Drömmar

Åh så gott jag sov i natt. Pris ske öronpropparna. Jag gick och lade mig vid elva, ammade klockan fyra och klockan halv åtta och känner mig så otroligt mycket bättre (eftersom Edda sover några centimeter ifrån mig vaknar jag nog redan innan hon hinner bli så hungrig att hon blir ledsen, men alla småljud väcker mig inte, och det är skönt. Kanske jag får återgå till att sova med öronproppar lika som jag gjorde hela graviditeten.) Som vanligt efter en lyckad natt beslutar jag mig för att aldrig mera äta en massa choklad och för att alltid gå och lägga mig i tid. (hah)

Eftersom jag har sovit gott och djupt har jag också drömt en massa saker. Jag drömde att jag var gravid igen, och att förlossningen skulle startas med dropp. Jag var mycket rädd eftersom jag tänkte mig att det skulle bli hemskt våldsamt och jobbigt. En barnmorska försökte lugna mig med att säga att det inte är nån fara, så länge vi målar bebin helt eller delvis med svart nagellack genast hon kommer ut kommer hon att kunna andas ordentligt. Det beslöts att det antagligen skulle räcka med att hennes rumpa skulle svartmålas. Jag tyckte nog det lät konstigt, men beslöt mig för att lita på barnmorskans kompetens.

Sen kom jag på att jag kunde föreslå hinnsprängning igen eftersom jag fött barn bara för några veckor sedan och därför antagligen var fyra centimeter öppen redan. (Jag gillar min specifika drömgissning)

Dessutom fanns en ny, jättebra ultraljudsapp på telefonen. Man höll telefonen mot magen och fick en bild av hur bebin såg ut. Eller i alla fall en karikatyr: bilden var nämligen ritad i mangastil. Det kändes ändå bra att få se hur bebin såg ut i serieteckningsversion.

På tal om drömmar funderar jag på vad jag skall baka till Eddas dop om tre veckor. Kanske sådana här? Har ni några andra, goda förslag? Bakverken får gärna gå att frysa in så slipper jag stressa och får njuta av att baka i lugn och ro...

Boktipset

Läs If You Find Me av Emily Murdoch. Mycket bra bok.

Nu känns det

Så där. Nu minns jag hur det kan vara att ha småbarn. Edda sov dåligt redan natten till i går, och i natt har hon varit vaken mellan tre och sju ungefär, och haft ont i magen. Hon har inte skrikit och gråtit utan gnällt, stånkat och stönat och haft det tungt, stackaren. Visst, det skulle kunna vara värre, men det är alldeles tillräckligt uttröttande så här, både för oss och för henne. Jag tittar i kors just nu och påminner mig om att även om det skulle vara så här varje natt nu kommer det att gå över till sist. Det hjälper pyttelite.

(Och så undrar jag i mitt stilla sinne om hennes magproblem möjligen kan ha att göra med all pätkis jag har tryckt i mig de senaste dagarna. Det är så himla gott, men antagligen inte värt det.)

Chillin'

De stora barnen åkte till sin mommo och moffa över natten. Det är lugnt i huset trots att över halva familjen fortfarande befinner sig hemma. Caj och jag läser, surfar på nätet, bakar pizza och ska småningom se på andra halvan av en film som vi började titta på ett par dagar innan Edda föddes. Edda hänger med. Det är alldeles lagom lugnt och skönt.

Edda ja, hon blir två veckor idag. Hon har hittills visat sig vara en ytterst okomplicerad person att ta hand om. Hon sover eller ligger och tittar storögt på det som passerar henne, eller så äter hon. Igår, när vi fick nog av allt byggarbete på granntomten (de borrar bergvärme och det har en massa ljud. Långa dagar jobbar de dessutom) packade vi väskorna och åkte till havet så att Lovis och Idun skulle få simma. Edda gjorde således stranddebut (sov hela tiden i sjalen) hängde med en sväng till Prisma efteråt (och sov hela tiden där också). Så länge hon får vara i famnen eller i sjalen och får bli ammad när hon vill är hon så nöjd, så nöjd. Nätterna har också gått bra, visst vaknar hon och vill äta ett par, tre gånger per natt (natten pågår till ca kl 10.00, så det är väldigt överkomligt) men hon ligger inte vaken utan äter halvt i sömnen och sover vidare efteråt. Bra Edda!

