26 juni 2013

Anknytning

Innan Lovis föddes tog jag för givet att det där första ögonblicket när jag skulle få träffa mitt barn skulle bli magiskt. Jag skulle fyllas av en alldeles sällsam kärlek och gråta av glädje. Jag är en ganska lättrörd person och bölade följaktligen ögonen ur mig varje gång jag läste en förlossningsberättelse under min första graviditet (ja, under de följande också) eller när jag såg en förlossningsscen i en film. Under förlossningsförberedelsekursen när vi fick se en video på en barnfödsel och jag fick riktigt bita mig i tungan för att inte brista ut i en lyckosam "och så levde de lyckliga i alla sina dagar"-gråt.

Ja, sen kom förlossningen.

... och jag var inte alls särskilt rörd. Jag var däremot grymt hungrig och kunde nästan inte tänka på något annat än på frukosten som strax skulle serveras. Visserligen hade jag en stark vilja att skydda och sköta om mitt barn redan från dag ett, men den där himlastormande kärleken som jag hört så mycket om (det var egentligen den enda versionen jag hade hört, om det inte handlade om någon som råkat ut för en förlossningsdepression) tog tid på sig.

Jag var inte jätteorolig, jag kände mig mest lite udda och diskuterade saken med min mamma. Hon sa något klokt: "känslor är bara känslor, det är vad du väljer att göra med dem som spelar roll". Och hon hade alldeles rätt. Jag fortsatte att ta hand om Lovis och mina känslor hann i kapp mig så småningom.

Med Idun var det likadant. Hon kändes som en främling när jag såg henne första gången. Men varför är det egentligen konstigt att inte känna igen en person man aldrig har sett förr? Jag var betydligt lugnare den gången, och ganska snart, när jag lärde känna Idun, var det helt omöjligt för mig att inte älska henne.

Jag tänkte mig att det skulle vara annorlunda med Edda. Dels för att vi hade haft namn på henne så länge, dels för att hela den där oron för hur jag skulle bete mig som förälder inte längre finns där (jag hade hittat ett sätt att vara mamma redan och behövde inte leta efter en ny identitet den här gången), dels för att jag nu på förhand verkligen visste hur stor kärleken till ens barn blir. Så jag tänkte att jag skulle vara bättre på att ta ut den i förskott den här gången.

Men nä. Precis lika förvånad var jag när jag såg Edda första gången och upptäckte att hon är en helt ny människa som jag inte alls känner. Ännu.

Så här funkar jag som mamma, helt enkelt. Andra fungerar kanske på ett annat sätt. Eller likadant. Men jag ville berätta hur det har fungerat för mig, för med facit på hand hade det varit skönt att veta på förhand att det kan vara så här också. Utan att man behöver må särskilt dåligt över det.

18 kommentarer:

  1. Underbart att du delar med dig Malin! En viktig erfarenhet och upplevelse! Förlossningar och att bli föräldrar kan upplevas väldigt olika. Det är inte alls det svart-vita tänket som du också tar upp, om ett liv på rosa moln i ett lyckorus eller i ett svart depressionshål. I verkligheten finns det istället oerhört många stunder, varje stund med sin upplevelse och känsla. Kortvariga ögonblick av lycka, olika former, olika känslor, och ögonblick av trötthet, av rädsla, av oro, av glädje. Livet rymmer många känslor och stunder. Att leva är att röra sig i de komplexa och paradoxala, mellan glädje och sorg, lycka och trötthet...

    Nyfikenheten att utforska livet, som att lära känna ett nytt liv, att helt enkelt förundras över livet, ser jag därför som en mer grundläggande och betydelsefull hållning, än en specifik känsla, för den varierar. Livet är alltså inte konstant, utan i rörelse!
    Ulrika kika

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är nog bra att flera berättar sin version så man får hela spektrat. Roligt att så många både här och på FB berättade att det varit lika för dem, eller olika från gång till gång.

      Radera
  2. Precis så hade jag det! Det tog tid att låta kärleken komma, dock kortare tid andra gången. Så skönt att höra att det finns andra. (Men gråter fortfarande till andras förlossningsberättelser...)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, DET gör jag också :)

      Radera
  3. Intressant att läsa och ta del av! Anknytning var nästan det enda jag tänkte på /oroade mig över som adoptivbarnsväntande. Läste och studerade och lärde mig "tekniker" :) Men med båda barnen var det kärlek vid första ögonkastet, men minns att första tanken då de kom in med dottern var "intressant att hon har en sådan där hatt på huvudet". Sedan trillade den av och jag kunde koncentrera mig igen... Visserligen växte kärleken till oanade höjder då deras personligheter växte fram, men ändå. Kan ju faktiskt bero på att jag hade sett deras bilder och läst om deras personligheter ett par veckor före. Jag hade liksom aldrig tänkt att inte anknytningen till biologiska barn heller kommer automatiskt alla gånger och varför skulle den det? Även om bebin väntas i egen mage lär man ju inte känna den förrän den kommer ut :) Alla relationer bör ju arbetas med även om beskyddarinstinkten över barn, hur de än har kommit, för de flesta säkert är så kraftig att det inte liknar något annat.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är nog som med vilken relation som helst, tror jag, både när man adopterar och får biologiska barn, att det är när man lär känna människan som man börjar älska den. På ett sätt kanske man till och med kan knyta an snabbare när man adopterar just för att människan är mera "färdig" när hon är lite äldre, och just som du skriver, att man får förbereda sig på lite annat sätt. Edda är fortfarande ett stort mysterium för oss, i hennes ålder får man inte riktigt kontakt än (ett exempel: ibland tror jag att vi har ögonkontakt, bara för att jag sekunden efter märker att hon SOVER med ögonen öppna, haha).

