9 december 2016

Har du mens, eller?

Jag har inte lidit särskilt mycket av att ha mens. Den har kommit regelbundet ända sen jag var fjorton, jag har visserligen blött som en gris ibland, men oftast har det ändå gått bra. Jag har klarat mig undan med lite molande mensvärk och ingen PMS alls. Har jag trott. Ända tills Caj en gång upplyste mig om att han tydligt märker när jag just ska få mens eftersom jag blir så arg på allting. (Det är därmed konstaterat att jag inte har saknat PMS, utan bara självinsikt.)

I dag kom en sån där dag igen då jag nästan började gråta eftersom Edda vägrade städa sitt rum, då en påse skor på golvet fick mig att gå i taket och då jag slutligen insåg att min ilska igen sammanföll med min mens och att det var bäst om jag tog en promenad istället för att stanna hemma, arg, sur och vrång. Så jag tog på mig ytterkläderna och min fula reflexväst och gick ut.

Jag vet i skrivande stund inte ens om jag kommer att publicera det här inlägget. För mig är det nämligen svårt att berätta i det offentliga om att jag blir på dåligt humör just innan jag får mens, helt enkelt av den anledningen att kombinationen kvinnor + mens + oberäknelighet + känslor alltid har tolkats som något som gör kvinnor svaga och opålitliga. Helt på riktigt har kvinnors hormoner använts som argument för en hel massa omyndigförklarande genom tiderna.

Genom att medge att jag drabbas av något så naturligt som PMS känns det som om jag samtidigt öppnar upp för att folk ska kunna pika mig för eventuellt dåligt humör (har du pms, eller? Hö hö). Och det vill jag inte. Mitt erkännande skulle kunna tolkas som om det är fritt fram för andra att avgöra när jag bara är lite hormonell eller när jag på allvar har något att säga. Vilket är så sjukt, för det är ju inte som om jag trallande skulle ha diskuterat städning med Edda under sansade former om jag inte hade haft PMS. Eller som om skopåsen skulle ha lett till ett glatt skratt och ett ömsint "oj oj, de där barnen, vad de nu är kreativa då de ställer påsen med skor mitt på golvet, så lustigt". Min PMS skapar inte helt nya känslor och åsikter utan förstärker de som finns. Jag är fortfarande mig själv, men mina känslor beträffande vissa saker kan vara snäppet starkare än vanligt. Det är allt.

Och just därför är det kanske viktigt att vi pratar om hur det är att ha PMS. Genom att inte prata om det blir det något oförståeligt, något som kan tolkas lite hursomhelst av vem som helst. Min PMS är ofarlig. Det gör mig inte oförmögen att tänka och det gör mig inte dummare än vanligt. Den gör mig lite arg, ibland. För andra är det kanske annorlunda.

Jag tror inte ens att jag har varit med om att någon skulle skoja bort något jag tycker, säger eller känner med orden "har du mens, eller?". Ändå är jag rädd för att det ska hända. Jag vet hur världen ser ut och tyvärr har jag hört alltför många berättelser om hur kvinnor bemöts för att jag ska känna mig helt trygg med att publicera det här.

Men nu gör jag det i alla fall.

13 kommentarer:

  1. SÅ bra skrivet! Just så är det ju. Känner igen mig själv på alla punkter.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag beklagar att du känner igen dig :) Men det är bra att vi är flera.

      Radera
  2. Bra att du publicerade! Du satte ord på sånt jag känt. Man vill liksom inte medge för att då kan man tappa i respekt och trovärdighet. Vilket ju är helt sjukt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är sjukt att det ska kännas så här självutlämnande. Det positiva är ändå att jag nu får veta hur vanligt det är att kvinnor har det så här. Jobbigt, men vanligt. Och helt normalt.

      Radera
  3. Sådär. Nu haver jag bloggat om min historia. Tack för inspirationen :-)

    SvaraRadera
  4. Den hormonella cykeln påverkar mej också precis sådär som du skrev. Jag blir som ett understreckat ord. Samma ord dock, men understreckat.
    Och det är tex stört omöjligt för mej att centrera en lerklump på en snurrande drejskiva just då. Det går inte. Det är ett fenomen. Det bara inte fungerar. Mycket intressant som symbolik. Man blir störd som rymden av kringstörtande partiklar och förmår inte fokusera kraften ...
    Jag tycker att det är vackert och hisnande att hormoner finns. Att dom stör oss. Blandar sej i våra egon. Och babblar ikapp. Att dom tar för sej. Det gör oss till nedbrytbara organismer. Till biologiska varelser. Till natur. Skönt i denna teknologiska och digitaliserade tid där människan är gud. Vilket hon definitivt aldrig kan bli. (För det är ju Mr Testosteron som regerar) :D

    SvaraRadera
    Svar
    1. MEN JA, precis så där, det där understreckade ordet, det var jag i fredags. Nu är jag som vanligt igen, ungefär. Det är verkligen vackert med hormoner (om än vidrigt ibland), och så viktigt att bli påmind om att vi är biologiska kreationer och inte formbara lerklumpar som vi kan manipulera hur som helst.

      Radera
  5. Har på flera håll hört att kvinnor över 30, och speciellt de som fått barn, börjar få allt värre psykisk pms. Har märkt det själv, på mig själv. Finns säkert flera orsaker till det, men en lär vara progesteronbrist. Jag testade mitt progesteron för en tid sedan och det var nästan obefintligt, när det borde ha varit mycket högre för att vara normalt, så nu använder jag både bioidentisk progesteronsalva och wild yam-tabletter samt äter järntabletter. Båda första kan köpas från en hälsopraktik i Skata. Det kom också fram att jag har lågt ferritinvärde (alltså den "lagrade" versionen av järnnivå i kroppen, som inte syns i hb-test). Och den styr också progesteronet. De här testerna kan du få remiss till via t.ex. Medwind.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, att vi är så här många som har fått värre besvär med åldern har varit helt okänt för mig, och jätteintressant att få veta. Om det blir besvärligare får jag säkert ta till tyngre artilleri, i form av progesteronsalva och annat.

      Radera
  6. Tack för att du vågar skriva om detta! Och jag känner igen mig precis på alla punkter. Det som har varit tyngst för mig är att "rise above" och ha tilltro till att det svänger. PMS plus dåligt samvete för de irrationella utbrotten som ökar under den nämnda perioden äter ibland upp mig inifrån :'( Skönt att höra att jag inte är ensam! :) /Johanna

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för att DU berättar att du också känner igen dig. Ju fler vi är, desto mindre dramatiskt känns det!

      Radera
  7. Håller med om det mesta. Vad gäller understrukna ord och maxade känslor så är det, åtminstone för egen del, uteslutande negativa känslor som förstärks. Framför allt ilska och irritation. Ibland nedstämdhet i stort. Men aldrig pms med förstärkta positiva känslor.
    Och därtill, speciellt under senare år (35-40), en enorm trötthet dagen innan mensen. Mäter nästan varje gång febern, för jag är övertygad om att nu har flunssan slagit till ordentligt, men sen är det bara pms.

    SvaraRadera