Inför det nya året

Ni kan i alla fall inte anklaga mig för att vara pessimist. Inför varje nytt år, inför varje, är jag nämligen helt övertygad om att det här är året då jag kommer bli den där människan jag önskar jag var. I slutet av varje år konstaterar jag däremot inte att jag är en misslyckad typ som inte klarade av mina mål, utan jag tänker bara framåt. Yes, ett nytt år, nu har jag äntligen chansen att bli den där jag är ämnad att vara. Haha.

Och om ni undrar vem jag tror jag vill vara, så är det den här människan:

• en som inte äger saker hon inte behöver
• en som äter hälsosamt, hela tiden och inte faller för frestelser som godis och bullar nästan varje dag
• en som tycker om sig själv, också utseendet (sorgligt nog (?) krisar jag mycket mer sällan över mitt inre än över mitt yttre, något som både kan tyda på extrem självgodhet och/eller avsaknad av personlighetsambitioner)
• en som motionerar varje dag, helst en skön mix av vardagsmotion, lugna yogapass i gryningen och svettiga danspass på gymmet där samhörigheten med de andra som dansar nästan, men inte riktigt, överskuggas av min egen iver och entusiasm.
• en som sover ordentligt varje natt och går och lägger sig före klockan tio inne i veckorna
• en som inte sitter så mycket på nätet utan ägnar sig åt mer utvecklande aktiviteter som att läsa klassiker, syra kål och leva både ekologiskt och minimalistiskt
• en som ser till att det alltid är fint och undanplockat hemma, också på diskbänken och på sovrumsgolvet

När jag läser den här listan inser jag givetvis hur små mina problem verkligen är. Om det bara är de här sakerna jag känner ett behov av att ändra på i mitt liv har jag sannerligen ingen anledning att klaga. Och det är väl i sin tur precis den insikten som får mig att strunta i att skärpa mig, år efter år. Jag är ju ändå så nära att vara nöjd, liksom. Varför anstränga sig när jag kan ha det nästan precis som jag vill, utan att ta i så jag storknar?

Min julklapp till er: Livet under en buske

God jul allesammans! Det börjar verkligen närma sig! Jag är inte ett dugg stressad, däremot har jag julstämning. Allt är på topp, med andra ord. Och eftersom jag är på gott humör, solen skiner, jag fick veta i förrgår att jag har finansiering för hela 2017 (!!!)  och det enda vi har glömt att handla inför julafton är risgryn, tänkte jag ge er en julklapp.

Ni minns kanske att jag gick kursen Litterärt skapande för några år sedan? En av uppgifterna nämndes i en tråd på Facebook i dag, och nu tänkte jag göra något jag inte vet om jag har gjort förr, nämligen lägga ut en tidigare opublicerad, fiktiv text här på min blogg. Vår uppgift var att skriva om vårt liv (som författare?) om fem år.

Livet under en buske

Malin Klingenberg, barnboksförfattare, politisk agitator och ökänd kulturlivssabotör, har fyra omtumlande år bakom sig. Hufvudstadsbladet träffar henne i Brunnsparken i Helsingfors, där hon numera bor under en buske tillsammans med sin man och sina tre barn.

Vårsolen värmer, men Malin huttrar i den tunna, slitna jackan. En nedgången polityrgubbe passerar henne och de hälsar. Gamla bekanta, berättar hon, efter att hon stärkt sig med en klunk ur en dammig glasflaska. Malins yngsta dotter Edda, snart sju, sveper in sig i en maläten filt som familjen hittade i en container bakom teatern förra veckan. Hon viskar till sin mamma att hon är hungrig. Maken Caj och de två äldre döttrarna Lovis, 13 och Idun 12 befinner sig på ”shopping”, som Malin kallar det. Med andra ord går de igenom soptunnor utanför mataffärer, i hopp om att finna något ätbart.

Hur blev det så här, Malin?

– Det är lättare än man tror att förlora allt. Innan man vet ordet av har man retat upp helt fel personer, och resultatet ser du här. Det här var inte vad jag hade önskat för varken mig eller min familj, men jag är inte bitter, säger Malin.

Allt började med barnboken Älgflickan som utkom på Schildts & Söderströms 2016. En av karaktärerna hade många gemensamma drag med den dåvarande statsministern Alexander Stubb, vilket fick hans arbetsliv att ta en ovälkommen riktning. Hans karriär lyckades som känt studsa tillbaka, men de som drogs med i fallet återhämtade sig aldrig.

– I vanliga fall är all uppmärksamhet bra för försäljningen, men beträffande den här boken och personen den kopplades ihop med var resultatet förödande. Människor i maktpositioner har uppenbarligen kontakter som kan ödelägga karriärer, ja hela bolag, om så krävs.

Boken Älgflickan blev sista spiken i kistan för förlaget Schildts & Söderströms, som redan flera år innan skandalen vacklat. Förläggare Mari Koli hade tänkt att Älgflickan skulle vända den negativa spiral företaget befann sig i, men dessvärre inträffade motsatsen, allt tack vare Stubbs kontakter i Ryssland.

– Att ge ut agiterande böcker är alltid ett vågspel, säger Malin. På den tiden var det inte många som såg barnlitteratur som ett hot, vilket med facit på hand var naivt. I dag är det nog få förlag som vågar publicera barnböcker, också i Sverige. Det finns en orsak att nästan ingen publicerar fiktion överhuvudtaget i dag. Och visst, vem hade trott att en älg med stora tänder skulle ha så förödande effekt?

Förödande är ordet. Inom loppet av ett par år hade inte bara Schildts & Söderströms gått omkull, utan även Svenska kulturfonden fick avsluta sin verksamhet. Alexander Stubb var egentligen den enda som vann på det hela. Förlorarna var desto fler.

– Det är kanske det jag har svårast att komma över, säger Malin och tittar ut i fjärran. Vi är många som gick miste om möjligheten att leva på vår konst.

Har du konkreta exempel?

