerat på Facebook, bilden visar en mörkhårig man som ligger utfläkt nånstans, bildtexten berättar att mannen i fråga har tagit ett självporträtt med en stulen telefon. Telefonen har synkat sig med den ursprungliga ägarens dator, vilket gör att hon har fått ett foto på den som nu har hennes telefon. Någon hon tar för givet att är tjuven själv. Något alla tar för givet att är tjuven själv. Fotografiet har finsk text och har spridit sig som en löpeld. Och kanske hon har rätt, kanske det är tjuven.

När jag såg det tänkte jag först att det var ett fiffigt sätt att få fast den som knyckt tjejens telefon. Många delade och gillade fotot.

Fast jag lät bli. För tänk om det är någon som i god tro har köpt telefonen av en kompis, tagit ett foto av sig själv, och nu helt oskyldigt pekas ut som tjuv på Facebook. Av en massa människor. Så hemskt! Tänk vad orättvist. Och eftersom fotot sprider sig helt okontrollerat finns det ingen chans att stoppa det, ifall det skulle vara så att mannen i fråga är oskyldigt anklagad.

Vi är ganska snabba att döma, tycker jag, när vi ändå inte har en aning. Att sprida ett foto av någon som antas vara en tjuv, en person som aldrig har fått chansen att själv försvara sig, är allt annat än okej. Till många saker kan Facebook vara jättebra. I sådana här fall är jag tveksam.

Graviditetskrämpor

Mitt underligaste symtom hittills är att mina ögon blir som små tårkranar i miniatyr, de rinner konstant när jag ligger ner (ytterst besvärligt när jag läser en bok), att huden kring ögonen är torr och irriterad och att jag vissa dagar har konstiga, röda fläckar i ansiktet och jättetorr hud. Varken trevligt eller snyggt. Och just när jag sov ett par timmar (jag vaknade halv fem i morse igen) glömde jag att stoppa en kudde mellan knäna och hade riktigt ont i nedre delen av ryggen när jag öppnade ögonen.

Ja, jag är bara i vecka 19.  och nej, jag inbillar mig inte på något vis att jag har det värst.

Vilka konstiga graviditetskrämpor har ni dragits med?

Äntligen!

Äntligen fredag! Hur roligt det än är på jobbet älskar jag ju allra mest att vara hemma med mina finaste människor. Och så är jag trött, förstås, och behöver vila. När jag kom hem skulle jag bara lägga mig ner på sängen, men somnade, sen vaknade jag av att ena barnet (var så borta att jag aldrig hann notera vilket av dem) väckte mig och meddelade att maten är klar, men jag hann somna om igen en gång till innan jag gick ner för att äta. Korta sömnsnuttar som fick mig att längta till natten.

Och äntligen kom jag mig för att ladda ner Google Chrome. Så nu kan jag ladda upp bilder igen. Började med att publicera den utlovade bilden från förra lördagen i Purmo. Här kan man se hur vi hade det.

Jag har ett sällsynt argsint magkatarrsanfall på gång, så jag skall nog gå och lägga mig med en vetevärmare under en skön filt om en stund. Så går det när man toppar sin första vecka på jobbet med att göra ett författarbesök, färdigställa ett bokmanus, ta en tur till rådgivningen samt baka en kaka med Idun. Och sova för lite.

Trevlig helg!

Graviditetsnojor

Det märks på många sätt att jag är äldre den här gången jag är gravid. Sist var jag 27. Nu är jag 33. Jag är mycket oroligare över allt som kan gå snett. Jag har mycket fler krämpor,  tidigare i graviditeten än tidigare. Och jag känner mig trött i kroppen på ett annat sätt än jag minns att jag har gjort förr.

Till exempel det här med att känna av bebins rörelser. Med Lovis kände jag de första sparkarna redan i vecka 15, Caj kunde känna hur hon sparkade bara en vecka senare. Med Idun kände jag de första sparkarna i vecka 14. Men med den här typen har det tagit längre. En spark här, en där, men väldigt sporadiskt och så svagt att jag är osäker om jag faktiskt känner rätt. Och jag tänker på alla möjliga saker det skulle kunna bero på, och blir orolig.