TACK Minna!

Idag fick Edda ett stort paket på posten av Minna med allt möjligt som en bebis kan tänkas behöva. Superba grejer som vi kommer att ha stor användning för! (Det är är ingen fråga om varför Minna vet sånt här: hon och hennes man har dubbelt så många barn som vi.)

Edda med en av de många presenterna Minna skickade

Vi blev jätteglada! 

TUSEN TACK!

Anknytning

Innan Lovis föddes tog jag för givet att det där första ögonblicket när jag skulle få träffa mitt barn skulle bli magiskt. Jag skulle fyllas av en alldeles sällsam kärlek och gråta av glädje. Jag är en ganska lättrörd person och bölade följaktligen ögonen ur mig varje gång jag läste en förlossningsberättelse under min första graviditet (ja, under de följande också) eller när jag såg en förlossningsscen i en film. Under förlossningsförberedelsekursen när vi fick se en video på en barnfödsel och jag fick riktigt bita mig i tungan för att inte brista ut i en lyckosam "och så levde de lyckliga i alla sina dagar"-gråt.

Ja, sen kom förlossningen.

... och jag var inte alls särskilt rörd. Jag var däremot grymt hungrig och kunde nästan inte tänka på något annat än på frukosten som strax skulle serveras. Visserligen hade jag en stark vilja att skydda och sköta om mitt barn redan från dag ett, men den där himlastormande kärleken som jag hört så mycket om (det var egentligen den enda versionen jag hade hört, om det inte handlade om någon som råkat ut för en förlossningsdepression) tog tid på sig.

Jag var inte jätteorolig, jag kände mig mest lite udda och diskuterade saken med min mamma. Hon sa något klokt: "känslor är bara känslor, det är vad du väljer att göra med dem som spelar roll". Och hon hade alldeles rätt. Jag fortsatte att ta hand om Lovis och mina känslor hann i kapp mig så småningom.

Med Idun var det likadant. Hon kändes som en främling när jag såg henne första gången. Men varför är det egentligen konstigt att inte känna igen en person man aldrig har sett förr? Jag var betydligt lugnare den gången, och ganska snart, när jag lärde känna Idun, var det helt omöjligt för mig att inte älska henne.

Jag tänkte mig att det skulle vara annorlunda med Edda. Dels för att vi hade haft namn på henne så länge, dels för att hela den där oron för hur jag skulle bete mig som förälder inte längre finns där (jag hade hittat ett sätt att vara mamma redan och behövde inte leta efter en ny identitet den här gången), dels för att jag nu på förhand verkligen visste hur stor kärleken till ens barn blir. Så jag tänkte att jag skulle vara bättre på att ta ut den i förskott den här gången.

Men nä. Precis lika förvånad var jag när jag såg Edda första gången och upptäckte att hon är en helt ny människa som jag inte alls känner. Ännu.

Så här funkar jag som mamma, helt enkelt. Andra fungerar kanske på ett annat sätt. Eller likadant. Men jag ville berätta hur det har fungerat för mig, för med facit på hand hade det varit skönt att veta på förhand att det kan vara så här också. Utan att man behöver må särskilt dåligt över det.

Rådd

Jag pratade med mamma i telefon och kallade Edda för Idun kanske fyra gånger i misstag. Tyvärr tror jag inte att det var en tillfällig svacka, Lovis och Idun kallar jag oftare för fel namn än för rätt. Stackars barn.

Idun är för övrigt vaken ännu fast hon gick och lade sig vid nio. (Och jag menar faktiskt Idun, jag råddar inte varje gång som tur)

Hjälpsamheten

Många har frågat om de äldre systrarna är avundsjuka på Edda. Och det är skönt att kunna svara nej på den frågan. Inte än i alla fall.

En stor orsak är kanske att vi fortsättningsvis lever ett ganska stressfritt liv. Vi är tillsammans nästan jämt, hela familjen. Det finns alltid en ledig förälder som kan ge dem uppmärksamhet.
En annan orsak är att de är så stora att de inte ser Edda som en konkurrent, utan bara som en härlig present att gosa med.
En tredje orsak är att de har varandra att leka med.

