Dagens utmaning

Jenny gav mig en utmaning, här kommer några frågor och svar som jag ger vidare till alla som har en blogg! Berätta gärna i kommentarsfältet ifall ni svarat på frågorna i er blogg så går jag och läser!

Vem inspirerade dej/uppmanade dej att börja blogga?

Året var... ja när det nu var. Kanske 2005. Jag läste Philip Teirs blogg "mitt liv som blog" och tänkte att jag också ville blogga. Så jag startade en blogg som hette Von Malin där jag impulsskrev små berättelser. Det var ungefär jag min dåvarande pojkvän (alltså Caj) som läste den. Men vi tyckte båda att den var väldigt rolig. Sen började jag blogga på Bloggen.fi när vi fick Lovis. Och 2008 startade jag en gul apelsin och här hänger jag fortfarande, fem år senare. Tänk att jag har bloggat i åtta år redan, med några uppehåll. Jag är ju en veteran!

Hur väljer man ämnen att blogga om?

Jag bloggar om mig själv. Det är min nisch. Haha. Jag skriver om saker som händer i mitt liv, om min vardag, en hel del om barnen, om kreativitet, om saker jag funderar på. Det är roligt att blogga om saker som jag vet kommer engagera er som läser här, men även om jag gillar att diskutera skulle jag aldrig skriva något bara för att provocera.

 

Vad vet de flesta inte om dej?

Jag har nästan inga hemligheter alls, så ni vet väl allt vid det här laget. Sånt jag skäms för pratar jag extra mycket om, har jag på känn.

 

Vilka tre ord beskriver din stil allra bäst?

Min stil som i klädstil? Hm. Tajts, tunikor och koftor. 

Vad tycker du om att göra när du inte bloggar?

Läsa! Jag läser jämt och ständigt. Jag tycker också om att baka, att bjuda folk på middag, att umgås med mina vänner och släktingar, att surfa på andras bloggar, att se på film med Caj, att pyssla (men den senaste tiden har jag nästan inte gjort nåt alls på den fronten). Och så tycker jag jättemycket om att resa. Jag gillar att dansa men eftersom jag inte har kunnat röra på mig under hela graviditeten har jag ett enormt  motstånd inför att börja på Zumba och Sh'bam igen, bara för att jag anar hur dålig kondition jag har nu.

Den nakna sanningen

Eva frågade en gång varför jag inte visar fler bilder från vårt hem. När jag ändå höll på att fota mina Juthbackafynd knäppte jag några bilder av vårt hem på samma gång. Här får ni den nakna sanningen.

Fjolårets Juthbackafyndbyrå har vi inte "hunnit" renovera än

Ett stilleben som sträcker sig över tid och rum. Främst rum (måste sova nånstans också).

Jag kunde ha stängt diskmaskinsluckan. Men då hade det inte varit på riktigt.

Vardagsstilleben med betoning på både vardag och stilleben. Flyttar sig ingenstans.

Lite hängig soffa, men färgerna på kuddarna älskar jag.

Det blev på något sätt snyggare när Karin fotograferade. Undrar varför. Haha.

Turen

Åh, sån tur jag hade! Tio före två svepte jag in på Åldringsvännernas lopptorg för att leta efter husvagnskärl, bongade fyra lejongula djuptallrikar och två fat i melamin (tror jag) för 10 CENT STYCK! Samma facila styckepris som gårdagens plastfynd alltså. Dessutom hittade jag ett lustigt rivjärn, en liten kanna och ett vitt tyg med rosa prickar. Summa för hela härligheten: 2€.

Och när jag vek in via Supermarket på väg hem fanns det ingen Marianne Crush i hyllan. Fast jag kände mig så oövervinnerlig efter loppisfynden att jag helt sonika flyttade på askarna i hyllan och hittade en full låda M.C. bakom de andra bakingredienserna. Vilket flyt. Bäst att passa på att göra en massa grejer nu när jag har farten (och turen) uppe.

Årets Juthbackafynd

Vår vana trogen gick Caj och jag på Juthbackamarknaden redan i går på förmiddagen. Jag gjorde några fina fynd. Efter att barnen kommit hem från skolan tog vi också med dem en sväng, men då började det redan vara så mycket folk att det inte var lika kul att gå där längre. Fast vi träffade många bekanta, bland annat Maria & Jenk, Sandra och Marica.

Min vana trogen presenterar jag mina kap för er, kära läsare.

Två plåtburkar. Älskar särskilt kakburken!

En serie bakelitbestick. Vi har likadana, men mindre, sen tidigare.

En bricka att pryda husvagnen med

Lite köksattiraljer till husvagnen

Jag hade gärna hittat fler plasttallrikar till husvagnen. Om nån har sådana här (liknande, inte så stor skillnad på färg) hojta till, jag är intresserad!

Billekar

Vi är som sagt inte överförtjusta i att åka länge i bil. Det är ju lite synd med tanke på att vi har tänkt göra en mastodonthusvagnsresa ner till Holland nästa sommar. Vi har alltså TÄNKT det, men mycket kan hända på ett år, så vi lovar ingenting.

I alla fall har vi några bra lekar att sysselsätta barnen med när vi åker.

1. Den klassiska giss-leken. Läs mer om den här. Och här (haha) (Bonus: när jag letade efter de här lekarna hittade jag ett inlägg om när Lovis och Idun lekte att Idun var en radiostyrd anka. Å vilka roliga barn vi har!)
2. Samla på bilmärken. Vi gjorde så att vi delade in oss i två lag. Varje lag valde ett bilmärke var. Sen tittar man på alla bilar som möter en, och när märket man valt kommer susande får man byta till ett nytt. De som har lyckats få flest bilmärken när vi är framme vinner. Samma märke får inte väljas två gånger och bilar som är parkerade räknas inte. En mycket roligare lek än man kan tro.
3. Rit-mysterier. Det här är en superbra lek som Caj kom på när vi körde upp från Borgå för nån vecka sen. Barnen har papper och penna. De får inte veta vad de skall rita utan får en ledtråd åt gången. (t.ex. börja med att rita en cirkel halvvägs upp på pappret. Dra ett lodrätt streck mitt i cirkeln. osv...) Vi insåg efter ett tag att det är ett alldeles fenomenalt sätt att träna barnen på att förstå instruktioner och på att själva kunna förklara abstrakta saker som de ser i sin fantasi (ifall det är deras tur att beskriva alltså). Dessutom kan slutresultaten se HELT knäppa ut, Caj hade haft dem att rita cyklar som blev ursnygga när de var klara. En mycket rolig lek.
4. Iduns favorit som hon själv har hittat på: gissa färger. En person skall tänka på en färg. De andra skall gissa vilken färg det är. Haha. En mycket trevlig och enkel lek.
5. Berätta barndomsminnen. Alla kan berätta barndomsminnen, också barnen själva. Det är ett ypperligt sätt att få veta saker som aldrig annars kommer på tal, minnena är ofta ganska lösryckta. Men oerhört intressanta.

