För sent

Så där apropå tidens gång:

Det slog mig när jag läste Finsalongens inslag om iltatyttö-intresset och Linns påföljande kommentar om fåfänga (?) barndomsönskningar att jag redan i tioårsåldern harmades över att jag aldrig börjat åka konståkning. Så där på allvar, ta lektioner och så. För det var för sent för att bli proffs om man började först när man var tio. Man borde börja när man var fem, hade jag fått för mig. Annars var det för sent.

Där skrinnade jag på vintern, på Skogsparkens isbana och harmades. Framåt och bakåt. Något trippelhopp lärde jag mig aldrig. Det var för sent.

(Ett annat minne:Trots att jag inte var nån jumppaflicka närde jag en hemlig dröm om att någon sträng, rysk gymnasiktränare skulle tvinga mig att gå i spagat. Haha. Fysiskt alltså pressa ner mig. Jag hade fått för mig att det skulle vara det snabbaste sättet att bli vig på. Jag tvingade mig själv istället. Det gick långsammare. På sexan klarade jag det. Till vilken nytta, kan man undra?)