Långa dagar (på ett bra sätt)

Sedan vi anlände i Malta har jag sovit 29,5 timmar. På tre nätter! Ni som har följt med mina sömnproblem vet hur oerhört det här är. Tricket är att gå och lägga sig riktigt tidigt. Min målsättning är att vara i säng ungefär klockan nio varje kväll, och hittills har det funkat rätt bra.

Då vi vaknade i morse pågick världens åskväder, och jag bestämde mig redan för att inte plaskpromenera in till stan i ösregn. Men sen blev det fint, jättefint, finast och varmast hittills faktiskt, så jag packade ner datorn och glasögonen och traskade åstad. Den här gången tänkte jag att jag skulle klara mig utan karta. Till en början gick allt bra, men sen blev jag osäker på om jag var på rätt väg. Jag såg mig omkring och min blick landade på en trasig metallkran som låg löst på marken. Den kände jag igen från gårdagens promenad, så det var bara att fortsätta.

En suddig bild av landmärket i fråga

Jag jobbade flitigt och sen anslöt sig familjen till mig för att äta lunch på caféet där jag satt. När vi kom hem hängde vi vid poolen flera timmar, barnen simmade, jag yogade nästan en timme och sen simmade jag också, till min oerhörda förvåning. Det var jätteskönt.

Caj och Idun hittade en sportplan här nära igår, så när solen började sjunka promenerade vi dit och sprang lite. Löpbanan är bara 222-246 meter i omkrets (beroende på var man springer). Jag joggade ett varv bredvid Edda och bedömde längden på loppet (och farten vi höll) som alldeles lagom. Intill sportplanen fanns också ett utegym där en stark man höll på att träna sig i bar överkropp och hög intensitet. Jag kände att vi i familjen inte riktigt närmade oss redskapen med samma beslutsamhet, men jag lät mig inte avskräckas utan provade glatt på de olika maskinerna.

Edda löper i skymningen

Vi hittade en lustig bokbytartelefonkiosk också.

Sen gick vi hem och åt bananplättar.

(Om fem minuter är klockan nio. Nu är det bråttom.)