Då är det skönt att gå på rådgivningsbesök, som vi gjorde idag. För där får vi lyssna på bebisens hjärtljud. Hjärtat slog fint och jämnt och bebin sparkade till dopplern flera gånger, hårt, och vände och vred på sig så att vår hälsovårdare fick leta upp den igen. Jag kände långt ifrån alla sparkar, men de hördes. Det här barnet ligger kanske annorlunda, så att jag därför känner mindre den här gången. Eller så har jag blivit sämre på att uppfatta sparkarna. Skönt i alla fall att allt verkar okej. Eller vadå skönt. Det är ju underbart!

Det var här du hörde det först!

Idag blev jag så glad! Jag hittade en liten kruka, formad som ett huvud, på loppis. Vi har redan en i blekrosa, den här var identisk, utom att den var lite mindre och blå. Och sen blev jag så ledsen! För jag råkade tappa den i golvet så den gick sönder, redan inne på loppiset. Dit for den. Men kvar lever hoppet om att hitta fler nån dag, för jag hade aldrig trott att jag skulle hitta ens en till.

Vi fyndade också annat. Nya skridskor åt Caj och Idun, en kapsylförslutare (Caj brygger öl i bastun för tillfället), var sin tröja åt barnen, metallringar till ett projekt vi håller på med på jobbet... Tio euro för rubbet. Missionsstugan i Jakobstad är fenomenal. Välsorterad, billig och ett ställe man gärna för överloppsgrejer till eftersom intäkterna från försäljningen (och en stor del av det som kommer in i klädväg) skickas till behövande.

Efteråt i bilen upplyste Idun Lovis om något hon redan kände till. Lovis svarade irriterat att hon vet det, varpå Caj sa att det ändå är bättre att säga saker en gång för mycket än inte alls. Idun avslutade det hela med att mynta ett nytt ordspråk. "Det är trevligare att prata än att hata", sa hon. Man får gärna citera henne. Men minns var du hörde det först!

Klar

Så där ja. Nu har jag skrivit klart mitt första, hela manus i Scrivener. Det ligger här bredvid mig, utprintat och färdigt. Det enda som fattas är en titel.

Och hujedamig så svårt det är att komma på något bra. Caj försöker hjälpa mig. Vi skrattar mer för varje förslag, som är oseriösare än det tidigare. Senast i morgon måste titelfrågan lösas. Håll tummarna för att jag (eller Caj) skall komma på något bättre än förslagen hittills.

ps. Jag kan förresten fortfarande inte ladda upp några bilder. Nån annan med samma problem?

Brak!

Jaha, så var vardagslivet igång igen. Jag promenerade hem från jobbet, envist och ganska glatt till en början. Men jag får nog inse att min gravida lekamen inte klarar av ens att promenera 2,5 kilometer utan att fogarna börjar lossa eller vad det nu heter. När jag kom hem fick jag vackert gå och lägga mig på sängen, sov en timme och börjar känna mig redo att upprepa gärningen snart igen. Sov-gärningen alltså. Fast först måste vi nog titta på ett avsnitt Downton Abbey och dricka lite te.

Första dagen på jobbet gick bra. Mina kollegor är så behagliga, varma och trevliga. Maten är gudomlig (fatta vad lyxigt att få äta lunch som naturaförmån på favoritcaféet varje arbetsdag!) och jag tror till all lycka att jag kommer att klara av att handleda gruppen, det här var min första dag som ensam handledare och det gick hur bra som helst. Vårt första projekt är att göra djurskulpturer i papier maché.

Sista lediga dagen

I morgon är jullovet slut. Jag börjar jobba, Lovis börjar vårterminen i förskolan och Idun börjar på dagis igen. (Caj är fortsättningvis hemmapappa, och det är tur, för det betyder att barnen inte behöver vara mer än fyra timmar per dag på dagis och i förskolan.) Vi har njutit så väldigt mycket av att vara lediga. Vi har haft många gäster men varit hemma nästan hela tiden. Jag älskar verkligen att vara hemma. Det gör vi alla.