En oväntad bonus är att de har blivit oerhört hjälpsamma. De har börjat göra en massa hushållssysslor som de inte velat hjälpa till med förr, de dukar bordet, dukar av, plockar ur diskmaskinen ibland, torkar bord, gör sallad, sitter långa stunder med Edda i famnen i soffan när vi gör mat, plockar i tvättmaskinen, bäddar sina sängar... Vi behöver inte tjata, de går glatt och fixar det vi ber dem om. Jag är så glad och stolt över att barnen är hjälpsamma, och jag hoppas att det inte är en övergående fas.

Stiltje

Sommaren håller på att slinka mig ur händerna.

Jag funderar på att göra olika saker (åka till Tammefors eller Yli-Ii och hämta en ny, alltför dyr bil, åka och hälsa på till folks villor, ordna nån hejdundrande, spontan fest bara för att träffa lite folk) men det mesta strandar på att vi ju faktiskt skall ta det lugnt nu och inte utsätta oss för smittor och för mycket uttröttande program. Nog hinner vi sen. Men jag har tagit det så lugnt hela graviditeten att det känns som om stiltjen bara fortsätter. Det är bra på ett sätt eftersom jag fortfarande lider av foglossning, speciellt när jag stiger upp från matbordet känns det ibland som om mina ben håller på att falla ur mitt bäcken. (Hoppas verkligen det bara är en känsla.) Men det är också lite enformigt och tråkigt, det känns som om min livsbubbla har blivit för liten.

Ja, här händer ju inte särskilt mycket. Jag ammar, eller sitter i soffan med Edda i famnen och läser. Lagar lite mat, plockar i och ur diskmaskinen. Pratar med familjen. Överväger att gå ut, men minns sen att kombinationen amning+blåst eller spädbarn+myggor inte är särskilt angenäm.


Vi försöker bära Edda så mycket som möjligt. Oftast är hon i nåns famn, i min eller Cajs eller barnens. Caj sa häromdagen: tänk vad skönt det måste kännas om man alltid får vakna i en famn, sen sover man en stund igen, och varje gång man kikar upp och kollar läget finns det en stor, trygg person där som håller i en. Mycket sant.

Hej hej, säger Edda. Fotot taget av min ena moster

Mina finaste

Som jag älskar dem!

Morgon och kväll

Jag tycker det är intressant hur tydligt det ofta är från början om nya personer är kvälls- eller morgonmänniskor. Lovis hade en period när hon vaknade klockan fyra eller fem varje morgon, redo att börja dagen (hon var kanske åtta, nio, tio månader då). Och så har det fortsatt, det är oftast Lovis eller jag som vaknar först om morgnarna medan Idun och Caj kan sova länge, länge.

Idun var redan som spädbarn uppe sent på kvällarna, och sov länge om morgnarna. Jag trodde jag skulle bli galen, Caj jobbade heltid och Lovis fortsatte att vakna tidigt medan jag var uppe och ammade Idun till midnatt, minst. Fortfarande tycker Idun det är urtråkigt att gå och lägga sig och sover gärna länge om morgnarna.

Nu skall jag inte basera Eddas dygnstyp bara på en kväll, men det blev riktigt obehagligt igår när jag var redo att gå och lägga mig klockan tio, i motsats till min dotter som åt måltid på måltid och fyllde blöja på blöja fram till halv ett eller ett på natten (vid det laget vågade jag inte titta på klockan längre utan låg och fällde bittra tårar över att jag var så oerhört trött... det är ju inte som att jag inleder den här spädbarnstiden utvilad och pigg, direkt, efter att ha sovit bara några tillräckligt långa nätter per vecka i nio månaders tid.) Sen somnade hon, sov till fem, åt, somnade om och sover ännu. Jag har försökt väcka henne och mata henne eftersom mjölkproduktionen verkligen kom igång efter gårkvällens maraton, men det slutade med att jag fick pumpa istället, för hon vill bara sova.

Är ni tydliga morgon- eller kvällsmänniskor? Har ni varit som ni är ända från början eller har det förändrats med tiden?

Gör nåt gott!

