2 juni 2011

Mitt inlägg i debatten


Diskussionerna går heta på flera bloggar. Jag tycker allt möjligt. Här kommer en del av det jag tycker.

En trygg familj är det största och viktigaste man kan erbjuda sina barn. Hur man väljer att åstadkomma en trygg familj är säkert olika, men jag hejar på att man skall vara så mycket tillsammans som möjligt. Det går inte om både mamman och pappan jobbar heltid på olika håll och barnen är på dagis många långa timmar i en annan del av staden.

Jag är upprörd över uppmaningen att som kvinna jobba för samhällets bästa genom att ge sig ut i arbetslivet fort, fort för att bereda marken för andra kvinnor som vill göra karriär. Jag skall alltså återgå till arbetet så fort som möjligt efter förlossningen för att bevisa att jag som kvinna minsann är värd lika mycket lön trots att jag dessutom har burit ett barn i nio månader, fött ut det och matat det genom min egen kropp. Jag skall alltså vara allt som mannen är och mer därtill, bara för att jag valt att föda barn. Att föda och uppfostra barn har blivit värdelöst ur ett feministiskt perspektiv eftersom det hindrar mig i kampen mot det patriarkala styret. Att vara gravid och föda barn finns inte i mannens värld, så det bästa är att bete sig som om det inte spelar så stor roll i kvinnans värld heller.

Kunde inte idealet istället vara att arbeta för att alla delar av livet är lika värdefulla, inte bara förvärvsarbetet? Att försörja sin familj, som kvinna eller man, är viktigt, men att ta hand om barnen, som kvinna eller man, är precis lika viktigt. När blev förvärvsarbetet det ultimata beviset på att man gör en insats för jämställdheten?

Jag är säker på att det nästan inte finns någon som på sin dödsbädd önskar att hon hade jobbat mer på karriären och mindre på relationerna. Är det inte det nästan all konst, litteratur och teater lär oss, att relationerna till de nära och kära är det största och viktigaste livet har att erbjuda? Men hur skall man kunna jobba på relationerna eller ens lära barnen vad en relation är om man bara träffar dem några timmar om dagen? Det kan dagispersonalen lära dem, de är dessutom utbildade för lära ut saker och ting på rätt sätt, kanske någon säger, men jag håller inte med. Det viktigaste om relationer lär man sig av sådana som älskar en.

I en värld där man bara ser de stora sammanhangen riskerar man att glömma bort enskilda människor, som de facto faktiskt är väldigt olika. Vi tänker och handlar på olika sätt. Det kommer vi alltid att göra. Är det inte då lite fåfängt att plötsligt tycka att alla måste göra lika i rättvisans namn? Vissa njuter av att göra karriär, andra inte. Vissa njuter av att vara hemma med barnen, andra inte. Alla måste inte göra lika. Det kan bli bra ändå.

Allt börjar hemma. Så jo, det privata är politiskt.

Fritt tolkat: Om du väljer att ta hand om din familj kanske du i förlängningen också tar hand om världen.

15 kommentarer:

  1. Håller med! Men jag tror inte att folk bara jobbar för karriärens egenvärde. Alla har inte råd att stanna hemma. Och om hälften av alla arbetsföra människor stannade hemma skulle det bli ganska svårt ekonomiskt (nu snackar vi hemmafruar resten av livet, inte föräldraledighet). Vårdbidraget är litet, men om man stannar hemma faller också en skatteintäkter bort från samhället och det kan vara svårt att upprätthålla ett välvärdssamhälle med gratis hälsovård och bra skolor.

    Sen är det också störande att som kvinna alltid uppfattas som riskarbetskraft eftersom det blir så dyrt för just mammans arbetsgivare när hon blir gravid. Pappans kommer mycket lättare undan.

    Men som sagt allt börjar från familje. Trygg kärleksfull, rättvis och jämställd.

    Pust. Ha en fin torsdag!

    SvaraRadera
  2. Jag har läst många dylika inlägg idag ;) Du gjorde det bra!

    SvaraRadera
  3. Peppe: Nä okej, det är sant att den där ekonomiska aspekten har fallit bort ur mitt resonemang.
    Det skulle vara intressant att veta hur mycket det kostar att ha ett barn i dagvård och hur mycket det kostar att ha samma barn hemma, när man tar allt i beaktande. Både uteblivna skatteintäkter från lönen och i form av vårdbidrag. Vilket som faktiskt är dyrare för samhället. Det är svårt att argumentera för det ena eller det andra innan man vet det.

    Ur ett tillväxtperspektiv är det förstås olönsamt att inte jobba. Om man tar hand om barnen i hemmet bidrar man varken med skattepengar eller genom att spendera pengar på handeln. Men jag är emot tillväxt, jag tycker det kan stanna nu ☺

    Ur ett privat perspektiv gör man också en uppoffring genom att vara hemma, och det verkar som om den delen av diskussionen har fallit i skugga. Som om det vore en ekonomisk LYX att ta hand om barnen hemma. Det är det sällan. Om båda föräldrarna jobbar har man mycket pengar, om ena jobbar och andra är hemma har man mindre. Men jo, det är klart att ifall folk tar ner kraven på sin levnadsstandard påverkar det också tillväxten och i förlängningen välfärden.