I går gjorde vi dock en liten utflykt till Purmo. Aja och jag konstaterade igen hur underligt livet är. Från början var det bara hon och jag, och nu när vi träffas är vi tio personer när man räknar med alla barn och våra män. Och om ytterligare några månader är vi tolv. Det är så knäppt. Alla de här människorna vi inte kan tänka oss att vara utan, som vi ändå inte hade en aning om att skulle ingå i våra liv när vi var tio år och hade hemliga klubbar och lekte Puh-pinnar på bron i Markby.

Nio pers vid bordet, jag bakom kameran. Öh. Telefonen.

En massa andra vänner hade också bestämt sig för att bjuda in sig till familjen Lund i går kväll, så plötsligt var vi aderton personer på plats, alla hade tagit med sig en massa mat, och det kändes riktigt synd att åka hem när vi gjorde. Men eftersom vi kommit tidigt och barnen var trötta var det nog klokt.

Caj och jag har förresten fräst igenom första säsongen av Downton Abbey den senaste veckan. Jag gillar serien väldigt mycket, men av helt andra orsaker än jag trodde (eftersom den var så hypad trodde jag att den skulle ha ett snabbare tempo eller något sånt, kanske).

Och nu har jag försökt ladda upp en bild från gårdagen utan framgång. Måste försöka på nytt om några timmar. Jag gillar när saker funkar, inte lika mycket då de inte gör det.

Den nya filosofin

Lovis: Ja hörni. Livet är bara en dröm. Snart vaknar vi alla upp och är fortfarande bebisar.


(Ungefär en kvart senare råkade jag av en händelse inse att den där utsagan om att livet bara är en dröm kom från en direktöversättning hon gjort från sången "Row, row, row your boat" som avslutas med orden Life is just a dream. Lovis tolkade det bokstavligare än jag nånsin gjort.)

Om att inse vikten av ett städat arbetsrum

Ofta brukar jag skylla min uteblivna produktivitet på att det är för kaotiskt runtomkring mig. Idag märkte jag att det faktiskt inte bara är en undanflykt.

Vi städade som sagt igår. Hela huset fick sig en omgång, men framförallt blev mitt arbetsrum upprett. Det har varit fruktansvärt här. Men igår ordnade jag och fixade tills allt var på rätt plats, alla räkningar var betalda och till och med momsredovisningen för sista delen av 2012 var undanstökad.

Den vaga planen var att jag idag skulle ta i manuset med hårdhandskarna (det tredje, som jag fortfarande inte vet om nån vill ha, som jag skrev på i oktober när jag hade bloggpaus) på allvar.
Fast jag hade vaknat alltför tidigt och var frusen och trött och på förmiddagen kom Iduns gudmor med son på besök, och att umgås med dem var ju mycket trevligare än att stirra in i en dataskärm. Jag tänkte att jag knappast kommer att åstadkomma storverk.

Men så gick Caj och barnen ut på gården, jag satt mig vid datorn och började i förbifarten ändra på manuset. Jag ändrade och flyttade om och skrev till och plötsligt, efter två och en halv timmes intensivt arbete, var råversionen klar. Klar! Det är förstås en massa redigerande kvar. Men hela processen tog ett jätteskutt framåt.

Och jag är övertygad om att det beror på att det inte finns något annat som stör ögonen eller som pockar på uppmärksamheten. Här är städat och fint omkring mig och det är så inspirerande! Jag har en bok att börja finslipa! Jag är glad!

Fast nu skall jag nog vila lite. Och sen ska vi ta oss till stan och uträtta ärenden. Barnen har varsin julklappsslant att köpa något för, jag är i desperat behov av en ny yllekofta (den här har gett upp kontraktet, till min oerhörda fasa, fast jag framhärdar och använder den envist varje dag här hemma) och så skall vi till biblioteket. Och till apoteket. Och till flaskåterlämningen och pappersinsamlingen.