Just nu befinner sig två jakobstadsbördiga kvinnor i Bolivia, där de volontärarbetar på barnhemmet Corazon Grande i Cochabamba. Ida och Adina bloggar om sitt sydamerikanska äventyr och om sin volontärvardag. Eftersom barnhemmet de jobbar på går runt enbart med hjälp av fadderverksamhet och donationer finns det aldrig några pengar över, så Ida och Adina beslöt sig att starta en egen insamling för att bidra till något barnhemmets budget inte räcker till: en tvättmaskin.

Visst kan vi väl hjälpa dem? Varenda euro som betalas in är till stor hjälp. Själv tycker jag det känns roligt att bidra till ett projekt som inte har några mellanhänder utan där hela summan verkligen går direkt till sitt ändamål.

Här kan du läsa mer om hur du gör om du vill bidra. Kostnaden för tvättmaskinen är 487 euro. Det skall väl gå att ordna, eller hur?

En visare kvinna

En visare kvinna än jag hade antagligen inte tagit en tupplur mellan 17.30 och 19.00 idag.

(Men då det var så skönt! )

Fler saker jag hade glömt

• eftervärkar (usch)
• nyfödda bebisar som ler eller skrattar i sömnen
• känslan när ens bebis blir alldeles lugn bara av att höra ens röst (det funkar så klart inte alltid, och just därför är det extra magiskt när det gör det)
• ambivalensen inför den nya kroppen: en sekund känner man sig oerhört smäcker jämfört med då man var höggravid, nästa fattar man inte varför absolut alla kläder sitter så konstigt eller inte går att stänga.
• hur smått allting är på en nyfödd. Tårna! Rumpan! Huvudet som ryms i ens hand!
• friheten i att kunna ligga på mage... som snabbt försvinner när mjölkproduktionen intensifieras och allt på framsidan av kroppen blir väldigt ömtåligt.

Iduns kommentar idag när jag låg och ammade: "Mamma det där ser så gott ut! Tänk, alldeles nykokt mjölk!"

Dagen avslutades med den sedvanliga sagostunden som fick en ny twist, barnen läste nämligen ur en av barnkammarböckerna för Edda som låg och åt i sömnen under tiden ("och Edda vem tror du att vill ha moroten? Japp, det var kaninen. Och vem tror du att vill ha hundbenet då? Japp, det är ju taxen det..."). Och sen berättade vi alla varsitt minne från vår barndom. Också Lovis och Idun. De känner sig säkert nästan vuxna i jämförelse med en som bara är fem dagar gammal.

Morgonstretch

Stolt storasyster

Minna efterlyste flera bilder på Edda. Här kommer en som jag tog för några minuter sen. En nöjd bebis i sin lika nöjda storasysters famn.

Lovis och Edda

Kärleken

Vårt första dygn hemma har gått med glans. Edda mår ypperligt, hon äter och sover. Jag är visserligen trött men något har hänt med min sömn, när jag somnar sover jag jättedjupt, en tiominuterstupplur gör mig lika förlorad som om jag hade sovit i flera timmar. Det är skönt!

Just nu är det kort och gott väldigt o-utmanande att vara spädbarnsmamma. Jag insåg tidigare idag att det till stor del beror på omständigheterna och min inställning.

Omständigheterna: ingen har bråttom någonstans, inget annat än mat åt familjen måste fixas och det tar Caj hand om. Jag är inte ensam med ett, två eller tre barn utan vi är två vuxna som kan turas om med att bära och fixa och utföra vardagssysslor. Vi har inget program utöver att överleva till kvällen och det är inte särskilt svårt. Sån oerhörd lyx.
Min inställning: jag har tydligen tänkt mig att jag och Edda skall sitta ihop 24/7, vilket gör att jag är mäkta förvånad över de stunder jag inte ammar henne. Jag hade absolut inte väntat mig att hon skulle sova långa stunder i sträck, vilket hon har gjort nu i två dagar. Och hon gnäller nästan inte alls när hon inte sover, så länge som jag ammar henne eller hon får vara i nåns famn, och det får hon gärna. Det är så mycket lättare med en spädis den här omgången än vad det var första och andra gången vi fick barn.