Kommer ni på fler lekar?

Om kommentarer

Jag älskar verkligen när ni kommenterar. ÄLSKAR det. Jag undrar varför jag är så långsam med att svara på kommentarerna. Mest läser jag dem, myser och tänker på att ni är fina som orkar reagera på det jag skriver. Sen kan det ta nästan en vecka innan jag svarar.

Min princip är i alla fall att försöka svara på allt. Fast ibland kan det ta några dagar.

hälsningar
"21 kommentarssvar på raken-Klingenberg"

Lappen

Vi städar på torsdagar. Då kan man hitta allt möjligt intressant. Bland annat den här lappen dök upp i Iduns rum  idag.

Vi vill inte skada dig, vi vill inte hota dig. Jag är glad att du finns.


Jag tänkte att det var nån form av försoningsbrev. Men när jag frågade Idun sa hon "det är ju en sång. Lovis har hittat på den." Bra text, tycker jag.

Hemma hos oss

Både Amanda och Minna har bloggat intressant om hur man gör hemma i deras respektive familjer. Jag tycker det är mycket fascinerande med vilka områden man betonar i olika hem. En del friidrottar tillsammans, andra kockar, nån tredje reser, en fjärde familj gör nästan ingenting men äter alltid tillsammans klockan fem. Det finns så många varianter. Fast det ser väldigt olika ut blir de allra flesta barn vettiga vuxna, så metoden säger mer om föräldrarnas prioriteringar än om slutresultatet. Och hur metoderna funkar beror förstås mycket på barnen. En metod kanske driver ett barn till vansinne medan samma metod fungerar som världens kanongödsel för ett annat.

Det här gör vi tillsammans:

1. Äter. Så gott som alla måltider äter vi tillsammans.
2. Läser. Varje kväll (nå på sommaren missade vi rätt många) läser vi godnattsaga och sjunger en aftonbön tillsammans.
3. Reser. Vi är varandras bästa resesällskap. Inte en enda resa hittills har varit dålig. Barnen skärper sig, vi skärper oss, alla trivs, pratar och håller sams för det mesta. Ingen av oss gillar att sitta jättelänge i bilen, men när vi måste brukar vi leka roliga lekar för att inte få tråkigt. Mer om dessa i ett senare inlägg (Caj kom på världens bästa billek som jag måste sprida vidare).
4. Vi tittar på So You Think You Can Dance. Vi gillar alla (Edda har i och för sig inte uttryckt sin kärlek med ord, men jag tycker mig ana det i hennes blick) att titta på när proffs dansar.

Dessa bestämmelser prioriterar vi:

1. Vi småäter inte mellan måltiderna. Vi äter vid matbordet. Det är absolut förbjudet att springa omkring och äta. Barnen väntar på varandra, annars äter den som är långsammare inte upp sin mat eftersom det verkar så mycket mer lockande att springa iväg och leka med den som blev klar först. När man ätit klart tackar man för maten, dukar av och tvättar händerna (och munnen om det behövs).
2. Om barnen vaknar på natten och jättegärna vill sova i vår säng får de göra det. Men oftast går de med på att gå tillbaka till sina sängar eftersom det numera blir jättetrångt och varmt att sova alla tillsammans.
3. Vi hjälps åt. Barnen får ofta göra sallad, duka på eller av bordet i samband med måltiderna. De städar (mycket motvilligt) sina rum och måste också städa upp efter sig om de t.ex. byggt kojor i vardagsrummet. Eftersom alla bor här får alla också städa upp.
4. Barnen tittar nästan inte alls på film. Vi har ingen teve utan en projektor som är kopplad till datorn, detta innebär att det alltid krävs ett aktivt beslut att titta på film, inget man ens kan göra i förbifarten. Så en gång i veckan (på fredagar) drar vi ner filmduken åt barnen. Ibland kan de få titta på något på iPaden, men det blir sällan mer än 20, 30 minuter i veckan, totalt (inklusive eventuellt spelande). Det här funkar eftersom de aldrig blivit vana med mer. 
5. Vi slåss inte, svär inte och pratar inte illa om andra.

Det här skulle jag vilja bli bättre på:

1. Jag ropar åt mina barn när jag blir arg. Det är hemskt. Jag försöker sluta, det går med varierad framgång. Fast jag ropar inte fula saker åt dem som sårar dem. Det kan jag hålla mig från. Det är en liten tröst. En liten. (Eva skriver också om att ropa. Trösterikt att flera kämpar med samma sak.)
2. Jag är ofta irriterad på småsaker och är dålig på att dölja det. Det händer så ofta att barnen slutar lyssna på mina klagomål, vilket gör mig ännu mer irriterad. En riktigt tjatmamma är jag. Usch.
3. Jag är en tråkmåns som aldrig leker mer barnen. När man umgås så mycket som vi gör finns liksom ingen ork till att vara en aktiv lekmamma som underhåller och stimulerar. Jag önskar att jag var en sån där rolig typ som packar picknickkorgar, gör spårningar, som deltar aktivt i rollekar, som pysslar med dem. Det är jag inte. Ibland skärper jag till mig, men sen ligger jag lågt igen. Tur att de har varandra, säger jag bara.
4. Jag skulle gärna orka säga ja lite oftare till diverse knäppa projekt som barnen kommer på. Jag är väldigt lat och orkar sällan dra fram rekvisita som jag sen måste tjata om att ska städas bort. Men lite oftare kunde jag nog säga okej, tycker jag.

