Bara för att ingen skall missförstå: jag vet att det finns en massa godtagbara anledningar till att sätta barnet i dagis för de fyller tre. Det kan vara att man är ensamstående, att man har lågavlönat jobb och bor på ett ställe där det inte går att betala boendet med en lön, att man är egen företagare, jag förstår att man inte vill flytta ifrån sina vänner, sina jobb och sina släktingar för att man skall ha råd att vara hemma med barnen tills de fyller tre eller ännu längre. Det är lättare för oss i Jakobstad att vara hemma längre eftersom bostadspriserna är humanare.
Men det finns två argument för att sätta barnen i dagis som nio månader gamla bebisar som jag inte köper.
1. Av solidaritetsskäl i kampen mot lika lön för lika arbete, som jag skrev om nedan. Missförstå mig inte, jag är verkligen FÖR att alla skall få lika hög lön, men jag tycker inte att det här är rätt väg att uppnå det målet.
2."För att barnen behöver det". Jag är övertygad om att ett barn under tre år klarar sig helt bra utan att bli undervisad av en barnpedagog eller utan att leka med andra barn i samma ålder. Visst kan det vara skoj att träffa andra barn redan när man är jätteliten, men jag tror inte att man behöver det. Vad man däremot behöver är trygghet, och den tryggheten tycker jag det är sundast att hitta hos föräldrarna än hos dagispersonalen.
Men jag tror att de flesta handlar utifrån det man tycker att är bäst för ens barn. Så gott som alla föräldrar älskar sina barn huvudlöst mycket. Orsaken till att den här debatten har gått så het beror förstås på att alla vi inblandade (de flesta av oss har barn) reagerar väldigt känslomässigt på frågorna. Man vill inte känna sig som en dålig förälder, och det gör man ofta om någon förespråkar en annan väg än den man själv valt att vandra. Och jag säger som Peppe: man kan ha olika åsikt i frågor. Men man skall vara snäll när man framför dem.
Jag talade just med en kompis som sa att hon alltid varit av åsikten att man inte skall sätta barn i dagis före de är tre år gamla. Och nu kommer hon att sätta sin dotter i dagis då hon är 2 år och 2 månader - trots att mamman själv är hemma med yngre syskon. Inte för att hon behöver avlastning, utan för att hon tycker att hon tydligt ser att dottern verkligen behöver sociala kontakter.
SvaraRaderaDe flesta försöker verkligen göra det bästa för sina barn, precis som du skriver.
(Jag är alltså ganska säker på att du och jag är av samma åsikt, men ville bara belysa ännu lite vidare.)
Apropå föregående kommentar: Ja, det är ju lättast att ha åsikter när man inte varit i den situationen själv. Jag var en väldigt självsäker pedagog innan jag själv fick barn. Aldrig kunde jag barnuppfostran så bra som innan jag själv hade egna barn att uppfostra... Det här med dagis eller inte, så tycker jag att gula apelsinen fört fram sina åsikter på ett väldigt fint sätt. Det är bra, för det är känsliga frågor. Själv älskar jag att vara hemma med barnen och är glad över att bo i Finland, där vi ändå har så fina möjligheter till att kombinera arbets- och familjeliv.
SvaraRaderaKlokt skrivet! Jag tror inte heller att små barn får ut så mycket av dagis, sociala kontakter kan man ändå få på t.ex. lekis eller s.k. öppet dagis. Där jag växte upp fanns inget dagis, och det var kanske lika så bra.
SvaraRadera