Och vi är alla så förälskade i vår nya familjemedlem, det är riktigt härligt. Vi kan inte låta bli att pussa henne, att smeka hennes lena kinder, att skratta åt hennes roliga miner och att snusa henne i nacken. Både Caj och jag går omkring och myser och fnissar åt att vi har fått ännu ett härligt barn att älska och barnen står på kö för att få hjälpa till, hålla henne, hämta blöjor och vakta henne när hon sover.

En bloggklassiker: hitta bebin

Ja. Stor är hon ju inte. Däremot är hon alldeles fantastiskt ljuvlig!

Klåparn

Jag har i princip haft nio månader på mig att packa BB-väskan och lyckades ändå få med mig ett par tajts med inte ett utan två hål på knät. (Om nån ger mig en undrande blick berättar jag gärna att det är frågan om naturlig ventilering av eventuellt vadsvett.)

På väg hem!

Det senaste dygnet har Edda sovit gott, ätit duktigt och mått mycket bättre och nu har vi fått klartecken att Lämna BB. Så om en liten stund sätter vi oss i bilen alla fem (!) och åker hem. Till oss. Tillsammans.

Tack i töcknet

Jag är så glad över alla gratulationer och lyckönskningar vi har fått, oj vad det värmer! Tack!

Vi är på BB ännu, åtminstone tills i morgon, eventuellt till söndag. Edda sover väldigt lite, hon är orolig och ganska ledsen. Fostervattenmängden i magen visade sig vara mindre än 1 dl vilket tydligen kan medföra en del illamående hos bebisen i början. Tur att vi fick ut henne igår, vem vet hur illa hon annars hade mått! Jag ammar henne hela tiden, och det borde hjälpa vartefter mjölkmängden ökar. Min sömn just nu går ut på att stjäla så många tiominuterstupplurar det bara går. Tillvaron är ett töcken. Men jag tror att det snart blir bättre!

Edda

10.30 togs det hål på fosterhinnorna, klockan 11.00 började jag få regelbundna sammandragningar och 12.53 föddes vår ljuvliga tredje dotter Edda. Hon väger 3260g och är 50 cm lång och alldeles underbar!

Jag hade glömt...
1. hur infernaliskt ont det gör att föda barn. Fy. Jag säger bara AJ!
2. hur omöjligt hela företaget känns just innan barnet skall krystas ut.
3. hur det känns när lungorna faller ner i magen på en första gången man stiger upp ur sängen efter förlossningen.
4. hur skönt det är att ligga på mage igen.
5. hur ofattbar den nya människans existens känns fast man vet att hon har varit i ens mage i nio månader.

Jag är så tacksam över att allt gick bra.

Äntligen!

Vi skulle bara på en vanlig ultraljudsundersökning... men eftersom jag var öppen nästan 4 cm sa läkaren att han vill spräcka hinnorna. Så kanske det blir en bebis idag i alla fall. Nervöst. Men så skönt att det äntligen händer något!

Nej. Jag begriper det inte.

Idag är dagen före den beräknade födelsen. Redan för 23 dagar sedan fick jag höra att bebin kan komma ut precis när som helst. Gissa om jag har varit beredd länge. Gissa om det börjar kännas tröstlöst att ha koll på alla eventuella barnvakters scheman varje dag och natt. Det är kanske påfrestande för de eventuella barnvakterna också att alltid vara redo. Jag kan inte fatta att vi har väntat så här länge utan att något har hänt.

Imorgon skall vi på ultraljud igen och kolla hur bebin mår. Jag har som sagt för lite fostervatten, men eftersom bebin sparkar och far runt har allt varit okej hittills. Det finns ändå en liten risk för att man vill sätta igång förlossningen ifall fostervattenmängden har minskat ytterligare. Och det vill jag inte. Hellre väntar jag på att saker och ting kommer igång av sig själva. Allra mest hoppas jag på att förlossningen kommer igång i natt.

Igen.

Iduns saga

Lovis är alldeles utmärglad och svag efter gårdagens utmaningar. Hon ligger i sin säng och orkar inte göra mycket. Idun orkar desto mer. Eftersom vi inte vill riskera att smitta ner nån annan håller vi oss för oss själva ännu idag, men Iduns energi är på topp, hon pratar och pratar i ett och far omkring som ett yrväder och vill göra en massa saker som ingen riktigt orkar hänga med på.