Så här funkar vår familj. Nu får ni berätta. Vad gör ni tillsammans? Vilka regler är viktiga i ert hem? På vilka områden vill ni bli bättre?

Åtta år

I dag har vi varit gifta i åtta år! För precis ett år sedan bloggade jag så här på vår bröllopsdag. Jag känner fortfarande likadant.

Min kära man uppvaktade mig med en vacker nejlika och en smaskig ost samt frågan: ska vi se på en romantisk komedi idag? Jag uppvaktade honom med en burk Ben & Jerry's-glass (nåja, jag tänker nog äta av den själv också). Och så har vi gjort pizza som vi åt på terrassen och så drack vi lite vin. Grattis till oss! Hoppas vi får ha det så här bra resten av livet.

Olika saker

• Edda sov nio timmar i sträck natten till lördag (sen åt hon och somnade om och sov ett par timmar till). Trots att vi inte ens sov hemma. Det kan helt enkelt inte bli bättre.
• Jag är oerhört uppgiven över att första säsongen Orange is the New Black är genomskådad (det ordet måste man väl kunna använda i det här sammanhanget trots att det inte så man brukar använda det? Jag kom inte på nåt bättre.) Vi såg de sista två avsnitten igår. I dag har jag trallat på signaturmelodin och stalkat skådespelarna på imdb. Sånt gör jag sällan. Vet nån när nästa säsong kommer eller vad vi ska titta på istället?
• I morse skrev jag en lista på saker jag skulle åstadkomma så jag inte känner mig så långsam och ineffektiv hela tiden. Å ena sidan gjorde listan att jag faktiskt fick undan några grejer som tyngt mig, å andra sidan är två av punkterna ("klä över den andra soffan i husvagnen" och "rita upp en skiss på en skyddsplåt till kakelugnen") fortfarande ogjorda. Det var de två största punkterna. Jag inser nu att jag kanske var lite väl ambitiös i mina planer. Och nu när alla barnen sover orkar jag inte vara hurtig. Nu vill jag hellre slappna av framför Orange is the New Black. Men den har vi ju sett klart. Ack ack.
• Jag har blivit jättedålig på att kommentera på andras bloggar, vilket är synd och skam eftersom jag vet hur roligt det är att få kommentarer. Men jag läser fortfarande.
• I morgon skall jag klippa håret. Livet i en småstad alltså: ett nytt par flyttade hit till vår backe, och vem var det, om inte ekofrissan som jag varit till tidigare, som dessutom visade sig vara kusin med Cajs mamma. Så i morgon behöver jag bara knalla över gatan eftersom Marina numera har sin salong hemma hos sig. Om Edda blir akuthungrig kan Caj bära över henne. Fast jag har fortfarande inte bestämt mig för hur mycket hår som ryker. Det är längre än det nånsin har varit förr, men jag GÖR ju inget med allt det här håret (utom trasslar till det). Så i morgon ryker allt från fem till trettio centimeter av kalufsen (jag tror mer på fem än trettio, feg som jag är.)

Två av tre

Skol- och förskolestarten gick strålande. Nu har jag just fört Idun till förskolans andra dag med cykel, om en stund är det Lovis tur. Jobbigt att deras tider går i otakt, vissa dagar kommer vi att färdas fyra gånger till skolan eftersom alla deras tider är olika (förskolan går alltid 8-12 och ettan går 9.15-13 de flesta dagar). Men som tur är har vi grannar med samma tider, så vi kommer att byta barn ibland för att inte hela tiden behöva vara i farten.

Idun började så tidigt igår att jag inte hann fota henne, men Lovis lyckades jag fånga på bild.

Lovis inför första skoldagen

Och Edda, Edda. Hon bara fortsätter att sova i en takt som gör att den här spädbarnstiden känns som en önskedröm. Vi lägger henne samma tid som storasystrarna (hon är det första barnet jag inte ammar till sömns) hon sover hela natten med en liten matpaus där fyra, femtiden och vaknar sen samtidigt som storasystrarna. Jag är så innerligt tacksam för varje natt som är så här lätt. Och det är VARJE natt hittills, utom den där ena som jag bloggade om då hon hade ont i magen och somnade först klockan ett. Igår blev Edda två månader. Tänk. Två.

glad-Edda har ett härligt morgonhumör

Min nya musa

Idag när Caj, Edda och jag satt i bilen på väg till Kokkola för att köpa tyg till husvagnssofforna (vi köpte ett grönvitrutigt som sist och slutligen inte passade oss, behöver nån ett sånt? 4 meter för 24 €) hörde jag en nyhet på radion som fick fantasin att skena iväg. En uppfinnare har kommit på att man skulle kunna transportera människor mellan San Fransisco och Los Angeles i höga hastigheter genom långa rör som funkar med undertryck. Något slags ekologiskt tåg som går med otroligt hastighet alltså.

Det som emellertid är allra mest fascinerande med det här är hans namn. Hans namn! Det är som taget ur en spännande berättelse, han kunde eventuellt vara boven. (Nu byter jag både typsnitt, storlek och färg för att ni inte skall missa det.) Alltså. Je vous présente.

ELON MUSK

Hur kan man ha ett så bra namn? Och så är han uppfinnare!!! Och miljardär!!! Det är för fantasieggande för att vara sant, jag bara darrar av upphetsning när jag tänker på möjligheterna. Jag vill ha med honom som en karaktär i en av mina böcker. Elon Musk. Det är inte klokt.

Han lär ha varit en av männen bakom turistfärderna till rymden. En av grundarna till Pay Pal (det är inte så spännande i sammanhanget i och för sig). Och nu ett sci-fi-aktigt snabbtransportsystem. En man med idéer som går över gränserna. En man som kan förverkliga sina idéer tack vare tidigare uppfinningar. Jag föreställde mig en livserfaren, rynkig gubbe med stora öron, grått spretigt hår, lyxig kostym, makt trots sitt fysiska förfall, en intelligent (eller galen) blick i de något dimmiga ögonen och så vidare. Jag googlade honom. Han ser ut så här.