– Tja, jag vill inte hänga ut någon. Men under det där värmeaggregatet brukar Peter Sandström och Heidi von Wright turas om att värma sig när det börjar bli kallare om höstarna. Jag har hört att Kjell Westö också skulle frekventera samma fläck, men det kan hända att det bara är rykten.

Skriver du fortfarande i hopp om att publiceras?

­– Jag vågar inte. Jag har tappat tron på det fria ordet och tycker inte längre att det är värt risken. Om min familj eller platsen under busken också tas ifrån mig är hoppet ute. Då finns det inget att leva för längre.

Hon torkar bort lite snor med vanten innan hon fortsätter.

– Men ibland kan jag inte låta bli att skriva för min egen skull. Idéerna slutar ju inte komma, trots att mycket mer tid än förr går åt till att tänka på konkreta saker, som att … överleva, helt enkelt.

Malin drar fram en bunt gamla kvitton ur fickan. Hennes fingrar är nariga och slitna, det är förvånande att hon alls kan använda dem för att hålla i en penna. Men kråkfötterna på pappren talar sitt tydliga språk.

– Det här är mitt pågående projekt. En österbottnisk dystopi. Det går långsamt, men jag ändå inte släppa idén.

Caj, Lovis och Idun dyker upp med plastpåsar i händerna. De är utmärglade, åren har inte varit nådiga mot dem. Ändå ler de.

– I dag blir det fest. Vi hittade en oöppnad påse ris, säger Lovis och Edda drar en lättnadens suck och börjar göra i ordning en eld.

Livet fortsätter, även om kulturen är död.

Mänskligheten

Jag kan inte sluta tänka på hur absurt det är med julgranar. Jag är en hyfsat sansad och förhållandevis bildad människa som ändå årligen väljer att ta in ett träd i huset, hänga upp en massa krafs i det, udda prylar som varken är snygga eller passar ihop, knipsar fast en lång slinga specialtillverkade plastljus, kopplar in hela härligheten i eluttaget ... därefter tillbringar jag flera veckor med att åla på golvet med en gammal jaffaflaska för att vattna åbäket, det barrar, alla sticker sig på granen och till sist ska den ut och därefter kryper det fram barr på konstiga ställen i flera månader.

Jag tycker jättemycket om vår julgran, men det är en så makalöst märklig tradition. Hur kom någon ens på det här? Och fick andra att tycka att det är en bra idé?

(Om ändå det här vore det enda som förbryllade mig med mänskligheten. Om ändå.)

Min farmors mor

Fammo berättade en gång att hennes mamma Margit var oerhört ointresserad av att laga mat och städa. Hennes egen mamma (min farmors mormor alltså) hade dött i unga år, så en del av Margits aversioner hade förmodligen med okunskap att göra.

Då det gällde ommöblering var Margit däremot ett riktigt stjärnskott. Eller hon var åtminstone handlingskraftig och drog sig inte för att möblera om i hela huset med hjälp av mattor som hon drog runt möblerna på.

Redan då jag var barn och fick mitt första, egna rum älskade jag att möblera om. Många år senare berättade fammo om Margit och jag tänkte "aha!". I dag då jag med egna krafter och utan nåd för väggar, golv och trösklar baxade runt Lovis möbler – med hjälp av en matta – i hennes rum, gick tankarna igen till Margit och hennes möbleringsfantasier.

Jag har aldrig träffat Margit, men tycker det är spännande att ett sånt där litet personlighetsdrag, som handlingskraftighet beträffande möblering, har ärvts ner genom släktleden.

Julmys och världssmärta

Jag bloggar inte just nu, jag är upptagen med mera akuta ärenden. Jag alternerar nämligen mellan att julmysa och att tycka synd om mänskligheten som måste leva i den här kapitalistiska, krigiska, förtryckande och galna världen. Eftersom de flesta vid det här laget vet hur uselt ställt det är med Finlands regering som kör över grundlagen, inte bara gällande språkliga minoriteter, tydligen, utan också i andra frågor, tänker jag inte skriva om det.

Nej.

Istället tänker jag jobba några timmar och sen ska jag koka Pias dajm och Claras apelsinkola (som jag har modifierat till Malins mintchokladkola), måla om i hallen (hahahaha, det kommer jag antagligen inte alls att hinna, för det har jag försökt göra i nästan ett år utan att lyckas), yoga (jag har bara yogat tre eller fyra gånger sedan jag kom hem från Malta och nu är min nacke helt åt skogen igen ... att jag inte lär mig), paketera in en julklapp, klä på mig finkläder och gå med Caj och barnen på musikinstitutets julfest där Idun ska spela fiol och Lovis ska sjunga. Och äta några gånger däremellan.

Fast det är illa ställt med världen och vårt land har jag det bra på ett personligt plan. Den fantastiske Alfredo är nominerad (i fantastiskt sällskap, dessutom!) till Runeberg junior och första upplagan är slutsåld, så en ny har blivit beställd. Jag är inte stressad över något i jobbväg, julgranen är redan inne, vi har nästan läst ut Harry Potter (tre kapitel kvar) och har planer på att se på filmen på julafton när Edda har lagt sig, julgranen är inne och pepparkakorna är bakade, och jag älskar, älskar, älskar min familj. Fast vi bråkar med barnen ganska ofta tycker jag faktiskt att sammansättningen människor i vårt hus är fenomenal. Och det blir bara bättre för varje år.

Har du mens, eller?

Jag har inte lidit särskilt mycket av att ha mens. Den har kommit regelbundet ända sen jag var fjorton, jag har visserligen blött som en gris ibland, men oftast har det ändå gått bra. Jag har klarat mig undan med lite molande mensvärk och ingen PMS alls. Har jag trott. Ända tills Caj en gång upplyste mig om att han tydligt märker när jag just ska få mens eftersom jag blir så arg på allting. (Det är därmed konstaterat att jag inte har saknat PMS, utan bara självinsikt.)