En liten lugn stund fick vi medan hon skrev en bok. Jag tror bokens innehåll är en spegling av verkligheten här hos oss just nu...

Anna sömntutan

Det var en gång en som hette Anna. Hon var väldigt sömnig.

Anna hade en katt. Katten hette Lisa.

Varje dag sov hon. Men en dag vaknade hon.

Hon steg upp och lagade kaffe. Hon kröp. För hon var väldigt trött i benen.

Kroppsvätskornas nationaldag

Denna festliga dag började när jag vaknade och såg en stor, läskig blodfläck på Cajs täcke. Dropparna ledde in i toaletten och jag insåg snabbt att det handlade om sedvanligt näsblod, utgjutet av vår  yngsta. (Våra barn blöder ofta näsblod, särskilt i allergitider, och har blivit så rutinerade att vi inte ens alltid behöver rycka in när det gäller.) Vi lade således två täcken, ett nattlinne, två påslakan och ett dynvar i blöt i badkaret och så var det inte mer med det. Tänkte jag.

Men nån timme senare började Lovis spy. Vi brukar nästan aldrig vara sjuka, så jag är alltid lika förbluffad när vi får något fel. Det är en ovanligt aggressiv magsjuka hon har drabbats av, de senaste två timmarna har hon kastat upp i tio omgångar, hennes mage är helt kaputt, inte en droppe vatten hålls nere ens.

Vi fick inhibera vår planerade utflykt till Purmo och Idun grät bittra tårar över att hon inte får leka med nån idag. (Som tur fick hon åka med Caj till Ekorosk istället.) Ingen annan känner av något. Än, i alla fall. Och jag är tacksam över att det här händer extremt sällan, jag tror det är tredje gången i hela Lovis liv som hon har spysjuka.

För egen del är jag för ovanlighetens skull glad över min magkatarr: jag får praktiskt taget aldrig magsjuka tack vare den. Men jag tvättar händerna frenetiskt. Kan tänka mig att det inte är särskilt kul att föda barn samtidigt som man spyttar.

Lite fostervattenavgång på det här nu bara så är kroppsvätskornas nationaldag komplett!

Jag kom in!

Tidigare i vår sökte jag in till en tvåårig utbildning i litterärt skapande på Åbo Akademi. Vi var sextionio som sökte in, och just fick jag veta att jag är en av de tolv som får börja i höst!
Hurra!

Det här passar in alldeles ypperligt nu när jag först är mammaledig och sedan kommer att jobba med mina texter under ett helt år (arbetsstipendiet fick jag skjuta fram så att det börjar precis i samma veva som föräldraledigheten tar slut). Vilken lyxig framtid jag har framför mig! Å, jag är så tacksam!

(Att bebin hänger med på kursveckosluten lär vara helt okej, som tur!)

Husvagnsfrossa

Jag är för övrigt fortfarande smått besatt av tanken på en husvagn. Titta vilken fin! (alla bilder lånade härifrån)

Koslem

Idag när vi hämtade mjölk på bondgården (vi har en ny deal där vi byter ägg mot mjölk varje vecka, känns väldigt bra!) drog jag på mig en kofta som jag har färgat om och tryckt fåglar på för att ha med mig när (om) vi åker till BB.
Men en ko slickade på den, så nu är den i tvätten.

Jag får alltså sova gott i natt eftersom koftan måste torka innan vi åker till BB.


Ett säkert sätt att få bloggens besöksstatistik att skjuta i höjden är för övrigt att vara fem före förlossning. Det är ju nu jag egentligen borde passa på att skriva jätteintressanta, insiktsfulla och smarta inlägg om saker som intresserar mig. Dessvärre orkar jag inte tänka djupa tankar dessa dagar. Jag åstadkommer inte heller några revolutionerande och intressanta kreationer som är värda att blottas. Tur för mig att jag träffade på en kossa som hottade upp tillvaron, annars hade jag inte haft något alls att blogga om idag.

Tyvärr har ni fel

Nu tror ni allt att jag ligger på BB och föder barn, eller hur? Tyvärr har ni fel.