Jag blev nästan besviken. Han var betydligt fräschare än jag målat upp i min fantasi. Det kan gott hända att jag modifierar honom lite och använder mig av det jag kom på i alla fall. Här kan du läsa mer om Elon Musk.

ps. jag fattar inte varifrån min fascination för uppfinnare kommer. Mina två utgivna böcker handlar mycket om knasiga uppfinningar, manuset jag fick pris för i Fontana Media -tävlingen handlar också om uppfinnare. Själv har jag knappt uppfunnit något alls i mitt liv och jag har aldrig tänkt mig en teknisk eller vetenskaplig karriär. Men det är så oerhört spännande att tänka sig saker man kan uppfinna när man inte behöver klura ut hur de skall fungera. Kanske Elon och jag kunde samarbeta? Jag kommer med idéer och han förverkligar dem. Jag tror jag skall maila honom. Han har säkert gmail som alla andra.

ps 2. Han är mystisk på flera vis: han har fem barn. Det i sig är inte ett dugg mystiskt, men två är tvillingar och tre trillingar. Jag anar vetenskap på hög nivå. Hur lyckas han? Hur?

Dörraporna

Dagens lek: att med regnfuktiga fötter klättra uppför dörrkarmarna tills huvudet tar i taket, för att sen hoppa ner. Fast här ser det ut som om Idun rider fram på en flygande sol. Det skulle också vara en bra lek, förstås.

Nästa etapp

Det är en spännande kväll, och framför allt blir det en spännande förmiddag i morgon. Lovis börjar ettan. Idun börjar förskolan. Hå hå. Jag tror de har somnat nu, men det var två mycket uppspelta och nervösa barn som duschade, klippte naglarna och tvättade av sig sommarlovet för en timme sen.

Idun har bestämt att hela familjen följer henne till förskolan till klockan åtta, Lovis har inget val, bara tre av oss kan komma (Caj, jag och Edda) för Idun är ju upptagen med annat när Lovis börjar klockan nio, några meter längre bort i korridoren. Jag har stormrensat deras garderober, flyttat över nästan allt från Lovis skåp till Iduns och varit på shopping med Lovis: på en timme köpte vi tre par byxor, en jacka, två par sandaler, ett par tossor, en tröja, en klänning och lite hårband. Väldigt otypiskt mig. Men skönt att ha det gjort, och nog måste ju barnet ha ordentliga kläder att ha på sig nu när hon börjar ettan.

Som väldigt många andra i landet återgår vi till vardagen i morgon. Rutiner och ordning och reda. Tidiga morgnar. Tidiga kvällar, så småningom. Det är med blandade känslor jag tar farväl av sommarlovet. Det har varit skönt. Men kanske det är dags för nästa fas i livet. Inga barn i dagis på minst tre år. Tänk så fort det ändå har gått på nåt sätt.

Pust

Nu har jag svarat på era kommentarer till alla inlägg som kom efter frågerutan. Nitton stycken. Så ni som väntat och längtat efter svaren: nu finns de. Sent, men ändå!

Sista frågan

Här kommer svaret på den sista kommentaren till frågerutan. Frågan är ställd av Jenny och lyder så här:

Jag är i behov av böcker att läsa. Har fått för mej att jag ska plöja igenom alla klassiker i pocketformat som man alltid hittar i varje bokhandel(för tycker ju att om de en gång börjat räknas som klassiker kan de ju inte vara superdåliga...väl?), och är nu nyfiken på att höra om du kan tipsa om nåt riktigt bra som jag kan spana efter i klassiker-hyllan nästa gång jag får möjlighet. Har läst mycket Jane Austen, Dickens och Bronte-systrarna så gärna nåt annat. Any suggestions?

O, så svårt, jag hoppade som sagt av litterturvetenskapen och nu märker jag ju att jag har glömt nästan allt jag lärde mig under det där året. Så kära läsare, hjälp mig gärna. Brott och straff har jag läst och den var bra, hade antagligen varit bättre om jag inte hetsläst den under ett veckoslut (den hörde till litteraturens historia som hade inte mindre än 126 titlar på läslistan, så det blev lite bråttom.) Aniara av Harry Martinson är lite skum men så här i efterhand, när jag har läst fler dystopier och lite sci-fi, skulle jag gärna läsa den på nytt.

Jag har också Ellens Utvandrarna-samling bredvid sängen (förlåt att jag har haft dem så länge, men jag kommer mig inte för att börja på), och alla jag har pratat med som har läst dem lovordar dem i många tonarter.

Hoppas det hjälpte!
Hälsningar från den fallna litteraturvetaren

Frågor om vårt hem

Superbloggaren Eva ställde också ett par frågor.
 
1.) VARFÖR VISAR DU INTE FLER BILDER FRÅN ERT SUPERFINA HEM??? :) Karins reportage var så inspirerande och jag vill bara se mer, mer och mer. 

Tack snälla Eva! Här är några av anledningarna:

• Det som är någorlunda fint och trevligt är oftast övervuxet av en massa kläder, saker och skräp. Vi har dåligt med förvaringsutrymme och orkar inte plocka upp efter oss hela tiden. När det är städat här njuter jag, men oftast ser det inte ut som det gjorde i reportaget, och då vill jag inte fota.
• Det känns som om alla har sett allt redan, men tydligen inte.
• Vi ändrar om så sällan att det inte finns något nytt att komma med.
• Jag lider av ett litet inredningskomplex på grund av föregående punkt -det känns som om jag borde sätta tid och energi på att göra fint och förnya här hemma men oftast orkar jag inte riktigt.
• Karin tog så superfina bilder av det som är värt att fotografera att det inte finns nåt att tillägga, egentligen.

Men om det händer nåt spännande här lovar jag att dokumentera det för din skull och lägga upp bilder. För på riktigt är jag jättesmickrad över att du tycker att vi har det fint! Och du är välkommen på besök närsomhelst för att inspektera huset live, det vet du väl?

2.) Innegungan i reportaget - är den bara ett engångsexemplar eller finns den i produktion? :)
Fröken Barbro, som hon heter, var mitt bidrag till vår monter med tupplursmöbler under möbelmässan i Stockholm 2005. Efteråt hade företaget Varax den i produktion under några år. Men eftersom den var ganska udda i deras sortiment slutade de tillverka den. Runtom Finland (och Sverige) finns det ett antal fröken Barbror från dess glansdagar, så om man har tur kan man kanske hitta en begagnad, men nya går de inte att få tag i längre. (Jag har inga möjligheter att tillverka den själv eftersom det är metall som ska bockas hit och dit och svetsas, jag har fått en hel del förfrågningar om den, men har inte gjort något för att få idén såld åt nån annan.)