I dag kom en sån där dag igen då jag nästan började gråta eftersom Edda vägrade städa sitt rum, då en påse skor på golvet fick mig att gå i taket och då jag slutligen insåg att min ilska igen sammanföll med min mens och att det var bäst om jag tog en promenad istället för att stanna hemma, arg, sur och vrång. Så jag tog på mig ytterkläderna och min fula reflexväst och gick ut.

Jag vet i skrivande stund inte ens om jag kommer att publicera det här inlägget. För mig är det nämligen svårt att berätta i det offentliga om att jag blir på dåligt humör just innan jag får mens, helt enkelt av den anledningen att kombinationen kvinnor + mens + oberäknelighet + känslor alltid har tolkats som något som gör kvinnor svaga och opålitliga. Helt på riktigt har kvinnors hormoner använts som argument för en hel massa omyndigförklarande genom tiderna.

Genom att medge att jag drabbas av något så naturligt som PMS känns det som om jag samtidigt öppnar upp för att folk ska kunna pika mig för eventuellt dåligt humör (har du pms, eller? Hö hö). Och det vill jag inte. Mitt erkännande skulle kunna tolkas som om det är fritt fram för andra att avgöra när jag bara är lite hormonell eller när jag på allvar har något att säga. Vilket är så sjukt, för det är ju inte som om jag trallande skulle ha diskuterat städning med Edda under sansade former om jag inte hade haft PMS. Eller som om skopåsen skulle ha lett till ett glatt skratt och ett ömsint "oj oj, de där barnen, vad de nu är kreativa då de ställer påsen med skor mitt på golvet, så lustigt". Min PMS skapar inte helt nya känslor och åsikter utan förstärker de som finns. Jag är fortfarande mig själv, men mina känslor beträffande vissa saker kan vara snäppet starkare än vanligt. Det är allt.

Och just därför är det kanske viktigt att vi pratar om hur det är att ha PMS. Genom att inte prata om det blir det något oförståeligt, något som kan tolkas lite hursomhelst av vem som helst. Min PMS är ofarlig. Det gör mig inte oförmögen att tänka och det gör mig inte dummare än vanligt. Den gör mig lite arg, ibland. För andra är det kanske annorlunda.

Jag tror inte ens att jag har varit med om att någon skulle skoja bort något jag tycker, säger eller känner med orden "har du mens, eller?". Ändå är jag rädd för att det ska hända. Jag vet hur världen ser ut och tyvärr har jag hört alltför många berättelser om hur kvinnor bemöts för att jag ska känna mig helt trygg med att publicera det här.

Men nu gör jag det i alla fall.

Tips på tips

Funderar du på vad du ska ge i julklapp åt barnen i ditt liv? Den utmärkta barnbokspodden Bladen brinner har sammanställt några klipp med tips på bra böcker, jag blev så inspirerad att jag fick hejda mig för att inte beställa alla böcker på en gång! Titta bara!

För barn som är 2-5 år:




För barn som är 6-8 år:




För 9-12-åringar:




Vilket bra koncept för boktips, säger jag bara! Fantastiskt, det är bra att man både får se upplägget och tjockleken, och får en sammanfattning på vilken typ av bok det är frågan om!

Resten av livet

I går var en bra dag. Jag fyllde 37 år, fick choklad, tog en promenad vid Fäboda och blev bjuden på middag. Jag tittade på homeland, fick många kramar och pussar och lyfte inte ett köksfinger på hela dagen.

Men i natt sov jag bara fem timmar. Jag gick till sängs för sent, vaknade klockan fem och kunde inte somna om. Jag hoppas verkligen inte den här natten är riktgivande för resten av livet. Och inte får jag något skrivet heller, det är som om jag aldrig skulle ha jobbat förr. Jag sitter här och känner mig förvirrad och undrar i vilken ända jag riktigt ska börja. Likadant var det i måndags. Det enda jag gjorde den dagen var att besvara mail och fylla i en lista med rubriken "VAD håller jag på med?"

Nu vågar jag. Nästan.

Vi är hemma! Tjoho! Jag har inte vågat blogga hittills eftersom jag hade packat min datorsladd i det incheckade bagaget. Bagaget som försvann. Bagaget som i skrivande stund har varit borta i fyra dygn. Tre väskor och en bilbarnstol. Ingen har vetat var de har hållit hus förrän i natt, då verkade väskorna vara i Finland. Och nu fick vi just veta att de kommer hit med dem om en halvtimme. Hurra!

Finland har gjort allt för att imponera sedan vi landade.

Genast på flygplatsen fick jag ett meddelande av Anna (Friman), som hade hört ryktas att vi var i Helsingfors ett halvt dygn tidigare än beräknat. Hon frågade om jag hade lust att gå på Ingvar-premiär med henne (hennes man Max och min kusin Emma spelar båda med) och det var ju klart att jag hade lust med det! Caj släppte av mig mitt i Helsingfors, jag åt middag med Anna och min kära redaktör Jonna på Bronda, och sedan fick jag se den fantastiska möbelsagan som jag trodde att jag skulle få se först i februari. Den var jättebra på så många plan! Jackpot från början alltså.

Efter det har vi njutit av följande saker:

• Två dagar sol av tre möjliga
• Rådjur på gården i morse
• Två kakelugnar som fungerar, värmer och sprider mys
• Barnen får leka med grannarna igen
• Vår vän Ulrica fyllde 40 och bjöd på kalas igår, och vi fick tag i en superbra barnvakt som vi säkert kan anlita igen
• Caj hittade julstjärnorna, de hänger nu i fönstren och är stämningsfulla
• Vi får titta på två julkalendrar varje dag.
• Vårt bord har kommit tillbaka från Elsa möbel och är superfint och turkost. Påföljden till vårt hurtiga färgval är att vi ska måla om i matrummet, i ett senare inlägg ska jag publicera bilder och be om råd (jag föreställer mig att Ninette kunde ha nån smart idé!)
• Vi har premiärsovit i våra nya muminlakan, i vår jättesköna säng. Jag älskar att sova.
• Vi var på kaffe och kaka till Isak och Natalie och Eivind för en stund sedan. 
• Istället för att få en snöchock tycker jag - hör och häpna - att snön är charmig. Och vacker att se på. 
• I morse när jag yogade fick jag en uppenbarelse. Plötsligt insåg jag precis var julgranen ska stå, det var så självklart att jag inte begriper hur jag inte har kommit på det tidigare. Mellan sofforna! Förstås!