Kameratömning

Jag tömde just kameran. Här kommer lite bilder från de senaste dagarna. Först ute är de från nyårsafton:

Årets coolaste snöbil byggdes på årets sista dag

Min syster och min make tänker på Roi Mongin

Barnen sprang iväg och lekte medan vi satt kvar och pratade

Jag var också med.

Vi hade roligt, fast jag var så trött att jag nog aldrig har varit en sämre värdinna. Å andra sidan har jag känt de flesta gästerna sedan antingen min eller deras tidiga barndom, jag tror inte att någon har tänkt kapa familjebanden med mig trots mitt smått svala engagemang.

För första året på länge hade vi inga nattgäster efteråt. Som flest har vi varit tretton som sovit här. Vi sköt en raket. Innan dess tittade Idun på andras raketer men hade lite svårt med begreppen. "Mamma! Jag såg en bomb! viskade hon hänfört vid ett tillfälle. Vid ett annat påpekade hon att Vicci var jättebra på att skjuta kanon. (Det var han som tände på raketen i fråga.)

Sedan blev det nyårsdag. Den firade vi hos mina föräldrar och öppnade julklappar tillsammans. Sin vana trogen levererade Jonas ett rim som fick alla att gråta (av skratt alltså). Paketet innehöll en vinterhalare åt Caj. I rimmet fanns bland annat raderna "du är ju faktiskt ganska smal/ som en fläsklös, benfri val".

Kusinerna tävlade om att få min bror Jakobs uppmärksamhet (han är samtligas favoritsläkting, ett exempel på detta är att Idun i år inte tyckte att julklapparna var det roligaste med julafton, nej, det var att hon fick sitta bredvid Jakob vid middagen.) Och så fick vi fina bilder på dem alla också.

 Jakob tillsammans med Mira och Idun

Emmi, Lovis, Idun, Mira, Tova och Lone

..Och i ett mer naturligt tillstånd.

Emmi och Lone

Idun och Lone

Lone och Lovis

Städdag

Vi blev inte fullt så många som vi planerat på nyårsafton eftersom fem personer blev sjuka och uteblev, men sjutton glada firare var vi och det har satt sina spår. Madrasser, lakan, chipssmulor, leksaker och kvarglömda kläder hittas lite varstans, smutsiga linnedukar (jag kokar en som bäst, Maria!) och granbarr och knöliga strumpor dyker upp på andra ställen. Saltet hittas i toaletten (det spilldes vin, tror jag) och mitt arbetsbord är en katastrof eftersom alla grejer vi har städat undan i sista minuten har samlats där, bland alla paketpappersbitar och snörstumpar och annat jag aldrig hann få klart före jul.

Nu skall samtliga områden redas upp. Jag känner mig taggad. Trött och laddad.

Det är roligt när man har gäster, både när de kommer och när de far. Nu börjar jul- och nyårsfirandet vara över. Men jag är inte beredd att kasta ut julgranen och plocka ner julpyntet riktigt än, vi fick upp alltihopa så sent att jag nog vill njuta lite till, men städat och fint räknar jag med att vi har här om några timmar. Om en vecka kanske julpyntet också ryker. Det blir lagom.

Hur länge får ert vara kvar?

Årets investeringstips: en hemmabio

När vi flyttade till vårt hus 2007 passade vi på att investera i en videoprojektor och en stor filmduk. Vi har ingen teve och att se på film i min lilla laptop kändes lite trångt. (Vi har faktiskt aldrig haft TV, Caj hade en i sin lägenhet i Åbo men vi tittade aldrig på den, jag tycker att de flesta teveapparater är väldigt fula och har aldrig varit särskilt intresserad av att se på teve, inte ens när jag var barn. Filmer gillar vi däremot båda två, det kändes vettigare att satsa på en projektor än på en teve.)

Jag var i och för sig bara så där måttligt engagerad i införskaffandet av projektorn, men som tur var  Caj desto ivrigare och införskaffandet visade sig vara en fullträff. Att ha goda filmmöjligheter hemma när man har småbarn är det bästa som finns. Vi har tittat på massor av filmer. Massor. Det gick att kolla statistiken, nämligen: 2500 timmar har lampan i projektorn lyst de senaste fem och ett halvt åren. Egentligen skall väl lampan bara hålla 2000 timmar. Men vår lyser fortfarande fint.