Ja, här hos oss tuppluras det inte längre i den alls. Barnen använder den som klätterställning, sätter sig uppe på dess krona, hänger i knävecken och leker båt och allt möjligt annat i den. Det hade jag inte alls tänkt mig när jag planerade den, men jag är glad över att den var mångsidigare än jag anade.

Yrkesvägledaren leder rätt

Sara Pepparkaka (bra namn!) kommer med en fråga som handlar om jobb.

Jag vill fråga en sak jag alltid undrat: Finns det på riktigt ett jobb som går ut på att läsa trevliga, självvalda böcker mest hela tiden? Gärna i hängmatta eller soffhörn? Helst utan inslag av försäljning och/eller forskning?

Jag föreställer mig att om man är en överdrivet positiv recensent som besitter förmågan att älska ALLT man läser och dessutom äger både soffa och hängmatta, då finns det ett sånt jobb. Eller om man jobbar som kvalitetsgranskare åt en rik arvtagare som inte vill ödsla sin tid på att påbörja böcker som inte är bra och ens jobb går ut på att kontrolläsa böcker som någon annan redan har valt ut åt arvtagaren i fråga, då finns det ett sånt jobb. Eller om man jobbar som förläggare fem före pensionen och kan välja att ägna sin tid i huvudsak åt att läsa riktigt bra, utvalda, nya manus när de är färdigt redigerade, då finns det ett sånt jobb.

Satsa på något av alternativen ovan!

Med vänlig hälsning
din yrkesvägledare i etern

en gul apelsin

Anonym (ni är så blyga av er här i frågerutan!) frågar så här:

Finns det någon förklaring till namnet engulapelsin eller e de bara random? :)  

När jag skulle starta mitt företag 2008 kliade jag mig i huvudet. Vad skulle företaget heta? Under studietiden hade jag taggat mina produkter med namnet ForMalin som på många sätt är ett smart och bra namn (Form, Malin, Forma Lin -jag tryckte oftast på linne), men slutligen kändes det ändå som att formalin gav fel associationer, dessutom var det svårt att veta hur man skulle uttala namnet. Och det representerade inte alls den delen av företaget som sysslar med skrivuppdrag. Så det slopades.

Firma Malin Klingenberg kändes också väldigt tråkigt (jag har ett långt efternamn, och tänkte att jag, som är i en kreativ bransch, måste komma på något annat än mitt eget namn som firmanamn. Observera att jag inte har något emot att andra använder sitt namn som firmanamn, jag ville bara inte göra det själv.) Jag diskuterade saken med min trogna vän Aja och slängde ur mig att "nå, en firma kan väl heta i princip vad som helst, som... en gul apelsin" varpå hon svarade "ja, varför inte?". När jag tänkte på saken kom jag fram till att jag förmodligen inte skulle komma på något annat som var bättre (inte för att jag tyckte att en gul apelsin var ett särskilt bra namn heller, men jag var desperat) och så slog jag till. Och jag har vant mig. Det är nog ett rätt bra namn på det sättet att det inte blandas ihop med så många andra.

Anonym frågar också:
Vad skulle era eventuella pojkbebisar heta? Netta frågar också samma sak i en kommentar på ett annat inlägg, så här kommer ett gemensamt svar till er båda.

Olle var högt på listan ända tills vi väntade Edda, vid det laget hade vi skippat det. Dels passar inte Olle så bra ihop med Idun och Lovis, dels hade vi vuxit ifrån det. Vi hade några pojknamnförslag på lut inför Edda bara utifall att, men det var mycket mycket svårare att hitta på bra pojknamn än flicknamn, tyckte jag. Och jag avslöjar dem inte, för OM vi nån gång utökar familjen ytterligare vill vi hålla eventuella namn hemliga tills bebisen är född.

Om livets mening

En anonym läsare frågar mig den stora frågan: Vad anser du att meningen med livet är? Har du en personlig livsåskådning, delar ni den i familjen, om ni ber, ber ni tillsammans med era barn? Jag skall försöka svara på frågan så uppriktigt jag kan trots att det är ett svårt ämne. För som Anonym skriver är det SÅ personligt med tro, och medan jag skriver det här vet jag att jag kommer att fundera på era reaktioner. Tycker ni som är troende att jag är en hednisk katastrof? Tycker ni som inte tror på Gud att jag är en naiv idiot? Det är länge sedan jag har diskuterat tro med någon överhuvudtaget, trots att jag på ett sätt vet ganska väl var jag står. Jag är inte alls säker på att jag vet mer än nån annan (snarare tvärtom). Jag har inget behov av att få nån annan att tro som jag. För mig är min tro något heligt och lite hemligt.

Jag har vuxit upp i en prästfamilj och rört mig i kristna sammanhang hela min barndom och min ungdomstid. Jag har varit med i församlingar utomlands, jag har diskuterat trosfrågor ivrigt och hårt och snällt och förstående ungefär mellan det att jag var tolv och tjugoett. Jag har varit ganska svartvit i mitt tänkande och känt mig rättfärdig och välinformerad.

Men med tiden har jag långsamt halkat ut ur de kristna kretsarna, trots att jag alltid har känt mig välkommen. När jag var sjutton adopterades jag för ett halvår av en underbar muslimsk familj som fortfarande står mig nära. Jag är god vän med många ateister som hyser stora aversioner mot kyrkan. Alla de här olika människorna tycker jag fruktansvärt mycket om. Och alla är de kloka människor. Därför är det svårt för mig att tro att det bara finns en rätt väg till Gud.

Jesus och döden och uppståndelsen har jag väldigt svårt att förstå. Också det att man måste tro på Jesus för att tro rätt tycker jag är en jobbig fråga. Jag tänker inte så mycket på det, inte nu längre, men jag vet att det är något jag alltid grubblat över. Jag kan inte tro att det bara finns ett rätt sätt att tro. Och jag vet också att tron inte är något man bara kan bestämma sig för. Man tror det man tror. Så är det bara.

På grund av det här vet jag att vissa säkert inte tycker att jag tror på rätt sätt för att få kalla mig kristen. Men det gör jag nog i alla fall om jag måste kategorisera mig.