Att tillbringa november i Malta var ett genidrag. Det mesta känns roligt, jag är mer utvilad än på länge och väldigt ivrig inför julmysandet. Jag måste bara bromsa så jag inte inbillar mig att jag ska genomföra alla idéer jag får. Jag vill inte ha julstress, bara julstämning.

Sista dagen på stranden

Eftersom det har utlovats regn i eftermiddag, i kväll, i natt och i morgon passade vi på att ta en sista strandförmiddag efter att barnen hade gjort sina finskaprov. Det ångrade vi minsann inte. Vi åkte till Ghajn Tuffieha, en strand vi redan två gånger har trott oss besöka, men vi har varit på fel sida om udden tills i dag. (Det gjorde i och för sig inte så mycket, den andra stranden var bra den också.)

Vilken perfekt sista stranddag det blev! Vi passade på att fota oss själva och varandra, så kanske vi minns den här fina dagen på torsdag när vi ska åka norrut från Helsingfors, och på fredag när snön yr i Jakobstad och kakelugnarna dånar.

Ghajn Tuffieha från utsiktsplatsen innan vi gick den långa trappan ner (Foto: Caj)

Lovis (Foto: Caj)

Edda och Idun tittar på vågorna (Foto: Caj)

Barnen tränade sig på att använda systemkameran (Foto: Lovis)

Caj skrattade (fast han samtidigt är ledsen över att åka hem) (Foto: Idun)

Lovis chillade i min famn, hon var den enda som inte simmade, för hon var så snuvig. (Foto: Idun)

Idun dricker kaffe (nå nej) (Foto: Caj)

Lovis (Foto: Caj)

Edda (Foto: Idun)

Sandlekar (Foto: Caj)

Ja, det här är ju jag (foto: Caj)

Jag simmade, trots att min jobbiga hosta inte riktigt har gått om ännu. Åh, så skönt det var! Medelhavet är fortfarande varmt, och i sedvanlig ordning undrade jag varför jag inte simmar oftare. Jag kan inte begripa hur det kan vara så svårt för mig att minnas känslan i kroppen efter en simtur. Jag mår så bra efteråt. Det finns en särskild sorts simtrötthet som är ljuvlig.

Precis när vi åkte därifrån vällde molnen in och det började ösregna.

Julmys i högsta växeln

Jag börjar mentalt ladda upp för ett julmys utan like.

För två år sedan bodde vi på Åland, men tillbringade julen hos mamma och pappa. Det var ingen vits att pynta hemma hos oss eftersom vi inte skulle vara där. Vi hängde upp våra två julstjärnor och barnens julkalender. Det var allt.

Förra året renoverade vi. Vi byggde, målade och gick omkring i crocs inomhus i ett par månader. Det var kaos, det var jobbigt, men på julaftonsmorgon vaknade vi faktiskt upp till ett städat hus (vilket jag inte hade räknat med kvällen innan, Caj dammsög det sista tretiden på natten vill jag minnas). Nån julgran hann vi aldrig pynta, så det var skralt med julmysandet då också. Jag gjorde inget julgodis och pysslade inte (utom under det traditionella julpysslet med Aja, Linda och Maria, förstås). Det blev så klart jul ändå, men jag saknade förberedelserna.

I år däremot. I år har vi hela december på oss att ladda upp. Snön och mörkret kommer (förhoppningsvis) att kännas som något mysigt efter vår månad i solen. Huset är så pass färdigt att vi faktiskt kommer kunna göra det ganska fint, tror jag. Och vi är hemma på julafton, antagligen i sällskap med diverse släktingar som vill fira med oss. Så roligt det ska bli!

Seaview

Två hela dagar kvar. Trots att vi gör saker tickar nedräkningsklockan i bakhuvudet hela tiden. Har vi nu gjort det i ville göra av vår Maltamånad? Har vi sett allt vi ville se? Hur ska vi kocka för att få maten att gå jämnt ut? Vilken tid måste vi starta mot flygplatsen på onsdag?

Vi hade planer på att åka till fiskebyn Marsaxlokk på marknad, men insåg igår att vi inte orkar upp i så god tid som den utflykten hade krävt. Istället halvlåg vi i solstolarna och läste hela förmiddagen, barnen lekte att de var våra betjänter så de masserade våra fötter, hämtade vatten och upplyste oss om att det var vattengymnastik klockan 14. (Jag hittade ett handskrivet programblad senare där jag upptäckte att vi hade missat pardansen kl 18, så synd!) Efter maten åkte vi till Seaview (café/bar + lekpark i ett, mycket bra koncept) för att träffa Marina, Fayçal och barnen. Vi lekte där en stund och åkte sen hem tillbaka för att steka plättar.

En bra dag igen, alltså! (Och tur är väl det, för i morgon och i övermorgon har det utlovats regn ...)

Jag och Idun

Umi stack iväg direkt 

Medan vi andra poserade 

Fullt, fullt i parken. Men det gick bra att trängas också.

Dagens Edda

Om det är något Edda gillar så är det att leka i lekparker. Tur för henne att man är bra på lekparker i Malta, vi har besökt rätt många vid det här laget. I går hittade vi en i M'dina, som vi lovade att vi skulle leka i innan vi åkte vidare. Så här glad blev Edda då.

Eftersom jag har en blogg har jag ett ställe där jag kan klaga offentligt, yes!