      Radera
  4. För mig har det också varit lika. Med första var både jag och babyn så medtagen av förlossningen att det tog ganska länge innan jag kände den där kärleken. Med andra var det lite lättare och gick fortare att knyta an. Jag var lugnare och lät det ta sin tid.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tycker nästan det tar längst hittills med Edda. Men jag är inte särskilt orolig utan ser fram emot det som komma skall, det första leendet, första skrattet, när man märker att hon medvetet håller kvar ens blick...

      Radera
  5. Åh, tack för ett bra inlägg! :D Med tvillingarna kände jag faktiskt stor lycka, lite som i filmer, faktiskt. Det berodde främst på att jag fick SOVA. Jag var ju aktusnittad, så personalen tog hand om barnen några timmar på natten.
    Med William var allt ett kaos, det var hett, det fanns inte plats för Mika på sjukhuset, jag hade ont och det kändes som om jag inte sovit på år och det bara fortsatte. Blev ledsen och arg, förstod inte varifrån det här barnet kom ifrån! Det var som en giraff skulle ha klivit in genom fönstret. :D

    SvaraRadera
    Svar
    1. Härligt! Det måste ju vara en underbar känsla att få ett sånt där lyckorus när tvillingarna kom, kan jag tänka mig.

      Det är konstigt det där hur främmande en ny bebis kan kännas fast man burit den i magen ända sen den blev till. Tänk så mycket vi förlitar oss på vår syn...

      Radera
  6. Vad skönt att läsa dethär,tack Malin!!Känner igen mig och tycker precis som du att det vore viktigt att få höra mer om sådana här erfarenheter.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är jätteintressant för mig också att läsa era kommentarer. Tack och lov att vi är många som gått igenom samma sak!

      Radera
  7. För mig tog det några månader innan jag började känna att jag älskar barnet och ett och ett halvt år innan jag första gången kände att det är okej att vara mamma.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Föräldrarollen kan nog ta länge att växa in i. Därför känns det så mycket enklare att få ett andra eller ett tredje barn, det är bara praktiska huvudbryn och inte så mycket identitetskris över det hela. Har du läst Amandas inlägg om att få det första barnet? Jättebra! http://amandas.papper.fi/2013/06/13/forsta-gangen-3/

      Radera
  8. Jomen såklart! Jag tyckte det var värsta, dumma myten det där med att "åhååå du kommer att känna en svallande våg av kärlek du aldrig förut upptäckt" och så en såndär himlafanfar och soluppgång mitt i natten på det ungefär "....aaaAAAAAAA... padam".

    Så himla dumt att man tror så, när det säkert händer för många, men inte alls alla.

    Jag har lite obehag för kladd och äckel päckel så det första jag sa när Nenne kom ut var "torka av henne ordentligt!" för jag ville inte att det där dyrbara ögonblicket skulle förstöras av någon sådan operfekt tanke. Istället fick jag ju bara världens konstigaste blick av kvinnan som förlöste henne, hehe.

    Men sen när de öppnade min klänning och satte henne på min mage var nog min enda reaktion "hoppsan, jaså, ööh... vem är du då?".

    Men såklart när hon blev vägd och jag såg henne ligga där på vågen med sin nyss avklippta navelbit kunde man ju inte undvika att förundras över hur himla perfekt hon var. Så vacker!

    Men som jag ser det har nog de första månaderna och det första året, ja faktiskt ännu håller jag ju på att lära känna mitt barn och lära mej vem hon är. Och det är den underbaraste resan jag någonsin gjort!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag minns att jag pratat med folk som verkligen känt den där himlastormande lyckan och att jag har blivit lite avis. Men det är bara att acceptera att man reagerar olika.

      Och hela första året som nybliven förälder är ju ett kaos, oavsett hur bra allting går. Bebins framsteg är enorma, allt går snabbt och man är i en helt ny värld, precis när man har vant sig vid ett skede kommer ett nytt... Ja. Vilken storm alltså.

      Radera
  9. Ramlade in på din blogg av en slump och kan inte låta bli att kommentera. Jag fick mitt första barn i sommras och skämdes lite över att jag inte hade så starka känslor för barnet som det förväntades. Alla kommenterade om hur ljuvligt jag måste ha det, ja de har jag svarade jag trots att jag tänkte något annat. Nu njuter jag varje dag av att få vAra mamma, men de tog två månader för mig. Detta är ett ämne så man borde få höra om på förberedande kursen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det tycker jag också vore bra! Jag märker nu, när Edda är fyra månader, att hon blir mer och mer en verklig och egen person som jag älskar. Men det tar lääänge för känslorna att komma ikapp, och det kan man inte göra något åt. Det är bara att fortsätta ta hand om sitt barn tills man lär känna henom och då kommer (oftast) kärleken på köpet!

      Radera