Jag tror på Gud, jo. Det gör jag. Fortfarande är bönen något av det första jag tar till om det är något jag oroar mig över, om det är något jag är tacksam över eller om det är någon som har det svårt. Hör jag en ambulans är min spontana reaktion att be att inget hemskt har hänt eller att ambulansen skall hinna fram i tid (och egoistiskt nog att det inte skall vara nån jag känner som har drabbats). Är jag glad eller tacksam över något brukar jag tacka Gud. Och min tillit till tillvaron kommer nog också från att jag känner att det finns ett gudomligt beskydd, en god kraft som vill mig väl.

Vi ber aftonbön med barnen varje kväll. Det är en fin och trygg avslutning på dagen och då brukar vi ibland också be för annat ifall det är något som det känns viktigt att tänka på. Och så ber vi för alla våra fadderbarn. När barnen ställer frågor om Gud försöker vi svara så ärligt och enkelt vi bara kan. Det är inte lätt att svara på frågor man inte själv ens har svar på.

Ja, meningen med livet då? Den frågan tror jag nog är ganska enkel. Det är förstås kärleken som är livets stora mening (jag är inte ironisk nu, jag menar verkligen det här). Att både få ge och ta emot kärlek är nog något av det finaste som finns. All sorts kärlek.

Skofrågan

Min syster Maria, a.k.a. Marru (ursäkta om jag avslöjade ditt hemliga internetalterego nu) frågade:  Var har du hittat skorna som du hade på dopet? Vrålsnygga. Jag vill ha likadana.

Jag får börja med att tacka så mycket för komplimangen. Tack tack. Skorna har jag köpt från Brandos, de kommer från El Naturalista och är jättebekväma (och snygga). När jag letade efter dem på internet hittade jag inga identiska till salu, men det har kommit något slags höstsko med samma klack, den ser ut så här.

Det är svårt att hitta bra skor. Jag handlar skor väldigt sällan. Men de här är jag nöjd med.

Namnval

Igår fick vi besök av Maria och hennes gulliga och glada son. Det var roligt med besök och extra roligt att barnen lekte så bra tillsammans. De satt i åskan ute på gräsmattan i en taklös bur och lekte lejon som åt bröd. Haha.

Maria deltog också i min desperata frågeruta. Hur valde ni namnen på era flickor? frågar hon.

Lovis: jag minns att vi satt med Bob och Maria vid ett bord och diskuterade barnnamn. Vi kanske läste i nån kalender till och med. Plötsligt nämnde en av dem namnet Lovis och jag är nästan säker på att Caj och jag tittade på varandra i samförstånd. Det var ett perfekt namn ifall det skulle bli en flicka. Och så blev det, fast vi först hade tänkt att hon skulle heta Lisa.

Idun: Hon hade nästan lika gärna kunnat heta Jorunn, som vi också tycker att är fint, men Idun passade oss bättre på något sätt. Jag kände till namnet vagt från mytologin, och lite mindre vagt från Johanne Hildebrandts bok som heter just Idun. Så vårt andra barn fick heta Idun (det näst starkaste förslaget var Isa).

Edda: Vi ville ha ett namn som skulle passa bra ihop med Lovis och Idun, något med en nordisk touch och inte alltför nymodigt. Efter att ha gått igenom en massa olika mytologiska namn fastnade vi för Edda. Eller inte Lovis, hon tyckte inte alls om namnet till en början. Sen, just innan Edda skulle födas började jag tvivla på om det nu faktiskt var det bästa namnet vi kunde komma på. Resten av familjen hade bestämt sig, också Lovis, och vi är alla mycket nöjda med namnet.

Kuriosa: Vi bestämde oss för Edda redan i februari och barnen lyckades hålla det hemligt tills hon föddes, precis som vi planerat. Duktigt.

Livsstilscoachen återvänder

Anonym har flera intressanta frågor som jag förkortar lite (hoppas jag uppfattar kontentan av det du undrar över korrekt). För att läsa originalfrågan, titta här.

1. Behöver man studera till magister eller räcker det med kandidat om ens framtidsplaner för tillfället egentligen inte kräver en magistersexamen ?
   Jag tror absolut att man kan klara sig med en kandidatexamen. Men ifall man tycker om att studera det man studerar, varför sluta? Det är ju ingen förlust att ha en magistersexamen ifall man har ägnat tiden åt att fördjupa sig i något som intresserar en. Men om man redan gör det man vill göra och ens studier bara sinkar er kan man ta en paus eller hoppa av helt. Här kommer ett exempel från mitt eget liv:
   När jag studerade litteraturvetenskap tyckte jag i och för sig att det var intressant, men på många sätt kände jag mig frustrerad: jag ville skapa något själv och inte i huvudsak diskutera och analysera det som andra hade gjort. Jag sökte och kom in till formgivningsprogrammet i grannhögskolan och hade under första året alla avsikter i världen att parallellt studera vidare till åtminstone kandidat på litteraturvetenskapliga institutionen. Men det var omöjligt, formgivningsstudietakten var hög och jag var nära att bränna ut mig av arbetsbördan. Idag, tolv år senare, gör jag precis vad jag vill inom båda områdena: jag skriver böcker, har varit engagerad i ordkonstverksamhet för barn, dessutom har jag ett eget företag och drar kurser i hantverk. Visst skulle det kännas fint att kunna titulera sig kandidat eller magister men jag har fortfarande aldrig saknat min kandidatexamen i litteraturvetenskap i mitt dagliga, praktiska liv.
   
2. Blir livet faktiskt bättre med tiden? Kommer man nånsin fram eller längtar man bara till nästa skede utan att nånsin kunna befinna sig i nuet?Jag kan bara prata för mig själv men JA livet blir faktiskt bättre med tiden. När jag var yngre såg jag vuxendomen som en homogen existens där man inte är på väg nånstans. Det jag inte insåg var att man kan vara på väg nånstans om man fortfarande vill det, och att man kan välja att vila i nuet om det känns mera rätt. Att man gör samma sak många dagar, veckor, månader, år på raken behöver inte alls betyda att man har stagnerat eller att man har tråkigt. Det kan lika gärna betyda att man har hittat en tillvaro man trivs så bra med att man inte vill lämna den. Att man njuter. En långvarigt likadan existens kan vara ytterst självvald och njutbar. Studietidens framåtrörelse kommer nog av att man vet att den är något man inte kan bli kvar i för evigt, och det kan både vara tungt och ljuvligt. Men sen. Sen får man bestämma alldeles själv. Och då blir det lättare att vila i nuet om man lyckas hitta en tillvaro man trivs med.
   