Gah, vi har bara fem hela dagar kvar här och nu har jag också drabbats av den där förkylningen som har förföljt oss som en hotfull (hah, skrev hostfull först) skugga ända sedan vi kom hit. Det började med att det kliade lite förrädiskt i halsen. Sedan började rethostan. Urk.

I natt har jag sovit som en kratta. Ett par timmar efter att jag hade lagt mig vaknade jag av att en så våldsam hostattack att jag inte kunde somna om på flera timmar. Och nu smyger sig den där bihålehuvudvärken på också. Elände och elände.

De enda positiva med det hela var att jag gick in till apoteket för att köpa hostmedicin. Det är alltid spännande med utländska dekokter.

Det här är ett inlägg i serien "sluta vara så noga med att allt du skriver ska vara intressant, Malin"

Gozo

Republiken Malta består av tre öar: Malta, Gozo och Comino. Vi bor på Malta, men i går gjorde vi en utfärd till Gozo. Vi segade så mycket med morgonsysslorna att vi kom iväg ganska sent, men det gjorde sist och slutligen inte så mycket, vi hann alldeles utmärkt med det vi ville hinna med. 

Vi började med att åka färja över från Malta till Gozo. Vattnet är så klart här! I hamnen såg vi ända till botten.

En sådan här båt åkte vi med. Den var en palindrom, såg lika ut från båda hållen!

Det viktigaste för oss var att få titta på the Azure Window, som är en enorm klippformation en bit ut i Medelhavet. Dit åkte vi direkt. Och det var precis så fint och härligt som vi hade hoppats på. Kvällen innan hade vi researchat genom att titta på den där scenen i Game of Thrones där Danenerys Targaryen gifter sig med Khal Drogo. Vi strosade omkring en lång stund, tog bilder, njöt av solskenet, pratade lite med en glad pensionär från Florida som levde livet efter att ha blivit frisk från cancer, åkte på en liten båttur genom ett berg och in i några grottor, fick veta att havet var ungefär 60 meter djupt där vi tuffade fram, och sen klättrade vi upp på ett berg och såg en fin, jättedjup pott där folk snorklade. Vi är lite förkylda så vi doppade oss inte den här gången, men är lite sugna på att åka tillbaka för att snorkla, det verkade så fint.

En liten tunnel som vi åkte rakt igenom, ut i havet

The Azure Window. 28 meter högt!

Posörerna, till er tjänst!

På andra sidan tunneln såg vi ett ansikte som var nästan 30 meter högt

På Ramla Beach, där Calypso hängde på sin tid

Sen åkte vi in till staden Rabat, åt lunch på krogen Mo's (som låg intill krogen MoJo's, mycket lustigt), och tog oss sedan till stranden där Calypso från Odyssén lär ha hållit hus. Idun och Caj simmade lite och vi andra ritade i sanden och tog det lugnt. Sen körde vi till båten (vi gjorde en liten avstickare när vi körde förbi en rolig lekpark) och åkte hem. Bra dag!

I dag har vi också hängt på stranden, på en strand som ligger här i närheten. I morgon åker vi till M'dina, en stad som är ungefär 1000 år äldre än Jesus. Och så ska vi träffa Marina & co igen, i presidentens örtagård.

Jag märker att vi har lagt i en högre växel med turistandet nu, för det är faktiskt mindre än en vecka tills vi åker härifrån. Bäst att ta ut allt nu, medan vi kan!

Ute i tid

Tjoff, nu for de iväg, årets stipendieansökningar till Kulturfonden. Jag ansökte enskilt för alla mina projekt (de är många), jag ansökte om ett-, två- och treårigt arbetsstipendium. Jag hoppas så att jag ska få bidrag så jag kan fortsätta skriva. För en gångs skull var jag ute i riktigt god tid.

För varje år jag ansöker blir det lite lättare. Jag är numera medveten om att det tar en massa tid att formulera en plan kring de projekt jag håller på med eller planerar inleda, vilket innebär att jag inte längre börjar skriva ansökan tre dagar innan (eller samma dag som) ansökningstiden går ut. Eftersom jag har skrivit ganska många ansökningar vid det här laget känns det inte lika skräckinjagande och stort som det gjorde i början. Och min meritförteckning, min lista över publicerade verk och min lista på övriga meriter behöver bara uppdateras, gås igenom och infogas. Så skönt att inte behöva börja från noll, för det är minsann ett stort jobb.

Lycka till, alla ni andra som ansöker om pengar. Jag håller tummarna för minimalt antal besvikelser och maximal mängd glädje och inspiration!

Potter, regn och internets undergång

Det har varit riktigt ruskigt väder här på Malta de senaste dagarna; spöregn, ihållande åska (hemskt vackert att se på) och ganska svalt. Inomhus är det rått och fuktigt och jag tänker på hur skönt det skulle vara att ha en kakelugn eller två som kunde torka upp här inne. Dessutom har internet legat nere i över ett dygn, vilket komplicerar till exempel mitt yogande och barnens skolgång. Men det är inte världsviktigt, och efter en ganska jobbig och grälsjuk början av veckan har vi lyckats vara mer harmoniska nu i ett par dagar, vilket är tur med tanke på vädret.

I dag åkte vi på en utflykt till ett shoppingcenter (det enda vi köpte var frimärken, haha), och sen handlade vi mat. Vi råkade träffa en svensk, trevlig familj som nyss har flyttat till Malta, och det visade sig att mamman i familjen också skriver. Det var ett roligt sammanträffande. Vi pratade med dem länge (eller egentligen skrek vi, vi satt inne på ett ekande café som spelade musik på jättehög volym, vi missade antagligen hälften av allt vi sade till varandra. Kanske de i själva verket inte alls heter Nina och Mathias som vi tror, utan Gullan och Bertel?) Att träffa nya människor är nog något av det roligaste med att resa, och också en orsak till att jag föredrar att stanna lite längre på ett ställe.