Vi har kalasat hela dagen, först har vi firat en fin femåring (själv umgicks jag mest med femåringens och kalasgästernas föräldrar, väldigt bra typer!) och senare har vi grillat med grannarna på gatan. Barnen (inte alla, men sju av dem) har de senaste dagarna övat ihärdigt på en koreografi som uruppfördes medan myggorna bet oss i benen.

Även om jag fortfarande går och väntar på vår bebis känns det som om jag har fått ägna mig åt trevligheter som inte har varit förlossningsrelaterade idag, vilket nog behövs ibland.

39+2

Ja, jag kan ju avslöja att jag fortfarande är gravid.
Att vi har hämtat släpkärra från mamma och pappa och mull och plantor och fått fart på växthuset. (Vi har äggplanta, paprika, tomat, gurka och basilika där nu.)
Att vi har rensat ogräs från stenplattorna och ätit hamburgare och klyftpotatis.
Och att jag i sedvanlig ordning slocknade på soffan, helt plötsligt, när jag minst anade det. Barnen har vi inte sett så mycket av, de övar in ett dansprogram med grannarna. I morgon blir det uppvisning.

På vissa sätt är den här tillvaron väldigt skön och kravlös. På andra sätt är den outhärdligt tråkig.

Jag blir förhoppningsvis inte mycket gravidare än så här

De nya namnen

Något som är roligt med kycklingar är att hitta på namn åt dem. På grund av språkförbistringen hönor och människor emellan är risken för namnrelaterad mobbning obefintlig, vilket vi utnyttjar till fullo. Eller, ja, speciellt barnen.

Så här heter de nya kycklingarna:

Prippis ungar
Pytte
Svartis
Kille
Sommar
Gunnar
Pöna

Ärtans ungar
Sara Jungersten (ett gammalt löfte som härmed har infriats, grattis Sara!)
Jättegris
Slips
Skålen
Läskeblask
Skägg-Anette (uttalas sjäganetttt)

Det knäppa är att man blir så van vid namnen efter ett tag att man inte tänker på det lustiga i dem särskilt ofta efter att man har vant sig. Vi tyckte att Prippis namn var väldigt kul när hon fick det (jag vill minnas att också det namnet var Iduns idé) Nu känns det väldigt självklart att hönan i fråga heter just Prippi.

(Vi gav namn åt Pox kycklingar också, men eftersom vi inte kommer att behålla dem -vår höna har bara ruvat fram dem åt Cia, som skötte våra hönor medan vi var på resa förra året- kommer namnen knappast att fastna.)

Raka rör

Idun (bestämt, med händerna i sidorna och en rynka i pannan): Lovis varför tycker du så mycket om att uppfostra mig?
Lovis: Nå för att det får mig att känna mig stor!

Spänningen intensifieras

Ja, det är för att hela fem personer har gissat att bebin föds under det dygn som inleds om nitton minuter.
Bästa Caj, min kusin Emma, min pappa, Päronet och Melli: måtte ni ha rätt i era antaganden!

(Tyvärr finns det inte särskilt mycket annat som indikerar att en förlossning är på gång än just de här gissningarna. Men jag måste kanske göra som Emma föreslog och sätta mig i bilen direkt jag vaknar i morgon bitti, så jag är beredd.)

Det här med Buffy

Det verkar som om alla har sett Buffy. Jag har inte gjort det. Jag tittade på första avsnittet i första säsongen en gång och borde säkert åtminstone se avsnittet till slut, några till dessutom, men jag orkar inte riktigt. Så nu undrar jag: missar jag något viktigt om jag låter bli?

Tack och lov

Idag har varit en ovanligt trevlig dag. Jag fick akupunktur, Caj bjöd på köttbullar och Amanda, Fredrik, Ingrid och Arvid kom på besök. Vi åt glass på terrassen och pratade medan barnen gungade, matade kaniner och ordnade stenutställning uppe på rutschbanan. (De fick nog också glass, jo.) Och på flera timmar tänkte jag nästan inte alls på att graviditeten fortsätter eller att jag hade varit vaken sen halv fem.

Tänk så fint med trevliga människor som tar sig tid att hälsa på!

Väntar och väntar

Nä, jag är inte på BB. Men Heidi är. Det finns inget som är så spännande som att följa en förlossning i realtid. Det ska jag försöka minnas när jag själv föder barn.