3. Kommer vårt samhälle att fatta att sakta på takten innan det är för sent?Det tvivlar jag på. Egentligen är det ju redan för sent, alltför många mår dåligt av farten och pressen och hetsen att göra, prestera, skaffa saker och åstadkomma storverk. Se på filmen Happiness (den finns på Netflix), den är intressant.
   
4. Hur ska man våga göra det där som man är allra räddast för?Jag måste ärligt säga att jag inte riktigt vet om jag delar den allmänna uppfattningen om att man alltid måste utmana sig och tvinga sig att göra saker man fruktar för att utvecklas. Måste man alltid utvecklas? Jag tror att rädslan att stagnera kanske bidrar till stressen och illamåendet vi diskuterade i punkt två och tre. Det är inte riktigt okej nuförtiden att landa, låta sig vila i den person man blivit, för då är man för tråkig.
   
   Om rädslan handlar om en utmaning som man vet kommer göra ens tillvaro mycket bättre, då är det värt det, men ibland tror jag att man förhärligar effekten av svåra utmaningar. För många kanske resultatet av att ha vågat göra något man är rädd för inte alls uppväger den ångest och panik som själva handlingen skapar, och då är det väl ingen vits.
   
   Själv vet jag att jag ibland har tvingat mig ta otrevliga konflikter, fatta obekväma beslut. Det där fladdret i magen just innan man öppnar munnen kan vara både skrämmande och lite härligt, beroende på vad det handlar om. Men om man vet vad man vill och inte riktigt vågar är det kanske bäst att fatta ett beslut, hålla sig till det och inte tillåta sig att tänka om innan man utfört den skrämmande handlingen. Bara dyk!

Hoppas du får ett fint liv och att du hittar beslut som passar dig och som du mår bra av, Anonym!

Svaret på ett lockande erbjudande

Katarina frågar: Behöver du 2 till av de orange "tandborstmuggarna" i plast?
Svar: nej, jag behöver dem inte. Vill i och för sig ha. Men med tanke på min målsättning att göra mig av med saker tror jag jag måste stå över den här gången.

Tack för det som jag uppfattade som ett mycket lockande erbjudande.

Om njutningens följder på livets scen

Min dubbelkusin och käraste vän Hanna frågar så här:
Vad tycker du om det nya fenomenet: Att en fin & speciell stund inte får vara ifred från en därpåföljande tanke: "det här ska jag skriva på bloggen!" eller "det här ska jag formulera på facebook!"? har stunden i viss mån förpestats av publikens pockande existens eller har stunden förhöjts då man dessutom får skriva om den? på den livets scen som vi alla numera har tillgång till.

Det här är verkligen ett fenomen jag är bekant med. Ju mer jag bloggar, desto mer beredd är jag på att rapportera om allt som sker, i synnerhet de trevliga upplevelserna eftersom otrevligheter riskerar hänga ut andra personer än mig själv. Och lika många gånger hejdar jag mig för att inte dras ner i publiceringsmöjligheternas malström. Man behöver faktiskt inte berätta om allt. Vissa upplevelser är finare om man håller dem för sig själv.

På plussidan gör möjligheten att dela ens positiva stunder med andra att man lägger märke till dem på ett annat sätt. Man börjar rent av leta efter fina upplevelser i de vardagligaste situationer för att kunna dela dem med världen. För mig funkar det bra: också de gånger jag väljer att inte blogga/facebooka om något angenämt som har hänt lägger jag märke till det i förbifarten och blir därmed en gladare person, oavsett om jag bloggar om det eller inte.

På minussidan kan det bli svårt att njuta av något i stunden. Därför har jag ofta slutat fotografera alla gånger jag gör något trevligt, jag väljer ibland medvetet att inte dokumentera eftersom jag tänker att jag skall uppleva istället. Jag skall njuta av det NU inte efteråt. Där finns förstås en risk att jag glömmer alla trevliga saker jag har varit med om, men det är inte så farligt det heller. Om jag riktigt njuter får jag ju en fin känsla som håller i sig, oavsett om jag minns varför eller inte.

Lärdom, ålderdom

Sara kom med ett par personliga frågor.


Vad skulle du helst vilja lära dej mera om?

Om jag skulle skaffa mig en ny utbildning skulle jag bli konditor. Jag älskar att baka. Jag improviserar inte särskilt mycket utan är snarare besatt av att läsa och prova på spännande recept, så jag skulle gärna fördjupa mig i bakandets mysterier för att kunna hitta på egna, ätbara skapelser.

Sen är jag väldigt nyfiken på livet inom stora familjer. Jag skulle jättegärna göra ett reportage (eller bara hälsa på av intresse) med/hos någon storfamilj med en tio, tolv barn. Jag vill veta hur man får allt att löpa, hur barnen mår, hur föräldrarna mår, hur man har gått tillväga för att inte en person skall drunkna i allt arbete det säkert innebär att ha många barn, hur gemenskapen i en stor familj känns, hur syskonen förhåller sig till varandra, och så vidare.

Så där i största allmänhet är jag ganska dålig på att lära mig nytt, jag vill kunna göra olika saker bra direkt. Kanske jag borde lära mig att lära mig?

Hur föreställer du dej din ålderdom?
Som vanligt tror jag att allt kommer att bli alldeles fantastiskt. Jag och Caj kommer att tralla omkring här på gården (eller nån annanstans, kanske i den karibiska djungeln) och ha det bra. Pyssla med smått och gott, sköta barnbarnen (Lovis meddelade idag att hon vill ha cirka tio, femton barn, så det kan hända att vi har en del att göra), ta promenader (jag föreställer mig att jag kommer att gilla sånt när jag är gammal), träffa vänner och släktingar och ha det bra. På många sätt lever vi ju en pensionärstillvaro redan nu i och med att vi båda är hemma. Vi kommer säkert fortfarande att trivas med det om trettio, fyrtio år.