När vi kom hem åt vi lite kvällsmat och läste jättemycket Harry Potter igen. Vilken fantastisk bok(serie) det är. Alltså verkligen. Så spännande, så välskriven, så fantasifull och så fenomenal. Jag älskar verkligen böckerna, och barnen (de stora) är som trollbundna. Edda, däremot, tvärstrejkar varje gång vi ska läsa, det var bara den där första gången vi hade flyt. I kväll slutade det med att Caj fick lägga henne i hennes säng och Idun, Lovis och jag gick till vårt sovrum för att läsa, vilket betydde att Caj också missade dagens lässtund, till allas stora harm. I morgon är det väl min tur att missa, om det är strejk då också. Det ser jag inte fram emot.

Halvtid

Och vips så har halva vår tid här på Malta gått. Det tog minsann inte länge!

I eftermiddags frågade Marina och Faycal om vi ville komma på kvällspromenad med dem, vi sa genast ja, så klart. Det var både skönt och välbehövligt att komma ut. Vi promenerade längs Saint Paul's Bay där Paulus förliste när han var på väg till Rom. Här har utlovats åskväder hela dagen, men det befann sig en bra bit bort, vi beundrade blixtarna och de mörka molnen på avstånd. Ett vackert skådespel.

Det slog mig att man sällan ser riktigt långt i Finland. Nog om man åker till havet (vilket förklarar Jakobstadsbornas fascination för Fäboda), men så där i övrigt kommer skogen emot nästan direkt. Här ser man långt, ofta. Det är så kargt, kuperat och havet syns nästan överallt där vi rör oss. Det är vilsamt för ögonen och själen. Jag tror man oftare borde nolla sig genom att titta ut över ... något tomt. (Det märks att jag är författare, va? Haha.)

I övrigt pågår något slags konstig osynk inom familjen just nu. Barnen kivas. Edda är arg på alla och försöker bestämma hur vi ska bete oss, hon har kanske lite tråkigt här när barnen går i Cajs skola och jag jobbar. Caj och jag är jättetrötta fast vi sover mer än någonsin. Jag har skrivit klart läsebokens första version och är lite rådvill, ska jag dyka in i något av de andra projekten direkt eller borde jag ha en paus av något slag? Medan jag funderar fyller jag i stipendieansökningar och svarar på författarbokningar. Och äter en massa gott, jag sitter på ett café och skriver och täcks inte sitta där hur länge som helst på samma tekopp.

I går började jag läsa första Harry Potter-boken högt för Idun. I kväll låg alla och lyssnade, till och med Edda (fast hon var mest intresserad av att försöka putta in sitt huvud mellan mig och boken, så hon fick kanske inte ut riktigt lika mycket av lässtunden som vi andra). Det är så länge sedan jag har läst Harry Potter och de vises sten att jag har glömt bort detaljerna, nu är jag riktigt nyfiken på alla småsaker jag inte har upplevt sedan jag läste boken sist. (Det här är gissningsvis fjärde gången jag läser den.)

Det är intressant: så fort vi samlas kring en bok blir stämningen annorlunda. Alla går in i en annan värld, tillsammans. Högläsning är verkligen ett bra sätt att vända en hysterisk stämning till något lugnare, åtminstone hos oss.

Så här fint åskmoln såg vi i går. (Caj fotade.)

Bra människor är livet!

Början av veckan var trög och sursint. Det regnade, Trump blev president, alla var irriterade och irriterande, och livet kändes allmänt trögt. Men sen kom Marina, Faycal, Umi och Ava tillbaka hit efter att har rest på Sicilien ett tag, och livet blev roligt igen!

Marinas ex (Backman) bodde tillsammans med Caj hösten 2003 i Åbo. Ibland hängde Marina i lägenheten med Backman, och eftersom Caj och jag också brukade vara där sågs vi med jämna mellanrum allihopa. Men vi har inte sett röken av varandra på cirka tretton år.

Nu då vi bestämde oss för att åka till Malta påpekade en av våra gemensamma bekanta att "Marina bor ju på Malta" (tack Mikko!), och när jag berättade exakt vart vi skulle åka, visade det sig att vi hade bokat boende i samma stad, i samma stadsdel och nästan på samma gata som Marina och hennes familj bor på. Sjukt konstigt och roligt sammanträffande! Vi var båda ivriga att ses, men när vi anlände var de på vift i Italien, så det tog en dryg vecka innan vi var på samma ställe.

Vi har träffat dem nästan varje dag sedan de kom hem från sin resa, och det är så roligt att umgås. Deras barn och våra barn leker bra tillsammans (särskilt deras Umi, två år, och Idun, kommer jättebra överens, det är härligt att se hur de kan ha roligt tillsammans trots att det är sju års åldersskillnad).

I går träffades vi inte, eftersom vi var i Valletta. Caj fyllde år och hade bokat in sig på en fisketur, vi andra hängde på stan under tiden. I kväll tog vi fiskarna under armen (nå inte bokstavligen, vem vill ha fiskslem i armhålorna?) och gick iväg till Marina och Faycal och grillade. Att äta middag tillsammans med bra människor gör alla på gott humör!

I morgon ska vi åka med dem till en stad som heter Attard och titta på presidentens örtagård, äta melonsorbet och klappa en åsna.

Xima, Umi och Lovis

Idun

Lovis älskar hundar. Hon är så glad över att få leka med Xima.

En av fiskarna Caj fångade. Nu är dess saga all, vi åt upp den.

Caj, Faycal och Marina.

(Som vanligt när jag pratar, äter och har kul så glömde jag helt bort att fota, det här var cirka alla foton jag tog under kvällen. Ava och Edda fick jag inte ens med på bild.)

Komplicerat

För några år sedan kändes det som om världen höll på att bli ett bättre ställe att bo på (som om det fanns några alternativ, hmpf). Obama blev omvald, Pekka Haavisto blev nästan president, fler och fler tog ställning för jämställdhet, för jämlikhet, mot rasism och fick upp ögonen för miljöfrågor.

Men sen sket det sig.

