I många år har jag undvikit att beröra vikt och kroppsformer på min blogg. Det beror säkert på att jag i likhet med många andra aldrig har varit särskilt nöjd med mig själv. Men nu är strandsäsongen här och överallt möts man av löpsedlar och tidningsomslag som ger tips om hur man skall få drömkroppen till beach 2011.
Jag hoppades att det var en myt, det där med att ämnesomsättningen blir långsammare med åren. Dessvärre verkar det stämma. Långsamt men envist kryper min vikt uppåt. Jag trivs inte så bra med att den gör det, jag önskar verkligen att jag var antingen:
- en människa som är fullständigt bekväm i kroppen oavsett hur den råkar se ut och bete sig för stunden
- en människa som kan äta hur mycket som helst och ändå se idealisk ut
Jag vill inte att mina döttrar skall ha en hetsigt kalorijagande mamma som inte är nöjd med sig själv och som ständigt är på någon bantningskur, som aldrig kan slappna av och äta något gott utan att minnas var det sätter sig. Men jag vill inte heller bli en frodig boll som inte räcks ner till tårna när jag är femtio.
Jag skulle lugnt kunna göra mig av med ungefär fem kilo. Det är inte jättemycket men alldeles tillräckligt för att jag skall vara tvungen att anstränga mig för att slippa dem. Och jag har varken tid eller energi att sätta på en ny livsstil just nu.
Hade du kroppsnojor som tonåring? Har du sluppit dem? Är du nöjd med dig själv? Vilken kroppsdel skulle du ändra på om du hade möjlighet?
Det finns något mittemellan att vara kalorinojig och rund som en bulle! Du vet ju hur jag har lyckats och jag tänker då defintivt njuta av godsaker när jag nått min idealvikt. Viktigt är dock att förstå att man inte kan unna sig något superfett och smaskigt varje dag, om man inte är träningsnarkoman samtidigt. Och det har jag lärt mig. Det är ingen kamp längre och jag är hur nöjd som helst med hur jag ser ut och vad jag får äta. Jag är helt enkelt i mycket bättre balans nu när jag fått rebootad min "jag har rätt att äta vad jag vill" -attityd. Just do it. 5 kg, ca två-tre veckor :)
SvaraRaderaNojade som fan förut. Kritiserade och dömde mig hårt. Nästan bantade, fastän jag var alldeles, alldeles perfekt och lagom. Hade ångest när jag åt chips och joggade dagen därpå. På något konstigt sätt försvann precis all ångest när jag fick barn. Orkade inte noja. Kändes fånigt att noja. Jag är ÄR ju alldeles lagom. Till och med riktigt, riktigt fin. Det skötte sig helt automatiskt. Och fan så skönt det är!
SvaraRaderaJag har alltid varit ganska nöjd, även om jag varit medveten om mina brister, både förr och nu. Men visst, ibland minskar jag medvetet på portionerna (är ett matvrak) och byter ljust bröd till knäckebröd. Tar hellre en extra promenad än lämnar bort godsaker. Inte för viktens skull, utan för att orka och må bra på alla sätt.
SvaraRaderaskriv om ämnet i Dagens Tidning!
SvaraRaderaacess
det skulle bli en sån maratonlång kommentar att det får bli ett eget blogginlägg istället! ikväll!
SvaraRaderaTräffade Anne H i dag och vi talade om exakt samma sak. Jag kände mig som den största kyschan då jag sade att jag blivit mycket nöjdare med min kropp sedan jag fått barn. Men det stämmer! Förr har jag alltid tyckt att jag kunde gå ner fem kilo (oberoende av vad jag vägt), men nu är jag ba: peppe, du är snygg som fan.
SvaraRaderaeller inte alla dagar, men tillräckligt ofta.
Ser fram emot Saras inlägg!
Jag har alltid varit smal, min ämnesomsättning verkar vara supereffektiv.
SvaraRaderaMen som ung tonåring var jag otroligt onöjd med mitt utseende (är inte de flesta nojiga som tonåringar?). Ibland grät jag mig själv till sömns för att jag tyckte jag var så fruktansvärt ful. Då handlade det inte om att bli smalare men allt var liksom fel och inget på min kropp var fint.
Men det gick över. När jag var ca 19 år dansade jag i en grupp 2 gånger i veckan och gymmade en gång i veckan. Då tyckte jag om min kropp, kände mig stark och smidig.
Sen i något skede när jag mådde sämre rasade min vikt och nu önskar jag verkligen att jag skulle komma mig för att träna på gym lite grand så att jag skulle få tillbaka lite styrka och fylligare armar.
Så där allmänt tycker jag det är synd att träning så ofta handlar om att bli smal/se snygg ut. Jag förknippar träning med välmående och en frisk kropp. Även om man är smal behöver kroppen motion. Ja, det var nu inte det du frågade om men jag behövde få det ur mig.
Jag ville gå ner i vikt när jag var i högstadieåldern. Hade ätstörningar (vissa dagar liknade det anorexi, när jag inte åt någon, andra bulimi när jag åt och kräktes). Sedan blev jag nöjd med min vikt och kropp (ca 20- årsåldern). Tills jag lånade ut den åt mina barn med graviditeter och amning... Det finns inget jag är nöjd med mellan ansiktet och knäna. Jag har gått upp 10 kg sedan jag blev gravid med första barnet och det stör mej, men jag orkar ändå inte göra något. Om jag hade råd och fullständig garanti för att inget gick snett, skulle jag göra fullständig bukoperation.
SvaraRadera