Där Wikipedia är stum träder Malin in

Lena belyser ett av livets stora mysterier i sin fråga. Vart försvinner den andra strumpan??

Det här är en fråga som har förbryllat vetenskapsmän i alla tider sedan strumpan uppfanns, till den grad att man har börjat fråga sig om strumpor alls är nödvändiga. Många timmar har ägnats åt att leta efter de försvunna fotkläderna. Legender om små, övernaturliga strumptroll har uppstått. Folk har gråtit, slitit sina hår och skruvat sönder sina tvättmaskiner i vånda, utan resultat. Ingen, jag säger ingen, vet vart den andra strumpan har försvunnit.

Mitt svar låter så här: vart strumporna försvinner är inte den stora frågan utan varför. Försvinnandet finns för att vi skall påminnas om hur bra vi har det de gånger vi faktiskt får ett helt par strumpor att hänga upp. De försvinner för att vi skall lära oss uppskatta även de minsta och obetydligaste tingen i livet, som att hitta båda strumporna, att våra tandborstar inte fäller borst i våra munnar och att vi har något att äta i våra skåp. Dessutom är ju glädjen oerhörd de gånger en försvunnen strumpa plötsligt dyker upp. Det är nämligen inte så självklart som det verkar.


Lena kom också med en följdfråga; Har du stuvbitar av bityg till salu? Det tror jag. Hur långa bitar behövs? Är det nödvändigt att de töjer i nån viss riktning? Om jag hittar nånting i mina gömmor och om du mailar din adress åt mig kan jag skicka några bitar åt dig, det kostar ingenting.

Veterinären informerar

Mia skriver så här:
" Hej veterinärn. Kan du ge mig lite goa lektips till en katt med bandage på foten och tratt runt huvudet? Så att han inte blir helt apatisk."

Givetvis har jag ett svar på denna fråga: läs Martrådar eller någon annan bra bok för katten. Spela lite Mozart, Bach eller Händel på en gammal LP-skiva. Eller leta efter berörande konstverk på internet med katten i famnen. Det finns ett mycket känt ordspråk som lyder " kultur, kultur, kultur -för människa och för djur". Kultfilmer går också bra, men de bör vara svartvita.

Ett annat alternativ är att låta katten prova på några verklighetsförhöjande substanser, som kaffe, knark eller karameller. Men jag tror mer på en behaglig kulturdusch. Och många tupplurar.

hälsningar
Din veterinär

Livsstilscoachen träder fram

Annas fråga lyder så här: Vad ska man bli när man blir stor om man har akademisk examen som man inte längre känner sig du med, är hyfsat bra på lite det ena och det andra, men inte är proffs eller passionerat intresserad av något speciellt på det professionella planet.

Kära Anna. Om jag var du skulle jag kanske jobba med något helt annat ett tag. Sitta i kassan på Siwa. Jobba på dagis. Jobba halvtid medan jag funderar. Prova på nya saker som inte har med utbildningen att göra.

För att kunna ge ett ännu bättre svar på din fråga vände jag mig till min visa make. Han sa så här: "låt inte din höga utbildning stänga dörrar för dig. Du har fortfarande kvar alla alternativ på samma sätt som du hade innan du utbildade dig, plus några till. Dina tidigare valmöjligheter har alltså inte försvunnit nånstans trots att du nu har en hög utbildning." Här vill jag tillägga att du tack vare din akademiska utbildning dessutom har bevisat din förmåga att lära dig nya saker, vilket är en fördel inom vilket jobb som helst.

Och för de flesta jobb behöver man inte vara proffs eller vara passionerat intresserad. Proffs blir man med tiden och passionen kan man i värsta fall syssla med på fritiden (det bästa vore förstås att hitta det inom jobbet, men som du har märkt är det inte alltid lätt att veta exakt VAD man vill göra, så man kan ju syssla med annat medan man funderar.)

Lycka till i livet!

Hälsningar
din livsstilscoach

Frågerutan

Jag är glad över att ni har ställt så många frågor! Nu har jag en massa intressant att skriva om igen.

Mia ber mig om middagstips, och jag står givetvis till tjänst!

– Mannagrynsgröt slår ALDRIG fel (inte i detta hushåll i alla fall). Kan med fördel ätas med en massa goda bär.
– Eddas faddrar bjöd på kållåda i söndags och det var jättegott. Jag har aldrig gjort kållåda själv, men tror det är bra mat. Försök!
– Vegetarisk lasagne. Receptet finns här.
– Ratatouille med fetaostcreme. Mums. Här finns det receptet.
– Tomatsoppa. Så här: stek hackad lök i lite olivolja tills löken är mjuk och glansig. Tillsätt ca 1 dl ris. Låt fräsa en liten stund. Tillsätt tomatkross (ca två burkar), vatten (ca 2 burkar), en buljongtärning, lite tomatpuré och eventuellt lite pressad vitlök. Släng i lite socker, oregano, basilika och mynta (viktigt med mynta!) Låt koka i ca 20 minuter. Ät med gott bröd och ost.

I morgon kommer flera svar, jag lovar.
Godnatt!

Den desperata frågerutan

Kära ni. Ni är lojala och hänger här fast jag gör annat och inte bloggar nästan alls. F'låt, som Långben skulle säga. Jag har ingen inspiration.

Det här betyder att jag måste hitta på något nytt. Så vi kör en frågerunda. Jajjamen. Vad vill ni veta? Det kan handla om vad som helst. Ifall varken jag eller google vet svaret lovar jag fabulera fritt. Fråga alltså. Vad som helst. Personligt, vetenskapligt, kvasiteoretiskt. Sätt igång. Jag kan vara din livscoach, din terapeut eller din sagotant.

Medan ni frågar ska jag städa huset, det har inte gjorts på ett par veckor.

Det bästa

Det bästa med att få sitt tredje barn när de två första är rätt stora är att vi är fyra som kan ta hand om bebisen. Som nu när vi packar ihop efter ett besök hos barnens faffa: Caj och jag packar i lugn och ro medan storasystrarna tar hand om Edda som gnäller. Och Iduns famn är så skön att Edda somnar. Ja jag säger då det, livet med tre barn är överraskande smidigt!

Mina fina barn