Plötsligt befann sig Sannfinländarna i regeringen, rasister fick härja fritt utan att regeringen kom med något klart, officiellt fördömande, Migri började utvisa en massa människor till riktigt osäkra förhållanden, England röstade FÖR Brexit och Trump och Hillary Clinton är de enda två alternativen i presidentvalet som pågår precis just nu.

Jag tycker att USAs valsystem är jättekomplicerat. I dag fick jag veta att Al Gore hade fler röster än George W Bush då det begav sig, men att själva systemet är uppbyggt så att rösterna inte är likvärdiga, utan att en massa andra faktorer spelar in när rösterna sedan räknas ihop. (Jag känner mig nästan lite dum eftersom jag faktiskt har försökt att begripa hur det funkar, men det är ett så konstigt och ologiskt system att jag fortfarande inte riktigt fattar.) I alla fall. I natt får vi veta om världen har gått itu eller inte. För så känns det lite, om Trump vinner vet jag ingenting längre. Klart att det (kanske) inte påverkar mig särskilt mycket, men otryggt känns det. Clinton är i alla fall en erfaren politiker som inte verkar oberäknelig eller omoralisk, medan Trump är en clown som säger vad som helst, uppviglar till våld och hat och ljuger i medeltal var tredje minut (nån hade kollat).

I morgon vet vi om världen gick under eller inte. Medan jag väntar ska jag äta ett kex. Och kanske kolla på det här roliga/beklämmande klippet en gång till.

Vi måsta fa ti Mosta

Det är konstigt hur snabbt tiden går här, fast vi mest gör riktigt vanliga saker. Diskar för hand. Lagar mat. Företar oss små utflykter. Läser. Sitter och stirrar. Det är riktigt skönt.

Vi börjar varje vardag med en oseriös och ganska rolig samling. Vi drar en ramsa där vi presenterar oss för varandra, sedan brukar Edda uppträda med något (oftast Pelle Pingvin), och sen tar vi en ramsa som går ut på att en i taget ramlar ut ur leken. Den som blir sist kvar får välja dagens sång som sjungs med det pipiga ackompanjemanget som kommer från Eddas sångbok. Sen går jag iväg till nåt café och skriver, och de andra har skola. Barnen har Caj som lärare. Edda går i dagis med Caj som dagisfarbror. (Hon har till och med dagistossorna med för att komma i rätt stämning.) Ett par, tre timmar senare kommer jag hem igen och på det sättet lunkar dagarna på i maklig takt.

I dag åkte vi till Mosta efter skolan (Edda har en ordvits: "jag sku måsta fa ti Mosta" går hon omkring och säger, sen fnissar hon) för att veckohandla. Marina hade gett tipset att handla i butiken Pama som ligger i den staden eftersom utbudet är enormt, de har allt. Dessutom får man tolv liter gratis vatten för varje 33 € man handlar för, vilket ju är en trevlig bonus med tanke på att kranvattnet är odrickbart och det går åt en hel del i en familj på fem.

Det ska regna, åska och blixtra i ett par dagar nu, så vi ville ha en del mat i lager så vi slipper köra. Vägarna är branta och hala och saknar avrinningssystem på de flesta ställen, och vår bil har ganska dåliga däck, så vi tar inga risker.

Under helgen har vi besökt en strand, simmat i medelhavet, hälsat på i ett rött vakttorn (tänkte förstås hela tiden på Marias Maresi när vi var där), varit till en fågelpark, åkt in till Valletta och tittat på allt möjligt och blivit utkörda ur en av världens mäktigaste kyrkor eftersom flickorna och jag inte hade axlarna täckta. Jag vet inte vad jag ska tycka om den saken. Klart att det är viktigt med anständighet, men å andra sidan: axlarna? Hm. Kanske en diskussion för en annan gång. Nu lite bilder.

St. Agatha's Tower, eller Red Tower som tronar på en kulle utanför Mellieha. 

I Valletta fick vi vara med om att man sköt i en kanon. Det roligaste med den saken var att en hispig turist skrek till när smällen kom, och Lovis lyckades filma det hela. Jag skrattade jättelänge åt turistens skräckslagna tjut.

Med den här utsikten satt jag och jobbade i fredags. Otroligt fint.

Vilka konstiga bilder. Kan inte hjälpas, klockan är 21.16 och jag MÅSTE gå och lägga mig så jag hinner sova jättemycket i natt också.

Långa dagar (på ett bra sätt)

Sedan vi anlände i Malta har jag sovit 29,5 timmar. På tre nätter! Ni som har följt med mina sömnproblem vet hur oerhört det här är. Tricket är att gå och lägga sig riktigt tidigt. Min målsättning är att vara i säng ungefär klockan nio varje kväll, och hittills har det funkat rätt bra.

Då vi vaknade i morse pågick världens åskväder, och jag bestämde mig redan för att inte plaskpromenera in till stan i ösregn. Men sen blev det fint, jättefint, finast och varmast hittills faktiskt, så jag packade ner datorn och glasögonen och traskade åstad. Den här gången tänkte jag att jag skulle klara mig utan karta. Till en början gick allt bra, men sen blev jag osäker på om jag var på rätt väg. Jag såg mig omkring och min blick landade på en trasig metallkran som låg löst på marken. Den kände jag igen från gårdagens promenad, så det var bara att fortsätta.

En suddig bild av landmärket i fråga

Jag jobbade flitigt och sen anslöt sig familjen till mig för att äta lunch på caféet där jag satt. När vi kom hem hängde vi vid poolen flera timmar, barnen simmade, jag yogade nästan en timme och sen simmade jag också, till min oerhörda förvåning. Det var jätteskönt.

Caj och Idun hittade en sportplan här nära igår, så när solen började sjunka promenerade vi dit och sprang lite. Löpbanan är bara 222-246 meter i omkrets (beroende på var man springer). Jag joggade ett varv bredvid Edda och bedömde längden på loppet (och farten vi höll) som alldeles lagom. Intill sportplanen fanns också ett utegym där en stark man höll på att träna sig i bar överkropp och hög intensitet. Jag kände att vi i familjen inte riktigt närmade oss redskapen med samma beslutsamhet, men jag lät mig inte avskräckas utan provade glatt på de olika maskinerna.