Fast jag hyser stora tvivel om att det kommer att ske. På riktigt. Jag ser INGA nya tecken på att ett barn är i antågande. Kanske jag bara har ätit väldigt mycket under det senaste året, och viktuppgången har koncentrerats enbart till magpartiet? Kanske hjärtljuden vid rådgivningen bara är mina egna, med en ekoeffekt? Kanske rörelserna från magen i själva verket bara är livliga tarmar?

Jag hoppas jag har fel.

Anouk

Av alla låtar som tävlade i Eurovisionsfinalen tyckte jag att holländska Anouk med låten Birds var överlägset bäst.  Jag som nästan aldrig hittar ny musik är mycket förtjust i hennes nya album Sad Singalong Songs (finns t.ex. på Spotify).

Och nu är det mörkt och dramatiskt ute, det regnar och åskar och är spännande. Alla är inne, djuren i sina kojor på gården och vi i huset. Skönt som omväxling.

Dagens mattips

För att bloggen inte helt skall snöa in på min graviditet kommer här ett recept från boken Smaker från Saltå kvarn. Det här är en rätt vi gjort många gånger, vi åt den till lunch idag, den är supergod och det blir mycket mat! Mums mums!

Ingen igångsättning i alla fall!

Ingen igångsättning, tack och lov, trots att jag har för lite fostervatten. Så länge bebin fortsätter att må så bra som den gör och vara lika aktiv är det ingen orsak att starta förlossningen i förtid.

Men fast det var en annan läkare var utlåtandet samma som för två veckor sedan, om än lite extremare. "Hoppsan, oj, ja, den här förlossningen skulle i princip kunna starta om en timme eller så, men man vet ju aldrig ändå. Bebin kommer när den kommer."

Så det är bara att fortsätta vänta. Mina förhoppningar om att bebin ska komma snart börjar vara slut. I övrigt uppmanades vi igen att komma till BB så fort något förändras eftersom de förutspår en väldigt snabb förlossning, allt är ju i princip klappat och klart, bortsett från de där sammandragningarna som betyder att bebin ska ut då, förstås. Fast jag vet inte om jag vågar lita på en smidig förlossning heller. Man kan ju aldrig veta med små bebisar. De gör precis som de vill. Ställer sig på tvären och så.

Explosionen

Invånarökningen i Staffansnäs är explosionsartad, Caj och jag är de enda som inte fått vår unge än. Utöver Pox fem kycklingar har både Ärtans och Prippis ägg också kläckts (de har åtminstone 6 kycklingar var), småfåglarna som byggt bo i taknocken på hönshuset har fått ungar (det piper hysteriskt därifrån), skatparet Scatman och Batman i tallarna har (antagligen) ungar och idag spanade Caj in en liten gråsparvsfamilj som tillbringade eftermiddagen i vårt potatisland i flera omgångar, så vi antar att de också bor på vår tomt. Man borde tydligen vara bevingad för att få barn här i trakten.

I morgon skall vi på ett nytt ultraljud. Även om jag gärna vill träffa vårt barn hoppas jag att det inte blir igångsättning (fostervattenmängden har varit på mindre sidan) utan att förlossningen kommer igång av sig själv. Gärna snart. Helst i natt.

Trots att jag nästan storknar av värmen nattetid njuter jag desto mer under dagarna. Jag har suttit ute i flera timmar idag i min sköna stol, läst två och en halv bok, tittat på barnen som badat i den uppblåsbara poolen och spanat in Pox som tagit sina kycklingar på en lärorik promenad. Alltså det är så fascinerande att se hur hon undervisar dem i sandbad och födointag, hon kluckar och har sig för att de ska följa efter henne, och det gör de, de samlas alla kring hennes huvud när hon pickar i jorden och så gör de lika, på några millimeters avstånd så att det helt säkert ska bli rätt. Fniss.

Ett, tu, tre

1 god frukost
2 studentfester
3 plåtar semlor
4 personer i familjen, fortfarande

Och nu sitter jag återigen fast i candy crush-världen och behöver hjälp med att låsa upp nästa kapitel. Någon medberoende som vill hjälpa mig?