    I min idealvärld vore lösningen på att kvinnor är betraktade som riskarbetskraft inte att alla beter sig som att barn inte får påverka arbetslivet, livet överhuvudtaget. Lösningen vore att få till det så att det blir rättvist trots att man väljer att ta hand om sina barn hemma.

    Fy vad det här är svåra och stora frågor. Man glömmer hälften av det man vill säga. Eller det gäller kanske bara mig, haha.

    Eva: Tack. Det gjorde du också (jag var inne på din blogg tidigare idag)

    SvaraRadera
  4. Du skriver exakt vad jag tycker! Är glad att nån tycker som jag å, är speciellt orolig över att vissa tycks tycka att barnet ska börja dagis vid 9 månader för att det är för samhällets bästa (så har jag ivf tolkat debatten). Och det förstår jag ej.

    SvaraRadera
  5. Åh, jag håller med dig. Det känns som om man ständigt är motströms när man inte vill sträva efter tillväxt i ett samhälle där allt handlar om tillväxt.

    SvaraRadera
  6. Malin, du säger det så bra och balanserat.

    SvaraRadera
  7. Bra, bra, bra och jag skulle vilja kommentera något fint tillbaka men orkar inte formulera mig just nu så håller bara helt enkelt med och gläds över det du skrivit!

    SvaraRadera
  8. En dagvårdsplats kostar runt 1000 euro i månaden, åtminstone i huvudstadsregionen. Därav betalar föräldrar några hundralapppar så säg att det kostar kommunen 700-800euro att upprätthålla dagvårdsplats. Skatteintäkterna från ditt jobb är ungefär dubbelt så höga som de du ser på lönebeskedet eftersom arbetsgivaren betalar skatter och sociala avgifter utöver din bruttolön. /tormenta

    SvaraRadera
  9. Jag håller med om det du skriver, men jag tycker ändå det är viktigt att man inte skuldbelägger de föräldrar (särskilt ensamstående) som inte har något annat val än att arbeta för att få ihop till brödfödan. De har det nog tillräckligt tungt ändå.

    En annan sak som vissa missar i debatten är skillnaden mellan att vara hemma när barnen är små (vilket jag tycker är vettigt om man bara har möjlighet) och att vara hemma ännu när de är tonåringar (vilket kanske inte är så nödvändigt).

    SvaraRadera
  10. Michaela, Hanna, Sara och Aja: Bra att vi är överens!
    Johanna: i så fall kan man lugnt konstatera att det faktiskt varit lönsamt för staten att vi har hållits hemma med barnen, speciellt jag eftersom jag inte bidrar med så mycket skatteintäkter. Tur för staten att de skall vara hemma över sommaren också :)
    Lisa: Du har så rätt! Det är risken i det hela att man glömmer bort de ensamstående, och där ÄR ju situationen verkligen en helt annan. Att vara hemma för barnens skull är på ett sätt inte alls lika motiverat när de är tonåringar och inte själva är hemma, men jag tycker ändå att alla kunde jobba mindre och slappa mer, att ta ner på arbetslivstempot tror jag många kunde må gott av.

    SvaraRadera
  11. "men att ta hand om barnen, som kvinna eller man, är precis lika viktigt"

    Det är JUST DET jag har försökt få fram!

    SvaraRadera
  12. Ja, och så måste jag ännu tillägga, att man nog kan heltidsarbeta och prioritera sina barn - t.ex. genom att inte själv springa på tusen hobbies, inte jobba övertid osv osv. Men också jag tycker att både mammor och pappor kunde dra ner på tempot och jobba mindre då barnen är små. Vi borde satsa på emotionell, inte materiell, välfärd.

    SvaraRadera
  13. Yes Maria! Väl talat, jag är också helt för emotionell välfärd.

    (Jag skrev ett nytt inlägg, ett förtydligande, medan du kommenterade här.)

    SvaraRadera
  14. tack, Maria för det där.

    har inte deltagit i debatten alltför mycket för jag är rädd för att det skulle svämma över i min bägare. det var, och är, så känslosamt för mig hela ämnet eftersom vår snart 2-åriga dotter vårdas på dagis fast jag helst skulle ta hand om henne själv. visserligen borde jag inte ta åt mig eftersom orsakerna till dagvården är välövervägda. och handlar definitivt inte om mina eller min makes karriärdrömmar, utan om att vi ska få saker och ting att gå ihop.

    det är exakt det jag gör: förvärvsarbetar och prioriterar mitt barn.

    SvaraRadera
  15. Såå grymt bra sagt Malin!!

    SvaraRadera