På sista tiden har projektorn haft ett konstigt biljud, jag tänkte redan att den håller på att ge upp. Men genom att öppna den, googla lite och peta lite här och var i den åtgärdade Caj det problemet idag och nu går den som smort igen. Tyst och behagligt.

Ja, om nån funderar på att skaffa en projektor: gör det. Det har verkligen varit välplacerade pengar.

Bokåret 2012

För några dagar sedan lovade jag min kollega och skrivarkompanjon Ellen att berätta lite om mitt läsår.

Först måste jag berätta att jag aldrig, aldrig tidigare i mitt liv har läst så mycket som jag har gjort i år. Orsakerna är att jag har jobbat mindre än vanligt, att Caj har varit hemma och har skött minst hälften av hushållsarbetet och att jag har prioriterat läsandet framom andra aktiviteter, som att pyssla, sy och trycka tyg.

Jag har njutit. Men ibland känns det som om jag nästan har frossat i böcker, och att läsa mycket innebär förstås att man råkar på många bottennapp. Har de bara varit halvusla har jag läst boken till slut men valt att inte läsa fler böcker av samma författare. Har de varit riktigt dåliga har jag låtit bli att läsa dem helt.


Slutsaldot för 2012 landar på 161 böcker. Det är många. Jättemånga. 0,44 böcker om dagen. Och det är inte tunna böcker heller, jag gissar de flesta är mellan tre och fyrahundra sidor tjocka. Svårt att veta eftersom jag läser de flesta på min läsplatta (som för övrigt är en av de bästa investeringar jag någonsin gjort.)

Bäst i år var The Fault in Our Stars av John Green. Om du inte har läst det: gör det. Med tanke på att jag mest läst Paranormal Romance eller Urban Fantasy är det överraskande att min bästa läsupplevelse inte hittas i någon av de genrerna.

The Hunger Games tycker jag fortfarande att var något av det mest nervkittlande jag har läst i år. Daughter of Smoke and Bone (och dess uppföljare Days of Blood and Starlight) som jag har nämnt några gånger är jag kluvet inställd till, å ena sidan var de väldigt spännande och jag storgillade världen och miljön som författaren Laini Taylor har byggt upp, å andra sidan var böckerna råddig och dåligt strukturerade berättarmässigt. Att det är svårt att hänga med trots att man gillar historien är en indikator på att något inte fungerar.

Bästa dystopin utöver Hunger Games-trilogin måste nog vara Veronica Roths Divergent och Insurgent. Jag ser fram emot fortsättningen.

Jag läste en Sci-fi bok. Bara det var en överraskning i sig, men Ender's Game av Orson Scott Card var jättespännande trots att den saknade nästan alla de grejer som jag i allmänhet tycker att en bra bok brukar innehålla. Det var mycket strategier, krig och rymd, men den var superbra.

Richelle Meads Vampire Academy-serie var en vampyrserie jag gillade skarpt. Det jag tyckte bäst om var att varje bok var ett äventyr i sig, men att hela serien utgör en lång, jättespännande relationshistoria där varje bok är avgörande för den stora berättelsen. Konstigt förklarat av mig, smart uttänkt av författaren.

Susan Ees bok Angelfall var också riktigt bra, en bok som jag minns bra ännu trots att det är flera månader sedan jag läste den.

Så där på svenskt håll (nästan allt jag har läst har varit på Kindlen och följaktligen också på engelska. Jag undrar vad det betyder för mitt eget skrivande. Kommer min svenska att påverkas negativt?) är det Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandbergs Cirkeln och Eld som varit bäst. Samt Gardells Torka aldrig tårar utan handskar.

Det var läsåret 2012 det. Jag har på känn att 2013 kommer att bli mycket klenare i bokväg. Jobb, graviditet och kommande bebis gör nog att jag får trappa ner lite. Men jag är glad och tacksam över att ha haft möjlighet att ägna mitt favoritintresse så mycket tid under 2012.