Edda löper i skymningen

Vi hittade en lustig bokbytartelefonkiosk också.

Sen gick vi hem och åt bananplättar.

(Om fem minuter är klockan nio. Nu är det bråttom.)

Hälsningar från Malta!

Nu är vi framme i Mellieha, Malta. (Okej, vi har varit här i två dygn redan, men tiden bara rusar iväg, det känns som om vi just har kommit.) Här är varmt och skönt. Strax över 20 grader. Det är riktigt lagom, det går att sitta ute i ärmlöst och njuta, samtidigt som det är skönt med yllesockor här inne på morgonen och kvällen.

Vi har hyrt en bostad i ett hus, med ett sovrum för barnen, ett för mig och Caj och ett kök/matrum/vardagsrum i mitten. På gården finns en ouppvärmd pool (jag begriper inte hur barnen kan simma där, jag skulle frysa ihjäl) och vi bor i ett område som känns tryggt och trevligt.

Gårdagen gick mest åt till att inleda hemundervisningen (allt tog mycket längre än vi trodde) och till att handla mat. Jag jobbade inte ett skvatt. Min trettiodagars yogacamp som jag hade tänkt inleda blev inte heller av, så på kvällen hade jag en naggande känsla av att allt höll på att gå åt skogen.

I dag gick jag in till stan redan från morgonen efter att jag hade yogat, satte mig ner på ett café och rörde mig inte ur fläcken förrän jag hade skrivit två kapitel på läseboken. När jag kom hem hade Caj och barnen avslutat skoldagen för ett bra tag sedan och ätit lunch, så jag gjorde lite nudlar åt mig och skickade iväg en del mail och annat jag inte hade kunnat göra på caféet eftersom det inte fanns internet (tror jag, bäst för arbetsron att inte fråga). Resten av dagen har jag hängt här hemma. Caj och Idun åkte iväg för att prova en pytteliten idrottsplan med löpbanor och friluftsgym som ligger en bit bort. Vi andra hängde ute vid poolen en stund, sedan gick vi in och ritade.

Det är skönt att vara här. Jag är överraskad över hur vardagligt allt känns redan nu. Vi har mat i kylen och vet ungefär var vi befinner oss. Det är ju inte så illa.

Här kommer lite random bilder. Jag borde kanske satsa på att ta lite snyggare foton, vi har ju till och med tagit med systemkameran. Jag är bara så lat.

Vi har fortfarande inte återhämtat oss från den tidiga väckningen i måndags: vi vaknade 03.20

Lovis och jag i München på mellanlandning

The Parish Church of Mellieha

Vår pool

Min medelhavsutsikt när jag promenerade till stan idag.

Ett hus med roliga burspråk och fina dörrar. Älskar färgen!

Estrids bokklubb

Sent i måndags kom ett nytt avsnitt av Estrids bokklubb, och den här gången var det min tur att vara gäst.




Estrid är jätteduktig på det hon gör, och det var en stor ära att få hälsa på och prata om fantasi med henne. Innan mig har Stina Wirsén, Linda Bondestam, Annika Sandelin, Henrika Andersson gästat bokklubben, och än är det inte slut, listan på vilka som ska gästa Estrids bokshow ännu i höst består av flera intressanta typer (som jag inte vet om jag får avslöja).

Dessutom har Estrid och produktionsteamet bakom hennes show uppmärksammats i Sverige. Här, här, här och här, till exempel. Idel fina betyg. Jee! Grattis Estrid & co!

En lycklig tvåa

Ja, nu känns det här ju redan so yesterday (eller till och med the day before yesterday), men jag kan ju inte låta bli att berätta här på bloggen också:

Mitt manus Älgflickan kom på andra plats i Schildts & Söderströms barnbokstävling Berättelsen är bäst. Att jag fick stå på prispallen med min kära Karin (aka the winner) och med superskribenterna Eva och Mia (som kom på delad tredjeplats) kändes som en sann ära. Och på förlagsminglet i går råkade jag få syn på en enorm bunt manus som hade varit med i tävlingen, jag trodde det var alla, men jag fick ett överseende skratt till svar och fick veta att manusen i högen bara utgjorde en femtedel av de cirka 210 manus som hade skickats in. Konkurrensen var hård. Men min text höll.

Så Älgflickan ska bli en bok. Efter att ha jobbat med den, skrivit om, raderat, skrivit om igen, blev den faktiskt klar, och antagen. Och prisbelönt. Jag är så oerhört glad. När den kommer ut vet väl ingen ännu, men att den publiceras är ett faktum. Ingen är gladare än jag! Sa jag hur glad jag är?

Jag fick blommor, pengar och ett par fina utlåtanden

Här tar vi alla en vinnarselfie på scenen efter prisutdelningen

Sedan klädde jag mig i min festklänning och gick med
Joanna till svenska ambassaden på BYFFÉ

Det var både snofsigt och roligt!

 

Den värdiga Vanessaprisvinnaren Linda Bondestam och den 

värdiga Almaprisnominerade Maria Turtschaninoff i en tête-a-tête.

Och sedan fortsatte vi fira litteraturen och ljuvligheten
på en krog som ingen av oss minns namnet på

Maria och jag kände oss mycket eleganta!

Dagen efter var det förlagsmingel och vi byggde 

en traditionsenlig pyramid. Martina koordinerade 

och utgjorde toppdekor.

Martina och Karin satt i Frimans soffa

Och Sanna Mander ritade ett porträtt av mig

Den här bokmässan får hundra poäng av hundra möjliga. ALLT var så bra. Och nu fortsätter mitt roliga liv, för om ett dygn landar vi i Malta, förhoppningsvis i ett lite behagligare klimat än det här.